Senaste kommentarerna i forumet

Framför allt är det barnen det handlar om. Förstår inte varför samtalskontakten inte anmäler till socialen. Det har man som proffessionell skyldighet att göra. Sedan vad du bör göra anser jag är att, om inte din vän tar emot hjälp för sitt missbruk, är en anmälan till socialen. En till två flaskor vin varje dag är väldigt mycket och då har man mycket allvarliga problem och behöver avancerad missbruksvård. Där kan du inte hjälpa henne. Fundera vad du kan göra för barnen i första hand. Barn ska inte och får inte växa upp under sådana förhållande. Förhoppningsvis har dom en pappa som tar sitt föräldraransvar när inte mamma gör det. Så tycker jag.

Jag håller med om att det är härligt att sjunga i kör, jag tog upp det igen efter sommaren och det är jag glad för. Egentligen kände jag att jag inte orkade, men eftersom jag vet hur mycket det ger så gjorde jag det ändå och det ger mig mycket energi och glädje.

Vad det gäller anhörigstöd så känner jag på något sätt att jag inte riktigt "platsar". Mitt X söp ju "bara" på helgerna och det brukade vara en av dagarna som spårade ur med alkohol. Det påverkade i och ju för sig dagen efter också, så ofta blev det inte mycket gjort på helgerna ändå. Det känns ju fånigt att gradera, men när jag läser många av historierna här så känns det som om mina problem inte är mycket att komma med. Jag vet att det inte är någon tävling om vem som har det värst (vem skulle vilja vinna den?), men så känns det i alla fall.

Stor kram tillbaka Skrållan!

Vad skönt det vore att få gå i ide som björnen i skogen. Bara för en dag eller två....

Hur har du det nykteristen?
Har kompisen gett upp och flyttat ut ännu?.

Här går det sådär. Visserligen lite mindre alkohol men humöret hos honom är vidrigt. Ännu en fredagskväll med smällande i köksluckor, höga ljudliga suckar, och pikar som får mig och barnen att bli tokiga. Efter ett antal timmar kommer han med svansen mellan benen och ber om ursäkt. Just nu verkar vår fyra åring trigga fram hans värsta humör.

Tänker att även om han drar ner på drickandet och börjar motionera så kommer det tjuriga humöret och hans sätt vara martyr alltid finnas kvar. Något som är påfrestande både för mig och barnen.

I morgon ska jag iväg med mina kompisar på brunch. Något som jag borde se fram emot. Men just nu fasar jag för alla frågor, tips och måsten som kommer ställas. Har bestämt mig för att behålla lugnet och undvika och prata bort ämnet...

Tycker samma, börja tänk på hur du ska må så bra du kan själv. Ja jag vet, man tänker, men vad hjälper det? Tänka på sig själv?
Men det kommer göra stor skillnad, jag lovar. Att släppa kontrollen och inse att din man själv måste ta ansvar för sitt drickande. Börja tänk, vad kan jag och barnen göra för roligt i dag?
Du kan ju inte göra något som gör att din man inte dricker. Bara han är ansvarig för det.

Blev visst ingen text....
Jag har en vän, vi står inte varandra jättenära. Vi har jobbat ihop ett tag men hon har nyligen sagt upp sig. Vi träffas ibland på fritiden.
Hon gick igenom en skilsmässa för mindre än 1 år sen. De har 2 barn i förskoleåldern.
Jag har förstått att hon dricker för mycket och jag har konfronterat henne. Hon erkände då att det stämmer. Hon dricker 1-2 flaskor vin per dag. Även då hon har barnen.
Jag har lovat henne att jag finns för henne och att jag ska hjälpa henne.
Har också sagt att jag inte vet hur. Hon har sedan tidigare en samtalskontakt som vet om hennes alkoholproblem men inte riktigt tar tag i dem.
Vad kan jag göra? Hon har inte nån jättenära vän och jag ör den som vet om det hör.
Känner mig mycket orolig för henne.

Tack för ditt svar Nordäng67. Så skönt när det går framåt även om många dagar är tunga.
Jag hoppas jag, som inte trodde det var möjligt att lämna, kan inge hopp till någon som tänker på att lämna.
Det är möjligt. Det går. Krävs mycket jobb, men så skönt att bara ta ansvar för mig. Inte någon man som är full, arg och sur.

Börjat skriva här. Att sätta ord på sina känslor och sitt liv är bra. Då försvinner den där känslan av att man överdriver. Man kan följa sig själv och få stöd och pepp från andra här. Tycker inte du överdriver. Han är en småbarnspappa, då finns det inte så mycket plats och utrymme party och utgång. Att dricka sig full hemma är heller inte ok när man har familj. Vänd fokus till dig själv. Rent konkret: istället för att fundera på hur du skall hjälpa och stötta honom så fundera på hur du kan underlätta för dig själv. Du dra säkert det tyngsta lasset när det gäller barnen och då är det DU som behöver stöttning. Lägg över ansvaret för honom på honom själv. Kram

Han har varit ute med en kompis och kom precis hem as packad! Och mumlade något om att han gjort något test med kompisen för adhd. han sluddrade och var osamhängande. Jag sa att du kanske snarare skall gå till vårdcentralen om du tror att du är deprimerad osv. Han sluddrade vidare om något annat. Var på jag säger jag går och lägger mig nu. Jag har inte kommenterat hans fylla och tänker inte göra det. Är det fel? Det slår bara bakut när jag gjort det tidigare. Jag orkar inte. Jag känner mig ganska tom. Han var som sagt super full när han kom hem men hade ändå med sig mer öl som han började trycka in i kylen.. Nu sår han och svär inne på toaletten och säger fuck you. Jag tror att det är riktat mot mig och för att jag inte är intresserad av att lyssna på honom just nu. Gör jag rätt som ignorera och stänger ute? Och andra sidan är han förjävlig just nu... Jag är så himla trött. Kommer jag stå ut? Kommer jag orka ta mig ur det här om det är det enda som kommer att hjälpa mig. Jag är så trött.

Mulletant. Samtidigt finns det ju hjälp att få så att man inte behöver gå helt vilse. Som nykter alkoholist ser jag också det viktiga i att lämna alkoholister i fred. Att inte "störa" tillfrisknandet genom att fortsätta med sitt kontrollerande beteende. Det är så viktigt att få bli nykter för sin egen skull och hitta sina egna verktyg. Att mötas av misstänksamhet och kontrollerande beteende ökar ju risken för att man själv återfaller i gamla mönster...

hur otroligt svårt det är att släppa taget och att fokusera på sig själv - den enda jag kan förändra. Jag vet det av egen erfarenhet och jag ser det upprepas här.... om och om igen. Det är nog så att alla måste göra sin egen resa, göra sin egen insikt och erfarenhet.
Jag önskar dig lycka till sessi med att hitta och finna dig tillrätta i det liv som är ditt!

En fundering - det skulle vara lättare att följa dig om du skulle skriva i samma tråd. Det skulle - antar jag - även göra det lättare för dig att följa din egen resa. Den viktigaste.

I all välmening! Kram! / mt

att de inte håller på det där med mobiltelefoner...:-( Jag har inte varit på behandlingshem, gick på behandling en gång i veckan men jag minns att man just då - och särskilt i början av behandlingen - var så uppe i allt det nya. Hjärnan gick på högvarv. Just då ville jag bara vara ifred och jobba med mig själv. Frågor från mannen var ett stort irritationsmoment. Det går ju inte att kortfattat förklara vad det är man går igenom och energin räckte inte till för långa diskussioner...
Jag hade varit tacksam om jag fått vara ifred under min behandling men självklart är det svårt för anhöriga att förstå...

gjorde min behandling på Nämndemansgården så var all kontakt med omvärlden den första veckan helt bannlyst. Likaså fick vi lämna in mobilerna och fick dem tillbaka först när vi skrevs ut. Tyvärr är det inte så längre :-((

Det kan ju finnas andra behandlingshem som håller på de reglerna, jag vet inte det.

Jag fattade inte dessa regler förrän en bra bit in i behandlingen men sen släppte det !! Att få ägna mig helt åt mig själv och den alkisgrupp jag tillhörde där var så otroligt skönt !! Ingen tvekan alls om att jag behövde den tiden. Jag önskar verkligen att fler ska få uppleva det.

Om han nu är på behandlingshem...låt han vara ifred !! Är det tusen frågor som snurrar i ditt huvud så är det säkert många fler som snurrar i hans ! Förr eller senare får du reda på hur det är. Tills dess : Njut av ditt egna liv !

Kram !!

är han inte på behandlingshem. Är han i riktigt dåligt skick har han kanske lagts in för avgiftning? I annat fall kan han mycket väl vara kvar hemma.
Man måste ju utreda vem som ska betala för hans behandling och även om det är meningsfullt.
Jag förstår ju att man som anhörig är desperat efter hjälp, men att behandla någon som inte själv är motiverad brukar inte bli så bra. De flesta måste komma till en punkt där de helt enkelt ger upp och inser att det bara inte går längre. Uppfattar du att din sambo är där?
Jag skulle råda dig att släppa taget. Jag har levt tillsammans med en man som drack, men även haft ett eget missbruk. Det fungerar inte att tjata och visa omsorg om en aktiv missbrukare. Snarare kan detta trigga till fortsatt missbruk. Din särbo är vuxen och missbruk eller inte så är det så han ska behandlas. Hans missbruk - hans ansvar. Du kan visa att du finns där när och om han väljer att sluta missbruka, men du kan inte göra så mycket mer än så.
Sök hjälp för egen del så att du får verktygen att hantera situationen, annars kommer det att bryta ner dig.
Kram!

Det är ett oehört lidande du genomgår och förmodligen gjort under många år. Förstår att du är rädd att också din pappa ska dö i sitt missbruk och det är ju en realistisk oro. Jag har också under många år gått omkring med en klump i magen med rädsla, skräck, sorg, skam mm. För min del genomgick jag ett anhörigprogram under en vecka på Nämndemansgården och det, tillsammans med Alanon förändrade mitt liv. Jag är lugn idag men känner självklart sorg ibland över sitationen, men att jag skulle kunna uppnå det lugnet och bli av med klumpen i magen trodde jag inte var möjligt. Kan idag i och med att det inte är så smärtfullt längre sätta gränser för vad jag kan göra och vill göra. Att kunna säga det här vill jag inte trodde inte jag att jag hade rätt till det. Har du inte möjlighet att genomgå någon form av anhörigprogram så ta kontakt med Alanon och där får du först och främst inse din maktlöshet, vilket är en befrielse hur konstigt det än låter. Förändring för din del är möjlig och att därmed slippa den ständiga klumpen i magen ?

Vill bara tillägga, jag går i kör också. Det ger enorm energi och lycka. Det kan jag starkt rekommendera om man tycker om att sjunga ?

Känner också igen mig. Och samma här, noll kontakt funkar bäst. Så himla svårt att distansera sig annars. Har fått gå så långt som att blockera mitt ex. Även om jag inte svarade honom la jag jättemycket tankar och känslor på det han skrivit. Tog mig inte framåt och blev bara ledsen. Man får ge sig själv tid och ha minst lika mycket tålamod med sig själv som man har med andra. Skönt att höra att allt går åt rätt håll för dig.

Jag går ju och pratar med en anhörigstödjare. Så skönt att få prata av sig och att få nya tankar på en del jobbiga saker.
Har gått i grupp och pratat med andra som har anhöriga med drog-och alkoholproblem.
Håller också på med mindfullness. Det är väldigt skönt och avslappnande. Och man kan försöka komma in på nya tankar.
Och så läser jag allt jag kan komma över i ämnet. Mycket som dom på anhörigstödjet rekommenderat.
Ska försöka komma igång och röra på mig mer. Men dör är jag inte riktigt än.
Försöker hitta på roliga saker med människor som ger mig energi.
Sedan kommer det ju verkligen ledsamma stunder. Och som du säger, så får det vara så, jag får landa i det och acceptera.
Hoppas du kan hitta något som passar dig Spinoza, så du kan gå vidare och må bättre.
Tror också att tiden kommer ge oss den lyckan vi vill känna.
Kram till dig Spinoza ?

Jag tror också på nollkontakt, det mår jag bäst av. Det som är lite knepigt är att dottern träffar X:et regelbundet och då blir det inte helt lätt att låta bli att fråga om honom,
Men jag har pratat med dottern och förklarat varför jag inte frågar och hon förstår.

Det som jag tycker är jobbigast med att vara ensam är alla tankar som snurrar runt. Men jag tänker att det kanske är så det får vara just nu och att jag inte ska aktivera mig alltför mycket på helgerna utan låta allt landa.

Skönt att höra att du börjar hitta tillbaka till dig själv Skrållan. Vad gör du mer konkret för att jobba med dig själv, jag skulle behöva lite inspiration!

Jag har lite funderingar, min särbo missbrukar både alkohol och amfetamin. Jag ringde till jobbet och pratade med dem, eftersom han sa att han inte kunde ta sig ur missbruket på egen hand.
Dom gjorde en oros anmälan till soc, och soc gjorde hembesök i fredags. Jag har inte hört något ifrån honom sedan soc var där, så jag misstänker att han är på behandlingshem.
Hur fungerar kontakten på behandlingshem?
Får dom ha kontakt med yttervärlden. Tusen frågor virvlar runt.

Du har all rätt att vara orolig över er situation därhemma.

Har du försökt prata med honom om detta när han varit nykter?
Hur är han när han är hemma?

Trodde aldrig att jag skulle behöva slriva en sådan här sak.. och ber om uraäkt i förväg för flummigt och lååång inlägg.

Jag är bara 28 år, lever med min man sedan ett antal år tillbaka och vi har dessutom 2 barn tillsammans.
När vi träffades festade vi gärna tillsammans på helgerna och då hade jag inte en tanke på att det skulle komma en dag när jag kände att det blev för mycket.
Min man dricker absolut inte varje dag, men minst 1 gång i veckan dricker han och då är det inte "bara en öl" som han så gärna försöker intala både sig själv och alla andra att det bara ska bli.

Idag skulle han bara ta nån öl vilket slutade med 5 öl och en flaska rödvin innan klockan blivit 20.00 och då är det bara torsdag och han ska jobba imorgon..
Nyss ringde min mobil, han är på väg in med ambulans till sjukhuset för att han ramlat och skadat benet så han behöver röntkas.. Detta är inte första gången jag får ett samtal om att han är på väg till sjukhuset för diverse skador som skett på fyllan..

Den senaste tiden har han dessutom varit borta från jobbet i slutet av veckan, mer eller mindre varje vecka i nån månads tid. Allt på grund av att han druckit en onsdag/torsdag och sen inte orkar komma upp eller är för bakis för att jobba. Han skyller på diverse sjukdomar eller att barnen är sjuka!!

Han har erkänt själv (med alkohol i kroppen) att han har problem och vissa utekvällar har han även tagit till någon form av andra droger för att öka ruset/spänningen.

Men jag vet inte längre hur jag bäst får honom att lyssna och förstå? Hur gör jag för att på bästa sätt hjälpa honom?
Jag orkar inte vara mamma till två små och ta ansvar för honom också.

Jag vet att jag måste våga stå på mig mer, är tyvärr en riktig fegis när det gäller konfrontation och konflikter men samtidigt är inget annat än mina barns trygghet och lycka viktigast!

Tror mest jag vill skriva av mig för att ens förstå, för ibland tänker jag för mig själv att jag överdriver och att det inte är någon "fara"...

Det går mest upp, men ibland blickar jag tillbaka och saknar den mannen jag blev kär i.
Känner att det bästa för mig är om jag inte träffar honom, då känner jag mig starkare. Och att släppa kontrollen, är det jag jobbar med nu. Att jag får leva mitt liv och han sitt.
Jag trivs i min lägenhet och försöka göra sådant jag tycker om. Men ibland känner jag mig ledsen, det tar ju tid att ställa om sig, att det inte blev vi.
Men det får ta den tid det tar. Jag jobbar med mig själv och undan för undan så blir jag mig själv igen. Den jag känner igen. Mitt gamla jag.

Hej 5barnsmamman! Vilket ansvar du tar och vilka omsorger du visar din man, som hjälper honom en massa nu när han kommit hem från sjukhuset i rullstol, trots att du varit oerhört arg och ledsen över det som har hänt. Du försöker verkligen se till allas bästa. Det låter som att du också tar ett sunt ansvar för barnen när du i din avslutande mening i första inlägget skriver att du egentligen inte förstår varför du vacklar i ditt beslut, då du tycker att han har gått för långt när det går ut över era barn. Det låter ju som att din 8-åring fick en tuff upplevelse, både genom att se sin pappa vara med om en svår olycka men också genom att han blev pressad att ljuga för dig om händelsen för att skydda pappan. Det låter som att han har en hel del jobb att göra för att ni ska kunna lita på honom igen? Kanske i form av deltagande i behandling, en längre periods nykterhet osv. Eller kanske känner du att du har tappat de positiva känslor du har haft för honom, även om han genomgår en stor förändring. Allt du känner är okej!
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Vi kan kanske vara ett stöd för varandra. Soc var upp till min särbo och nu är han på behandlinghem någonstans i Sverige.
Jag får inte Vet vart, det enda jag vet är att soc var upp till honom. Sedan är han borta.