Senaste kommentarerna i forumet

Förstår precis hur du menar när det gäller 10 kontakter och ändå ensam. Den ensamhet som jag känner är konstig. För jag ÄR inte ensam. Mina barn bor hemma och jag har fina/härliga/roliga stunder och samtal med dom varje dag, var på semester i sol och värme med en väninna för ett par veckor sedan mm mm. Tror det jag definierar som "känner mig ensam" egentligen är "ett tomrum". Som uppstår när jag inte fyller livet med drama, "ta hand om plus plus" mm. Får klura på hur jag skall täppa igen det där hålet på ett sunt och bra sätt.

Skriva så till de som (kanske) tål det.
Alla har vi ju rätt att svikta och svaja.

Att vara och känna sig ensam är svårt och speciellt om känslan sitter i över tid.

Jag vet en dag då jag hade uppemot 10 yttre kontakter med människor som står mig nära.

Inte hjälpte det.
Jag var ensammast i världen ändå.

Och när man är där nere och knappt får luft så är det så svårt att gå åt andra hållet.

Någon,oklart vem måste bära skulden till att jag mår såhär.
Låt se..osv.
Men jag talar bara utifrån mig själv.
Vi känner inte varann.
Men om din känsla påninner om min så är den inget att leka med.

För mig handlar det om ett vuxetbarnproblematik som glatt studsat fram nu när jag åtminstone bitvis har koll och kontroll på medberoendebiten.

Och skriv på.
Jag tror att det måste få komma ut☺

Jo alanon och anhörigprogram på Nämndemansgården har hjälpt mig mycket och mestadels kan jag hantera situationen ganska bra. Känslorna hänger dock inte med riktigt. Även om jag gör rätt så är det ändå väldigt plågsamt. Men gränser som du skriver om behöver jag hjälp med. Tack ?

Så rätt och så fint du skriver, stämmer så bra. Det handlar så mycket om sorg. Mobilen ringer och jag ser att det är min son och blir glad. När sedan jag svarar märker jag att han är påverkad och glädjen byts i sorg. Tack för dina ord ??

del år sen kände jag en kvinna som hade tagit sig ur sitt beroende och gjort sin läxa väl när det gäller att förändra sig själv. Hon hade ett bra liv ända tills hennes son tog upp familjetraditionen med för mycket alkohol. Hon var på väg att bli rejält medberoende.

Tack vare självhjälpsprogrammet i AA så förstod hon vart det barkade så hon började använda samma program fast inom Al-anon.
Och det enbart för att kunna hantera sig själv i en svår situation, inte för sonens skull.

En kväll ringde han när han hade klättrat upp på ett broräcke för att ta livet av sig och ville "bara" säga farväl.

Hon talade om för sonen att det var enbart hans egna val och att hon varken kunde eller ville göra något åt saken.

Jag minns när jag hörde hennes delning att det var en tuff tant (ja hon var go' tant då :-)) ) som orkade säga så åt sin son men förstod samtidigt att hon hade helt rätt. Hon hade förstått programmet och visste vad som gäller och då blir allt enklare.

Det slutade med att sonen självmant klättrade ner och efter ett tag tog beslutet att bli nykter.

Allt slutar inte så bra men det visar hur viktigt det är att sätta gränser för sin egen skull. Jag har ju själv en grabb som lever i ett dysfunktionellt förhållande som han inte klarar att ta sig ur men hjälp vill han absolut inte ha. Jag klarar att se på det med neutrala ögon men hans syster lider fan när han inte orkar höra av sig. Likaså med hans mor. I det fallet är inte alkohol inblandat utan det är psykisk ohälsa tillsammans med div piller från beredvilliga läkare hos hans "sambo"

För mig som alkis är det oerhört viktigt att sätta gränser när jag hjälper andra annars finns risken att jag dras med ner i skiten och då är återfallet nära. Jag är den viktigaste personen i mitt liv och det gäller i högsta grad även anhöriga !

Ta hand om er !!

Har läst om flertalet här som lämnat där deras ex fått ha barnen ändå trots socialen inblandad.
Det sägs att man ska göra allt för att skydda sina barn samtidigt som de som styr o ställer säger att ALLA barn har rätt till båda föräldrarna.
Om det inte sitter någon o övervakar honom i hemmet när han då är ensam med henne så är det ju inget som kan bevisa att han har druckit iheller. Knappast något han hade erkänt.
Och självklart hade han sagt att det är klart att han inte dricker om han är ensam med henne. Och de som inte känner honom lär tro på den lögnen. Jag vet hur det hade varit så aldrig i livet.

Läste igenom mina två senaste inlägg (dom långa). Och ja the drama queen is back! Det är ju själve den!? Ska försöka att bara kila på lugnt och fint nu utan massa dramatiska tankar, inlägg och upplägg. Lugn och fin, ett och två bara gå.

Vet inte om det stämmer det du säger. Skall smälta det lite och känna efter. Hujedamig, för två veckor sedan kände jag mig kristallklar i tankar och känslor. Jo förresten jag tror du har rätt. Känt mig jätte ensam den senaste tiden. Som du säger lätt att knyta an på det sätt man känner bäst. För att döva tomhet och ensamhet, fylla på med sånt man inte borde fylla på med typ lidande mm. Kanske inte min mamma som är "värre" än vanligt utan jag som är det. Och den här "hata jul grejen" jag känner varje år kanske är samma sak egentligen. Något att våndas över och plågas av!? Stackars-mig-med-min-taskiga-barndom typ. Fy fan va jobbigt! Tack snälla snälla underbara du för din brutala ärlighet. Uppskattas ska du veta!

Om du nu klarat att klippa banden till exet.
Har du möjligen stärkt de mindre bra banden till din mamma?

I alla fall jag gjorde så.
När jag stärkte mig själv genom att sätta gränser åt ett håll så sipprade det ut via andra kanaler.

Och att i det bli mer ensam just för att mam varit så duktig på att bygga dyssiga relationer är också tufft.
Alla behöver vi gemenskap och höra till.

Och om man just genom att vara behjälplig får tillgång till gemenskap så är det väldigt svårt att hitta nya sätt att knyta an.
Man kan ju inte kapa allt runt sig.

Och ju sämre jag mår/mådde ju mer har jag ett behov av att förfasa mig,få bli arg orolig osv.
Dvs knarka på någo annan känsla än meningslösheten och tomheten som är den tyngsta för mig att förhålla mig till.

Bättre sparka hit och dit i någon sorts syfte att häva sig upp.
Men det är så jag fungerar när jag sjunker.

Jag kanske bara är ute och cyklar?

Jo jag brukar gå tillbaka ibland
Jag gjorde det för att vara där jag är nu.

Jag har kommit fram till att jag inte vill gå tillbaka till honom.

Alla vi som är här har haft trevligt med sina män och kvinnor. För mig så vänder jag mig hit för att skriva de dåliga om just honom och hur bråken uppstått och påverkat mig, och det har hjälpt mig att komma vidare trots vi ff är vänner.

Vi har en relation utanför alkoholen, pratar om allt mellan himmel och jord.

Alla vi har stannat kvar olika länge till våra män/ kvinnor
Jag ser inte mig själv som ett undantag.

Det är små steg till jag behöver ta men i det stora hela är jag helt ok idag.
Vi är inte tillsammans
Vi bor inte ihop
Vi är inte förlovade
Vi har ingen intim relation

??

Att hålla humöret uppe i december som vanligt. Men fattar ändå varför nu. Åker mammas berg-och dalbana... igen. Lackar mot jul och hon ringer nu typ 18 gånger om dagen. Första samtalet kl 10. Hon slirar på rösten och frågar "Hur mååår du? Jaha det blev ett glas rött till havregrynsgröten kan man räkna ut då?
VILL göra som mina bröder: låta bli att svara och fnissa åt hennes vindrickande på konstiga dagar och tider. Men KLARAR inte att göra som dom. Det är FAN inget att fnissa åt. Börjar undra om dom är psykopater. Varför dras jag med just under denna månad. Allt går ju så bra annars när det gäller att jobba med mig själv. Det är som att ramla i starkt forsande vatten som man inte kan simma i. Och varför har den j-vla kärringen börjat dricka också. Det räckte med att hon är psykiskt knas. Satte in julgranen igår och har gett mig den på att den ska kläs idag. Mata på, fokusera på rätt saker. Men fy vad allt är extra onormalt just nu.

när det gäller människor man älskar aldrig går att komma över eller ta bort. Men man kan nog lära sig att hantera sorgen och förhålla sig till den på ett sätt som gör ens eget liv hanterbart. Håller med dig att man typ sitter ihop med sina barn. Behöver inte vara jättestora dilemman innan man som förälder skall påverkas. Är det stora saker som i ditt fall så blir det något som äter upp en in ifrån. Har märkt med mig själv att när man slutar hoppas på förändring hos någon annan känns det lättare. Ett sätt att skapa lite distans och gränser mellan sig själv och den andra personen. Och också blir det som att åtminstone mentalt lägga över ansvaret där det hör hemma. Förstår dig verkligen. det är oerhört svårt när det gäller ens eget kött och blod. Ha inte dåligt samvete när det gäller din "avundsjuka" på mamman med sonen som dött av missbruk. Har haft liknande tankar och känslor runt min mamma. Lättare att sörja någon som är död än att sörja någon som lever destruktivt. Den innebär ju inte att man vill att personen skall dö utan man önskar sig ett lättare sätt att sörja. Många kramar från en mamma till en mamma ♥️

Usch vilken tråkig kväll. Åå känner igen mig i att hitta på ursäkter för barnen. Ett av mina barn är ju 7 år så hen har börjat ifrågasätta. Det är klurigt men det har gjort att mannen ibland skärpt sig.

Här har det nu varit alkoholfritt i tre kvällar.
Jag skriver slaviskt upp konsumtionen varje dag och har gjort det i 6 månader nu. Jag gör det för att kunna gå tillbaka och se att det verkligen är så illa som jag upplever det. Eftersom det ibland haglas med motargument. När man hela tiden lever i det blir det ju vardag och för mig själv behöver jag ibland blicka tillbaka och minnas hur tokigt och jobbigt allt faktiskt är och har varit en mkt lång tid.

När jag konfronterade honom härom kvällen sa han att jag hade fel. Nääää då inte har jag fel. Bara att du bytt maten mot alkoholen. Maten för ca två år sedan fick dig att få andningssvårigheter och sömnsvårigheter gå upp 50 kg i vikt och sova middag tre ggr om dagen. Det ena avlöser det andra.

Nu står julen för dörren och jag önskar att Systembolaget akut stängde och slängde bort nyckeln över helgerna.

Tack för ert genuina intresse av att hjälpa, råda och stötta ovärderligt. Ja gränserna suddas ut och det behövs någon som talar om vad som är rimligt att begära. Har ibland tänkt på motsatsen hur hade min son reagerat om situationen varit tvärtom dvs jag hade haft missbruksproblem. Då hade jag nog förstått, accepterat och kanske även uppmuntrat honom att han inte ha kontakt i nuvarande situation. Kan man verkligen må bra när ens barn missbrukar droger, raserar sitt liv. Lätt är det i alla fall inte. Är ibland t.o.m. avundsjuk på en mamma vars son dog till följd av sitt missbruk. Självklart vill jag inte byta, självklart har hon en otrolig sorg att bära som varar livet ut, men hon slipper oron. Man går verkligen sönder, har inte tänkt så, men man sitter ju ihop med sitt barn så upplever jag det och då är det inte lätt att sätta gränser. Det finns så mycket sorg i att ha ett barn som förstör sitt liv och jag minns när han var riktigt liten och vi var hos fotografen. Min son var alltid glad och jag fick påpeka för fotografen att jag ville ha ett kort när han var allvarlig också. Så blev det så här ..........

i din tråd Troja.... Det är svårt att förstå vad som är så trevligt när ni är tillsammans.
Sen läser jag det första inlägget och ser att det snart är ett år sen du startade den här tråden. Jag vet inte om du brukar läsa bakåt i din egen tråd men fick tanken att föreslå det. Det är inte lätt att stiga ur och bryta sitt medberoende (ta makten över sig själv). Vi som skriver här vet det från insidan av oss själva. Många har stöd av att påminna sig om vad som var orsaken till att (försöka) avsluta en relation. Kanske du skulle hitta dina egna infallsvinklar om du tittar tillbaka?
I bästa välmening / mt

Tack för era inlägg ??

Jag håller med er alla på olika sätt

Ja jag borde hålla en torka ett tag tills allt planat ut mer.
Och jag förstår hur ni menar med hans reaktion, att det är ju inget solsken över något sånt som att få höra att sitt ex vart med någon annan.

Men som sagt en torkeperiod skulle nog vara till sin rätta just nu. Har inte gjort något mera nu så det är väl bara att fortsätta hålla sånt ifrån mig ett tag.

?

Runt sig själv och vara hårdhjärtad kan vara klokt när man håller på att gå sönder.
Din son är inte dum.
Han är nykter ibland och förstår säkert.

Kanske sätta regler för dig själv?
Ett telsamtal i veckan/månaden.
En fika på stan per månad OM nykter osv.
Och sen känner du vad du klarar och mår bra av.
Mitt ex bönade och bad när jag träffade ny kärlek att om jag bara gav honom chansen.

Den fick han egentligen ofrivilligt 1.5 år in i min nuvarande relation då jag och min sambo hade 4 månaders uppehåll.
Tog han den för att visa på nykterhet/god vilja-nej.

Så din son har troligen inte drogat klart än.
Sätt en gräns som ditt mammahjärta klarar och försök hålla den.
Då brukar anhörighjärnan lugna ned sig och man ser det orimliga i vad man håller på med.

Att gång på gång dra in den beroende från körbanan för att de håller på att bli överkörda.

Tids nog kravlar han sig kanske in till vägrenen eller kanske tom ärligt ber om hjälp att bli nykter?
Då kanske du kan träda in om han verkar mena det.
Tufft..lider med dig.

Och välkommen hit till Forumet. Bra att du har börjat skriva och sätta ord på allt som händer och vad du känner. Min reflektion: du förtjänar så otroligt mycket mer än det han ger dig! Börja se din tid som en dyrbar investering och välj noga vad Du lägger den på. Din tid kommer inte tillbaka. Börja ställa frågor till dig själv och försök att svara dig själv på frågorna. T.ex Ger han mig vad jag behöver? Är jag lycklig med honom? Vet jag egentligen vad som gör mig lycklig? Frågorna är många. Jag har precis som du inte haft den optimala uppväxten. Man lär sig som barn att leva i skymundan. Men det går att lära om. Vänd fokus till dig själv och börja prioritera dig själv och ditt mående. Börja processen med att fetdumpa denne man för han behandlar dig inte bra. Byt fokus i tankarna, istället för att tänka på honom tänk på dig själv. Du kan ändå aldrig vinna kampen mot alkohol. Och det är dessutom inte din kamp utan hans. Många kramar

att en pause låter rimligt och klokt. Så du får andas och ladda batterierna. Lider med dig och förstår hur smärtsamt det måste vara. Ens barn är ju en del av en, ens hjärta liksom. Men DU ska orka också. Kram och styrka ♥️

Jag behöver också ert stöd och pepp. Kan jag hoppa in här, eller ska jag starta en ny tråd?

Han ringde nyss, och meddelade att han tänkt klart. Det var ”oss” det var fel på. Alkoholen hade ingen del i det hela. SP han meddelade kallt, att det var slut mellan oss

Du är stark och gör bra steg i rätt riktning! En advokat är bra att ha till hjälp, de kan stå för en röst av objektivt, kunnigt och okänslomässigt hanterande av saker när man själv bara vill ge med sig för att man inte vet eller orkar tänka vad man borde göra. Styrkekram!

Tack för dom orden ❤

Ta en paus för din egen skull, om det är så du känner. Du har säkert gjort allt och mer därtill för att hjälpa och finnas till hands, utan att det ändrat nåt och du mår allt sämre. Men ett svårt beslut att förmedla till sitt barn! Styrkekram till dig, tyvärr är man maktlös tills missbrukaren själv väljer att vilja hjälpa sig själv.

Hatar mitt barn när han är påverkad, fast egentligen älskar jag honom. Det är därför det blir så smärtsamt. Hatet blir lika starkt som kärleken. Efter drygt 10 år i missbruk och ett oräkneligt antal besvikelser känns det som att nu är det slut, nu säger jag upp kontakten med min son.. Drogfri är han som många andra underbar. Alla tycker om honom, men när han är påverkad finns inte längre den personen där och jag hatar den person han blir. Det är väl rädsla för vad som ska hända om jag säger upp kontakten som är jondret, men känner att jag vill kunna planera mitt liv och sluta hoppas gör man ju inte i alla fall inte som förälder. Men detta innebär en berg och dalbana. Tycker jag senaste halvåret kunnat hantera besvikelser och ändå gå vidare med mitt liv, men idag är det inte så. Att ta steget att ta en paus känns rimligt, kanske inte säga upp kontakten, men börja med en paus och säga att jag hör av mig om och när jag vill ha kontakt. Berätta varför och om hatet jag känner när han är påverkad. Vad tycker ni alla som kämpar denna smärtsamma kamp. Det är för djävligt att behöva ha det så. Kram till er alla ?