Senaste kommentarerna i forumet

Tack , du ger mig hopp !!!! Kramar
Blade Runner

Han har druckit sen i måndags kväll. Non-stop. Han var ändå ok till igår kväll när han blev otrevlig och våldsam. Smällde till mig i huvudet 2 ggr, jag sparkade tillbaka i självförsvar. Då blev han ännu argare och så fortsatte det.
Nu ska vi arbeta i morgon fredag, skönt!

Ja du har rätt Skrållan, det blir till sist så mycket annat också än bara alkoholen. Alla elakheter och lögner som nånstans inom en ligger och skaver, oavsett vilka snälla saker han säger ibland som nykter. Försöker ta en dag i taget just nu, orkar inte med långtidsplaner, så får jag se vad tiden för med sig. Hålls han nykter kanske det finns en chans, men har känslan att ens en enda till fylla med elakheter kommer få mig att flytta för gott. Vill inte låta livet rinna iväg i ett förhållande jag inte mår bra i. Försöker nu träna och ta hand om mig själv, gör saker jag mår bra av. Bygger upp ett nytt eget liv med förhållandet lite vid sidan om, så blir det inte så dramatiskt den dag det tar slut då jag påbörjat återskapandet av ett mer självständigt liv.

Det är klart det känns jobbigt Blade Runner, att få hela sitt liv omstuvat i vuxen ålder. I något skede av livet har, åtminstone jag, tänkt att såhär kommer livet se ut tills man blir gammal. Huset, familjen, jobbet...Tills man en dag vaknar ur dvalan och på riktigt börjar se hur det ser ut omkring en. När man tagit bort skygglapparna och alla ”men sen” och ”men om” som skulle behövas för att livet på riktigt skulle se ut som man vill ha det. Fyllan omöjliggör ju alla planer. Och mannen man en gång gifte sig med må bo under samma tak men han är en annan mänska nu och själv känner man sig förtvivlat ensam även i parförhållandet. Som egentligen mera bara består av att stå ut, tåla kränkningar och lögner, städa upp och fixa till efter nästa fylla. Och däremellan ångest även under de korta stunder allt kanske känns okej. Ända tills nästa gång man blir påmind av alkohollukt och ljudet av burkar och flaskor som öppnas. Åtminstone jag tycker jag känner mig mindre ensam när jag är själv i min lägenhet än när jag är i huset med mannen.

Men det är klart det efter åratal tillsammans med någon känns som nåt fattas när man är ensam, att inget är eller ser ut eller känns som innan. Det kommer sorg och ilska och tvivel och stundvis glädje som passerar. Men kom ihåg i dina mörkare stunder att inga känslor är permanenta, de kommer och går och vartefter tiden går börjar du känna igen dig i ditt nya liv. Rutiner byggs upp och tryggheten växer. Du är stark och du kan! Du har kommit så långt och jag tycker du gör rätt som nu sätter dig själv först, tror du verkligen att beslutet kan vara fel om du i åratal funderat stanna eller gå? Det är inget lättvindigt beslut du tagit, det är väl övervägt under lång tid och om du stannat skulle din inre kamp bara fortsatt älta stanna eller gå. Kanske till den punkt där du faktiskt inte längre haft orken och kraften till nåt annat än att stanna och se ditt liv passera i väntan på hans nästa fylla och mer elakheter.

Så jag vill önska dig solsken på vägen, vi är många som stöttar dig i dina tankar och fortsätt skriv och läs bakåt vad du själv skrivit så ser du nog att även om det är tufft så har du gjort ett bra beslut! För dig och din framtid!

Hej igen! Tack för svar, har inte varit in här på länge. Låter som vi har väldigt lika situation Izzy. Min bror är över 50 och föräldrarna flera år över 70..Sjuklig mamma dessutom. De pratar inte längre med mig om hur de har det. Förstår och vet att de har det sjukt jobbigt..Jag har ingen kontakt m min bror, jag kan inte prata m honom utan att han blir arg. Det är väldigt "synd om honom" ifall jag skulle föreslå att han tex skulle hjälpa till m hushållet el sin situation..Inte ska väl stackars han behöva göra något..Väldigt frustrerande att vara på sidan om och inte kunna påverka. Gjorde det tidigare då han hamnade på hem, men sedan återkom han t föräldrarna och jag har inte alls varken kunnat framförallt inte fått påverka. De vill ha kontrollen och tror att de kan påverka..Han har missbrukat i många år, troligen betydligt längre än det jag sett i ca 14 år. Han blev också sjuk o fick morfinpreparat, men drack nog en hel del mer än sunt även innan utan att det märktes utåt för oss på sidan om. Vet inte vad han tar för något idag eller hur ofta eftersom jag inte träffar honom..jag misstänker droger.
Vad bra att få höra dig berätta hur du som förälder har och haft det, gros 19. Starkt av dig att kunna göra något åt din situation. Det är nog det enda man kan påverka, alltså sig själv o sitt liv, när det gått så långt antar jag..
Jag får inte heller föräldrarna att ta hjälp av varken föreningar, soc el samtalskontakt tyvärr..De tror ju att de gör det enda rätta. Jag förstår att det är lätt att hamna där, ens barn är ju alltid ens barn. Men jag känner mig bortvald ibland o då känner jag mig löjlig. Vet ju att det inte är mina föräldrars mening. Jag bjuder hem dem ibland och träffar dem på det viset iaf..
Känns extra jobbigt nu kring jul att inte ha en "normal" familjesituation..

Vill bara tillägga, det är första gången jag också lever ensam. Och då antar jag att jag är mycket äldre än du. Har bara vuxna barn.
Trodde aldrig detta om mig själv.
God natt. Sov gott

Tja, jag vet inte om det är så att ”kan du så kan jag”. Jag vet vilka styrkor jag har och detta känns inte som ett av dem, men det kan ju vara för ty jag aldrig prövat att gå denna väg, jag har aldrig levt ensam. Bion var toppen och barnen glad och nu ska vi sova. Tack för ditt stöd som betyder så mycket. Kram

Det första steget är värst, Blade Runner. Kunde jag, så kan du. Jag har tvivlat många gånger, och gör så ibland nu också. Men som någon sa, man längtar efter den mannen man vill han ska vara. Och den mannen finns inte längre. Alkoholen har kommit emellan, och du kan inget göra. Du kan ju bara styra ditt eget liv.
Kämpa på, det blir bättre. Kram?

❤️?❤️?❤️?
Jag har hittat något sätt att känna att jag fattat rätt beslut och jag kämpar med att vara kvar i ledsenheten och klarar det ganska fint men drabbas ibland av jobbig ångest men också av känslan att jag inte alls kommer klara detta och det i sin tur får mig att tänka ” Vad har jag gjort ”!!!!
Jag har ju alltid vetat att den dagen jag tar steget blir det ännu jobbigare men på ett annat sätt och jagvkänner inte att jag har alla verktygen som behövs men de kanske kommer på vägen. Tack för att du påminner mig om att jag genom detta visar barnen rätt väg. Kram

en mysig bio-kväll. Ja visst är det klurigt att vara människa och framför allt mamma. Man vill sina barn det allra bästa! Du har lärt dina barn väldigt viktiga saker genom hur du agerar och sätter gränser runt er. Man brukar ju säga barn gör som man gör och inte som man säger. Så även om det är svårt att förklara allt med dom rätta orden så visar du genom det du gör. Det i sin tur skapar trygghet. Du kommer klara detta, om några månader kommer det kännas lättare. Att våga vara kvar i "det ledsna" har varit min största utmaning tror jag. Blev jag ledsen trodde jag att jag hade fattat fel beslut men så behöver det ju inte alls vara. Hoppas ni får en fortsatt skön helg. Kram

Börja sätta små men för dig betydelsfulla gränser kring dig själv och barnen och gör något ett par gånger i veckan som du mår bra av tex läs en. Ok, ta en promenad, lyssna på musik du tycker om.
Du blir van att bli arg och besviken på honom och det är en trygghet i sig. Jag som precis lämnat och nu är ensam med barnen vet inte riktigt hur jag ska fylla det tomrummet nu. Du får kämpa på och skapa dig en målbild av hur du vill leva och sakta ta ett ett i taget i den riktningen.
Kram Blade Runner

Detta forum känns som min trygga hamn när jag upplever det första julen någonsin som skild. Jag måste säga att jag klarat av det förhållandevis bra och stundvis varit glad och kunnat känna lycka med barnen. Men också en sådan enorm saknad efter den där mannen som inte längre finns och som hatar allt med mig nu. Jag känner mig så otroligt ensam och vilsen och ledsen men vet att många har det så här men tvivlar på min egen förmåga att klara det och att räcka till för barnen. De har så många frågor och jag besvarar dem so en lugn vuxen men tvivlar ju själv. Det är så sablans svårt att leva, att vara människa. Sträckläste Schulmans ”Glöm mig” igår kväll när alla somnat och det för ju inte saken bättre men snart ska jag och barnen iväg på bio iallafall och det ser jag fram emot. En dag i taget, ett steg i taget.
Blade Runner

Du skriver väldigt fint och insiksfullt. Att ta in verkligheten och som du säger har det verkligen hänt. Svårt att ta till sig när man inte vill det ska vara så. Vet inte om du kunde gjort mer, men jag vet precis som du, att du inte kunde förhindra det som skedde. Var på en föreläsning med Kay Pollack och han sa just det här med att göra så gott man kan. Vi ifrågasätter inte att det lilla barnet gör så gott det kan, men när slutar vi med det? Lätt att ta på sig skuld när saker sker som man inte vill ska ske. Man vill på något sätt tycker jag få det ogjort. Kanske lättare att acceptera vad som skett om man använder sig av sjukdomsbegreppet. Det är ju så man ser det idag och det är dessutom en dödlig sjukdom. Förstår att du har mycket att fundera över och att omvärdera i livet. Kan tänka mig att man i din sitution förändras i grunden och ifrågasätter meningen med livet. Det hade i alla fall jag gjort. Vad det gäller andligheten brukar jag tänka så, berikar det mitt liv då räcker det. Tror det finns många vägar till sanningen.

Den första chocken har ju lagt sig och verkligheten kommer ifatt. Att det är sant, det är ingen dröm. Den första veckan var morgonen värst. Jag vaknade upp och insåg att jag ej hade drömt. Jag drömde nämligen en obehaglig dröm om honom för ca. 1 år sen. Att han kastade sig ut från ballkongen från 11e våningen. Vaknade med hjärtat i halsgropen och var så glad att det bara var en dröm. Min mamma hade vart hos en spådam i februari 2019. Jag tror lite på andlighet mm. Och jag lyssnade på deras inspelade samtal. Hon återkom många gånger till min kille och sa att varför går han ner i mörkret, jag önskar jag kunde få kort som visade att det blir bättre framöver men hon såg ingen bättring. Och detta var utan att min mamma ens visste om problemen vi hade för jag berättade aldrig. Var rätt obehagligt likt hur det var. Samt att hon sa jag ser din dotter i tårar. Mamma förstog ingenting vad hon pratade om. Om ödet finns så måste detta vart hans. Alla gånger vi räddat han från döden i sista sekunden. Förlängt tiden lite, lite varje gång. Jag är orolig för att berätta på jobbet, tänker att dom kanske tycker att jag ljugit och ej känner att dom kan lita på mig. Jag har iaf min killes underbara kompisar att prata med dom var involverade i detta och visste hur det såg ut. Så vi kan bolla det med varandra. Konstigt att vi alla nu runtomkring känner en viss ånger eller skuld till att ha kunna gjort mer, ställt upp mer, varit där mer.. jag vet att det bara var han själv som kunde vänt på detta. Han behövde riktig hjälp och inte från oss utan från sjukvården. Men jag tar en dag i taget och han lever kvar i mitt hjärta ❤?

Ja hur ska man tänka? Stanna eller gå? Beslutet är svårt, och man vill ju helst att allt ska bli bra, mannen nykter, så man slipper hoppa av och på tåget hela tiden.
Men det finns ju inget Quick-fix, varken för han eller dig. Tilliten har fått sig en rejäl knuff.
Förstår om du tvivlar InteMera, det blir till slut inte bara drickandet. Det är så mycket som händer under alla år dom druckit. Man har blivit sårad, hårda ord har sagts, man har blivit kallad både det ena och andra. Och så helt plötsligt ska allt vara glömt och förlåtet.
Men hoppas för din skull att julhelgen blir fortsatt nykter.

Läste ditt inlägg nu och kan förstå din smärta. Jag kände så precis igen det där med 20 fina år och sen 10 i utförsbacke.... Så svårt att förstå hur alkoholen totalt kan förändra en människas beteende och det ’sanna jaget’ - det goda vi vi känner - liksom helt skyms och förtvinar.
Jag gick - också - men då vände min man väg och valde nykterhet. Det var ändå ett drygt arbete att .... inte ens hitta tillbaka - utan hitta vår nya väg. Han säger själv ibland att ’vi alkoholister är skadade människor’ och jag ser det också. Ännu ibland efter flera års total nykterhet.
Din man Azalea som inte hittat kraften eller ingången till en annan livsväg är inte den du minns från de 20 fina åren. Dvs den mannen finns säkert nånstans där långt inne men inte tillgänglig då beroendet överröstar allt. Jag kan verkligen föreställa mig din smärta - jag har känt densamma och många gånger funderat hur det skulle varit att maktlös från sidan se min man gå under. Ont ont.
Jag är ändå förvissad om att du inte kan hjälpa nu - ingen annan än dig själv och ev yngre barn. Om du inte redan har hjälp så sök... samtalshjälp, Alanon, diakoni. Det finns olika val. Det finns också hjäl0 för mannen men då måste han vara villig att ta emot den.
Skrivet ur hjärtat med djup medkänsla, kram, kram / mt

Julafton blev faktiskt riktigt trevlig, han nykter och därmed alla andra också avslappnade. Skulle ändå vara förvånad om hela denna helgperiod förblev nykter, skulle i såfall vara rekord i vårt över 10-åriga förhållande. Men ja hoppet är det sista som lämnar en och jag känner mig lite taskig som inte nu njuter fullt och litar på honom, men efter alla år börjar man bli ganska svårlurad och det ska nog länge till av nykterhet innan jag på allvar ser en ljusning och en framtid för oss. Egentligen skulle det kanske vara lika bra att lämna nu ändå eftersom jag ändå har plan B i bakhuvudet och det är jobbigt att leva så, att ändå veta att botten när som helst kan ramla ur mitt liv och jag måste sjösätta plan B. Blotta väntan blir ett stressmoment och en ångest som när man ändå vet nåt hemskt ska hända men man vet inte exakt när. Eller är det nu jag som är problemet, han håller det han lovade men jag mår likadant som förr. Jätte jobbigt.

Du gör helt rätt, men jag förstår att det är mycket svårt. Jag är i samma sits, jag har skaffat lägenhet och kommer flytta i januari. Efter 10 års hopp och förtvivlan.
Många julkramar till dig!

Skönt höra från dig och det verkar som du har det så bra du kan just nu. Tror det skulle vara väldigt skönt för dig att berätta på jobbet hur du haft det. Du skulle få förståelse på ett annat sätt och det skulle du nog må bra av, speciellt när du är så långt ifrån dina anhöriga. Vad tror du själv du som känner dina arbetskamrater. Känner igen det här med minnesbilder som återkommer och det varar nog en tid. Såg själv en ung man som hade hängt sig och för min del återkom bilden ett par månader, men mer och mer sällan ju längre tiden gick. Nu hade jag inte dom känslomässiga banden så det var ju inte så plågsamt för mig även om det var obehagligt. Skönt att du har anhöriga och vänner och även tid hos en psykolog. Det var ett fint avsked du beskrev när du sista gången träffade honom och du verkar kunna behålla en fin bild av honom. Det är smärtsamt men viktigt. ❤

Tack för alla era fina svar. Jag känner en fruktansvärd tomhet inom mig. Speciellt nu på julafton. Vi skulle ha firat ihop men nu är han inte här. Känns konstigt. Har iaf haft familj o vänner runt mig sen dagen det hände. Har inte sovit en enda natt själv. Kommer dock bli konstigt efter begravningen och jag ska bo själv här 40mil ifrån min familj. Känns även konsrigt att komma tillbaka till jobbet efter begravningen sen. Kommer säkert komma många frågor och jag har aldrig berättat sanningen om vår situation. Har tagit kontakt med vc och fått psykologtid i januari. Det behövs! Bilden från dagen jag hittade honom återkommer varje kväll när jag stänger ögonen och ska sova. Jag saknar honom fruktansvärt mycket. ❤?? God Jul till er och jag hoppas ni får det lungt dessa högtids dagarna. Kramar

Modigt av dig och faktiskt helt nödvändigt. Du har ett människovärde som alla andra och i din kamp att få tillbaka din frihet så är det förstås extra jobbigt nu. Jag sitter i exakt samma sits. Första julen någonsin själv med barnen och jag känner mig otillräcklig och vill bara att de ska vara lyckliga. Tonårssonen ställer frågor om sin pappa han är så arg på men samtidigt vill väl och är orolig för. Vad ska hända med stackars pappa, han blir ensam osv. Jag tänker ju samma sak men försöker vara lugn och inlyssnande och hoppas bara att barnen inte tar för mycket skada. Du vet att du gör rätt och självklart är det inte lätt. Stora förändringar kommer med mycket känslor och det visar ju på att du tagit ett stort kliv. Jag har bestämt att jag ska vara snäll mot mig själv idag och jag känner att jag har ett lugn inom mig som är så nödvändigt för att rida ut den jobbiga perioden. Jag och andra systrar finns här för dig och blocka hans nummer , om så bara för någon dag. Jag har precis önskar min ex man god jul och gav honom envigen julklapp, det kändes bra även om jag får elakheter tillbaka. Jag vill göra rätt oavsett om alkoholen står ivägen. Jag ska ta en promenad , läsa en bok och lyssna på Bachs juloratorium och bara vila i lugnet. Ikväll ska jag spela spel med barnen och ge dem ett par julklappar jag vet att de önskat sig. Imorse var vi i kyrkan och jag tror de tyckte det var ganska mysigt. Stor julkram !!!!

God jul Azalea! Försök bortse från honom och hans elakheter, om så bara för idag för du vet du inte gjort nåt fel!

Du gör ju allt du kan för att förbättra både julen och resten av livet för dig och dina barn. Önskar dig en så god jul som du någonsin kan ha! ❤️

Jag antar att det är ditt ex som skickar elaka sms? Inte övriga familjen väl? Håller med Gros19, blockera så du får lite lugn och ro. Åtminstone tillfälligt så du får landa lite och vila. Hoppas du hittar stunder av glädje under julen. Du klarar detta, det är en jobbig process men man kan ta sig ut på andra sidan. Våga vara kvar i det ledsna, det blir bättre! Kram ♥️

Jag antar att det är ditt ex som skickar elaka sms? Inte övriga familjen väl? Håller med Gros19, blockera så du får lite lugn och ro. Åtminstone tillfälligt så du får landa lite och vila. Hoppas du hittar stunder av glädje under julen. Du klarar detta, det är en jobbig process men man kan ta sig ut på andra sidan. Våga vara kvar i det ledsna, det blir bättre! Kram ♥️