Senaste kommentarerna i forumet

Ja det är inte lätt att svara på barnens frågor. Mina barnbarn har också haft frågor. Dom är ju små, så jag har varit ärlig och sagt att mannen har en sjukdom, att han har svårt att sluta dricka alkohol. Alltså inte lätt. Men jag har sagt att dom får fråga mig så mycket dom vill.
Dom minsta har mer frågat var han bor.
Förstår att det inte är lätt med sonen som undrar. Men du svarar honom klokt där tycker jag. Fy vad det är tragiskt när alkoholen blir viktigare än allt annat.

Jag vill önska alla medsystrar en fridfull julledighet, vi är inte ensamma.
För mig blir det den första julen utan honom. Min son undrar hur det ska gå för pappa som inte har någon inkomst eller bostad. Jag försöker lugna med att han kommer kunna köpa en 1:a eller 2:a vid försäljning av huset men sonen är orolig att han ska bli isolerad vilket antagligen kommer ske. Vår son upplever att pappa bara är glad när han träffar sina andra barn men inte när han är med oss. Det är så många frågor som väcks och det känns i hjärtat alldeles extra vid högtider. Men jag vet att jag gör det enda rätta. De sista två veckorna har varit fortsatt jobbiga. Han vill inte kännas vid det och fortsätter i vanligt manér med sina sms om att jag är sinnesslö/ psykiskt sjuk/ ond osv osv för att i nästa mening säga att han saknar och älskar mig och att vi ska gifta om oss.
Jag vill honom väl, men jag och barnen förtjänar också ett värdigt liv, hoppas det blir snart.
God Jul till er alla
Blade Runner

Efter 30 år som gifta och de flesta 20 som var helt underbara så blev de 10 sista fruktansvärda.
Det började smått och jag blundade för det men har eskalerat så det är helt i botten.
För 2 månader nådde jag min botten och lämnade honom.
Skaffade lägenhet och skickade in skilsmässopapper. Hade väl en önskan om att nu måste han väl ändå vakna och inse hur illa det är och äntligen ta hjälp, men inte alls.
Dricker ännu och då är det inte några små mängder precis.
Det blev inget uppvaknande alls.
Så nu sitter jag här med skuldkänslor för att jag förstör julen och förstör för barnen. Sms på sms haglar in i telefonen ikväll om vilken låg människa jag är. Fy så jobbigt det är. Här så himla svårt för att bara stänga av allt och inte tänka på det.
Inser nu hur fruktansvärt svårt detta året kommer att bli och undrar om jag ens kommer att klara det.
Önskar ändå alla er andra här inne en God Jul och hoppas att den blir lugn och fridfull.
Kram Azalea?

Styrkan finns o byggs starkare om jag bara hade nånstans att ta vägen med barnen....jag söker o söker, ringer o ringer för o höra med privata hyresvärdar o allt möjligt. Men det är klippt omöjligt o speciellt nu. Ja om jag inte vill bo flera mil bort såklart, ute i ingenstans ?

Han är mest kapabel till att eskalera i sitt drickande tror jag...
Så min önskan för 2020 är att vi ska en lägenhet så jag o barnen kan flytta fortast kvickt o låta honom leva o njuta i sina spritångor! För nästa år ska vi ha en mysig jul från start...
Aldrig mer en Karl i mitt hus

Starta en egen tråd så kan du följa den från start och fylla på med inlägg . God Jul

Vill bara önska dig en god jul och hoppas att den blir så där lugn och fin som du önskat dig.
Kram Blade Runner

Tack för 2019 och för all klokhet du bistår med i dina egna reflektioner över livet.
Ska fira min första jul med barnen utan deras pappa och det känns bara konstigt. Jag märker på barnens frågor att de också är ovana men vi ska få det fint imorgon. Det nya är inte farligt, bara ovant och vi är på väg. Hoppas ni får en fin julledighet.
Kram Blade Runner

Det är ovant, konstigt, sorgligt, befriande, allt på samma gång att fira jul utan den man en gång älskade. Du skriver så fint och visst är det så att vi alla fallit för kärleken och sedan har alkoholen kilat sig in mellan oss som en oinbjuden gäst som bara tar och tar tills allt är borta. Min 16-åriga son undrar ikväll var pappa ska ta vägen när vi hittar egna boenden. ”Pappa blir ensam och har inga pengar och du säger alltid mamma att det viktigaste är att ha människor runtomkring sig som man håller av, hur ska det gå för pappa?” Så svårt att bemöta hans omtanke och precis som vi andra tar Han ansvar för sin pappas väl och ve och jag får försöka förklara att bara pappa kan hjälpa sig själv och att han har släkt och vänner som kan finnas för honom. Existentiella frågor ställs på sin spets vid högtider när familjen ska hålla ihop. Jag önskar dig en god och fridfull jul och vi är många där ute som delar den med dig. Du är stark och du är bra.
Kram Blade Runner

Tack fina?. Ja det är en kamp. Men min kamp får jag ju kämpa själv. Jag vill inte hoppa på berg-och dalbanan längre. Sniffar på ett annat liv. Men så här på jul, min första ensam, så blir man lite nostalgisk.
Men en God Jul ska jag ha med barn- och barnbarn. Underbara stödjande barn.
Känner ändå ledsamhet när jag läser här om alla som kämpar. Jag har ju själv varit där och kämpat med en full man.
Önskar er alla mod att lämna, om det inte kan ändras med närståendes drickande.
Vi har ju bara ett liv. Och det behöver ju levas❤️

vill inte ha det så här. Jag har varit alldeles för snäll och gett för många chanser. Är spyfärdig på hans förbannade ölburkar.
Vill ha lugn och ro.

Ja det är svårt när vi inte kan hjälpa eller få dem att förstå. Det är deras egen kamp och vi måste tyvärr hoppa av det tåget.
Julen hoppas jag ändå att den blir fridfull för dig.
Julkramar från Azalea❤ både till dig och Nordäng men även till alla er andra

Blir så rörd och berörd av det du skriver. Och tårarna stiger för jag känner igen mönster och känslor. Hoppas du får en riktigt fin och rofylld helg. Kramar

Om jag ska vara realist. Är det så här du vill ha det? Finns det något som tyder på att en förändring är på gång? Beslutet är ditt. Jag är utomstående och förstår att det inte är lika enkelt för dig. Det finns ju känslor också. Hoppas julen blir något så när okej. ?

Det måste vara väldigt tufft att leva under sån press som du och dina barn lever under.

Men i nuläget så kanske du inte har styrkan,mer än att tänka tanken fullt ut.
Kanske i morgon att du tar klivet.
Eller i övermorgon.

Jag önskar att du kan måla upp den framtid du vill ha för dig och dina barn och sen kanske ta de steg du måste ta för att det ska bli så.

Han kommer troligen inte att ta dom.
Det ligger nog på dig att du skapar förändringen då han inte är kapabel.

Jag skickar en stor kram och en liiiten spark att du vågar ta ett första kliv mot din egen frihet.

Aja jag fick så jag teg redan ikväll gällande vit jul...som vi tydligen skippar iår redan med början idag! Herregud, går ut i hallen var och varannan minut för o ta en klunk. Ber honom att vänta med d tills vi gått o lagt oss eftersom vi strax ska d o han o sonen leker med lego...känns sådär med den kombinationen. Så då var vi igång igen med alla dessa härliga ord om mig, hemska människa som jag är. Stackarn får inte dricka hur han vill....
Som tur är ska vi åka till mina föräldrar imorn och sen va där till 25.e så han kan supa bäst han vill imorn....vilket han kommer eftersom han varit o laddat idag, vilket är resultatet av fyllan ikväll!
2020 kommer bli hans år, d ska jag då se till...

Det har gått över två år nu! Ingen förändring. Men jag är väldigt nära att ge upp. Han tycker fortfarande att ett par öl är väl ingen fara.
Usch o tvi, blir illamående när jag hör honom nu. Vid tredje ölen (50cl, 6,9%) så blir han täppt i näsan, andas högt, pratar MYCKET, missförstår, fjantar sig, tjatar om saker mm. Så tråkigt löjligt beteende. Blir sen även lite smått otrevlig...för jag är ju inte glad (konstigt va?), nä jag är dum o trist mm.
God jul. Men nu är det nära.......

Så sorgligt. :(

God Jul alla kära vänner här inne. Tack för alla stöttande ord. Har varit ovärderligt.
Kram till Er alla❤️

Vi träffades på en resa. Jag blev blixtförälskad. Du var allt jag inte träffat tidigare. Du var stark, lite tuff, du visste vad du ville. Och snygg. Jag föll för dig, naturligtvis.
Vi blev ett par.
Vi hade många underbara år. Men jag insåg, efter ett tag att du hade problem med alkoholen. Först kändes det som en svag olustkänsla djupt inne i mig. Jag slog bort det. Nej, nej det var inget problem.
Sedan blev du sjuk, allvarligt sjuk. Du kunde ha dött. Du kämpade. Jag kämpade.
Jag sov intill dig i sjukhussängen. Jag vek inte från din sida.
Kändes som jag gav upp mitt jag, kämpade bara för dig. Du måste bli frisk.
Det gick bra, du överlevde, du blev friskförklarad.
Från detta eskalerade drickandet mer och mer. Kunde inte förstå att du inte värdesatte ditt liv mer. Kanske dövade du den kamp du kämpat. Kanske var det nu du förstod vad du varit med om.
Ja med tiden blev det värre. Du var otrevlig mot mig när du var onykter. Du tyckte det var mitt fel att du drack. Du tyckte inte jag var rolig längre. Jag kunde ju inte festa och ha kul.
Du började flirta med andra på fyllan. Jag blev misstänksam. Började titta i din telefon. Hittade både det ena och det andra. Konfronterade dig, när du var nykter. Samtidigt skämdes jag, jag skulle ju inte titta i din telefon. Men jag såg ju hur du gömde. Kunde inte låta bli.
Till slut stängde jag av när du drack. Kände ingenting, och slutade bry mig om vad du gjorde. Struntade i om du ramlade på fyllan.
Till slut blev jag rädd för mig själv. Jag kände absolut ingenting. Som att stänga av på en knapp.
Till slut gav jag dig ett ultimatum. Du ville inte att någon skulle bestämma över dig. Så du ville att vi skulle bo isär ett tag.
När du flyttade, insåg jag dagen efter, nu får det vara nog. Åkte till dig och pratade med dig. Men du valde inte mig.
Nu har det gått 8 månader sedan vi inte bott ihop. Jag kämpar med att hålla distansen.
Du skriver ibland att du älskar mig, men ingen förändring är gjord. Du fortsätter dricka.
I dag hade du lagt en liten säck med julklappar vid min dörr.
Tänk om du förstått vad ett ärligt förlåt hade betytt 1000 gånger mer än alla presenter.

för dina ord! Önskar dig en riktigt god jul och ett gott nytt år tillbaka. Hoppas du har det bra! Kram

Hej Nordäng67,

Verkligen tänkvärt, det du skriver.
Ska läsa det om igen, det är så bra.
?
Önskar dig en fin Jul
och ett riktigt Gott Nytt År 2020.

I lugnt tempo, bara göra det vardagliga och vara till freds med det. Ger mig själv tid att tänka efter när jag skall svara på något typ ja tack eller nej tack till julkalas mm. Lugnt och fint bara säga det ena eller det andra. Försöker också bara lyssna på vad folk säger och inte lägga till någon gissning av vad dom tänker eller menar. Dumt att gå i taket över rena gissningar och spekulationer från min sida. Haft dom där ältande tankarna det sista. Ältar gamla oförrätter som sen länge är passerade. Försöker korrigera mig själv när dessa tankar kommer. Finns bra och härliga saker här och nu att tänka på istället. Kommit ifrån min lilla morgonrutin att tänka på vad som var bra igår och ta med mig det in i den nya dagen. Har börjat med det igen för att komma på rätt spår igen. Vet att det hjälper mig att vara mer här och nu istället för att älta gammal skit.

Jag lämnade aldrig, vi tog det långsamt och är idag särbos. Men för varje dag som går så blir han mer och mer den giriga, elaka och kalla mannen som jag för några månader flydde ifrån.
Hans lycka när vi fortsatte som vi igen gav mig hopp, ett hopp som idag återigen svalnar...

En av anledningarna till att jag startade ett liv med denna person är pga hans genuina vilja att sluta med allt! Han ville det verkligen!
Idag när jag ifrågasätter när han tänker be om hjälp? När ska du lägga ner allt? Får jag skrik och ilska som svar. Svar som "Så tar du upp det igen, du håller fast vid varenda liten sak en säger och lever på det och trycker upp i ansiktet på en." Just den "lilla" saken är så oerhört stor för mig då den är själva anledningen till att jag faktiskt är med honom men han förstår inte det.

I Fredags stormade han ut pga jag inte sa något efter att han sagt att han inte ser ngn framtid med mig eftersom vi inte kan umgås med varandra vänner (hans=pundare/alkisar och mina vill han inte träffa?). Jag blev så matt i hela kroppen när han började höja rösten och säga elaka saker som blivit allt mer vanligt, vilket gjorde mig tyst och apatisk... Vilket gjorde honom förbannad och rätten att bara lämna mig med de orden hängandes...
Han har gjort något halvhjärtat försök att ta kontakt sedan dess men jag orkar inte svara, vet inte vad jag skulle svara.

Det är verkligen bara sonen jag älskar och gör ont att lämna nu. Vore det inte för honom hade detta varit betydligt lättare...

Varför ska jag ha kontakt med min son som är aktiv i missbruk? Enligt mitt sätt att se finns han inte då, inte den " riktiga" personen den han egentligen är. Undrar om det överhuvudtaget finns något positivt hos en person som missbrukar. Jag kan inte komma på något. Kan hitta mängder med anledningar att inte ha kontakt och faktiskt inte en enda att vi ska ha kontakt. Oro inför julen. Hoppades och gladdes åt att han skulle komma hem och vara nykter, ingen alkohol och inga droger. Inser idag att det finns många tecken som tyder på att så blir det inte. Dessa förbannade tecken som man tolkar istället för att kunna ha ett normalt samtal där man kan lita på vad personen säger. Glädjen inför julen är borta och har ersatts av den välbekanta oron. Så här vill jag inte ha det. Hoppas mågon av er får en fin jul.

Jag fattar Blåklocka! Man blir galen både på honom och en själv för att man ”sitter fast”. Jag sitter själv här med ett växande ont i magen i väntan på nästa fylla efter en längre nykter period (bara en månad nyktert men i vår värld är redan det länge). Jag vill också bara slå honom i skallen för att få ett förlåt eller tillkännagivande av vad han utsätter oss för. Ett förlåt jag aldrig kommer att få. Inte ens efter sina värsta fyllor har han lyckats uppbåda mer än ett ihåligt förlåt per sms och sen ska man helt glömma allt. Att prata om det går det inte. Det har jag gett upp, leder ingenstans och jag blir ännu mer arg och frustrerad bara då han varken hör eller lyssnar. Min man säger också han älskar mig och vill vara med mig bara för att i nästa stund säga jag är så jobbig så det är pga mig han dricker. Så ja jag fattar dig helt! Jag försöker ändå numera tänka mer på mig själv, har ett eget boende att åka till också men sen känns det som man sviker när man är där så kapa linan har jag inte lyckats. Så ohyggligt svårt, sliter ner en mentalt att ha det såhär.

Så några råd har jag kanske inte men du är inte ensam med dina funderingar i alla fall! God jul till dig i alla fall!

Har varit lugnt hos oss, inga fyllor alls faktiskt på länge. Den helgen vi andra var borta misstänker jag han drack men ja vi andra var bortresta så det drabbade ingen. Har inte frågat honom, ids inte tjata. Vi har faktiskt i bättre anda än tidigare år julstökat tillsammans, mannen till och med på gott humör. Men ikväll försvann han ut i garaget och har varit borta ett bra tag och genast får jag en klump i magen. Jag har i veckorna som gått mått dåligt, oron för att med varje nykter dag kommer nästa fylla närmare. Vet det är oundvikligt. Har bara så önskat få en normal jul för första gången på alla år. Bedrar jag mig själv som ens tror det är möjligt? Och nu är det jag som går runt och är tvär och småsur för att jag stressar upp mig på förhand. Tar ut eländet på förhand. Funderar om jag borde ha julmat i kylen i lägenheten, ifall det blir att åka dit i all hast fastän vi planerat för en jul tillsammans. Kommer gråta ögonen ur mig om jag nu till julafton igen ska fly huset för elakfylla. Jag vill inte ha mycket till jul, det enda jag önskar är en lugn jul utan fylla.