Senaste kommentarerna i forumet

Arbetsgivaren och soc gjorde hembesök hos min särbo, och efter det är han borta.
Det är ingen som har sett honom huvudtaget. Kan han ha blivit placerad på behandlingshem?
Hans bror har inte hört ett ord ifrån honom heller.
Känns som att man har tusen funderingar. Hans supar kompisar har inte heller sett honom.
Någon som vart med om liknande?

Dock var barnen stora då det blev uppenbart. Också jag gjorde ”allt”, bönade och bad, sökte och föreslog lösningar, förklarade, hotade, grät och skrek. Kontrollerade, t.ex vägde vinboxar, och konfronterade. Inget av detta ledde till förändring.
Sen gick jag, praktiskt taget rakt ut i vintern.... helt övertygad om att aldrig komma tillbaka. Då trillade polletten ner hos honom. Jag gick tillbaka och efter en tid ’på vita knogar’ med små återfall - som jag konfronterade rakt på - och en slutlig ordentlig fylla, valde han ’sin egen’ nykterhet. Han har nu varit helt nykter mer än sju år. Jag har gjort en minst lika stor förändring, ’tagit makten i mitt eget liv’ och gör mina egna val.
Mycket av detta, nykterheten och friheten, relaterar jag för hans del till AA och för min del Alanon och detta forum. Jag var under många år oerhört hjälpt av att skriva och läsa här. Här har jag också genom att läsa på ’den andra sidan’ förstått beroendets makt och kampen att göra sig fri.
Minst lika svårt att frigöra sig ifrån är medberoendet. Många, både missbrukare och medberoende anhöriga har en grund från barndomen, s.k ’vuxna barn’.
Det viktigaste jag vill säga är ändå att det är möjligt att ta makten i sitt eget liv och leva i frihet!

Fortsätt läsa och skriva här, det har hjälpt många! Allt gott / mt

går det för dig Boston95 ?

Åh vad jag känner igen mig!! Har varit medlem i detta forum i ca tre minuter, och ditt inlägg är det första jag läser. Och jag känner igen mig i exakt ALLT. Det är alltid "gamla" flaskor.. "Nej jag har inte druckit, jag sluddrar för att jag är trött" eller "nej det måste vara mitt snus som luktar"... Att veta en nanosekund efter man kliver in genom dörren hemma om det ska bli en sån kväll eller inte... Att tro på nya löften och bli sviken varje gång.. Våra barn är 5 och 13, och jag kan inte överlåta dem till min sambo varannan vecka, därför stannar jag. Och ber till alla eventuella gudar att de inte tar för mycket skada av alla bråka och all tumult hemma.
Du är INTE ensam!

Så likt mitt tidigare liv. Mitt ex drack mest helger, ibland på veckorna. Skillnaden var att vi hade inga små barn ihop.
Började skriva här för många år sedan. Gjorde sen ett uppehåll. Tror inte jag var mogen för att lämna, då jag förstod att det var enda lösningen.
När jag började skriva här igen, stod det klart, enda var att lämna, för att rädda mig själv. Drickandet eskalerade. Det var till slut bara det som det handlade om. Hur mycket han skulle få i sig.
Bra att du börjar skriva här. Det är som att tankarna reder upp sig när man ser det i skrivande text. Då kan man också gå tillbaka och se hur det var tidigare. Du kan även få mångas goda råd av alla hör som är och varit i samma situation som du.
För det är ju så, du kan inget påverka, mer än dig själv.
Välkommen hit.

Jag har läst så många andra inlägg och detta inlägg kunde lika gärna ha passat in under flera andra trådar. I snart 8 år har jag med säkerhet vetat om min sambos problem, så många ggr jag har skällt, bönat, ställt krav och bett att han ska sluta dricka, sluta dricka i smyg och sluta ljuga för mig om det. Lika många gånger har han lovat att sluta och massor med gånger har jag trott honom. Brutna löften, lögnerna och skuldkänslorna jag fått känna för att jag ”förstör” genom att fråga har förstört vår relation fullständigt. Han dricker oftast inga jättemängder men han dricker i smyg. Jag vet såklart inte hur mycket det handlar om alls egentligen, det skulle han aldrig berätta och i ärlighetens namn så skulle jag inte tro honom heller längre, lögnerna har varit för många. Jag är dock ganska säker på att han inte dricker varje dag och troligen inte ens varannan. Det har också såklart varierat under åren, uppehåll på veckor har förekommit återkommande. Han försöker sluta, har tagit kontakt med rådgivare (igen). Jättebra. Jag är dock bara arg och ledsen och kan inte längre vara stöttande, det har jag försökt vara i så många år. Frustration över att jag lagt så många år på att vara ledsen och må dåligt för hans skull, och blivit äldre än min ålder på köpet. Det tar så mycket ork och energi. För två veckor sedan satte jag mig ned med hans föräldrar och berättade, mycket, en lättnad men samtidigt en frustration när de tror de kan fixa något som jag kämpat med i så många år bara genom att prata med honom. Men till mig ber han inte längre om ursäkt och ignorerar mig när jag gråter, dels tänkte jag att han kanske ändå skäms tillräcklig gentemot dem för att förändra dels ville jag nog straffa honom/låta honom känna av konsekvenser av sitt handlande. Jag mår dåligt, behöver egentligen stöd såklart men är samtidigt inte villig till det för att det inte är rättvist att jag ska behöva ta hjälp. Han äger grundproblemet. Extremt osunt att tänka så här, jag vet.

Under åren har jag hittat gömda flaskor kontinuerligt, i förrådet, i hans jobbväska, bland kläder etc. Givetvis är det alltid gamla flaskor som legat där länge (ja ironi). Jag har blivit extremt könslig för minsta tecken, analyserat röstläge och uttal, kroppshållning, rörelse. För det mesta dricker han dock efter barnen och jag sover, då slipper han ju bli påkommen (för det mesta).

Jag hade lämnat honom om det inte vore för att vi har barn ihop och de är för små för att behöva ta på sig den rollen jag tar nu, vilket min stora tjej definitivt skulle göra (hon är 9). Hans problem är inte så pass stora att det utåt syns några sociala konsekvenserna och varannan vecka skulle jag inte veta och inte kunna täcka upp för hans tillkortakommanden. Det kan jag inte utsätta dem för så jag stannar, för nu. Har barnen insett att det finns problem, inte vad jag vet så troligen ja. En lysande lösning att stanna i detta? Nej såklart inte, det vet vet jag redan men steget är för stort.

Jag känner mig otroligt ensam.

Jag har läst så många andra inlägg och detta inlägg kunde lika gärna ha passat in under flera andra trådar. I snart 8 år har jag med säkerhet vetat om min sambos problem, så många ggr jag har skällt, bönat, ställt krav och bett att han ska sluta dricka, sluta dricka i smyg och sluta ljuga för mig om det. Lika många gånger har han lovat att sluta och massor med gånger har jag trott honom. Brutna löften, lögnerna och skuldkänslorna jag fått känna för att jag ”förstör” genom att fråga har förstört vår relation fullständigt. Han dricker oftast inga jättemängder men han dricker i smyg. Jag vet såklart inte hur mycket det handlar om alls egentligen, det skulle han aldrig berätta och i ärlighetens namn så skulle jag inte tro honom heller längre, lögnerna har varit för många. Jag är dock ganska säker på att han inte dricker varje dag och troligen inte ens varannan. Det har också såklart varierat under åren, uppehåll på veckor har förekommit återkommande. Han försöker sluta, har tagit kontakt med rådgivare (igen). Jättebra. Jag är dock bara arg och ledsen och kan inte längre vara stöttande, det har jag försökt vara i så många år. Frustration över att jag lagt så många år på att vara ledsen och må dåligt för hans skull, och blivit äldre än min ålder på köpet. Det tar så mycket ork och energi. För två veckor sedan satte jag mig ned med hans föräldrar och berättade, mycket, en lättnad men samtidigt en frustration när de tror de kan fixa något som jag kämpat med i så många år bara genom att prata med honom. Men till mig ber han inte längre om ursäkt och ignorerar mig när jag gråter, dels tänkte jag att han kanske ändå skäms tillräcklig gentemot dem för att förändra dels ville jag nog straffa honom/låta honom känna av konsekvenser av sitt handlande. Jag mår dåligt, behöver egentligen stöd såklart men är samtidigt inte villig till det för att det inte är rättvist att jag ska behöva ta hjälp. Han äger grundproblemet. Extremt osunt att tänka så här, jag vet.

Under åren har jag hittat gömda flaskor kontinuerligt, i förrådet, i hans jobbväska, bland kläder etc. Givetvis är det alltid gamla flaskor som legat där länge (ja ironi). Jag har blivit extremt könslig för minsta tecken, analyserat röstläge och uttal, kroppshållning, rörelse. För det mesta dricker han dock efter barnen och jag sover, då slipper han ju bli påkommen (för det mesta).

Jag hade lämnat honom om det inte vore för att vi har barn ihop och de är för små för att behöva ta på sig den rollen jag tar nu, vilket min stora tjej definitivt skulle göra (hon är 9). Hans problem är inte så pass stora att det utåt syns några sociala konsekvenserna och varannan vecka skulle jag inte veta och inte kunna täcka upp för hans tillkortakommanden. Det kan jag inte utsätta dem för så jag stannar, för nu. Har barnen insett att det finns problem, inte vad jag vet så troligen ja. En lysande lösning att stanna i detta? Nej såklart inte, det vet vet jag redan men steget är för stort.

Jag känner mig otroligt ensam.

Tack sigge! Vill inget mer än att få Leva, förhoppningsvis är det snart min tur att få bo nånstans där vi kan få bo på ett ”normalt” sätt. Svenssonlivet är få förunnat som den största längtan!
Har försökt så otaliga ggr att ställa honom mot väggen, men hans största styrka är orden och kraften (läs skriken) i rösten....han stänger av helt! Sparka ut honom går inte, han vägrar flytta!
Hade någon haft en lägenhet åt mig imorn, hade jag packat idag!
Ska kolla in grynet...tack för tipset! ❤️
Kram även till dig

att famla lite är nog bra. Det är ju erfarenheter man lär sig av. Att sen samla ihop sig och ta sig tid att känna efter. Varför man känner på ett visst sätt i en specifik situation eller tillsammans med en viss person. Sen är det ju inte bara man själv som har djupt rotade mönster och beteenden, det har ju andra också. Relationer som går långt tillbaka i tiden har skapat gemensamma mönster. Som kan vara svåra att bryta om det inte skaver för bägge så att säga. Märker att jag inte går all in när jag möter nya vänner. Det får växa fram mer. Man ger lite i taget av sig själv. Har väl till stor del med ålder att göra men också att man trots allt är en friskare person nu. För några år sedan kunde jag nog mer "servera hela härligheten" direkt. Utan att veta om det var en person man ville "servera" och utan att veta om personen ville bli "serverad". Jag gjorde relationen förtrolig direkt. Men förtrolighet är ju något som växer fram.

Jag tror att vi när vi söker nya vägar att leva livet får famla oss fram lite.

Som du skrev,den där tillfredsställelsen.
När man antingen har hjälpt någon eller kanske är uppfylld av ilska och irritation istället för tomrum.

Man måste nog experimentfika ibland för att känna skillnaden.
Fokusera inåt när känslorna rinner över och kanske bli lite klokare över vem man är eller vad som driver en in i fel mönster.

En dag i taget,en sak i taget.

God jul till dig med!
Du får berätta sen hur det går om du känner för det.
Själv tycker jag det är extra kämpigt i juletid. Vissa jular som denna har inte min pappa kunnat vara med pga alkoholen.
Även om jag för nu har avskärmat mig och min familj så finns ändå magontet där ändå. Man blir aldrig helt fri känns det som.
Kram till dig!

det vi pratade om här i fredags. Att "genomskåda" sig själv är nog bland det svåraste som finns. Har bestämt mig för att inte kommentera politik mm på Facebook. Eldar upp mig nåt kopiöst. Tror det triggar mitt medberoende. Tänker på det Ullabulla skrev så bra om "bensin i systemet...".
Var och fikade med en kompis i helgen. Har undvikit henne länge för att jag tycker hon får mig att må dåligt genom pikar, verbala nålstick, man får noll utrymme mm. Fick för mig att jag själv hade skapat detta "drama" och på så sätt låter gammal vänskap gå i graven. Så jag ringde henne och föreslog en fika. Tänkte positiva tankar före och mådde skit efter. Blev inte så mycket klokare, vet fortfarande inte om det är jag, hon eller vi som skapar "dramat". Ska hålla mig ifrån "fika-experiment" just nu. Inte redo för det. Ska bara försöka sitta lugnt och fint i båten, gå lugnt. Inte agera utåt utan känna inåt. En dag i taget.

Hej Nykteristen ?!
Fan vad ditt inlägg berörde mig, blir så förbannad !! Har 0 tolerans mot män som beter sig mot kvinnor!!
Ta ingen skit (titta på grynet på svtplay) ett programserie om riktat lite extra till tjejer.. bla att man inte skall ta ngn skit!
Så LEV istället för att ÖVERLEV !
Ta och ställ honom mot väggen när han är nykter och informera honom om att det inte är okej på ngt sätt att han beter sig mot dig! OCH inte heller inför era barn. Ha nolltolerans och få honom att förstå att du menar allvar! Om han inte skärper sig, sparka ut han ?!
Ursäkta jag vet att jag är rak, ibland kanske för rak... men du och dina barn är värd att leva och ha det bra. Sluta dalta med honom!
Önskar dig en bra dag ❤️
Kram Sigge

Denna morgon skulle jag vilja spola tillbaka..d är inget kul att lämna en pojke med massa tankar som inte ska finnas i en liten pojkes huvud på dagis!
Mannen i huset, söp till d rejält inatt...rökte inomhus ja allt d där! Världens jvla humör på morgonen...jag bestämde mig inatt att jag lämnar på dagis då han fortfarande va rejält påverkad när vi egentligen skulle lämnat. Han flög i taket....kallade mig för allt man kan tänka sig. Framför barnen....åhhh vad jag hatar honom när han gör så!

Å vad hemskt. Känner med dig??

Helt underbar film som jag tror ingen går oberörd ifrån. Det finns alldeles för mycket sk hemligheter som aldrig får pratas om men som alla förmodligen hade mått bättre av att reda ut.
Mycket tänkvärd film, och Peter Jöback alltså...vilken röst.

Jag beklagar det som hänt och att du behövde hitta honom så. Verkligen tragiskt och kan tänka mig att det kan ta lite tid att bearbeta. Hoppas du har mycket stöd runtomkring dig. Jättebra att du skriver här och berättar vad som hänt och hur du mår, det ger oss chansen att ge dig stöd.

Du försökte stötta honom på alla sätt du kunde komma på. Nu var det att flytta ifrån honom och jobba med att försöka lyssna mer på dig själv och ta till dig av råd du fått utifrån. Du har verkligen jobbat bra med dessa, trots att det kanske var svårt emellanåt.

Klokt det du skriver att han kämpade mot sina demoner och att detta kunde hänt mycket tidigare än just denna gång, han var i sin process och du är i din. Du är också väldigt insiktsfull och det hörs i ditt andra inlägg här; ”Jag levde inte själv. All min energi gick till att försöka rädda honom.” Kanske känner du nu att du behöver lägga extra mycket energi till att rädda dig själv och att ge dig chansen att verkligen leva ditt liv. Du får lite tips här om att söka stöd för egen del, vad tänker du kring det? Kanske är det något helt annat du tror skulle vara hjälpsamt för dig, det känner du såklart bäst själv.

Fortsätt såklart gärna skriva och läsa här.
Önskar dig en så fin vecka som möjligt, ta hand om dig!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Mitt varmaste deltagande i din stora sorg! Så tragiskt, så onödigt, så hjärtskärande ? Jag hoppas du nånstans i djupet av dig själv med tiden kan acceptera det som hänt, han utkämpade sin kamp och du utkämpar dig egen. Jag rekommenderar också att du tar kontakt nånstans där du får prata av dig och att du har stöd omkring dig! Massor med styrkekramar till dig ?

Dock har ”vi” vårat på nyårsafton och jag fasar för den varje år. Då har ju han varit duktig o nykter på jul så då kan man festa till det rejält på Nyår för d är ju nyår bara en gång per år

Det är för min del inte bara barnens anledning till att jag inte dricker längre....största anledningen är mannen i huset. Har fått sån avsmak för alkohol och ärligt generellt folk som dricker sig fulla...fine att ta ett glas eller två för att det är gott men att gå ut på krogen eller sitta hemma o dricka o just steget över till att bli full. Jag har såååå svårt så jag mår dåligt nuförtiden av att träffa dom. Jag har för stark koppling till att full är lika med alkoholist....

Vad skönt för er att ni kunnat börja prata ändå mer, det är ju alltid nåt eller hur?! ❤️

Jag ligger vaken nu, hör hur han snarkar...dock vad jag vet inte druckit, men tyckte d va en välbekant doft när han kom in o andades rakt mot mitt håll....

Ligger funderar och jag är fasen inte lycklig här överhuvudtaget....jag lever inte, jag försöker överleva och det är en sån jävla hemsk känsla! Vad ska man göra?

Undrar bara mår din mamma inte dåligt även om du ringer?

ja du.... skuld,skuld,skuld
det är ett ord som är en stor del
av denna sjukdom,fy fasiken vad jag är less!
God Jul och
Tusen tack för ditt stöd♥️

Fy fan! Har inga råd, men känner igen det där. Min pappa har jag hållt koll på i årtionden och nu bara orkar jag inte mer.
Blir ju ändå ingen bättring...
Jag har själv barn och fattar inte hur man kan utsätta sina barn för detta. Ja, det är en sjukdom, men ändå obegripligt!
Har som sagt inga goda råd, men du är iaf inte ensam.

Måste man känna att man behöver ringa till sin mor varje dag? Om jag inte gör det vet jag att hon mår dåligt och tror att man inte bryr sig(detta när hon är påverkad) Jag orkar inte men får så fruktansvärt dåligt samvete.

Ja det är väl så. Ingen kan hjälpa någon att sluta dricka. Man kan bara bestämma över en person, och det sig själv.
Försökte påverka min man, det gick inte. Jag lämnade honom. Han ville ha alkoholen mer i sitt liv, än mig.
Att kämpa med att släppa kontrollen är befriande. Fick en aha-upplevelse när jag insåg att jag bara bestämmer över mig själv.
Men det är inte lätt att släppa den man älskar.