Senaste kommentarerna i forumet

Ja, det är så det känns. Som om han söker efter mig och inte sin son. Mina stora barn är mer kompetenta och gör mer för deras lille halvbror än han. Det är verkligen sorgligt. ❤️

Så intressant och givande att prata med er om detta. Vet inte men funderar mycket runt den där hemska känslan jag får när jag lider och samtidigt är tillfredsställd. Äcklas av det men kan inte få det ur mig. Vet att det är helt onormalt. I våran familj (den ursprungliga bröder, mamma, pappa) pratar vi verkligen ALDRIG om det som varit. Alla tiger och låtsas inte om det! Dom få gånger jag tagit upp det blir tystnaden enorm, någon harklar sig, tittar besvärat åt ett annat håll. Och sen börjar alla prata om något annat och ignorerar. Länge sen jag vågade mig på det nu, har tystnat jag med Läste någon bok där uttrycket "elefanten i rummet" användes. Så fruktansvärt bra uttryckt. Alla vet men låtsas som det regnar. Känns som det där hemska dramabehovet skulle lägga sig om man verkligen fick prata om det som ÄR problemet och med dom som var med och upplevde det. Vet inte kanske gör jag det för enkelt. Men tänker att man fortsätter skapa typ falska draman/uppgörelser och på så sätt försöker bearbeta det riktiga dramat.

Vi bor inte längre ihop eftersom han bara fortsatte droga och dricka.
Det är skönt att inte behöva ha den där oron hela tiden i hemmet, problemet är att han inte fattar eller känner någonting alls!??!
Han bryr sig inte ens om barnen.
Han ringer och vill träffa mig eller skickar kärleksförklaringar med mail, och han tror verkligen att jag ör hans fru fortfarande (vägrar acceptera inse fatta att skilsmässan är klar) men han frågar inte om barnen eller engagerar sig i deras liv. Det är som om dom inte ens fanns.
Jag kan inte förlåta eller glömma och jag lider av att se hur barnen blir bortglömda och ignorerade. Jag blir arg och ledsen.
Det är som om man inte får prata om det heller, pappor som försvinner är inte pk alls. Ingen vill veta att det finns sådana för nu är alla pappor jämlika... och jag blir avundsjuk på dem som har en normal far till sina barn.

Är det bara jag eller är det fler som känner igen detta?

Jag vet bara inte hur jag ska hantera mitt x. Vi har ett barn ihop och han agerar barnvakt när jag jobbar kvällar och helger. Vårt barn sover aldrig hos honom. Det är jag som bär huvudansvaret. Jag har känt x i tio år och han har alltid druckit och varit paranoid. Han litar inte på någon och man kan inte hjälpa honom, en vänlig gest blir hotfull för honom. Ständig rädd för att jag ska träffa någon. Utgår alltid ifrån att jag döljer något. Frågar alltid om vad jag och mitt barn har gjort och vilka som var med. Det är som om han har frikort i att bete sig dåligt mot mig. Grejen är den att ställer ultimatum så blir han tio gånger värre. Oftast är det bättre att sitta stilla i båten. Men ingen orkar hur mycket som helst. Jag vet inte hur jag ska hantera honom. Det är väldigt jobbigt att hela tiden stå i ett blåsväder. Han tycker själv han är hänsynsfull när han går hem från krogen vid stängning dax, när han ska ha sonen dagen efter från åtta på morgonen. Och när jag säger att han är en alkolist så skrattar han bara.

Ja, d vore det bästa inför julen! Vi har dock sen en massa år tillbaka även innan julen kört en vit jul, vilket har och är så otroligt skönt så det finns inte! Det är liksom ingen förväntan eller nåt sånt just denna dag o gör att iallafall julafton och juldagen blir lugn och man kan slappna av ordentligt!

Hur brukar jularna vara för er del?

Hur mycket ska man stå och gå runt med? I ca 20 år har min mamma haft alkoholmissbruk. Vi har försökt att hjälpa henne på alla sätt. Men orken håller på att ta slut. Hon vill inte. Vad gör man?

uppenbarligen..
Jag har brottats och brottas med exakt samma dilemma.
I takt med att man tillfrisknar och inte längre tar samma skit så brukar jag antingen överreagera eller backa med ett,jaja lilla vän du är inte lika klok som jag.
Och när jag stannar i att inte markera så mår jag dåligt.
Och när jag markerar så får jag dåligt samvete.

Det enda jag kommit fram till när det gäller mig själv är att jag har bara rätten att dra en gräns runt mig själv.

När jag går igång om politik eller rasism eller vad det nu än handlar om så får jag verkligen bensin i systemet.
Och samtidigt,om man inte vågar stå upp för etik och moral vem är man då?

Om vi bara tigande tittar pånär andra säger och gör dumheter fegar jag då ur,eller är jag klok och värnar om mig själv och min egen energi?

Jag tror för min del att det handlar om att jag äntligen känner mina gränser, och för min egen skull likt ett litet barn behöver bli hörd och bekräftad i att det jag ser är sant.
Dvs en orättvisa,eller en felaktighet behöver jag springa med till någon som (förstås) håller med mig.
Då stärks jag i att jag har rätt att ha en åsikt.

Men det är ursvårt och det sätter igång många tankar om vad som är rätt och fel.
Alla måste ju som bekant ha rätten till sitt eget uttryck,likväl som jag har rätten till mitt.

Runt mina impulser att dra igång drama. Gör mig så osäker när jag ställs inför en situation. Är det på plats att markera sina gränser? Eller är det jag som är sugen på lite dramatik? Ibland backar jag kanske fast jag inte borde. Och ibland tar jag i så håret nästan blåser av på andra. Fast jag inte borde.. eller? En osäkerhet sprider sig i mig oavsett.
Tack för att ni delar med er och reflekterar, ni är så kloka ?

Med egna reflexioner.
Jag gick ju i några år hos medberoendeterapeut.

Där minns jag specifikt en av gångerna när jag beklagade mig över min mycket lugna trygga förankrad i sig själv sambo.

Min vilja att fly lugnet för att det skavde så hemskt.

Mina impulser att få dra igång cirkus och kalabalik då han inte bidrog med nått kryddstarkt.

Men så bra,sa hon.
Stanna i det och pina ut panikkänslan och tomheten.

Och det har varit många gånger jag gråtande skapat någon typ av kaos,men han bara tittar på håller om och tycker om mig ändå.

Dvs jag har inte ett smack för mina drama aktioner.
De lamdar tillbaka på mig själv som ett uppblåst tuggummi där bubblan spricker..

Så visst är det svårt och gör ont när man är tvungen att göra upp med de delar av sig själv man vårdat så ömt för att de gett en ngon sorts tillfredsställelse,om än inte alltid sund.

Men,detta handlar om mig,jag menar inte att peta i öppna sår.
Bara igenkänning och en sorts påminnelse om hur det sett ut för mig.

Det blir säkert fint!
Tack för igenkänning. Också det är fint att dela? / mt

Ja visst är det ett dilemma att våga skriva sin ärliga reflektion. För mig är det något bra att få uppriktiga reflektioner även om det svider lite och man känner sig påkommen och ertappad :-) Uppriktighet bottnar ju i välmening och också livserfarenhet. Hoppas du får en riktigt fin dag med barnbarnen MT! Önskar också alla en riktigt fin Luciadag! Kram

Ungefär ’att jag vågar skriva så bara till dem som tål det’. Det tänker jag ofta på som ett dilemma. Jag vet hur jag själv vred, vände och bände när jag var ny här. Så tacksam ändå för dem som stod på sig i sitt, Adde var en av dem. En annan är inte här sen länge men min fb-vän. De som både förstod men ihärdigt påminde mig om att se på mig själv.
Jag har också känt hur min medberoende-sida kan poppa upp i relation till en del som skriver här. Aj, aj så stark den är den inlärda instinkten att ta hand om och visa ’den rätta vägen’.... trots insikten och övertygelsen att alla måste göra sina val och hitta sin egen väg.
Fick bara lust att skriva det här. Ha en fin Luciadag alla / mt
PS Idag ska jag baka pepparkakor med barnbarnen. Den dag jag vände blad i min livsbok började min väg bort från hemmet med att lämna pepparkaksdegen på barnbarnsfamiljens trappa och meddela att de får baka hemma... det var planerat att baka hos oss just den dagen. När jag minns det förstår jag själv vilket stort och tungt steg jag tog. Så tacksam att jag hade kraften. DS

Kloka ord! Ja att må dåligt kan föra något gott med sig. Jag kom till en vändpunkt, där nere på botten för två år sedan och har jobbat mycket med mig själv för att jag ska få det bättre. Igår kände jag att jag var tillbaka på ruta ett men det är jag ju så klart inte. Man blir så trött på sig själv bara när man lurar in sig själv i något man inte ska vara i. Känns som Barbamamma som försöker se smal ut, hon trycker in magen och då pyser det ut där bak. Kanske konstig liknelse men framsidan av mig gör rätt men så gör jag saker bakom min egen rygg utan att riktigt fatta själv. Tack snälla förr reflektioner, så värdefullt. Kram

Ja det är så otroligt värdefullt att få andras reflektioner och tankar. Man vaknar upp. Nej jag undrar också hur man jobbar med den där tomheten/ensamheten. Jag har ägnat mycket tid åt att verkligen umgås med mig själv. Inte bara vara själv utan behandla mig själv som en riktigt bra vän. Det har gjort att jag inte är lika impulsiv längre. Jag gör inget desperat löngre typ kontaktar exet när jag känner mig ensam. Tror som du att vi jobbar ovanligt mycket med oss själva. Säkerligen många som känner ensamhet. Skillnaden är väl vad man gör åt den tror jag. Och så den där hemska känslan som jag hat-älskar: lidandet, drama-sökande. Som i sin tur skapar tomhet om det är lugnt för länge. Tack för pepp och reflektioner, betyder mycket. Fick julgranen klädd igår och ett par klappar till sönerna inhandlade. Check på den :-) stor kram tillbaka

Jaa Daggan, vad lika historier vi har. En del skåpsuper, en del gömmer, en del dricker på helger, en del jämt. Vilket gift det är. Hur drickandet än ser ut, så blir ju vi anhöriga väldigt påverkade. Man blir arg och ledsen. Mot slutet av vårt äktenskap så orkade jag inte bry mig. Blev helt känslokall. Satt på vår andra våning och tittade på tv. Hörde att han gick i trappan, och ramlade. Jaha, där ramlade han, tänkte jag. Jag gick inte och tittade ens. Orkade inte bry mig. Ja det är mycket vi får gå igenom när vår andra hälft älskar alkoholen.

Ja det här med känsla och förnuft går inte alltid hand i hand. Tänker när jag läser att du tror eller kanske vet att mannen i ditt liv mår väldigt dåligt av att inte vara tillsammans med dig attt det kanske inte behöver vara så negativt. Har upplevt att må riktigt, riktigt dåligt kan vara motivationen till förändring. När jag är stark, vilket jag inte alltid är, då tänker jag när jag upplever att min son mår dåligt - så bra nu kanske han blir motiverad till förändring.
Kram ?

....och känner igen mig själv. Vad bra att få reflektera genom andras konversation. Det blir mer konkret när jag kan lösa om hur du kämpar och UllaBulla coachar/frågar. Men frågan är HUR man jobbar med den där ensamhetskänslan ??? Jag tänker ofta på den men undrar om man ska låta tiden ha sin gång eller om det finns övningar?
Och till syvende och sist är ju ingen av oss mer än en människa med fel och brister och underbara egenskaper. Vem har sagt att det bara är vi medberoende som känner så här? Tror många individer runtomkring oss kämpar med samma sak men inte är lika självreflekterande. Kram och jobba på med julstöket :-))).
Blade Runner

Förstår precis hur du menar när det gäller 10 kontakter och ändå ensam. Den ensamhet som jag känner är konstig. För jag ÄR inte ensam. Mina barn bor hemma och jag har fina/härliga/roliga stunder och samtal med dom varje dag, var på semester i sol och värme med en väninna för ett par veckor sedan mm mm. Tror det jag definierar som "känner mig ensam" egentligen är "ett tomrum". Som uppstår när jag inte fyller livet med drama, "ta hand om plus plus" mm. Får klura på hur jag skall täppa igen det där hålet på ett sunt och bra sätt.

Skriva så till de som (kanske) tål det.
Alla har vi ju rätt att svikta och svaja.

Att vara och känna sig ensam är svårt och speciellt om känslan sitter i över tid.

Jag vet en dag då jag hade uppemot 10 yttre kontakter med människor som står mig nära.

Inte hjälpte det.
Jag var ensammast i världen ändå.

Och när man är där nere och knappt får luft så är det så svårt att gå åt andra hållet.

Någon,oklart vem måste bära skulden till att jag mår såhär.
Låt se..osv.
Men jag talar bara utifrån mig själv.
Vi känner inte varann.
Men om din känsla påninner om min så är den inget att leka med.

För mig handlar det om ett vuxetbarnproblematik som glatt studsat fram nu när jag åtminstone bitvis har koll och kontroll på medberoendebiten.

Och skriv på.
Jag tror att det måste få komma ut☺

Jo alanon och anhörigprogram på Nämndemansgården har hjälpt mig mycket och mestadels kan jag hantera situationen ganska bra. Känslorna hänger dock inte med riktigt. Även om jag gör rätt så är det ändå väldigt plågsamt. Men gränser som du skriver om behöver jag hjälp med. Tack ?

Så rätt och så fint du skriver, stämmer så bra. Det handlar så mycket om sorg. Mobilen ringer och jag ser att det är min son och blir glad. När sedan jag svarar märker jag att han är påverkad och glädjen byts i sorg. Tack för dina ord ??

del år sen kände jag en kvinna som hade tagit sig ur sitt beroende och gjort sin läxa väl när det gäller att förändra sig själv. Hon hade ett bra liv ända tills hennes son tog upp familjetraditionen med för mycket alkohol. Hon var på väg att bli rejält medberoende.

Tack vare självhjälpsprogrammet i AA så förstod hon vart det barkade så hon började använda samma program fast inom Al-anon.
Och det enbart för att kunna hantera sig själv i en svår situation, inte för sonens skull.

En kväll ringde han när han hade klättrat upp på ett broräcke för att ta livet av sig och ville "bara" säga farväl.

Hon talade om för sonen att det var enbart hans egna val och att hon varken kunde eller ville göra något åt saken.

Jag minns när jag hörde hennes delning att det var en tuff tant (ja hon var go' tant då :-)) ) som orkade säga så åt sin son men förstod samtidigt att hon hade helt rätt. Hon hade förstått programmet och visste vad som gäller och då blir allt enklare.

Det slutade med att sonen självmant klättrade ner och efter ett tag tog beslutet att bli nykter.

Allt slutar inte så bra men det visar hur viktigt det är att sätta gränser för sin egen skull. Jag har ju själv en grabb som lever i ett dysfunktionellt förhållande som han inte klarar att ta sig ur men hjälp vill han absolut inte ha. Jag klarar att se på det med neutrala ögon men hans syster lider fan när han inte orkar höra av sig. Likaså med hans mor. I det fallet är inte alkohol inblandat utan det är psykisk ohälsa tillsammans med div piller från beredvilliga läkare hos hans "sambo"

För mig som alkis är det oerhört viktigt att sätta gränser när jag hjälper andra annars finns risken att jag dras med ner i skiten och då är återfallet nära. Jag är den viktigaste personen i mitt liv och det gäller i högsta grad även anhöriga !

Ta hand om er !!

Har läst om flertalet här som lämnat där deras ex fått ha barnen ändå trots socialen inblandad.
Det sägs att man ska göra allt för att skydda sina barn samtidigt som de som styr o ställer säger att ALLA barn har rätt till båda föräldrarna.
Om det inte sitter någon o övervakar honom i hemmet när han då är ensam med henne så är det ju inget som kan bevisa att han har druckit iheller. Knappast något han hade erkänt.
Och självklart hade han sagt att det är klart att han inte dricker om han är ensam med henne. Och de som inte känner honom lär tro på den lögnen. Jag vet hur det hade varit så aldrig i livet.

Läste igenom mina två senaste inlägg (dom långa). Och ja the drama queen is back! Det är ju själve den!? Ska försöka att bara kila på lugnt och fint nu utan massa dramatiska tankar, inlägg och upplägg. Lugn och fin, ett och två bara gå.

Vet inte om det stämmer det du säger. Skall smälta det lite och känna efter. Hujedamig, för två veckor sedan kände jag mig kristallklar i tankar och känslor. Jo förresten jag tror du har rätt. Känt mig jätte ensam den senaste tiden. Som du säger lätt att knyta an på det sätt man känner bäst. För att döva tomhet och ensamhet, fylla på med sånt man inte borde fylla på med typ lidande mm. Kanske inte min mamma som är "värre" än vanligt utan jag som är det. Och den här "hata jul grejen" jag känner varje år kanske är samma sak egentligen. Något att våndas över och plågas av!? Stackars-mig-med-min-taskiga-barndom typ. Fy fan va jobbigt! Tack snälla snälla underbara du för din brutala ärlighet. Uppskattas ska du veta!