Senaste kommentarerna i forumet

Det är lite bättre här. Det gör denna dagen lättare och kanske denna veckan lättare. Men sen då. Det är som att livet står på vänt och det har pågått många år nu.
Jag är inte nöjd bara för att han minskar sitt drickande. Ibland känns det som att då ”ska” jag minsann var glad för att han är tillfälligt nykter.
Men det läker ju inte såren som finns, det säger inget om framtiden och alkoholen är inte det ända problemet i relationen, även om det är det största problemet.

Tror dock han har hällt i sig snart 10 flaskor vin på två veckor ledighet. Är ju hur mkt som helst egentligen, men det enda som syns på honom är trötthet, lite irritation och fetma.
Han är liksom van vid större mängder...

Tittar runt på Instagram och ser hur bekanta har gift sig, skaffat hus, åkt på semester, älskar varandra till månen och tillbaka under det gångna året. Jag vet att det inte är hela sanningen.
Men att tacka av 2019 och publicera min önska inför 2020 får jag avstå ifrån. Jag får forma mina tankar i mitt huvud och skriva av mig här.

Ååå en kallhyra på 8500kr är ingen höjdare med studielån. Gå och titta på den så får du iallafall något att bolla i dina tankar.
Usch för att du behövde åka hem så snart igen. Men jag förstår. Barnen ser ju inte det som vi ser och känner. Det är en sådan ensam match ofta där tankarna bara går runt runt och inget alternativ är ens ok. Hoppas du snart kan få ett annat boende... ❤️

Tänker så här att om din särbo vill ha kontakt med dig så borde han ju höra av sig var han än befinner sig. Kan det vara så att han inte av någon anledning vill ha kontakt. Tycker också det är väldigt konstigt om en person är borta en månad från arbetsplatsen att ingen efterlyser honom. Arbetsplatsen bör ju också reagera såvida han inte sagt upp sig. Personen som kommer med olika versioner hade inte jag litat på. Det enda rimliga jag kan tänka mig är att han är på behandlingshem och arbetsplatsen, men givetvis inte alla andställda, vet om det. Märklig historia och förstår att det oroar dig väldigt mycket.

Hej, jag känner igen din frågeställning. "Någon som har denna erfarenhet att ”primärvården” brustit och tagit hjälp privat med bättre resultat?"
Vill din sambo ha hjälp, eller är det du som önskar att han får det. Jag har den erfarenheten att jag tog mitt ex till familjerådgivare, privata terapeuter och det gav inget resultat för han ville inte ha professionell hjälp. Jag vet hela hans historia och han skulle må bra av att prata med en psykolog, men för det ska han vilja gå i samtal själv och det vill han inte.
Primärvården erbjuder kuratorsamtal för varje medborgare vid behov, vet inte hur många. Präster tar inte betalt och det kan vara en början, att prata med någon utomstående som inte skriver journal. Psykologer borde finnas tillgänglig på varje vårdcentral för alla, men så är det inte. En som verkligen vill ha hjälp själv får ligga på, söka hos läkaren och om inte läkaren vill skriva remiss, då byter en till en annan läkare som skriver remiss. Det finns guldkorn i vården, det gäller bara att hitta dem och förstås vilja arbeta med sitt problem, då får en hjälp till slut. Mitt ex ville aldrig ha hjälp och därför är han mitt ex. Lycka till!

Jättebra! Skönt när det fungerar, du verkar ha gjort något konstruktivt av en förfärlig händelse. Fortsätt med det och lycka till med det nya året och de nya möjligheterna ❤

Vet inte vad du menar med beroendevården. Är det sjukvården eller socialförvaltningen du uppkever brister. Socialförvaltningen är skyldig att erbjuda hjälp för personer med missbruksproblem. Sjukhuset brukar ju ha ansvar för den medicinska delen som tex avgiftning. Inom socialtjänsten finns det olika insatser såsom samtalskontakter ibland med kbt inriktning och ibland av mer bearbetande karaktär, vilket kanske skulle passa din sambo. Utöver detta brukar det finns gruppbehandling och även behandlingshem. Du får höra vad socialförvaltningen på er hemort har för insatser det skiljer lite. Vårdcentralen och psykiatrin har ju även samtalskontakter, även om psykiatrin idag ofta är mer inriktad på allvarligt psykiskt sjuka. Dock är motivationen grunden i ett nyktert liv. Sök vidare ni har rätt till hjälp! ?

Min sambo som jag snart separerar från har varit i beroendevården och vårdcentralens system för sina alkoholproblem i 2,5 års tid men det hjälper inte. Han går dit regelbundet och dricker antabus en gång i veckan men får inte träffa psykolog för att hitta underliggande problem som får honom att ta återkommande återfall.

Vad är nästa steg?
Någon som har denna erfarenhet att ”primärvården” brustit och tagit hjälp privat med bättre resultat?

(Tex behandlingshem, kbt eller annan terapi i Stockholm)

Vi har barn ihop, vill att han ska kunna vara del av deras liv och ha vårdnad.

Har en relation med en man sedan 3 år tillbaka, vi har inga barn men jag är 25 så jag kommer snart vilja ha det.
Vi har precis köpt hus ihop (riktigt dumt jag vet) men han har visat
gång på gång enda sedan vi blev tillsammans att han inte har kontroll på sin alkoholkonsumtion. Relationen började med att jag blev gravid och behövde genomgå en abort varav jag bad honom att va med mig hemma och genomgå detta, det slutar med att han åker och super på summerburst istället. Detta lovade han att han skämdes för och aldrig skulle hända igen.
Sen har liknande händelser fortsatt hända regelbundet, typ varje gång han får en chans att visa att han kan ta ett åtagande, tex ”jag kommer hem vid 00:00 jag ska inte bli svinfull och inte ta droger”, slutar med att han kommer hem 07 på morgonen helt svinpackad och nerknarkad.
Även när valen att gå o supa med kompisar eller att göra rätt för sig (då ultimatumet att jag drar legat på bordet länge) så väljer han alltid alkohol.

Han lovar och lovar att jag aldrig ska behöva se detta beteende igen och upprepar samma ”lines” som han alltid använder.

Har behövt kasta ut honom och hans kompisar då dom tagit ecstasy klockan 05 på morgonen i vår EXTREMT lyhörda lägenhet flera gånger, hotat med att ringa polisen.

Jag börjar känna att jag testat allt nu och ingenting kommer ändras. Vi har inte bott i huset vi just köpt länge alls och det är extremt tufft för mig att behöva ta tag i detta själv.

Han har varit på AA-möte en gång då jag hotade att lämna annars men det var inget för honom sa han då det är mycket religiöst snack.

* Min fråga är nu:
vad kan jag göra? Vart kan man få hjälp? Är det värt att investera mer tid?

Han är fantastisk när han väl är bra, sen kan jag nästan märka hur han helt plötsligt blir extremt glad och till lags när han får alkohol, då hans humör och beteende varit vidrigt sekunden innan, nästan som han känner abstinens och allt blir bra så fort han får alkohol.

När min man envisades med att ta med sonen på dryga 2 år ut trots att han var fruktansvärt berusad. Det tog inte lång stund innan de kom hem med poliser i sällskap som var oroade.
Poliserna valde att göra en orosanmälan på händelsen och det är det bästa som hänt oss.
Jag hade inte styrkan och modet att själv göra den trots att jag själv känner oro för att lämna sonen själv med sin pappa.
I och med orosanmälan så är inte alkoholkonsumtionen något som finns som "elefanten i rummet" utan något som vi kan prata om dom två vuxna.
Jag säger inte att min mans alkoholvanor har förändrats nämnvärt eller att han tagit hjälp.
Men jag har fått en annan insikt och styrka. Och det är det bästa som hänt mig. Jag tar mitt ansvar på mycket större allvar och vet var jag kan hitta hjälp.
Att vara här på forumet och läsa om er andra är en sak. Att se till att jag får en promenad varje dag är en annan. Jag har bjudit in grannar och familj i vår problematik för att kunna säkra för sonens säkerhet för att jag ska kunna komma ut och rensa hjärnan med min promenad.
Gott nytt alla starka människor som finns här på forumet och vågar sätta ord på känslor och händelser.

Nej nej finns inte på världskartan att han skulle få ta mina barn själv till förskolan påverkad....
Det har inget med ansvaret om hans alkoholkonsumtion att göra, det har med mina barns säkerhet att göra...varför ska jag utsätta dom att ensam va ute på morgonen i mörker med sin pappa som är alkoholpåverkad o antagligen knappt kan ta hand om sig själv?
Nej nej, det får ingen mig att göra...oavsett anledning!

Jag vet inte om min särbo är på behandlingshem. Det enda jag vet är att arbetsgivare och soc gjorde hembesök, och nu är han borta...
Jag har inte hört ett ljud ifrån honom sedan 2 december.
Har ni varit med om att någon har åkt på behandling utan att säga någonting till er.
Det går rykten om att han har köpt lägenhet i grannstaden, men han har kvar sin lägenhet och är skriven här. Ingen har sett honom eller hört något i från honom sedan början av december.
Jag tog mod till mig och frågade en arbetskamrat till honom, om hon har sett honom på jobbet. Nä hon har inte sett honom på jobbet på hela december.
Hur ska han ha kunnat köpt en lägenhet, ha kvar sin hyres rätt och hyra ett förråd på sin lön. Denna människa som ger mig upplysningar menade att han hyrde lokal i en källare och bodde där. Hon kommer med olika versioner, och hon säger aldrig namnet på personen hon får upplysningar om.
Jag vet inte om jag kan lita på henne, jag får inte det här att gå ihop, hur jag än vänder på det hela.
Är det någon som varit med om att människor runt er sprider falska rykten.

Hej, jag läser dina ord om och om igen. Jag började skriva och jag skrev och skrev och insåg att dina ord satte igång så mycket hos mig. Om en massa turer med alkohol. Om den gången jag ringde 112. Om de gånger jag fick telefonsamtal att möta mitt ex i trapphuset för han klarade inte av att öppna hissen själv, om de gånger han ramlade och ramlade och ramlade. Om de samtalen jag svarade efter att vi separerade och han hade hamnat på sjukhus. Alla läkare som sagt att han kommer att dö om han blir full en gång till. Hur jag varit med i telefonen så många gånger trots att jag inte borde. Hur jag genom detta forum har fått så mycket mer insikt om medberoende och att jag bara har en lugn och skön kväll hemma just nu. Hur jag inte blivit inbjuden till ett socialt sammanhang då jag bränt så många relationer för att jag satte honom i första rum. Jag tycker inte att det är jätteroligt med nyårsafton, men det ska det bli i framtiden. Nu landar jag bara i att jag har insett vikten av att bryta all kontakt, för en tid och kanske för alltid. Mitt ex kommer aldrig att ta ansvar eller någonsin bry sig om att jag gav allt. Det är förstås inte hans fel, utan det var jag som skulle lära mig, att säga stopp. Så länge jag var en bank tog han ut pengar. Så länge jag var en batteriladdare så laddade han sitt batteri hos mig. Så länge jag stod för servicen så beställde han den, av mig. En reflektion från den här tiden var att jag var alltid så upptagen med att han skulle må bra så jag glömde bort mig själv. Tur att jag ännu lever tänker jag. Jag höll på ge upp vid ett tillfälle då jag var så slut, men det var då som jag på allvar sökte hjälp vid en vårdcentral och fick hjälp. För att må bra, så behövs en professionell kontakt enligt mig, särskilt när en går med just dessa rädslor, att de som missbrukar ska dö. Då är det väldigt svårt att koppa av och vila. Vi behöver få tillgång till vilan och det är i vilan som vi orkar processa vår situation tänker jag, utifrån min erfarenhet. Sänder dig en påminnelse om att vara varsam med dig själv. Du förtjänar ett bra liv och de orden säger jag även till mig själv.

Hej, jag har varit här i 2 dagar och 21 h och jag läser och läser och jag har skrivit massor av ord som blivit till A4 sidor och därför så behöll jag alla de orden för mig själv. Jag tror inte att det är mening att jag ska skriva en novell här, men jag skulle kanske behöva det... Jag är så tacksam för alla som skriver så ärligt och öppet här. Jag skulle önska att jag hade funnit detta forum själv innan jag separerade, fast jag letade aldrig. Triste, jag läser att din man gått från öl till sprit och blir elak. Ja, hur ska du finna styrkan då tänker jag? Det är inte lätt att vara fast i klorna i ett medberoende. Inte lätt alls. Jag fick inte kraften själv. Jag önskade hjälp i flera år och jag letade och pratade med olika och på olika ställen. Till slut fick jag hjälp via en vårdcentral där jag träffade en psykolog som gav mig verktyg att sätta gränser. Det tog allt som allt 4 år från att jag ville bli av med han. 4 år. Det är snart 2 år sedan han flyttade och jag behöver ännu landa i mitt nya liv där jag fortfarande gör upptäckter hos mig själv, som är sviter av mitt medberoende. Jag känner tacksamhet varje dag att leva ensam och jag behöver bearbeta vissa faser för min egen skull, acceptera att min dröm om ett liv att bli gammal med honom aldrig var uppnåbar. Nu är jag oerhört tacksam för att jag aldrig behöver tjafsa med honom igen. Jag avskyr tjafs och jag avskyr alkohol. Jag kan också säga att min naivitet gick i graven 2019 och det är positivt. Så nu blickar jag fram emot ett 2020 med en nyfikenhet. Vad annars kan jag göra?

Absolut riktigt att prioritera sig själv betyder inte att jag inte bryr mig om min son. Det är faktiskt så att min son uppskattar att jag gör saker för mig själv och det avlastar honom från mycket skuld. Det finns så mycket fint hos honom så det är så tragiskt att han inte kan hantera livet utan alkohol och andra droger. När jag gick anhörigprogram tyckte han det var jättebra. Själv vill han ju vara nykter och drogfri, men han har ännu knte lyckats med det.
Kram och tack ❤ och Ett Gott Nytt År!

Jag vill önska er alla ett Gott Nytt År.
Låt oss tillsammans göra nästa år till ett fint år med mycket omtanke om oss själva och därmed ge varandra förmågan att hantera svåra situationer. Vi är inte ensamma och jag vill tacka er för styrka och klokskap jag får genom att följa er och läsa om era respektive resor, ingen nämnd ingen glömd !

Att bara vara här och nu utan att tänka och analysera för mycket är klokt! Och man har oändligt mycket att vara tacksam och glad över. Framför allt sina underbara barn. Tar till mig dina kloka ord! Ett riktigt gott nytt år önskar jag dig!

Jag önskar dig livskraft och ett inre lugn.
Kram Blade Runner

Jag känner hur du kämpar. Lägg ännu mer av den energin/kampen på dig, det är du värd och då kanske du kan skapa andrum med alla känslor som kretsar kring din son. Att prioritera sig själv betyder inte att du inte bryr dig om honom.
Kram
Blade Runner

Tack så fint att någon bryr sig det bär jag med mig. Ett Gott Nytt År önskar jag dig.
Kram❤

Tack detsamma till dig Blade Runner?.
Hoppas du får en fin dag och ett bättre nytt år.
Kram

Önskar jag dig Skrållan !!!
Stor kram Blade Runner

Låter magiskt !!!! Jag ska också börja se ”lagom” som den optimala utdelningen på en lyckad aktivitet/ händelse. Balans och inte ro är nyckelordet.
Kram och Gott Nytt 2020 !!! Blade Runner

Jag tycker allt du gör låter bra och klokt. Kan du ta en vecka och bara göra utan att analysera? Då kanske hjärtat når igenom ? Antar att åratal av medberoende tar åratal att ta sig ur. Jag fick någon skön känsla under en promenad i Köpenhamn. Livet har nu tagit mig in på en ny väg som jag inte känner till. Det är min uppgift att följa den nya vägen och lära känna den. För många blir livet en lång välkänd motorväg , men för andra tar vägen slut och en ny väg öppnas upp. Min uppgift är att finna trygghet på den nya vägen och inte kämpa emot utan omfamna och acceptera att det är så det är.
Vi ( jag iallafall) tenderar att analysera allt in absurdum. Jag ska sätta upp ett mål att äta bra, sova bra, röra på mig varje dag och meditera 10 minuter varje dag. Det ger mig grundförutsättningarna för att börja vandra den där okända vägen. Vi har våra liv och vi har våra barn, bara det är ju fantastiskt :-).
Kram och Gott Nytt 2020 !!! Blade Runner

sända en nyårskram in till dig. Till duet. ❤

Lugn liksom. Varken särskilt rolig eller särskilt tråkig. Framförallt inte jobbig. Inte sådär på knivspetsen heller.

Funderar över nyårsafton. Säkert för dem flesta av oss den tyngsta av helgdagarna. Var det för mig iaf. Den som liksom hör ihop med champagnen och whiskeyn, ölen och vinet. Tätt tätt sammansvärjda, omslingrandes.

Tänkte imorse. Utan alkohol är det inte samma feststämning. Man tror sig behöva alkoholen för att njuta av kalaset. För det är för dem flesta av oss, rätt jobbigt att vara på kalas. Alla pratar i mun osv osv osv.

Den nya personen i mitt liv. Han är inte särskilt förtjust i uppstyrda festdagar. Det passar mig perfekt. Ingen press alls idag. Bara häng med mina syskon och våra respektive, samt en drös med barn. Alla nyktra. Allt sansat på den fronten.

Men möjligen stress, lite surhet, lite pmds, lite syskonbråk. En härlig sörja. Ska njuta av dagen.

Precis som jag gjorde av den mer måttliga julen. Allt blir måttligare av nykterhet. Inget behov av att ha tokkul för att glömma vardagstristess. Jag uppskattar tristessen. För jag är frisk. Friskare. På väg.

Välkommen 2020. Jag längtar efter dig.

Vill skicka en varm kram till Alla Er som är här. Det blir något nytt till slut. Något du formar. Något du styr över. Våga ge dig själv det du behöver. ❤

Nästa gång din man är uppenbart berusad så låt honom lämna på förskolan så reagerar förhoppningsvis personalen där och hans alkohol blir förhoppningsvis uppmärksammad av någon fler än du. Du behöver lägga ansvaret för hans alkoholkonsumtion där den hör hemma. Hos honom. ❤️