Senaste kommentarerna i forumet

Öva dig detta nyår på att bara vara själv med dottern. Alla dessa helger är värdsliga ting och inga måsten, försök bara vara med dottern i lugn och ro, kanske äta något gott.
Jag är helt säker på att du skulle må bra av att blocka honom , om än bara för en dag. Det är ovant men inte farligt. Din hjärna är fast i att följa hans nycker och allt annat känns ovant och skapar ångest, men pröva. Jag lyckades för första gången någonsin blocka mannen i tre av fyra dagar när jag var i Köpenhamn med barnen. Det är ovant och det triggar olika känslor men väldigt snabbt får man distans. Jag är dålig på att bara slappna av och hittar snabbt olika saker att oroa mig för och älta; ”matar liksom ett stressmonster”, men jag är medveten om det och gör små små övningar hela tiden. Jag har laddat ner en app som heter ”Calm” där jag mediterar 10 minuter/dag. Tror mycket på att detta kan hjälpa i en svår situation.
Själv åker jag till min syster med barnen. Mannen verkar inte ha planerat något när jag frågade honom så jag tar med barnen utan dåligt samvete ( eller jag kommer ha dåligt samvete men ska jobba på att inte ha det :-)).
Stor nyårskram Azalea från mig ?

Att Du får en bra nyårsafton! Det förtjänar du verkligen! Tänk och känn att år 2020 är startskottet på resten av ditt liv! Nu är det DU som gäller i ditt liv! Kl 24 inatt börjar ett nytt decennium, låt oss alla här inne göra det till VÅRT decennium där vi prioriterar oss själva. Kram till dig Azalea ♥️

Å vad jag önskar dig en rolig nyårsafton. Du förtjänar det verkligen. Hoppas du kan ta bort dina skuldkänslor för du har verkligen ingen skuld. Koppla av nu hos din dotter och hämta ny kraft. Kram

Hej Therese,

Har tänkt även på dig! Hur har du det med allt? Skönt ändå att julen blev bra!
Jo vår julafton blev bra...som tur var och vi kunde njuta både julafton och juldagen hos mina föräldrar.
Vi sov hos min vän till lördagen, sen skrek sonen av gråt att få komma hem till pappa och hemmet. Så vi åkte hem, där bor vi nu och jag har en obehagskänsla i kroppen hela tiden. En arg känsla som ligger där trots att jag försöker hålla minen framför barnen.
Va hemma o pratade med honom i lördags och som vanligt bad om förlåtelse o guld o gröna skogar....ringa beroendemottagningen, gå i terapi, ska aldrig hända igen! Nä just det! ?
Idag fick jag ett erbjudande om lägenhetsvisning som jag ska gå på....men jag vet inte om jag kan ta den, det blir för dyrt. Med 8500 kr i kallhyra med mitt studielån...ja jag måste räkna på det, men det skulle va bra även om läget är Åt h-vete...petitesser i d stora hela!

Dessa helger är en mardröm och bara nåt man genomlider. Så känner jag det ivf.
Vad gäller det att de inte verkar förstå då fick jag lära mig på en föreläsning på En dag i taget att hjärnan blir mjuk när de dricker så mycket och då fungerar inte de elektriska impulserna dom de ska i hjärnan. De så även att den första impulsen som slutar fungera är empati, om den nu ligger ytterst kanske, sen försvinner kontakterna mer och mer ju mjukare hjärnan blir tills nästan bara reptilhjärnan är kvar.
Jag tror nog att det kan stämma för empati är ju helt borta och de har ju ingen känsla för hur någon annan mår i situationen eller tanke på förlåt eller något annat.
Kram till dig Azalea

Ytterligare en jobbig helg då man ska vara så glad och allt ska vara så perfekt och man ska gå nåt kul planerat med vänner.
Har inte gillat denna dag på flera år. De senaste 3 åren har jag fått fira med hans föräldrar och syster som är så snälla och bjuder så jag inte ska behöva vara själv. Fast jag har ändå suttit och jämnt mig ensam, jag på middag och mannen full hemma. Förra året blev kaos efter som han följde med och smygdrack av don mammas öl till han blev så otrevlig så hans syster blev förbannad. Fick gå hem med honom och inte skämdes han dag efter heller.
Detta året ska jag vägra nyår. Efyer den julaftonen som han bjöd på så åker ner iväg till min dotter 15 mil bort. Ska försöka att strunta i honom och kanske blocka numret, om jag har modet.....
Han ringde idag om att vi skulle ses och äta på nyår, bjuda in oss själva till hans föräldrar..... Jag sa att jag vill inte, utan kommer i te att fira nyår för jag har inte lust efter det som hände på julafton.
Han fattade inte det för det är ju en ny helg och det är ju bra nu, skitsnack , varit full sedan dess och igår skällde han ut pappan och systern när de körde ut för att se om han levde typ, oroliga såklart.
Fick sen sms om hur jag förstör för alla och hur hemsk jag är. Det är inte vettigt men jag får så mycket skuldkänslor och har då svårt att släppa och bara åka. Hur gör man det???
Fick ändå lite svar på min känsla då jag åkte ut ikväll innan jag hoppade på tåget till dottern. Han vill i soffan, tömt 1/2 70cl Skåne och i ryggsäcken 70cl whiskey 70 cl gin och 2 stora tyska öl. Känns inte som om han planerat för em nykter nyår precis.
Så nu sitter jag på tåget med lite ångest och kände bara att jag behövde skriva av mig lite.

Stor kram till er allihop???Hoppas att ni får ett fint nyår?Azalea

Det ligger jättemycket i det du säger "vi är duktigare på att lyfta problemet". Vi som är beroende/medberoende får jobba otroligt mycket med oss själva. I alla fall om/när man har kommit till insikt om sina problem och vänt fokus till sig själv. Många likheter mellan beroende och medberoende problematiken. En de av myntetl är att man måste se över sitt umgänge. Och kanske rensa för att kunna hålla sig på den friska vägen. Tack för att du delar med dig! Modigt av dig att ge dig ut och resa på egen hand och inte låta ensamhet begränsa och till och med aktivt välja ensamhet. Önskar dig ett riktigt gott nytt år ♥️

Hatar mitt barn, fast egentligen älskar jag ju honom. Utan kärlek inget hat. Det är mycket som är plågsamt i en nära relation med en person som har ett missbruk, men det allra värsta tycker jag är när man inte längre känner kärlek. Just det är så svårt när man upplever sorg, oro, skräck, skam, skuld, ilska osv. Man måste genomlida alla dessa känslor för att hitta tillbaka till kärleken, vilket inte innebär att allt blir bra, men jag upplever mig hel som människa. Just nu är det så, men det växlar.

Det låter väldigt obehagligt och tufft med ovissheten och med rykten som säkerligen skapar ännu mer oro. Hur mår du i allt det här? Finns det någon i din närhet som du kan prata med?

Ta hand om dig!

Varma hälsningar,
Amanda
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

jösses Mimmi !! Samtliga mina varningsklockor slår så högt så jag blir döv !!! Jag är ju själv alkis och känner igen allt du beskriver !

Dra iväg !!! Nu med en gång !!! Och skaffa inga fler barn med honom !! Rädda barnet du redan har !!! Att ha en blandmissbrukare i närheten kan sluta med total tragedi !

Snälla....ta hand om dig själv och ditt barn !!

Kram !

bara ni kan känna av ett visst utanförskap. Även jag som gammal alkis känner precis lika vid kontakter med andra. Jag har med åren blivit en person som "konsumerar" andra människor dvs när jag lärt känna dem så ger de mig inget mer. Jag lär mig inget mer av dem så jag söker nya bekantskaper och försöker avsluta gamla. Det kan bli lite knöligt när det är jag som ordnat tex samvaro ett par gånger i veckan och nu börjar känna att det blivit ett tvång för mig att delta.

En orsak kan vara att jag numera är nyfiken på nya och okända grejer av alla de slag, jag vill lära känna helt nya saker och personer. Idag törs jag ju göra saker som inte fanns på kartan tidigare och som jag helt ansvarslöst kastar mig in i. Jag kommer så väl ihåg min första resa utan sällskap jag gjorde för ung 5 år sen. Jag såg en annons, bokade och drog. Beslutet gick väldigt snabbt och jag var själaglad över att jag inte tänkte speciellt länge. Nu står jag framför en längre resa som jag skjutit upp av speciella anledningar men som jag nu äntligen insett att ska jag komma iväg så måste det ske NU innan kropp och knopp sätter stopp. Och utan ressällskap förstås.....

Jag är inte heller säker på att det är enbart vi beroende eller medberoende som känner detta men däremot tror jag skarpt på att vi är duktigare att lyfta "problemet". Vi har lärt oss mer om oss själva och hur vi fungerar och kanske har lite svårt för andra som inte är ärliga i sin framtoning ?

Men det viktigaste är ju att vi gör bra saker för vår egen skull !

Upplever att man tyvärr måste passera gränsen för att bli medveten om var den är. Skulle rekomendera dig att söka upp någon Alanongrupp. Om du inte vet vad det är så leta på nätet och läs lite. Du kan där få möjlighet att uttrycka dina känslor, din frustration, din ilska, din sorg din skam kanske och du är i en trygg miljö där människor förstår dig och har upplevt detsamma. Lycka till och fortsätt gärna skriva. ?

Tack fina Nordäng67, Azalea och InteMera, för ert stöd. Och alla andra här inne.

Är nog en blandning av det du skriver. Men också: är jag ensam kör jag inte av vägen på samma sätt. Ungefär som att en nykter alkoholist undviker Systembolaget. Det är inte andras fel att mina beteendemönster drar igång men faktum är att det är lugnare ensam. Fast jag är i grund och botten en social person så vet med mig att jag inte kommer må väl i längden av livet som eremit. Kollade både ACA och Alanon och bägge finns i min stad. Och ja tror också det är en bra idé att gå på något sådant. Kommer nog inte vidare på egen hand. Tack snälla för feedback och Gott nytt år.♥️

Nordäng så klurigt.
En av kännetecknena på medberoende och även vuxet barn är isolering.
Man fixar inte riktigt att umgås trots att man kanske klarade det galant tidigare.
Men det beror ju mer på vanmakt och kanske att man skäms.
Det känns inte riktigt som att det är så för dig.

Ksnske är det bara en utrensning av energitjuvar.
Kanske är det självvald ensamhet så att du får läka och titta på dig själv under lupp.

Kanske är det en sund distans från alla de mönster du haft som du inte är helt bekväm med?

Kanske du skulle gå på ett aca eller alanonmöte?

Inte för att du mår dåligt utan mer för vägledning.
Ok nu har jag nyktrat till,vad gör jag nu.

Han låg på sjukhus i respirator i blodförgiftning, leverpåverkan, dubbelsidig lunginflammation och hjärtvikt... när han kom tillbaka och tillfrisknade mirakulöst så sa han att saker skulle ändras. Han skulle inte dricka något på flera månader. Det tog 2 veckor och han var där igen... inte lika ofta. Men mkt mer på en o samma gång. Vet inte längre om problemet endast ligger i alkoholen. han är inte så jätte rolig person att vara med. Inte så stimulerande. Och ofta undrar jag om jag ska göra slut. Vill ha ett andra barn och undrar om det är bättre att skaffa barn med samma man och Få det gjort eller om jag ska göra slut och gå vidare... så svårt. Vet inte hur jag ska göra i livet. Finns det hopp för oss?

Tack för ditt svar. Det låter som att du haft det enormt tungt men att du ändå har kunnat ta hand om dig själv i allt.
För min del handlar ilskan mkt om att han inte tar den hjälp han kan få. Men jag förstår också att han försöker så gott han kan och att han kanske inte ännu har accepterat att han behöver så mkt hjälp. Och att jag inte alls vet hur jag ska hjälpa honom på bästa sätt. Det vanliga dilemmat, jag vet vad jag vill för egen del men är orolig att det ska göra det ännu värre för honom.
Fast nu när jag skriver det inser jag att jag måste sätta min gräns, det finns nog inget annat sätt. Och var den går vet ju bara jag.

Känns lite som det är min son du pratar om. Inte fungerat i skolan, problem med kamrater, oro, rädsla, mardrömmar under uppväxten. Mycket sporadisk kontakt med en psykiskt sjuk pappa. Fick som vuxen diagnosen ADD och störningar i autismspectrat. Har tyvärr idag även en del psykotiska symptom. Allt detta kombinerat med ett missbruk, inledningsvis cannabis, senare har han väl använt de flesta preparat. Flera överdoser. Idag är missbruket mer sporadiskt tror jag,men han mår psykiskt väldigt dåligt. Han har tvångsvårdats för missbruk två gånger, genomgått olika behandlingar för missbruket och fått stöd från både av psykiatrin och missbruksvården. Han har fått väldigt mycket hjälp, men än har han inte fått ordning på sitt liv och idag förstår jag att hans psykiska ohälsa kanske egentligen är det största problemet. Det var mycket det här. Givetvis har det varit många plågsamma och förfärliga år för min del. Detta gör ju att man mår väldigt dåligt och det är då lätt att man blir arg på den man upplever är orsaken till detta, men jag tror faktiskt att det är så att den personen, i mitt fall min son, gör så gott han kan. Som anhörig kan man inte påverka situationen och det är ju oehört frustrerande. Sedan finns det en stor sorg över allt som inte blev som man hoppades på. Vi vill alla att våra barn ska få bra liv och att se sitt barn göra fel val och rasera sitt liv är väldigt smärtsamt. Alla dessa plågsamma känslor har gjort att jag känt en väldig ilska mot min son och han i sin tur har känt en väldig skuld för att han orsakar mig detta lidande. Idag mår jag trots allt ganska bra även om jag känner sorg ibland, men det har varit en lång väg tid och jag har genomgått flera anhörigprogram och går på alanonmöte regelbundet. En sak har jag glömt - min son är också alldeles underbar och jag älskar honom verkligen. Att mista den känslan är det allra värsta tycker jag och det blir lätt så när man utsätts för så mycket smärta. Berätta gärna mer hur du har det. Alltid skönt att man inte är ensam i den situationen man befinner sig i.❤

För hälsningar.♥️ Blir så glad och stärkt. Ett riktigt gott nytt år till er alla! Ensamheten kan vara riktigt jobbig att förhålla sig till. Kluvet för jag har blivit så socialt kräsen. Är hellre ensam än i sällskap med såna som jag känner mig "energislukad" av. Och det är några stycken det, såna jag lagt mycket tid på tidigare. Vet varken ut eller in ibland. Är det jag som "skapar" saker eller...inte? Försöker sitta lugnt i båten, bara gå i skogen, läsa och inte ge mig in i diskussioner av något slag. Hålla låg profil helt enkelt och bara vara. Fått två sms som säger samma sak: "varför drar du dig undan?". Slunkit undan och bara svarat att jag har fullt upp. Är jag feg? Eller distanserar jag mig? Inte riktigt trygg utanför medberoendeträsket, vet inte vad som är lagom och friskt. Massor med kramar, så tacksam att vi har varandra här♥️

Jag måste ut ur detta. Jag hör alla ord som kommer ur min mun då jag berättar om allt för en nära vän, jag hör hur ohållbart det är. Hur stort egot är på denna man och också hur mina egna gränser har pushats och pushats till att bli obefintliga. Alla hårda ord jag får höra då det inte dansas efter hans pipa.
Jag hör hur allt låter. Jag ser hur det är. Så varför är det så svårt?!
Jag vill inte leva med ett rusande hjärta när hans röst höjs, eller andnöd och tårar av panik då hans ord haglar över mig. Jag vill inte!!

Denna helg har varit så fruktansvärt plågsam med vetskapen av att sonen är där och jag är inte längre del av vår lilla familj. Jag känner mig inte saknad, inte önskad. Jag är bara borta, inget mer med det... Och det är det som gör mest ont i mig

Tack så mycket å önskar alla desamma. Just nu skulle jag ha lust att stämpla ut från mitt liv ett tag.
Konstigt, är samtidigt rädd för vad livet skall ge, har ju vant mig att ordna å fixa för allt å alla
Får bara dåligt samvete när jag skall tänka på mig själv, å kommer på mig att jag knappt vet hur man gör längre eller hur det skall kännas.

Det som är så jobbigt å som jag vill i från är även det som känns tryggt på något sätt, den jag älskar vill jag inte leva med längre, känns som allt är upp och ner.

Om han bara kunde fatta vad han ställt till med, men han gör som vanligt ber om ursäkt å lovar sluta, precis som 1000 gg för.

Önskar all er här inne de bästa.

Finns här någon som har erfarenhet av att ha vuxna barn med missbruk?
Min son har sedan tonåren rökt cannabis och druckit för mkt då han har haft tillgång till alkohol. Han förlorade sin pappa i en bilolycka när han var liten, han var med i bilen, och har haft det jättekämpigt. Slutade gå i skolan i sexan. När han var 17 försökte han ta livet av sig och det var då som det uppdagades att han rökte. Han fick också diagnosen ADD och "uppförandestörning" Den enda vuxna person som han lyssnat på något sånär är mig. Jag har försökt få honom gå i skolan, sluta röka, skaffa jobb osv osv.
Sedan några år tillbaka bor han i min lägenhet. Själv bor jag och hans lilla syster med min sambo och hans barn. Nu fungerar inte det längre. Lägenheten är för trång och relationen knakar i fogarna. Jag behöver min lägenhet.
Min son fick ett arv efter sin farfar i slutet av sommaren och kort efter straffade han ut sig från den praktik han gick som en del av elektrikerutbildning. Nu är han arbetslös och håller som bäst på att supa upp arvet. Han mår såklart fruktansvärt dåligt. I november hörde han av sig och ville att jag skulle skjutsa in honom till psykakuten. Jag hade inte förstått hur illa de var med honom. Det slutade med att de hänvisade oss till beroendeakuten och där behöll de honom över natten för observation. Sen blev han remitterad till en beroendemottagning. Den tiden missade han. Han vill ha hjälp att må bättre säger han, och han har varit där en gång.
Anledningen till att jag skriver är att jag inte vet vad jag ska göra. Ja är så arg på honom samtidigt som det gör så ont att han mår så dåligt. Och anklagar mig själv för att jag inte har kunnat hjälpa honom mer. För att jag borde ha kunnat förhindra att det blev så här.
Och så behöver jag ju lägenheten. Jag betalar en del av hyran varje månad och har inte varit där på jättelänge. Försöker få komma upp i lägenheten för att se hur det ser ut och hjälpa honom att städa. Men han förhalar det. Vill inte ha min hjälp.
En del av mig vill bara slänga ut honom. (Hur nu det skulle gå till)
En annan vill ta honom i hampan och se till att han får den hjälp han behöver. Men han har aldrig varit en person man "tar i hampan" precis. Och jag vet ju att förändring måste bygga på egen vilja.

Känner mig helt maktlös. Så om nån här inne har erfarenhet, dela gärna med er!

Kära Nordäng67,

Härligt att höra att du haft en fin jul!
Kul att få lite inblick i dina sommarstugeplaner.
Hoppas att allt ska bli till det bästa för dig!

Jag passa på att ge en varm hälsning
till er alla som skriver här. ?
Tack att ni delar med er av era tankar.

Önskar Er allt gott inför det nya året. ✨

Så här tänker jag. Först och främst du och om jag fick bestämma och du har möjlighet så skulle jag önska att du kunde genomgå ett vuxna barn program. Finns bl.a. i Höör och då är du där en vecka och deltar från morgon till sen kväll i ett program för personer som vuxit upp under liknande omständigheter som du beskriver. Finns samma program även på kvällstid, ofta där det finns AA grupper och Alanon för anhöriga. Det finns mycket läs på nätet. Googla på AA, Alanon. Du kan även kontakta någon Alanongrupp och även besöka. Där kan du få mycket stöd. Kan också googla på Nämndemansgården och se vad som erbjuds. Finns sorgebarbetningsprogram, för som du säger du bär på en stor sorg och bitterhet. Först du alltså en förutsättning för att kunna hjälpa utan att själv gå under. Vad det gäller din mamma och det du beskriver verkar det vara ett under att hon lever. Jag hade nog i din situation övervägt att göra en orosanmälan till socialförvaltningen. Då avlastar du dig och i båsta fall skulle din mamma samtycka till någon form av behandling. Om du tar hand om dig själv, går i något program kanske Alanon kommer du underfund med vad som är möjligt att göra och vad du orkar med. Har själv mått fruktansvärt dåligt pga en anhörigs missbruk, i mitt fall min son. Idag är det jättestor skillnad. Visst kan jag känna sorg ibland, men mitt liv fungerar, det är inte längre en berg o dalbana där jag helt styrs av hur han mår och av vad han gör. Skriv och läs här och välkommen hit.❤

Hoppas du haft härliga dagar på resan med barnen! Vill önska dig ett gott nytt år! ?