Senaste kommentarerna i forumet

Först och främst vill jag rekommendera alanon som stöd. Leta på nätet efter lämplig grupp. Fruktansvörd situation att befinna sig i som anhörig. Det finns en pågående lvm utredning och ansvaret att se till att han inte avlider till följd av sitt missbruk är socialförvaltningens, men det är ju ingen garanti. Ring soc så många som möjligt och berätta allt ni vet som styrker att han behöver hjälp. Förhoppningsvis kan ni påskynda utredningen. Sedan är det ju den känslomässiga biten och det är ju oehört plågsamt att se sin son rasera sitt liv och att veta att han riskerar att dö. Vad kan man göra? Låter som läget är akut och i det läget anser jag att då kanske man inte kan följa de "regler" eller råd man får att man inte ska göra något utan som du säger vänta till botten är nådd. Ja det finns självklart en risk att din son dör i den situation han befinner sig. Jag har själv en son som missbrukar alkohol och droger och utsätter sig för stor fara och ibland känner jag hopp men ju längre tiden går blir hoppet allt mindre. Jag genomgick ett anhörigprogram vilket var ovärderligt och jag går på alanon möten vilket är en trygghet. Man ska givetvis inte underlätta ett fortsatt missbruk, men var går gränsen, man kan ju inte låta sitt barn dö på gatan. Nu säger jag kanske något som många tar avstånd från men det är min åsikt att man inte alltid kan gå efter "manualer" ibland får känslorna vara vägledande. Har varit i den situationen att min son varit försvunnen i 17 dagar. De flesta trodde nog att han inte var i livet och jag mådde fruktansvärt dåligt. Trots all hjälp var mina dagar outhärdliga och jag bestämde mig för att leta efter honom och att leta till jag fick veta vad som hänt. Visste inte var jag skulle leta men beslutade att åka till Köpenhamn och efter två timmar där hittade jag honom och jag tog med honom hem. Min son levde på gatan, inga pengar, inga mediciner, inget boende och i en livsfarlig miljö där djungelns lag råder. Skulle jag inte åkt dit? Finns inget rätt och fel anser jag, men man ska vara uppmärksam på som jag tidigare sa att man inte underlätta ett fortsatt missbruk. Något av det mest smärtsamma som finns att ha ett barn som lever i missbruk.

Och såg "Jag kommer hem igen till jul". Min kompis valde den så visste inte riktigt vad det var för film. Men herregud vad den berörde mig, handlade om precis det vi har pratat om i min tråd idag. Lyckligt slut (så klart) där alla pratar ut och all skit under mattan plockas fram i dagsljus. Fasader som rämnar. Och så sjunger ju Peter Jöback bara sååå fint och har sååå fina ögon ☺️?

Hej

Jag känner så igen mig i det du skriver. Min man säger också alltid till mig att jag är tråkig. Precis som du säger så vill jag inte heller göra något som leder till fylla. Jag dricker inte själv pga att jag inte gillar det helt enkelt. Toppen att ni ändå får hjälp. Min man har tyvärr inte kommit till insikt ännu och jag känner att jag kommit till sans med att jag nog måste lämna innan jag och barnen går under.
Styrkekramar

Det tog 10 år för mig att acceptera att jag är alkoholist. Har gått på AA-möten och varit nykter i 6 veckor. Längsta nyktra perioden i mitt liv. Det funkar bra förutom att allt är så tråkigt. Vill inte undvika sociala sammanhang och denna tid är fullspäckad av julbord, julfester, AW, glöggmingel etc. Kruxet för mig är att inget av det där är roligt för mig när jag inte dricker. Allt känns som en dålig, seg, svartvit film. Känner nån igen sig? Går det över?

Du har fått många bra råd. Alanon för anhöriga finns också. Du kan leta efter lämplig grupp på nätet. Möjligheten att göra en orosanmälan till socialförvaltningen finns också. Du kan ringa dit anonymt om du vill. Berättar då om oron du känner och hur hennes missbruk ser ut och vilka konsekvenser det får. Sedan är det socialförvaltningens sak att ta ansvar för att erbjuda din mamma lämplig hjälp. Det är mycket, mycket allvarligt och farligt att blanda alkohol och bensodiazepiner och detta har ju pågått under många år. Jobbig situation för dig så kanske skönt att lämna över ansvaret. Sedan berörs du ju självklart. Det handlar ju om din mamma. ?

Jag har en vuxen son, han har bra utbildning och haft bra jobb utomlands. Hans pappa dog för några år sedan, ett trauma för honom. Då kom han hem och har sedan dess bott hos mig, druckit i perioder och inte jobbat. Jag har alltid sagt att han inte får bo här om han dricker. Har försökt få honom förstå att han behöver ta hjälp och också fått behandling som mest ett halvår men drack ibland även då. Han har isolerat sig fysiskt men sista månaderna sökt flera jobb, tränat och varit nykter.
Han har nu druckit konstant i en månad, flera gånger haft över 3 promille i kroppen och varit medvetslös. Blivit utsläppt från sjukhuset nästa dag. Han har sökt sig till min lägenhet men jag har stängt min dörr för honom och sagt att han får söka hjälp på sjukhus och soc.
Han har inga pengar, ingen bostad, inga andra kläder än de han har på sig och inget jobb. Och nu inte heller en familj. Han lever på gatan och far väldigt illa. Han har en kontakt på soc, dom har också öppnat en lvm-utredning eftersom han inte vill behandlas frivilligt.
Han är såklart väldigt arg på mig och hotar med att ta livet av sig.
När är botten nådd? Hans syskon och jag är oroliga, ska vi vänta på att han själv tar tag i sin situation eller ska t ex hans bror försöka få honom med till soc? Eller ska vi bara lämna honom åt sitt öde? Kanske att han dör.
Att få plats på behandlingshem tar antagligen tid om det ens är möjligt. Vad kan vi göra under tiden? Att utestänga och lämna en sjuk människa, som inte själv inser att han behöver vård, på gatan är svårt.

Personer med missbruksproblem har relationen med sin drog, med objekt och definitivt inte med sina barn. Det är så fruktansvärt sorgligt och jag blir så arg. Har själv en utvecklinsstörd dotter, som dock inte är mer utvecklingsstörd än att hon köper en present till pappa när han fyller år. Paketet vill hon ju lämna men får till svar att han firar inte sin födelsedag. Vad hon gör med paketet bryr han sig inte om. Han vill supa i fred så enkelt är det. Det finns inte ord för det. Glöm inte att du är bra som bryr dig och gör inte som jag gör ibland, anklagar mig för att jag skaffat en så dålig far till mitt barn.❤

Det är så enkelt som att när någon gått upp i vikt så säger man inget.
Men det ligger kvar i en och man kanske känner antingen lite skadeglädje,eller i bättre fall undrar om personen tröstäter och egentligen inte mår bra.
Eller eller.
Om man då likt ett barn kunde säga:
Du jag ser att du gått upp i vikt?
Som för att ineda en fråga med att egentligen höra.
Hur mår du?
Dvs säga det alla ser men ingen säger.
En metafor förstås.
Lite mer polityr än så har tom ullabulla?

Men om man är med barn som för det mesta bara ser och säger så känner i alla fall jag att mina egna linjer rätas ut.

Ja just det,så var det.

Medan som du skriver nordäng familjehemligheter sakta mals ned till ett stoft.
Men det stoftet ligger ju där och byggs på med nya familjehemligheter.

Ja,det är spännande med andras erfarenheter som liksom länkar en vidare i ens egna skrymslen.

Jag tänkte också på att jag i dessa stunder av upplevd ensamhet, när jag står ut att vara i den också har fått nya insikter.
Som värkt fram.
Kanske enkla saker som att
Ok,dags att börja powerwalka.
Eller dags att..osv

Plus de djupare insikterna om en själv.
Både de plus och minussidor som man inte riktigt har tillgång till när man går ner i grottan.

Ja, det är så det känns. Som om han söker efter mig och inte sin son. Mina stora barn är mer kompetenta och gör mer för deras lille halvbror än han. Det är verkligen sorgligt. ❤️

Så intressant och givande att prata med er om detta. Vet inte men funderar mycket runt den där hemska känslan jag får när jag lider och samtidigt är tillfredsställd. Äcklas av det men kan inte få det ur mig. Vet att det är helt onormalt. I våran familj (den ursprungliga bröder, mamma, pappa) pratar vi verkligen ALDRIG om det som varit. Alla tiger och låtsas inte om det! Dom få gånger jag tagit upp det blir tystnaden enorm, någon harklar sig, tittar besvärat åt ett annat håll. Och sen börjar alla prata om något annat och ignorerar. Länge sen jag vågade mig på det nu, har tystnat jag med Läste någon bok där uttrycket "elefanten i rummet" användes. Så fruktansvärt bra uttryckt. Alla vet men låtsas som det regnar. Känns som det där hemska dramabehovet skulle lägga sig om man verkligen fick prata om det som ÄR problemet och med dom som var med och upplevde det. Vet inte kanske gör jag det för enkelt. Men tänker att man fortsätter skapa typ falska draman/uppgörelser och på så sätt försöker bearbeta det riktiga dramat.

Vi bor inte längre ihop eftersom han bara fortsatte droga och dricka.
Det är skönt att inte behöva ha den där oron hela tiden i hemmet, problemet är att han inte fattar eller känner någonting alls!??!
Han bryr sig inte ens om barnen.
Han ringer och vill träffa mig eller skickar kärleksförklaringar med mail, och han tror verkligen att jag ör hans fru fortfarande (vägrar acceptera inse fatta att skilsmässan är klar) men han frågar inte om barnen eller engagerar sig i deras liv. Det är som om dom inte ens fanns.
Jag kan inte förlåta eller glömma och jag lider av att se hur barnen blir bortglömda och ignorerade. Jag blir arg och ledsen.
Det är som om man inte får prata om det heller, pappor som försvinner är inte pk alls. Ingen vill veta att det finns sådana för nu är alla pappor jämlika... och jag blir avundsjuk på dem som har en normal far till sina barn.

Är det bara jag eller är det fler som känner igen detta?

Jag vet bara inte hur jag ska hantera mitt x. Vi har ett barn ihop och han agerar barnvakt när jag jobbar kvällar och helger. Vårt barn sover aldrig hos honom. Det är jag som bär huvudansvaret. Jag har känt x i tio år och han har alltid druckit och varit paranoid. Han litar inte på någon och man kan inte hjälpa honom, en vänlig gest blir hotfull för honom. Ständig rädd för att jag ska träffa någon. Utgår alltid ifrån att jag döljer något. Frågar alltid om vad jag och mitt barn har gjort och vilka som var med. Det är som om han har frikort i att bete sig dåligt mot mig. Grejen är den att ställer ultimatum så blir han tio gånger värre. Oftast är det bättre att sitta stilla i båten. Men ingen orkar hur mycket som helst. Jag vet inte hur jag ska hantera honom. Det är väldigt jobbigt att hela tiden stå i ett blåsväder. Han tycker själv han är hänsynsfull när han går hem från krogen vid stängning dax, när han ska ha sonen dagen efter från åtta på morgonen. Och när jag säger att han är en alkolist så skrattar han bara.

Ja, d vore det bästa inför julen! Vi har dock sen en massa år tillbaka även innan julen kört en vit jul, vilket har och är så otroligt skönt så det finns inte! Det är liksom ingen förväntan eller nåt sånt just denna dag o gör att iallafall julafton och juldagen blir lugn och man kan slappna av ordentligt!

Hur brukar jularna vara för er del?

Hur mycket ska man stå och gå runt med? I ca 20 år har min mamma haft alkoholmissbruk. Vi har försökt att hjälpa henne på alla sätt. Men orken håller på att ta slut. Hon vill inte. Vad gör man?

uppenbarligen..
Jag har brottats och brottas med exakt samma dilemma.
I takt med att man tillfrisknar och inte längre tar samma skit så brukar jag antingen överreagera eller backa med ett,jaja lilla vän du är inte lika klok som jag.
Och när jag stannar i att inte markera så mår jag dåligt.
Och när jag markerar så får jag dåligt samvete.

Det enda jag kommit fram till när det gäller mig själv är att jag har bara rätten att dra en gräns runt mig själv.

När jag går igång om politik eller rasism eller vad det nu än handlar om så får jag verkligen bensin i systemet.
Och samtidigt,om man inte vågar stå upp för etik och moral vem är man då?

Om vi bara tigande tittar pånär andra säger och gör dumheter fegar jag då ur,eller är jag klok och värnar om mig själv och min egen energi?

Jag tror för min del att det handlar om att jag äntligen känner mina gränser, och för min egen skull likt ett litet barn behöver bli hörd och bekräftad i att det jag ser är sant.
Dvs en orättvisa,eller en felaktighet behöver jag springa med till någon som (förstås) håller med mig.
Då stärks jag i att jag har rätt att ha en åsikt.

Men det är ursvårt och det sätter igång många tankar om vad som är rätt och fel.
Alla måste ju som bekant ha rätten till sitt eget uttryck,likväl som jag har rätten till mitt.

Runt mina impulser att dra igång drama. Gör mig så osäker när jag ställs inför en situation. Är det på plats att markera sina gränser? Eller är det jag som är sugen på lite dramatik? Ibland backar jag kanske fast jag inte borde. Och ibland tar jag i så håret nästan blåser av på andra. Fast jag inte borde.. eller? En osäkerhet sprider sig i mig oavsett.
Tack för att ni delar med er och reflekterar, ni är så kloka ?

Med egna reflexioner.
Jag gick ju i några år hos medberoendeterapeut.

Där minns jag specifikt en av gångerna när jag beklagade mig över min mycket lugna trygga förankrad i sig själv sambo.

Min vilja att fly lugnet för att det skavde så hemskt.

Mina impulser att få dra igång cirkus och kalabalik då han inte bidrog med nått kryddstarkt.

Men så bra,sa hon.
Stanna i det och pina ut panikkänslan och tomheten.

Och det har varit många gånger jag gråtande skapat någon typ av kaos,men han bara tittar på håller om och tycker om mig ändå.

Dvs jag har inte ett smack för mina drama aktioner.
De lamdar tillbaka på mig själv som ett uppblåst tuggummi där bubblan spricker..

Så visst är det svårt och gör ont när man är tvungen att göra upp med de delar av sig själv man vårdat så ömt för att de gett en ngon sorts tillfredsställelse,om än inte alltid sund.

Men,detta handlar om mig,jag menar inte att peta i öppna sår.
Bara igenkänning och en sorts påminnelse om hur det sett ut för mig.

Det blir säkert fint!
Tack för igenkänning. Också det är fint att dela? / mt

Ja visst är det ett dilemma att våga skriva sin ärliga reflektion. För mig är det något bra att få uppriktiga reflektioner även om det svider lite och man känner sig påkommen och ertappad :-) Uppriktighet bottnar ju i välmening och också livserfarenhet. Hoppas du får en riktigt fin dag med barnbarnen MT! Önskar också alla en riktigt fin Luciadag! Kram

Ungefär ’att jag vågar skriva så bara till dem som tål det’. Det tänker jag ofta på som ett dilemma. Jag vet hur jag själv vred, vände och bände när jag var ny här. Så tacksam ändå för dem som stod på sig i sitt, Adde var en av dem. En annan är inte här sen länge men min fb-vän. De som både förstod men ihärdigt påminde mig om att se på mig själv.
Jag har också känt hur min medberoende-sida kan poppa upp i relation till en del som skriver här. Aj, aj så stark den är den inlärda instinkten att ta hand om och visa ’den rätta vägen’.... trots insikten och övertygelsen att alla måste göra sina val och hitta sin egen väg.
Fick bara lust att skriva det här. Ha en fin Luciadag alla / mt
PS Idag ska jag baka pepparkakor med barnbarnen. Den dag jag vände blad i min livsbok började min väg bort från hemmet med att lämna pepparkaksdegen på barnbarnsfamiljens trappa och meddela att de får baka hemma... det var planerat att baka hos oss just den dagen. När jag minns det förstår jag själv vilket stort och tungt steg jag tog. Så tacksam att jag hade kraften. DS

Kloka ord! Ja att må dåligt kan föra något gott med sig. Jag kom till en vändpunkt, där nere på botten för två år sedan och har jobbat mycket med mig själv för att jag ska få det bättre. Igår kände jag att jag var tillbaka på ruta ett men det är jag ju så klart inte. Man blir så trött på sig själv bara när man lurar in sig själv i något man inte ska vara i. Känns som Barbamamma som försöker se smal ut, hon trycker in magen och då pyser det ut där bak. Kanske konstig liknelse men framsidan av mig gör rätt men så gör jag saker bakom min egen rygg utan att riktigt fatta själv. Tack snälla förr reflektioner, så värdefullt. Kram

Ja det är så otroligt värdefullt att få andras reflektioner och tankar. Man vaknar upp. Nej jag undrar också hur man jobbar med den där tomheten/ensamheten. Jag har ägnat mycket tid åt att verkligen umgås med mig själv. Inte bara vara själv utan behandla mig själv som en riktigt bra vän. Det har gjort att jag inte är lika impulsiv längre. Jag gör inget desperat löngre typ kontaktar exet när jag känner mig ensam. Tror som du att vi jobbar ovanligt mycket med oss själva. Säkerligen många som känner ensamhet. Skillnaden är väl vad man gör åt den tror jag. Och så den där hemska känslan som jag hat-älskar: lidandet, drama-sökande. Som i sin tur skapar tomhet om det är lugnt för länge. Tack för pepp och reflektioner, betyder mycket. Fick julgranen klädd igår och ett par klappar till sönerna inhandlade. Check på den :-) stor kram tillbaka

Jaa Daggan, vad lika historier vi har. En del skåpsuper, en del gömmer, en del dricker på helger, en del jämt. Vilket gift det är. Hur drickandet än ser ut, så blir ju vi anhöriga väldigt påverkade. Man blir arg och ledsen. Mot slutet av vårt äktenskap så orkade jag inte bry mig. Blev helt känslokall. Satt på vår andra våning och tittade på tv. Hörde att han gick i trappan, och ramlade. Jaha, där ramlade han, tänkte jag. Jag gick inte och tittade ens. Orkade inte bry mig. Ja det är mycket vi får gå igenom när vår andra hälft älskar alkoholen.

Ja det här med känsla och förnuft går inte alltid hand i hand. Tänker när jag läser att du tror eller kanske vet att mannen i ditt liv mår väldigt dåligt av att inte vara tillsammans med dig attt det kanske inte behöver vara så negativt. Har upplevt att må riktigt, riktigt dåligt kan vara motivationen till förändring. När jag är stark, vilket jag inte alltid är, då tänker jag när jag upplever att min son mår dåligt - så bra nu kanske han blir motiverad till förändring.
Kram ?

....och känner igen mig själv. Vad bra att få reflektera genom andras konversation. Det blir mer konkret när jag kan lösa om hur du kämpar och UllaBulla coachar/frågar. Men frågan är HUR man jobbar med den där ensamhetskänslan ??? Jag tänker ofta på den men undrar om man ska låta tiden ha sin gång eller om det finns övningar?
Och till syvende och sist är ju ingen av oss mer än en människa med fel och brister och underbara egenskaper. Vem har sagt att det bara är vi medberoende som känner så här? Tror många individer runtomkring oss kämpar med samma sak men inte är lika självreflekterande. Kram och jobba på med julstöket :-))).
Blade Runner