Senaste kommentarerna i forumet

Kram till dig och tack för ditt svar.

Skrämmande så vanligt detta verkar vara, förhållanden där minst en har ett beroende. Och så sorgligt. Jag personligen är gärna utan alkohol, men kan tycka att ett glas rött är gott samt kul att festa lite enstaka ggr. Inget beroende för mig.
Ska prata med karln imorrn när han är nykter, men jag vet att han ändå kommer att dricka igen. Han bryr sig inte, tycker att han sköter sig. Så ledsamt ?

Tänker på dig ibland och undrar hur det går för dig. Hur du mår och om du får den hjälp du behöver?
Kram ❤

Förefaller mycket märkligt och det är inte vanligt att man åker direkt till ett behandlingshem. Har aldrig varit med om det och jag har jobbat 20 år som socialsekreterare inom missbruksvården. Man brukar göra ett förbesök då samtliga inblandade gör en bedömning om just detta behandlingshem kan tillgodose personens behov. Tycker det är oroväckande att din särbo vatit fr0nvarande så länge. Vet anhöriga, om det finns några, om att han är försvunnen? En efterlysning är motiverad tycker jag och därefter kan du kontakta missing people. Låter dramatiskt kanske, men det skulle nog jag gjort i din situation. Har själv varit i denna situationen, men det gällde då min son och så här gjorde jag.

Förefaller mycket märkligt och det är inte vanligt att man åker direkt till ett behandlingshem. Har aldrig varit med om det och jag har jobbat 20 år som socialsekreterare inom missbruksvården. Man brukar göra ett förbesök då samtliga inblandade gör en bedömning om just detta behandlingshem kan tillgodose personens behov. Tycker det är oroväckande att din särbo vatit frånvarande så länge. Vet anhöriga, om det finns några, om att han är försvunnen? En efterlysning är motiverad tycker jag och därefter kan du kontakta missing people. Låter dramatiskt kanske, men det skulle nog jag gjort i din situation. Har själv varit i denna situationen, men det gällde då min son och så här gjorde jag.

Förutom att ens karl super så blir man själv någon man inte vill vara: ledsen, argsint, kontrollerande och UTMATTAD. Att fira jul i lugn och ro i din lilla lya låter som ett klokt val. Jag lämnade en man med alkoholproblem första advent för två år sedan. En jobbig process eftersom han, liksom din karl, var väldigt mysig när han var nykter. Med "facit i hand" var det ändå rätt beslut att lämna. Kram till dig

Vet inte hur det funkar att skriva här.
Men....efter nästan 5 1/2 år med min karl så orkar jag inte mer. Dessa år har bestått av måånga bråk pga hans drickande. Varje dag. Minst 2 öl, oftast med ett glas rött efteråt...eller två. Det första han gör när han kommer hem från jobbet är att gå till kylen och hämta en 50 cl öl 6,9%. Den slukar han fort.
Vill få mig att dricka, snackar om hur vanligt det är att dricka.
Är paranoid på vissa saker. Tjatar. Upprepar sig. Är nog även narcisstiskt lagd. Tycker han är bäst. Är inte så empatisk, bara om sig själv då.
Nykter är han mysig och gullig..men är så feluppfostrad! Fick snaps av sin pappa första gången när han var 13-14 år. Åt helvete i min värld! Har festat mycket i dina dar. När han var pappaledig med sina barn för ca 17 år sen så drack han. De är uppvuxna med bråk och drickande. Nu jävlar har jag fått nog!
Mina barn är uppvuxna med harmoni och kärlek, tack och lov har de ej bott med denna karl som jag är på väg att lämna.
Hans beteende mot mig är fruktansvärt psykiskt jobbigt, jag har nog aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv! Har aldrig varit så frustrerad! Har aldrig blivit så förbannad på någon innan! Han är en hemsk uppviglare till dåligt humör!!
Jag har stöttat honom i så mycket när han varit nykter, men det räknas inte.
Jag har gett honom så många nya chanser att jag skäms!
På knappt tre år har jag haft tre dödsfall och två andra trauman i mitt liv, samtidigt som jag har varit sjukskriven för utmattningssyndrom. Mår skitdåligt nu med värk i knä och nacke och 20 kilos övervikt (har tröstätit)z
Men nu är botten nådd.
Snälla hjälp mig med råd och tips!!
Hur ska jag klara av detta???
Ps, har egen liten lya....måste bara orka stå emot.
Är ju snart julafton....:(

Men vad underligt. Bara borta. Har ni efterlyst honom?
Förstår din oro - skickar en varm kram och en massa
ljus och styrka.

Kram Sessi

MM

Vi har inte hört någonting ifrån honom sedan 2 december. Vi bad vaktmästaren gå in i lägenheten för säkerhetskull, så vi slipper tänka att han är död i lägenheten.

Hej igen

Vilken pärs du gått igenom sedan jag läste här senast. ❤️
Ååå jag hoppas verkligen att du får ett boende snart. Den bästa julklapp du kan få tror jag. Jag tycker också att du verkar vara en toppen mamma!! När du beskriver din vardag så gör du det så att jag riktigt känner långt inne hur det påverkar mig. Att få börja på ny kula och att få börja drömma igen önskar jag dig mer än någon annan.

Här är det förvånansvärt bra. Ett par glas vin på fem dagar. Och de glasen var till en middag han lagat till mig..
Jag försöker njuta av lugnet. Men någonstans i bakhuvudet finns det tankar på ”hur ska julen bli” och ”om det nu blir mindre dricka framåt, kan jag verkligen glömma/förlåta och blicka framåt med denna man” ”vad har vi gemensamt” osv..

.

Tack Roxette för dom fina orden! Blir riktigt berörd och glad av att du skriver att jag verkar va en bra förälder...vill inget hellre än att se mina barn glada och framförallt trygga. Vilket tyvärr är si o så med just nu.

Jag ska kämpa vidare för ett eget boende o hoppas verkligen att 2020 är vårat år

Jag börjar där du slutar, med din fråga vad du kan göra för att hjälpa till.... Det du kan göra är att ta hand om dig! Det låter säkert känslolöst och brutalt men så är det. Du kan inte få honom att sluta, det måste han göra själv. Det där har du förstått men är rädd att göra det värre - och jag förstår dig så väl.
Jag har gått igenom det där, efter ett långt äktenskap och med stor vånda. Och verkligen inte bara jag - vi är många. Och många som skriver här i samma ärende.
Visst kan du vara ett stöd, men som jag tror du själv (börjar) inse(r) - inte genom att vara tyst och släta över. Läs här, fortsätt skriva - det är otroligt hjälpsamt att sätta ord på hur man har det och att kunna gå tillbaka och läsa. Börja utforska ditt medberoende, se hur du fungerar och tänk efter vad som är sunt. Gör klart för dig hur du vill leva ditt liv. Tala klartext med din sambo. Så bra att ni inte verkar ha barn och en tilltrasslad ekonomi. Det gör din situation mycket ’enklare’ - många här har en livssituation med barn, bostads- och ekonomiska problem.
Det här betyder inte alls att du ska ’överge’ din sambo. Beroende är en sjukdom och den måste han sjölv ta ansvar för. En medberoende blir lätt en möjliggörande som gör det möjligt att sjunka djupare i missbruk. Ditt medberoende är din sak att inse och ta hand om. Göra dig fri ifrån. Läs gärna Alanons sida på nätet och gå gärna på möte! Ditt liv handlar om dig! / mt

Min sambo sedan 6 år är alkoholist- vilket han erkänner nån gång då och då men helst ignorerar. Han dricker för att känna sig normal, för att slappna av, för att fira, för att orka...anledningarna är många och det känns som att otroligt låg självkänsla och depression ligger bakom allt. Han ser sig själv som svag men vill bevisa att han kan lösa detta själv- han behöver ingen hjälp. Ändå har inget egentligen ändrats under åren vi varit tillsammans och av vad han berättar var det likadant i många år innan vi träffades. Han kan va elak verbalt, men oftast riktar sig aggressiviteten mot andra än mig- och i slutändan alltid mot sig själv. Mig sätter han på piedestal- jag ör perfekt, jag har rätt i allt jag säger om hans missbruk osv. Men han vill inte söka hjälp och han vill inte sluta helt- bara minska...
Så vad gör jag? Jag älskar honom mer än allt annat och tycker inte att man ska lämna någon som har problem- han står ju ut med alla mina skavanker. Men samtidigt tycker jag att vi båda förtjänar bättre. Även om de bra perioderna är fler nu, även om vi är kärleksfulla mot varandra så tycker jag inte det är ok att komma hem som ikväll- en vardag och han har däckat med jacka och skor i sängen. Ligger och spottar i sängen. Börjar spy (tror det är blod i) och lyckas inte ens pricka spannen jag ställt fram.
Så min fråga är- vad kan jag göra för att hjälpa till? Jag vet att beslutet måste komma från honom men är rädd att jag gör det värre genom att bara stå bredvid och se på. Ska jag göra hans familj uppmärksam på problemen (även om han skulle se det som ett enormt svek)? Måste jag lämna honom så att han vaknar till liv? Jag vet inte om jag orkar att lämna och sen finnas där när han är frisk igen. Eller ör det bara otroligt själviskt att tänka så?

Min sambo sedan 6 år är alkoholist- vilket han erkänner nån gång då och då men helst ignorerar. Han dricker för att känna sig normal, för att slappna av, för att fira, för att orka...anledningarna är många och det känns som att otroligt låg självkänsla och depression ligger bakom allt. Han ser sig själv som svag men vill bevisa att han kan lösa detta själv- han behöver ingen hjälp. Ändå har inget egentligen ändrats under åren vi varit tillsammans och av vad han berättar var det likadant i många år innan vi träffades. Han kan va elak verbalt, men oftast riktar sig aggressiviteten mot andra än mig- och i slutändan alltid mot sig själv. Mig sätter han på piedestal- jag ör perfekt, jag har rätt i allt jag säger om hans missbruk osv. Men han vill inte söka hjälp och han vill inte sluta helt- bara minska...
Så vad gör jag? Jag älskar honom mer än allt annat och tycker inte att man ska lämna någon som har problem- han står ju ut med alla mina skavanker. Men samtidigt tycker jag att vi båda förtjänar bättre. Även om de bra perioderna är fler nu, även om vi är kärleksfulla mot varandra så tycker jag inte det är ok att komma hem som ikväll- en vardag och han har däckat med jacka och skor i sängen. Ligger och spottar i sängen. Börjar spy (tror det är blod i) och lyckas inte ens pricka spannen jag ställt fram.
Så min fråga är- vad kan jag göra för att hjälpa till? Jag vet att beslutet måste komma från honom men är rädd att jag gör det värre genom att bara stå bredvid och se på. Ska jag göra hans familj uppmärksam på problemen (även om han skulle se det som ett enormt svek)? Måste jag lämna honom så att han vaknar till liv? Jag vet inte om jag orkar att lämna och sen finnas där när han är frisk igen. Eller ör det bara otroligt själviskt att tänka så?

Min sambo sedan 6 år är alkoholist- vilket han erkänner nån gång då och då men helst ignorerar. Han dricker för att känna sig normal, för att slappna av, för att fira, för att orka...anledningarna är många och det känns som att otroligt låg självkänsla och depression ligger bakom allt. Han ser sig själv som svag men vill bevisa att han kan lösa detta själv- han behöver ingen hjälp. Ändå har inget egentligen ändrats under åren vi varit tillsammans och av vad han berättar var det likadant i många år innan vi träffades. Han kan va elak verbalt, men oftast riktar sig aggressiviteten mot andra än mig- och i slutändan alltid mot sig själv. Mig sätter han på piedestal- jag ör perfekt, jag har rätt i allt jag säger om hans missbruk osv. Men han vill inte söka hjälp och han vill inte sluta helt- bara minska...
Så vad gör jag? Jag älskar honom mer än allt annat och tycker inte att man ska lämna någon som har problem- han står ju ut med alla mina skavanker. Men samtidigt tycker jag att vi båda förtjänar bättre. Även om de bra perioderna är fler nu, även om vi är kärleksfulla mot varandra så tycker jag inte det är ok att komma hem som ikväll- en vardag och han har däckat med jacka och skor i sängen. Ligger och spottar i sängen. Börjar spy (tror det är blod i) och lyckas inte ens pricka spannen jag ställt fram.
Så min fråga är- vad kan jag göra för att hjälpa till? Jag vet att beslutet måste komma från honom men är rädd att jag gör det värre genom att bara stå bredvid och se på. Ska jag göra hans familj uppmärksam på problemen (även om han skulle se det som ett enormt svek)? Måste jag lämna honom så att han vaknar till liv? Jag vet inte om jag orkar att lämna och sen finnas där när han är frisk igen. Eller ör det bara otroligt själviskt att tänka så?

...lever med detta elände.
Min sambo smygsuper dock så ”snyggt” att jag inte ens hittar flaskorna.

Och jag tänker som du, lämnar jag honom måste jag även lämna mina barn (5 och 7) till honom varannan vecka vilket jag inte klarar.

Tack Adde.. Jag kunde inte vara mer enig med dig där.. Jag har sagt att det lutar åt att jag tar totalt avstånd till all hans dramatik framöver. Jag orkar helt enkelt inte mer... Efter i tisdags så snurrar alla tankar konstant och jag känner mig som en urvriden trasa... Jag hade en förhoppning om att jag och exet skulle kunna vara vänner och det kan vi kanske vara på sikt men just nu behöver jag distans.. vi får se hur det utvecklar sig..

Jag ska kolla upp det där med trappan och har för mig att jag faktiskt pratat med min terapeut om detta. Dock vänder den sig till lite större barn men oavsett kan jag kanske få lite vägledning och råd..

Kram

önskar så mycket att du kan låta bli all kontakt med din alkis !!! Mie som skrev här i tidernas begynnelse tog kontakt med https://vardochomsorg.uppsala.se/personligt-stod/socialt-stod/trappan/?… och fick väldigt bra hjälp själv och med sina barn. Vet ju inte var du bor men kanske finns nåt liknande eller så kan du kontakta Trappan som har tips om liknande verksamhet i Sveriges avlånga land. Och ja, en sjukskrivning så du får landa låter som en bra idé !!

Kom ihåg att du är viktig också för din egen skull !!

Kram !

Ja jag har tagit hjälp. Jag sökte anhörigstödjare genom kommunen. Träffade en underbar kvinna som jag gått och pratat med. Sedan har jag gått i en grupp och pratat. Det har också gett mycket. Skönt att prata med dom som förstår. Och så denna gruppen här. Att se allt i skrivande text och allt stöd här. Bra att kunna gå tillbaka, om man tvivlar, och det gör man med jämna mellanrum, och se hur det var.
Sedan startade anhörigstödet en kurs i mindfulness. Den går jag också.
Har också ett brett socialt när med barn, barnbarn och många släktingar och vänner.
Hoppas jag gett dig lite idéer om vad du kan söka hjälp. Kram

Precis som andra här skriver till dig blir jag och vi på alkoholhjälpen också berörda av ditt inlägg. Du har verkligen försökt otaliga gånger på så många sätt att försöka påverka honom att förändra sig. Det finns inget som fungerar om han inte är beredd på att ta emot det, bollen ligger hos honom. Det hörs att det gör ont i dig att barnen far illa av hans beteende och detta gör att du får mer kraft. Du talade om för honom där och då precis vad du tyckte, tyvärr eskalerade hans vrede då och inte heller det du sagt hade effekt. Du är verkligen mån om att vara en bra förälder det hörs. Det hörs också att du har fått nog av hans drickande, konstanta oron inför stora helger och hans hotfulla och elaka beteenden mot dig och (indirekt) barnen. Utifrån det du beskriver låter det verkligen som ni far illa och det du är inne på att bo isär låter väldigt bra. Det har du tänkt många gånger och försökt. Vet inte alls om du tänkt så men en möjlighet är ju att söka ett skyddat boende via en kvinnojour eller kontakta kommunen. Tills dess att han tar tag i allt och väljer att göra en förändring, bara en tanke. Vad tänker du om det?
För att höra mer kring det går det alltid att ringa anonymt till socialjouren eller kvinnofridslinjen, 020-50 50 50.

Hoppas du känner stöd här inne och fortsätter att läsa och skriva här också såklart!

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

är bara förnamnet Adde..

De senaste veckorna har vi haft en bra relation. Igår tror jag dock han kände att jag mådde lite för bra just nu så då behövde han skapa lite mer ångest igen..

Han kom hem till mig för att slå in julklappar tillsammans (eftersom jag köpt allt och han inte hade en aning om vad det var). På något sätt spårade det ur till att han berättade att hans nya tjej fick missfall för två veckor sedan.. "det är ju något mellan henne och mig men ville du skulle veta om det".. varför i h*****e behöver jag den informationen.. mår jag bättre av den? inte ett skit.. det adderar mer stress och tankar.. så tack X för att du så stilfullt sparkade ned mig i ångestträsket igen.. Vi har valt att ha korta intervaller med barnen hittills men vi märker att de inte mår bra av det så vi kommer byta till varannan vecka efter jul. Minsta tjejen är ledsen och kontaktsökande på förskolan så de har reagerat.. Stora tjejen är som ett plåster på mig vilket gör att jag tappar tålamodet och blir frustrerad.. Jag misstänker att hon någonstans tänker att om mamma kan lämna pappa så innebär ju det att hon även kan lämna mig.. Hon får fullskalig panik om jag går till ett annat rum.. tar max 2 sek innan hon ropar efter mig och måste alltid veta var jag är.

Jag kämpar just nu med extrema skuldkänslor för mina utbrott mot framförallt min stora dotter.. Jag har lärt mig att behålla lugnet med mitt ex men av någon anledning så tar jag ut frustrationen mot barnen. Jag börjar lära mig behärska detta också men jag går sönder inombords när jag inser hur jag pratat med dem.. Min stora tjej har börjat ta efter allt jag säger och det låter inte trevligt alls.. hon snäser och fräser och styr och ställer.. Jag blir förkrossad när jag inser att det är så jag låter.. Det är mitt ansvar att ta tag i det här men just nu känner jag mig som världens sämsta mamma..

Gällande mitt ex alkoholvanor så fortsätter han att bryta alla löften han gett. I måndags hade han barnen. Han hade ett par vänner på besök som jag inte hade träffat på sjukt länge så jag svängde förbi dem för att gratulera till förlovningar och bebis på väg.. Jag märkte på en gång att han hade druckit.. den släpiga läspande rösten.. glansiga ögon och lite stevie wonder gung med huvudet.. alla tecken på att han hade druckit redan.. när jag kom drack de dock bara en kopp kaffe men det var nog sjukt medvetet.. Dagen efter sa han att han hade gjort ett undantag eftersom hans polare var på besök.. så det blev enligt honom två glas vin och två öl.. van av erfarenhet så dubblar jag det per automatik..

Så från att gå från en flaska vin varannan och ABSOLUT ingen öl eller whiskey. Han skulle ABSOLUT inte dricka en droppe när han har barnen.. Det tog 2 veckor.. alla "löften" är brutna och jag kan inte göra ett skit åt det förutom att vara lyhörd mot barnen..

Jag kämpar på men det är otroligt tungt att jag aldrig får slappna av.. Har diskuterat sjukskrivning med min terapeut vilket är sjukt främmande för mig.. Jag är konstant trött. Måste i princip sova varje dag. Har svårt att ta mig iväg till jobbet och om jag kommer iväg så åker jag hem vid lunch och sover 1 timme.. Utbrändhet eller PTSD.. svårt att avgöra men min terapeut sa "det är ju inte konstigt att du är trött när du arbetar 100 % på privata planet och ca 50 % med jobbet" . Vi har sagt att vi ska låta julen passera så får vi se hur jag mår efter lite längre ledighet.. Vi firar julafton tillsammans och sedan åker jag till min familj i södra sverige i mellandagarna. Jag har barnen i princip hela julen men har backning av min familj vilket är skönt.

Tack för ert stöd här inne. Värdesätter er så otroligt högt.. Kriget måste utkämpas av mig men det underlättar att ha en armé bakom sig..

behandlingsvän var med om det. Han satt hemma en kväll när en terapeut, en alkoholist från närmsta aa-grupp och en vän bara stövlade in och sa åt honom att dricka upp ölen för nu skulle han iväg på behandling :-))

Det gick bra :-))

Din sambo dricker för mycket, är verbalt elak och kan vara hotfull och svartsjuk. Han har svårt att lita på dig och ifrågasätter mycket. Det låter som en mycket tuff situation som du och erat gemensamma barn varit i länge. Utifrån det du beskriver låter det inte som du kan hantera honom utan ansvaret ligger hos honom att göra någon förändring kring sitt beteende och sitt drickande. Som det är nu går det ut över hela familjen.

Jag får några ytterligare tankar kring det du frågar om hur du kan hantera detta. Hoppas att det är okej att jag delar med mig.

Du har redan gjort mycket, försökt att nå fram till honom, säkert fler än en gång för att hinna märka hans beteenden när du försökt (att han skrattar, blir 10 ggr värre, inte vill ta något till sig och liknande). Utifrån det här låter det som att bollen ligger hos honom, vill han förändra sig eller inte. Du kan inte göra det åt honom och hjälp finns att få om han skulle vilja ha den.

Hur ser det ut för dig med stöd, vänner, bekanta eller kollegor eller liknande? Har du pratat med någon professionell kring detta? En tanke jag får är att ringa till Kvinnofridslinjen (anonymt, kostnadsfritt) då han hotar dig och du har svårt att ta upp viktiga saker utan att han brusar upp. https://kvinnofridslinjen.se/sv/

Vad tänker du om det här?

Jättebra att du skriver här som ett sätt att ta stöd utifrån, ibland kan det ta lite tid innan man får svar och man kan behöva skriva flera gånger. Hoppas du hittar mycket som blir hjälpsamt för dig.

Vill du prata med någon skulle du också kunna testa att ringa till Alkohollinjen: www.alkohollinjen.se 020-84 44 48

Ta hand om dig!

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Det är ju viktigt att du framställer din åsikt och berättar att det inte är okej för dig. Men sen har han ju rätt i att han får bli hur full han vill, men det är ju samtidigt inget du måste acceptera.
Somliga klarar av att lyssna, andra inte. Men att tjata, böna och be under längre tid kommer troligen inte att hjälpa.
Jag fick exempelvis alltid dåligt samvete när min fru tog upp hur jag betett mig och tog på mig det. Kanske inte alltid med ett glatt leende men jag fattade och var villig att prata om det. Till slut var min egen motivation stark nog för att jag skulle kunna sluta, men säkerligen är det väldigt individuellt hur beroendet ser ut. Jag tror att ett problem är att om du tvingar honom så är det lätt att han ser sin ”trista nykterhet” som ditt fel (jag kan korta stunder tänka att om inte min fru... men jag vet att hin inte är problemet) Och du får ta hans ilska över det. Jag tror det är bra att förklara tydligt hur du ser på det och eventuellt andra och ta upp de konsekvenser du ser på ett tydligt sätt. Sen låta honom ta sina egna smällar och lida sina egna plågor medan du fokuserar på dig och dina aktiviter. Är han full eller bakis så gör du något roligt där påverkade/bakfulla inte är välkomna.
Om det inte fungerar kanske du är redo för ett ultimatum. Men då är det som med barnen, det måste hållas annars blir det bara tomma genomskinliga hot.
Hoppas det går bra för dig.

Tog du någon hjälp?