Senaste kommentarerna i forumet

annat tips är julkryssning till Helsingfors ! Allt serverat bara ät och sov !!!

Sex månader in i förhållandet och du får brottas med allt detta. Är detta vad Du vill ha? Tänk på dig själv tycker jag. Han måste ta hand om/ta ansvar för allt från sorg till problem med alkohol. När det gäller att ha en partner med alkoholproblem: ja det är så det är. Var väldigt rädd om dig själv och ditt mående, bejaka dina egna behov. Lätt att ikläda sig rollen som terapeut, sjuksyster, mamma mm. Brukar sluta i sorg, bekymmer och bitterhet. Sorg över att det inte blev som man hade hoppats på. Bekymmer för att livet med en beroendeperson skapar bekymmer både praktiskt och känslomässigt. Bitterhet över att man sätter in långt mer än vad man får tillbaka, tid som aldrig går att få igen. Kram

Jag träffade min sambo för 6 månader sen.... på en finlandskryssning....och han var såklart full..... jag blev kär på plats! Sen dess har det varit turbulent.... Jag anade att han var alkoholist men ville inte riktigt se det. 3 månader innan vi träffades dog hans flickvän i cancer.... (ja, jag vet.... det var för tidigt för honom att ge sig ut... och jag borde ha vetat bättre... men jag gjorde inte det). Sen dess har han varit hos mig och allt var bra. Han skulle sluta dricka.... han fick återfall några gånger och sist drack han så mycket att han kände hur kroppen protesterade... det skrämde honom.... Nu har han varit nykter i 5 veckor och han mår bra fysiskt. Han tycker om att han kommer upp på morgonen på helgen och att huvudet är klart.... men.... han har det så jobbigt med tankarna i huvudet.... sorgen säger han har lagt sig men allt annat som har hänt honom kommer tillbaka nu, hans rädslor och osäkerhet spökar och på kvällen är han helt slut. Han somnar tidigt och orkar inte göra mycket... sexlusten är också borta..... Han pendlar mellan lycka och depression.... och det går snabbt.... Ni som levt igenom denna process, är det så det är

Nej, jag tycker det är skönt o ha nån att ”prata” med så du får mer än gärna skriva hör....om du vill såklart!

Så himla tråkig avslutning på din helg....varför ska de alltid sabba för?
Men det glädjer mig att höra att din träff med vännerna blev bra! ❤️

Här har det varit lugnt med alkoholen sen i tisdags när han hade drickarkvällen, men alltså han ör ju på sånt pisshumör så det finns inte, det beteendet går ju också ut över alla andra och jag känner en stark bismak.

Vad gäller den inneboende kompisen så bor han kvar än, han verkar koncentrera sig ordentligt på jobbet och är inte hemma så mkt.
Men jag känner en oro, stress över att/om att han ska flytta....på nåt sätt så är han en sköld mellan oss som gör att det ändå blir lite lugnare här hemma. Dumt jag vet....för i torsdags (o detta gör mig så obekväm) var att han efter en utekväll (tors/fre) skickar ett sms om att han sover borta över natten. Skriver ok, lycka till med ev. Tjej ?. Men får då tillbaka att, skulle aldrig följa med nånannan tjej än dig hem! Varpå han efter det ber så jättemkt om ursäkt men att han menar d han skriver och att han alltid kommer finnas för mig och mina barn.

Så summa summarum, denna gör att jag känner mig obekväm på 2!! Plan i mitt egna hem. En sambo som super och älskar flaskan mer än mig. En ”kompis” som jag trodde hade blivit en bra nära vän som nu vill mer. Jag orkar inte ....visst man kanske ska känna sig glad för uppskattning men detta gör mig livrädd! Jag vill nog inte att han bor kvar ändå...

Jag följer med på din idé om att gå i ide, tycker det låter bra! Gärna hela vintern ?
Eller att kunna knäppa med ett finger så man slipper allt bara för att för en stund få känns lite avslappnat lugn i sitt liv

Hade alkoholintaget minskat så är det tillbaka på normal hög nivå igen. Han dricker efter jag lagt mig nu eller iallafall ökar konsumtionen då. Denna veckan slutade det på 5 flaskor vin och en del öl.
Han har varit otroligt tjurig denna helgen. Inte alls charmigt.

Jag fick en trevlig stund med mina vänner idag iallafall. Kommer nästan ihåg hur det känns att vara glad.

Nu ikväll kl 23 hör jag honom hälla på en öl en som han ska ha vid sängen. Jag ställer frågan och han säger ja den ska jag ha. Jag går omedelbart och lägger mig utan att säga godnatt. Gråter en skvätt och då kommer han och säger att han hällt ut ölen, att han ska skärpa sig, att han ska bättra sig.

Bla bla....

Nykteristen, hoppas din helg vara bättre än min ❤️

Ps: jag borde nog öppna en egen tråd för allt mitt skrivande..

Det är så konstigt att vi som är anhöriga, alltid ska känna skuld. Fast jag lämnat, så känner jag ibland skuld. Men det var ju inte jag som drack sönder våra helger. Inte jag som var sur och arg på veckorna. Jag försöker verkligen göra mig fri från skuld.
Och så tänker jag, vill dom verkligen ta tag i sitt drickande, så gör det. Kom sen och be och få en chans. Men gör något åt det först.
Det klart att din man försöker med alla medel att få dig tillbaka. Allt blir så mycket enklare för honom. Och att kunna fortsätta dricka.

Trots alla fina och peppande ord sitter jag här i kväll med en jätte ångest över allt. Han ringer och smsar flera gånger varje dag och förklarar hur mycket han älskar mig, blandat med syrliga ord när jag inte ger samma tillbaka.
Så otroligt ledsen över att han satt vår familj i den här situationen så jag bara kommer få träffa mina barn halva tiden. Gör så ont i hjärtat. Blir oxå så arg och provocerad när han skyddar sig med att han inte gjort allt detta avsiktligt trots att det har på gått i ca 6 år och jag givit honom 1000 chanser.

Känner igen mig så väl i detta. Är gift med en man som skåpsuper varje helg, dessutom har han börjat gå 10 000 steg och när han kommer in äter han inget utan dricker sprit och sover sedan minst 4 timmar. Så här hemma blir aldrig nåt gjort. Konfronterar honom varje gång bara för att jag blir så arg, varför måste mitt liv vara så här.? Hur länge ska man orka? Hans mor d og förra veckan och idag var han helt redlös full.
Någon som vet varför man skåpsuper?
Glad att denna sida finns så man får prata av sig sin ilska, är bara så arg.
Tack för att ni finns.

TACK för tipset ☺️?♥️ Det låter som en helt underbar jul det. Kanske vore en typ nystart också. Kram tillbaka ♥️

Från mig också ! Tänk om du och barnen skulle åka bort någon jul där allt redan är fixat och bara slå sig ner. Finns många fina krypin uppe i norr med julotta om man vill och häst och släde och så. Så gjorde jag förra julen och det kändes skönt

För att du delar med dig♥️ Ja man är inte ensam om dåliga upplevelser från barndomen. Skönt att dela med varandra men också sorgligt att vi är så många som har liknande erfarenheter. Känner precis som Du besvikelse på mig själv och dåligt samvete gentemot mina barn. Mina upplevelser från barndomen har till viss del upprepats när det gäller mina barn. FAST jag tänkte när jag var tonåring att när jag får barn ska dom ha det bästa livet fritt från skit. Skönt för er att ni i år har ett tryggt ställe att fira jul på. Hoppas innerligt att du och dina barn kan stanna kvar hemma men ni har en bra plan B. Än en gång tack för att du delar dina upplevelser. Kram ♥️

Jag lider med dig Nordäng67, för jag har en liknande historia som du när det gäller jul. Har minnesbilder av föräldrars högljudda bråk, våld, välta julgranar och passiv aggressivt beteende hela helgerna genom min uppväxt. Som barn förväntades man hålla god min och spela glad, så ja även för mig är jul förknippat med ont i magen och oäkta låssasglädje. Mina föräldrar har heller aldrig förstått eller sagt förlåt, min mamma påstod jag hittar på när jag en gång försökte prata med henne om det.

Som vuxen har jag allt för många jular återupplevt allt det hemska, genom både exmannens och nuvarande mannens drickande och aggressiva beteende. Blir besviken på mig själv jag fortsatt utsätta barnen för detta. Har lovat mig själv redan för flera jular sen jag vägrar uppleva fler fyllejular men när man väl stpr där med julgranen och julmaten och eländet slår till har det ändå inte funnits nånstans att fly. I år är det annorlunda eftersom jag för första gången har nånstans att åka, så ens minsta tecken på julfylla i år och jag firar jul med barnen i lägenheten. Kan bli jobbig jul om det brakar på julafton och man inte har förberett i lägenheten med varken julmat eller annat men det får bli som det blir.

Men ja även för mig är julen främst förknippad med ångest och stress, och av orsaker i historien och nyligare som ingen borde behöva uppleva på julen. Kämpar så för att ge barnen en normal jul men vet inte när det på riktigt ska lyckas ända från hjärtat.

Så du är inte ensam och jag hoppas du äntligen kan frigöra dig och njuta av julen med dina barn!

Skrållan och en stor kram tillbaka ♥️ ja fattar inte hur djupt saker kan sitta. Att det fortfarande kan påverka en. Låter kanske jättehemskt det här men jag undrar ibland om det kommer kännas bättre när inte mina föräldrar lever längre. Då kan man inte störa sig på någon längre eller hoppas på deras insikt. Usch hemsk tanke, önskar ju verkligen inte livet ur mamma och pappa. Men så frustrerande att ha dom i sitt liv fast ändå inte. Som en sårskorpa man kliar hål på som aldrig får läka. Kram ♥️

Känner att jag vill ge dig en stor kram Nordäng67 ❤️. Läser och känner mig ledsen för din skull, för dina jular.
Hoppas du får en underbar andra advent med dina söner.

Det var ju samma med mitt ex. Han drack för det mesta bara på helgerna. Han sköter sitt jobb fortfarande. Men jag tror Spinoza, att hur våra närstående än dricker, så påverkar det oss negativt. När dom dricker, så är det ju mycket vi får vara med om, och på anhörigstödet förstår dom. Man får prata av sig om det man varit med om.
Och jag pratade ju även i grupp, och även om jag lämnat min man, så hade jag andra infallsvinklar som jag kunde bidra med till dom andra i gruppen. För mig har det blivit räddningen känns det som.
Har du gått och pratat med någon annan? Psykolog, kurator? För jag tror man måste få ur sig all besvikelse man bär på. För jag känner att jag griper alla halmstrå för att bli fri, och inte bli bitter i framtiden.
Hoppas du kan hitta något som passar dig Spinoza?. Kram

jag skall giva julångesten på moppo!
Jul och december har alltid inneburit ont i magen, ångest och avsky för min del. Mina barndoms jular är ett svart hål, ett helvete som man inte vill tänka på. Mamma mådde då som allra sämst, inget toppade hennes dalar som dom hon hade runt jul. Pappa var extra-plus-martyr och tyckte oerhört synd om sig själv...mer än någonsin. Ofta blev julen helt enkelt inställd, pannkaka, högljudda gräl mellan mamma och pappa. Farmor var min stora trygghet så även när det gällde jul. Men runt jul fick mamma alltid för sig att farmor var en elak människa som vi skulle "skyddas" från.? Så det är inte många av farmors underbara julkalas som jag fick gå på. Hon brukade ordna ett för mig och mina bröder efter istället, när mamma hade lugnat ner sig. Helvetet fortsatte när man kom tillbaka till skolan efter lovet. Då skulle man ljuga ihop sin fantastiska jul. Mina känslor för jul har hängt i även om jag har skapat egna jular med mina fina söner. Farmor är sedan länge död, mina föräldrar undviker jag under julhelgen men känslorna består. Har dåligt samvete för mina söners jular. Visst jag har gjort allt det jag själv saknade för dom. Men är helt säker på att dom har känt av mina känslor och sett mitt påklistrade leende. Jag har inte kunnat njuta och har sjukt mycket dåligt samvete för det.? Vill att dom ska ha ALLT jag inte hade. Har tagit makten över annat i mitt liv och ska försöka att göra det med julen också. Lördagen den 30 :e november storstädade jag därför huset och julpyntade. Ett personligt rekord. Brukar motvilligt stressa med detta veckan innan julafton typ och sätta fram jultomtarna med en smäll!? Tänkte att man kunde ta bort stressen och njuta av ett skinande rent hem under årets värsta månad. Faktiskt riktigt mysigt. Första advent var ju förutom första advent även mitt två-årsjubileum med mig själv. Firade med att äta julbord med en av mina bästisar. Hon vet inte det där med två-årsjubileum, det vet bara ni Vi valde ett ställe ute på landet, vacker miljö, solen sken och det var snö och kallt. Riktigt mysigt det också. Idag ska jag och sönerna baka lussekatter och äta söndagsmiddag tillsammans. Det ska bli JÄTTEmysigt?
När det gäller min barndom, den jag känner mest ilska emot är min pappa. Han kunde ha "räddat" mig och mina bröder men gjorde inte det. Han klarade inte/ville inte lämna min mamma vilket hade skapat lite lugn och ro i hans barns liv. Han valde att vara kvar, njöt av att vara martyr och lät oss växa upp i destruktivitet. Det är fortfarande hans favoritämne att pratat om hur jobbigt det har varit för HONOM. Varje gång han pratar om det har jag lust att ge honom en fet smäll på käften, spotta honom i ansiktet, knuffa omkull honom och sparka på honom. Mår fysiskt dåligt och nästan kräks. Jobbigt för honom!?!? Säkert men det har framförallt varit ett helvete för fyra barn och det har skapat en dålig linje som löper genom hans barn och även barnbarns liv. Konstigt nog har ingen av oss ballat ur. Jag menar då droger, kriminalitet mm. Vi är alla skötsamma medborgare även om vi har pimpat psykolog-branschens omsättning och några av oss har valt förhållanden som liknar våra föräldrars. Stjärnorna i Hollywood brukar ju tacka diverse människor. Jag är bara en vanlig människa men tackar ändå farmor, fröknar i skolan och kompisars mammor som var mina extramammor kanske utan att veta om det. Nu låter jag kanske bitter men detta är djupt rotade känslor jag måste komma tillrätta med. För julfridens skull, för mina barns skull, för min egen skull och för framtidens skull. Önskar jag kunde ta alla dåliga känslor kopplade till barndomen och kasta i en soptunna. Har bearbetat och jobbat med det mycket. Men när julen närmar sig är det precis som allt rörs upp igen och man lägger in den mentala backen. Känner mig tvärilsk över att min mamma och pappa aldrig reflekterar, aldrig tar ordet förlåt i sina munnar, verkar ALDRIG ha dåligt samvete för NÅGOT. Jag har och gör allt detta TROTS att mina barn har haft en idyll jämfört med min egen barndom. Mitt mantra är: jag förlåter er, inte för att det ni gjorde var rätt utan för att det inte ska få förstöra mitt liv. Upprepa, pränta in så kanske det landar i hjärtat så småningom.
Sååå full fart mot julen med ett nystädat och julpyntat hem! Har gett mig f-n på att i framtiden kunna le naturligt och inte känna obehag. Läste något så himla klokt och fint någonstans här på forumet, någons pappa hade varit en "dålig" pappa som söp men han var nu en fantastisk och nykter morfar. Jag har haft ett tillgjort ångestleende på läpparna under mina barns jular men siktar på att i framtiden bli en farmor som ÄLSKAR jul med barnbarnen. Har inga barnbarn än så än finns tid att jobba på detta.
Önskar er alla en riktigt fin andra advent ♥️

Ja rädslan för att min son ska dö har jag burit länge. Har varit med om fasansfulla händelser med flera sjukhusinläggningar pga överdoser. Vid ett tillfälle var min son försvunnen 16 dagar och då trodde jag att han var död för det hade aldrig hänt tidigare. Själv blev jag inlagd på sjukhus pga en så kraftig yrsel så jag kunde inte röra mig, inte lägga mig ner. Detta tillsammans med diverse andra symptom bedömdes allt vara psykiskt. Till slut blir man sjuk av att leva under såna påfrestningar som det innebär att ha ett missbrukande barn. Ett barn som man samtidigt älskar så sorgligt är det. När min son var försvunnen var han efterlyst och missing people var inblandade, men visste inte var man skulle leta så man kunde inte göra något. Själv mådde jag så dåligt trots mediciner jag fick utskrivna att jag beslutade mig för att varje helg ska jag leta efter honom tills jag får veta vad som hänt. Det var outhärdligt att inte veta. Beslutade mig för att åka till Köpenhamn och kontaktade där polisen och missing people och sedan började jag leta där hemlösa höll till. Blev varnad för att det var farliga miljöer att vistas i men kände ingen rädsla utan jag hade fattat beslutet att leta tills jag hittade honom eller fick veta vad som hänt. Det var förfärligt och märker att jag skakar nu när jag skriver. Det som sedan hände var mycket, mycket märkligt. På det första ställe jag besökte lämnade jag bild och mitt mobilnummer. Fortsatte sedan att leta, men det dröjde inte länge förrän telefonen ringde. Min son hade kommit till stäleet jag besökt och väntade där på mig. Ett under men sånt ska man inte behöva uppleva. Att har en nära relation med någon som är aktiv i sitt missbruk är farligt på många vis, men framför allt för den psykiska hälsan och även för den fysiska hälsan.

Jag genomgick anhörigprogram på Nämndemansgården och det förändrade mitt liv. Min son är inte drogfri, men jag berörs inte på samma sätt som tidigare. Självklart känner jag sorg och ilska ibland, men det kan jag hantera och jag kan fotsätta leva mitt liv. Tidigare var det som allt rasade när jag fick veta att han fortsatt med sina droger. Det är inte lätt för dig och självklart inte för dina föräldrar men det är dom som kan göra en förändring. Vad det gäller rädslan för att personen ska dö så är den i alla dall i min sons fall realistisk, men jag har väl insett att det är inget jag jag kan förhindra. För mig är det lite svårt att förstå att dina föräldrar inte skulle ta emot den hjälp som finns, men kanske lever dom i förnekelsen och i hoppet om att en förändring ska ske. Förstår att allt detta bekymrar dig mycket. Det finns en bok som heter flodhästen i vardagsrummet och så blir det med någon som missbrukar dom tar all plats. Kanske en bra ide' att flytta. ❤

Jaa, som anhörig ger man dom många chanser att visa att dom vill bli nyktra. För många chanser. På något vis vill man vara säker på att man gjort allt.
Men så många gånger man blir besviken.
Snart, InteMera, så vill du inte åka med på berg-och dalbanan. Snart blir det nog. Snart vill du sätta dig först. Snart?
Kram

Tycker också du ska göra en orosanmälan till soc.
Barnen ska absolut inte växa upp i sådana förhållanden.
Bäst om om hon söker hjälp själv men om hon inte gör det så ska du absolut anmäla.

är det sista som överger en. Den som dricker har vita knogar på ett sätt och vi som är medberoende på ett annat sätt. Egentligen är dessa sjukdomar skrämmande lika. När jag ser tillbaka så var både jag och mitt ex beroende av att han drack för mycket. Han på ett kemiskt sätt och jag på ett känslomässigt sätt. Han ville ha ruset och jag den "martyriska besvikelsen". Tror också att många alkoholister har en lång eller t.om livslång fas när dom har ambitionen att bli normaldrickare. Vi som är anhöriga har ambitionen att dom skall sluta dricka för gott. Ambitionerna krockar. Bäst man bara har önskningar och mål för egen del. Kram till dig Intemera.

Tack för ditt svar gros19 ??
Jag tycker som du att han bor hos dem är inget alternativ..men det känns som de ser det som enda alternativet nu.
Nu har de koll på honom hela tiden och det kunde de inte ha om han var hemma hos sig. Men han tar ju droger ändå.. han manipulerar iallafall pappa att tro att det inte är några farliga droger. Det är ju bara för att han ja kunna sova säger han.
Även om han beställer det från Kina och används vid narkos..
Känns som de glider längre o längre ifrån mig och även barnbarnen. Det är bara honom det är fokus på fast jag mår rent ut sagt förjävligt av detta!!
Tror tyvärr inte det är möjligt att få med dem till Alanon.
Du har gjort precis rätt och önskar så att mina föräldrar också kommer till insikt.
Det låter på din beskrivning som ni hade det precis så som mina föräldrar har det nu.Gick du i någon anhöriggrupp och fick stöd? Du har varit så otroligt stark och gjort precis rätt. Önskar att du kunde berätta detta för mina föräldrar att det går att få en förändring om man släpper på kontrollen. Men det är väl det att de är så rädda att han ska ta en överdos och dö om han flyttar hem och det kan han ju..och har nästan gjort några gånger.
Nu känns det som jag vill flytta närmare mina döttrar som bor på annan ort.
Vill ha detta på längre avstånd!!

Det var ett bra lästips Spinoza, tack!

Jag har ännu inte klarat av att bryta dansen, har bott i huset med mannen igen sista veckorna. Han har varit nykter men vartefter dagarna gått med en välbekant ökande irritation över allt och alla. Det tydligaste tecknet före han ramlar i en rejäl fylla. Jag reste bort med barnen några dagar och idag svarar han inte på sms. Jag vet vad det sannolikt innebär. Han kommer ljuga och påstå han glömt telefonen inne medan han varit ute eller i garaget, jag vet att det inte stämmer. Att han inte svarar beror alltid på han slocknat. Tänkte att detta var ett bra test för hur långt han är villig att gå med sin nykterhet. Tydligen bara så långt att det är okej att vara redlös om jag inte är hemma. Alltså verkar han inte ha planer på att lära sig låta bli eller vara måttlig, om han fortfarande inte kan stå emot mer än två veckor tills pirrandet stigit till nivå att han måste dricka igen har han inte tagit itu med det på allvar. Som jag egentligen redan visste, att nykterheten kommer med knogarna knytna och gnisslande tänder. Han tycker fortfarande antagligen jag gnäller om strunt. Att han borde få vara full när jag inte är hemma. I min värld är det bara ännu ett intyg han inte går att lita på. Men jag får skylla mig själv som ens låtit mig hoppas på nåt annat.

Alla vi kvinnor som ofta är starka behandlas så illa av män. Det talas ofta om att Sverige kommit så långt men bakom fasaden sker fruktansvärda påhopp hela tiden. Vi måste stå upp för oss själva och varandra, vi ska inte behöva ta sådan skit och vi ska inte behöva mörka och bära all smärta på våra axlar. Jag har läst ditt inlägg och du är stark och bra. Hoppas ditt x kommer må bättre framöver så att era barn har en pappa och du kan få mer lugn i ditt liv. Stor kram Blade Runner

Alla vi kvinnor som ofta är starka behandlas så illa av män. Det talas ofta om att Sverige kommit så långt men bakom fasaden sker fruktansvärda påhopp hela tiden. Vi måste stå upp för oss själva och varandra, vi ska inte behöva ta sådan skit och vi ska inte behöva mörka och bära all smärta på våra axlar. Jag har läst ditt inlägg och du är stark och bra. Hoppas ditt x kommer må bättre framöver så att era barn har en pappa och du kan få mer lugn i ditt liv. Stor kram Blade Runner

Jag landade någonstans i att jag inte kommer säga något till hans nya flickvän. Jag känner fortfarande ett ansvar gentemot henne men jag inser att jag aldrig kan rädda dem alla.. Om jag mot förmodan når fram till den här tjejen så kommer det snart en ny.. Mitt beslut i det här blir helt enkelt att ta ett steg tillbaka, lära känna henne när den tiden kommer och finnas där om helvetet bryter ut.

Gällande mitt ex drickande så är jag fortfarande nervös.. "jag ska bara dricka en flaska vin varannan vecka och ABSOLUT ingen öl eller whiskey".. Det löftet bröt han på mindre än en vecka.. vet med säkerhet att han druckit mer än en flaska och han sa att han druckit en öl i jacuzzin "men det var ju bara EN"..

Jag kommer att ha alla tentakler ute och följa med på utvecklingen på avstånd.

Min och mitt ex relation har trotts allt detta blivit mycket bättre de senaste veckorna. Genom min terapi har jag framförallt börjat arbeta med att sätta gränser och att inte låta hans manipulationer trigga mig. Eftersom jag är mamma så har jag alltför många gånger hört om lågaffektivt bemötande och jag insåg att detsamma gäller på mitt ex. Om jag håller mig lugn och inte ger bränsle till hans försök att manipulera mig så vinner jag.

Nu när han ser att jag släpper taget så har hans ton mjuknat och helt plötsligt är han rolig, charmig och supertrevlig mot mig.. Jag vet ju att det bara är ett försök att dra in mig i hans liv igen.. så jag håller mig kall i detta men försöker vara strategisk för att behålla en god ton mellan oss. Jag är tyvärr för alltid bunden till den här personen och för allas skull är det bättre om vi är någorlunda vänner.

Som ni säkert förstår har jag kommit en bra bit på väg. Sakta men säkert hittar jag tillbaka till mig själv och jag känner glädje och livslust igen. Jag är otroligt stolt över att jag tog mig ur den här skiten och att jag lärt mig hantera honom.. svackor kommer med 100 % säkerhet med påföljande ångest men nu är "episoderna" kortare och jag repar mig fortare..

Om jag skulle ge ett enda råd till andra i min situation så är det: Berätta för alla! För mig blev det avgörande för att orka ta mig ur det. Vet inte om jag hade orkat ta mig ur det av egen kraft utan stödet från vännerna och familjen. Någonstans tog jag ett indirekt beslut när jag berättade. Jag gjorde det omöjligt för mig att stanna kvar den här gången genom att berätta för mina nära vänner.. En av mina vänner som jag berättade för sa "men snälla du.. detta är inte normalt.. Du pratar som om att en knuff är ok. Det är INTE ok någonstans. Det är misshandel och du måste ta dig därifrån". De orden satte igång en process hos mig då jag alltid ursäktat hans beteende och känt att en knuff är ju inte så farligt.. De orden räddade eventuellt mitt liv..