Senaste kommentarerna i forumet

Jag fattar Blåklocka! Man blir galen både på honom och en själv för att man ”sitter fast”. Jag sitter själv här med ett växande ont i magen i väntan på nästa fylla efter en längre nykter period (bara en månad nyktert men i vår värld är redan det länge). Jag vill också bara slå honom i skallen för att få ett förlåt eller tillkännagivande av vad han utsätter oss för. Ett förlåt jag aldrig kommer att få. Inte ens efter sina värsta fyllor har han lyckats uppbåda mer än ett ihåligt förlåt per sms och sen ska man helt glömma allt. Att prata om det går det inte. Det har jag gett upp, leder ingenstans och jag blir ännu mer arg och frustrerad bara då han varken hör eller lyssnar. Min man säger också han älskar mig och vill vara med mig bara för att i nästa stund säga jag är så jobbig så det är pga mig han dricker. Så ja jag fattar dig helt! Jag försöker ändå numera tänka mer på mig själv, har ett eget boende att åka till också men sen känns det som man sviker när man är där så kapa linan har jag inte lyckats. Så ohyggligt svårt, sliter ner en mentalt att ha det såhär.

Så några råd har jag kanske inte men du är inte ensam med dina funderingar i alla fall! God jul till dig i alla fall!

Har varit lugnt hos oss, inga fyllor alls faktiskt på länge. Den helgen vi andra var borta misstänker jag han drack men ja vi andra var bortresta så det drabbade ingen. Har inte frågat honom, ids inte tjata. Vi har faktiskt i bättre anda än tidigare år julstökat tillsammans, mannen till och med på gott humör. Men ikväll försvann han ut i garaget och har varit borta ett bra tag och genast får jag en klump i magen. Jag har i veckorna som gått mått dåligt, oron för att med varje nykter dag kommer nästa fylla närmare. Vet det är oundvikligt. Har bara så önskat få en normal jul för första gången på alla år. Bedrar jag mig själv som ens tror det är möjligt? Och nu är det jag som går runt och är tvär och småsur för att jag stressar upp mig på förhand. Tar ut eländet på förhand. Funderar om jag borde ha julmat i kylen i lägenheten, ifall det blir att åka dit i all hast fastän vi planerat för en jul tillsammans. Kommer gråta ögonen ur mig om jag nu till julafton igen ska fly huset för elakfylla. Jag vill inte ha mycket till jul, det enda jag önskar är en lugn jul utan fylla.

Så svårt att förstå och ’ta in’ - alla måste vandra vägen till sin egen insikt. Vi som varit där kan ändå åtminstone gå bredvid.
Kram på dej, julefrid och sinnesro? / mt

Jag lever med en man, vi har varit tillsammans ungefär halva vårt liv (sen vi var 14, vi är 28 idag). Vi har varit gifta i ett par år och har 2 barn tillsammans.
Vi bor i ett litet hus och på ytan skulle jag säga att vi har ett ganska välordnat liv och har det gott ställt. Jag studerar och han har ett heltidsarbete där han är borta i en vecka för att sen vara hemma en vecka.
Det som gnager i mig och som varit anledningen till flera av våra gräl är hans alkoholkonsumtion. Ibland känns det som att han förstår mig när vi pratar, men oftast viftar han bara bort det med att han inte dricker mer än vad hans vänner gör.
Jag vet att han klarar arbetsveckorna väldigt bra, då dricker han inte en droppe eftersom arbetet är av sådan karaktär att han inte skulle kunna dricka. Men hemmaveckorna då kan det bli öl både söndag, måndag, onsdag, torsdag, fredag, lördag. På en vecka kan det enkelt gå åt en platta, en kväll han dricker lite dricker han kanske 4-8 öl, på fest-fest en platta. Inte stupfull varje dag eller varje vecka men ändå lite för ofta. Jag är mer eller mindre nykterist och dricker kanske 2 gånger per år under fest och utan sällskap av barnen. Han menar på att jag är onormal eftersom jag är uppvuxen med nykterister och därför inte har någon vidare uppfattning om vad som är normalt.
Till saken hör att båda hans föräldrar är alkoholiserade och han växte upp med enbart pappa som drack varje dag. Jag är väldigt orolig för att det kommer sluta på det sättet också för min man.
Jag har varit tydlig i min kommunikation och sagt att jag inte tycker drickandet är okej, speciellt inte vid tillfällen när barnen är hemma. Igår när han kom hem från jobbet hade han druckit ett par öl med en polare direkt efter jobbet. Han hade dålig balans, hade kräkts på vägen hem och däckade på soffan i 3 timmar. Då var klockan bara eftermiddag och barnen hade inte träffat honom på hela veckan, och han gör sådär. Ledsen och arg är milda uttryck för vad jag kände och barnen var också besvikna och ledsna.
Hur ska jag få honom att förstå? Vill verkligen inte lämna honom även om jag berättat för honom att det troligen måste bli så för barnens och min skull. Vart kan jag be honom vända sig för att prata om det? Han blir så otroligt sur när jag säger att han har problem.

Så sant Mulletant. Exakt så är det ju. Man kan inte få tag i deras förnuft. Tänk så många år jag försökte. Och även när jag lämnat, ville jag så gärna få ett förlåt. Men det har jag aldrig fått.

genom många försök och mycket smärta är att den beroende inte ’tänker’. Den beroende(s hjärna) är fullt fokuserad och sysselsatt med att hålla hjärnan lugn genom att fylla på med drogen. Fritt ur minnet är den beroende fångad i fysisk allergi (vill ha mer, mer, mer), mental besatthet (tankarna fokus på drogen) och ett andligt tomrum. Den beroendes förmåga att tänka på vad som drabbar en annan är obefintlig eller noll. Så har jag förstått och upplevt det.
Det enda ’råd’ jag kan ge är att du gör ditt bästa för att ta hand om dig och eventuella barn. Ge upp, släppa taget om att försöka nå mannens förnuft - det har åtminstone för tillfället drunknat i alkoholen. Och sök dig gärna till ett Alanonmöte.
Ta makten i ditt eget liv - det enda liv du har makt över. Kanske låter okänsligt och hårt men du ska veta att jag vet.
Kram och kärlek❤️ / mt

Hur ska jag bäst hantera den här dagen?
Sitter uppe efter att ha sovit ca 2 timmar inatt. Fullgubben har sovit som en snarkande stock och kommer snart upp och kommer att vara precis som vanligt.
Inga tecken på att ha betett sig som ett fullblodsfyllo igår.
Grejen är att jag skiter i om han fattar eller inte.
Jag bara vill ha tips på hur jag kan säga det uppenbara?
Liksom fråga hur han tänker då jag adresserat hur jag påverkas av hans drickande?
Hur han bara kan anse sig ha rätten att SKITA i detta?!
Vi vet båda hur denna julhelg och framtill trettonhelgen kommer att se ut...

Hej & grattis !
Till vadå ? Jo i o m att du stampar i foten och säger NEJ så innebär det att du säger JA till dig själv! Låt inte din mors offerkoftaspel få bita på dig. OM din mor inte skulle välja alkoholen framför er, skulle inte detta vara bli ett problem.
Så låt din mor sitta och dricka vin med sin offerkofta på så kanske hon kommer till insikt att hon måste bidra med ngt! Bidra med nykterhet.
Så grattis bra jobbat ??!!
Kram Sigge

Din sista rad: "tycker jag är en egoist som inte firar med dom". Vänd på det hela: har dom varit egoister i sitt drickande alla andra år? Har dom visat hänsyn till hur du vill ha det på julen? Finns fler frågor du kan ställa till dig själv. Jag gör likadant med min mamma på julen, träffar inte henne. Har också alltid tyckt att alla andra verkar ha det så mysigt och lyckligt. Nu försöker jag skapa min egen lycka istället för att vara "avundsjuk" på andras. Jag tycker inte du är egoist utan du är självfokuserad och det ska man vara. Du tar hänsyn till dig själv och din familj och sätter gränser runt er. För din egen skull kanske du kan tala om orsaken för din mamma när hon är nykter. Hon verkar ju ändå reagera och bry sig vilket inte min mamma gör. Då tror jag du känner ännu mer att du står upp för dig själv. Och kanske din mamma också känner och förstår att hennes drickande får stora konsekvenser. Kram

Åhh jag håller hoppet för din skull nåt otroligt över att d faktiskt går lugnt till för er del! Det vore väl om inte annat bästa julklappen för er del....speciellt för din som för slappna av!

Va borta hos en kompis hela dagen igår, man känner att man slappnar av ordentligt o verkligen bara kan va....tills man är på väg hem. Ju närmare hem jag kommer desto mer ovilja får jag. När jag sen möter d jag misstänkt skulle möta när vi kommer hem o det bara blir ett faktum är åhhh så irriterande. Inte jättefull men tillräckligt o onykter för att allt ska bli så påtagligt. Gickno la mig tidigt, orkar inte titta på hans tragiska jag

Vad ska jag ta mig till?

Jag är vuxen med ett barn i skolåldern, gift, osv.
MEN jag har föräldrar som är alkoholister. Jag är ensambarn på köpet. De har druckit ända sen jag var rätt liten. Pappa var en arg suput som kunde försvinna på helgerna när jag var liten. Nu är han gammal och sjuk och får inte dricka i samma grad. Men min mammas drickande fortsätter. Hon är en klassisk skåpsupare som försöker dölja sitt drickande men jag ser och hör när hon gör det.
När jag blev gravid satte jag ner foten och sa att det får inte drickas när barnet är hos dom. Men det har glömts bort, såklart. När jag försöker påtala problemet så förnekas det eller så blir jag skuldbelagd (men du dricker ju vin! Jag sitter inte på parkbänken och super! Vad ska jag annars göra? Eller bara gråt och ångest).
Jag har gått terapi och försöker arbeta med mina känslor. Jag älskar mor och far men kan inte göra något om de inte själv vill förändra.

Mitt problem nu är att julen närmar sig och ingen bör fira den ensam. Men jag pga känslan att det kommer att drickas inte vill ta dit mitt barn (som älskar sin mormor). Jag vill att barnets minnen från julen ska vara olika från mina egna så jag tog beslutet att fira jul hemma. Bor på annan ort än mina föräldrar.
Berättade att vi kommer stanna hemma under jul och det fick hus att ta helvete! Min mamma ringde upp och grät. Fick mig känna extrema skuldkänslor. Jag sa att vi kommer hälsa på efter jul. Min man blev anklagad om att det är han som inte vill hälsa på - hans fel. Jag orkade inte ta upp alkoholen i det samtalet.

Finns det någon annan därute som har liknande problem? Hur har du hanterat en mor som är aktiv alkoholist? Speciellt helger, som är så himla laddade, hur hanterar man sina egna jobbiga känslor? Alla andra verkar ju ha så fina relationer med sina föräldrar och tycker jag är egoistisk som inte firar jul med dom...

/ mt

Jo det är klart att jag kan gå, men det är liksom som att så länge han vägrar lyssna så är det som att jag överreagerar..
Om jag hade läst detta i en annan tråd så skulle jag självklart inte fatta vad ” personen” dvs jag tvekade om.
Jag vill liksom få någon form av respons/ kommunikation kring det här.
Det kommer jag ju inte få naturligtvis.
Det är ju det som är skiten rent ut sagt.
Sen har jag ju en förhoppning om att han ska vara den där fina och bra mannen han är då han är nykter.

Trist att läsa hur det är... en sak jag inte förstår: ”... för att han ska släppa mig fri?”
- Är du inte fri att lämna?
Undrar uppriktigt / mt

Min man dricker mycket.
Han kan gå ut med kompisar kl sög 19 och komma hem kl 06 för att duscha, äta och gå till jobbet. Det här hänt många gånger. (Varför är man ens i ett sånt förhållande, är jag helt knäpp!)
Nu, precis som många andra gånger, gick han fredag kl 20 och nu är det lördag kl 18.. ingen gubbe i sikte..
Jag är gravid i vecka 24.
Varför är man ens så dum att man tror att det ska bli bättre.. när det är likadant hela tiden.. bättre och sämre perioder förstås men ändå.
Jag har iallafall slutat "städa undan" efter honom, inte städning utan att jag hittar inte på mer ursäkter för hans skull. Jag kommer vara ärlig mot mig själv och andra.

Under flertalet år har jag nu levt med min alkisgubbe.
Vi separerade under något halvår pga hans drickande. Sen flyttade vi ihop igen då jag trodde att han fattat och var beredd till förändring.
Men nej, nu är det samma visa igen. Hans enda fokus och mål i livet är att få dra i sig vin från morgon till kväll. Jag är helt chanslös mot den kärleksrelation han har med ditt ljumna vin som han drar i sig i smyg. Det är så jävla larvigt! Han verkar på allvar tro att det inte märks och att jag märker hur han fyllnar till.
Eller, det är klart han gör. Men han skiter i det.
Jag har nu tagit upp det på ett mycket tydligt sätt för några dagar sedan efter att han blivit i stort sett dyngrak då vi hade mina förvisso vuxna söner med flickvänner på besök över förra helgen. Det var så pinsamt och samtliga förutom min man såg eländet.
Jag tog upp det på ett hyggligt neutralt sätt och beskrev det som hänt utifrån hur det blivit för mig osv.
Jag frågade hur långt han var beredd att sjunka och om han tycker det här är ett bra liv?
Han vägrar över huvud taget att lyssna och prata om det. Jag tror han är helt enig med mig om problemet och han kan utan vidare ge goda råd till sina två kompisar med ungefär samma problematik. Då jag lyssnar på det han säger till dem, så är han så insiktsfull och vettig.
Men att det är exakt samma sak med honom. NEJ! Det går inte att prata om.
Jag förstår att han inte är beredd att ge upp den enda kärlek han just nu värderar.
Han spelar ett jävligt högt spel, men det verkar som att han inte kan eller vill göra det enda nödvändiga.
Samtidigt har han ju mig som gisslan känns det som. Han vägrar lyssna och prata med mig om det. Men samtidigt är han liksom sur för att han påstår att han älskar mig god mycket men tycker livet med mig är för jobbigt.
Snacka om missuppfattning!
Det är ju han som är en katastrof!’
Vad ska jag göra?
Jag känner det som att jag håller på att bli tokig på hans projiceringar av vem som äger problemet.
Ska jag gå ut och vara helt öppet otrogen för att han ska släppa mig fri?
Jag vill inte ha det såhär!

Under flertalet år har jag nu levt med min alkisgubbe.
Vi separerade under något halvår pga hans drickande. Sen flyttade vi ihop igen då jag trodde att han fattat och var beredd till förändring.
Men nej, nu är det samma visa igen. Hans enda fokus och mål i livet är att få dra i sig vin från morgon till kväll. Jag är helt chanslös mot den kärleksrelation han har med ditt ljumna vin som han drar i sig i smyg. Det är så jävla larvigt! Han verkar på allvar tro att det inte märks och att jag märker hur han fyllnar till.
Eller, det är klart han gör. Men han skiter i det.
Jag har nu tagit upp det på ett mycket tydligt sätt för några dagar sedan efter att han blivit i stort sett dyngrak då vi hade mina förvisso vuxna söner med flickvänner på besök över förra helgen. Det var så pinsamt och samtliga förutom min man såg eländet.
Jag tog upp det på ett hyggligt neutralt sätt och beskrev det som hänt utifrån hur det blivit för mig osv.
Jag frågade hur långt han var beredd att sjunka och om han tycker det här är ett bra liv?
Han vägrar över huvud taget att lyssna och prata om det. Jag tror han är helt enig med mig om problemet och han kan utan vidare ge goda råd till sina två kompisar med ungefär samma problematik. Då jag lyssnar på det han säger till dem, så är han så insiktsfull och vettig.
Men att det är exakt samma sak med honom. NEJ! Det går inte att prata om.
Jag förstår att han inte är beredd att ge upp den enda kärlek han just nu värderar.
Han spelar ett jävligt högt spel, men det verkar som att han inte kan eller vill göra det enda nödvändiga.
Samtidigt har han ju mig som gisslan känns det som. Han vägrar lyssna och prata med mig om det. Men samtidigt är han liksom sur för att han påstår att han älskar mig god mycket men tycker livet med mig är för jobbigt.
Snacka om missuppfattning!
Det är ju han som är en katastrof!’
Vad ska jag göra?
Jag känner det som att jag håller på att bli tokig på hans projiceringar av vem som äger problemet.
Ska jag gå ut och vara helt öppet otrogen för att han ska släppa mig fri?
Jag vill inte ha det såhär!

fick vara med 4 dagar på en Familjevecka när jag gjorde min behandling.
På måndagen samlades de anhöriga själva och bekantade sig med varandra och så fick jag och en till komma in på tisdagen.
Satan vad jag var nervös då !!! Kände mig som en riksalkis som skulle hudflängas av arga anhöriga men det blev inte alls så !!!
Av mina kanonbra 4 veckor så var den veckan absolut bäst !!! Vi fick bra kontakt direkt och kunde stötta varandra över gränserna på ett sätt jag aldrig trodde var möjligt ! Dessutom "hittade" vi en "ovetande" alkis hos de anhöriga :-))) Häftigt !!

Alla, precis alla, anhöriga och beroende skulle få gå en Familjevecka !!

Allt man får veta är till nytta. Måste också säga att den bästa hjälpen som anhörig har jag fått av människor med missbruk/beroende. Har genomgått två anhörigprogram på Nämndemansgården. Ett av dom med enbart anhöriga och det andra med personer som var i behandling på Nämndemansgården och som gjorde sin anhörigvecka. Jätteskillnad och det jag minns mest och som på något sätt var mest värdefullt för mig var vad de människor som var i behandling sa. Varför kan jag inte riktigt säga, men det fanns så mycket kärlek mellan anhöriga och beroende. Ska läsa länken. ❤

och medberoende följer i stort sett samma kurva i sin resp sjukdom. Den som finns i länken är för oss beroende medan den för anhöriga har jag ännu inte hittat på nätet, jag har den bara i pappersform. Jag var nere på den näst sista punkten i den vänstra kurvan innan jag klappade ihop och bad om hjälp.

Och DU !!! Du har all rätt i världen till dina egna känslor !! Du är den viktigaste person i ditt liv, det får du aldrig glömma.

https://vfsormland.se/wp-content/uploads/2014/06/Presentation1.png

Det är mycket som snurrar i en anhörigs huvud, men det är även en förändring jag märker. Oron är inte längre lika stor längre. Jag slängde (utan att ha läst) sex mail som jag vet min son skrev i natt när han var påverkad. Han är inte lika intressant längre, inte huvudpersonen som allt kretsar runt.. Förut hade jag lusläst mailen, flera gånger och sedan tolkat i all oändlighet, för man kan ju inte lita på vad en missbrukare säger. Orden har ingen betydelse.

Har haft svårt med sjukdomsbegreppet även om jag tycker om AA s program. Det har känts som jag har inte rätt till mina känslor för att det handlar om en sjuk person som man hela tiden ska ta hänsyn till och som samtidigt aldrig tar hänsyn till dig. Men nu är det ju så att inom AA ser man alkoholism och missbruk som en familjesjukdom och det innebär ju att även jag är sjuk och därmed har rättr rätt till samma hänsynstagande. Sedan är det ju julen - har lovat att min son får komma hit om han är nykter, men det kan man ju inte lita på I alla fall fantastiskt, obegripligt och väldigt skönt att slippa denna förlamande oro, dränerad på all energi. Önskar er alla lite ro iuletid det är ju så det ska vara om ni glömt det.
Kram ??

Jag är också ny på forumet och känner igen så mycket av vad ni skriver. Ffa känslan av misstro- att man blivit så bitter av all besvikelse, och skammen över att va arg på någon som är sjuk.
Känslan innan man öppnar dörren när man kommer hem- är han nykter idag? Och oron över att han en dag antingen själv gör sig illa eller råkar ut för något för att han är för full för att hantera omgivningen.
Men jag finner hopp i de inlägg som vittnar om förändring. Dock verkar alla säga samma sak, man måste ta tag i sitt eget liv som medberoende och låta den med missbruket ta hand om sitt. Vilket är oerhört svårt när personen i fråga hela tiden pratar om att han så gärna vill bli bra, vill fungera utan alkohol och tänker ta tag i det...men aldrig lyckas. Jag tycker så synd om honom. Men också om mig själv- vilket såklart är både ohälsosamt och bidrar till den ständigt negativa spiralen.

Hej Hanna_b
Hur går det för dig? Har han skärpt till sig? Har beroendeenheten hjälpt honom.

Hej!
Ja det är extra tungt nu vid jul.
Bakgrundsfakta-jag har haft mina aningar att min mamma har druckit lite för mycket en längre tid men det blommade ut när hon gick i pension,hon dricker inte dagtid men mycket på kvällarna då hon ofta ringer eller skriver sms om hur dåligt hon mår och att hon inte orkar leva eller att ”vad vore hon utan mig” och nu skall vi inte fira jul tillsammans vilket ökar hennes ångest=drickande. Fruktansvärt jobbigt då hon är en mycket klok och resonabel människa när hon är nykter.
Ha ré?

Kram till dig och tack för ditt svar.