Senaste kommentarerna i forumet

Firar jag med mig själv idag! Det är två år sedan jag, efter många turer, lämnade mitt förhållande med en man som är alkoholist. Hade lämnat flera gånger innan, gått tillbaka men första advent det året rann bägaren över. Ser den dagen som en symbol för mycket annat jag lämnade bakom mig och som startskottet för något nytt. Den helgen trodde jag att allt handlade om honom och hans drickande. Men jag insåg efterhand att det handlar om mig. Han var bara ännu en människa i raden som slukade allt jag gav. Jag trodde att han och dom andra tog/stal min energi men insåg slutligen att det var jag som gav bort den helt frivilligt. För första gången i mitt liv började jag satsa helhjärtat på mig själv. Har inte blivit egoistisk av det. Tvärtom tror jag att jag är mer genuint empatisk och på rätt sätt. Inte "jag vet vad som är bäst för dig" utan mer "jag finns här om du behöver mig"! Eller som en av mina söner uttryckte det häromdagen "F-n va skönt det är att snacka med dig nuförtiden morsan"! Han vet inte min resa men känner av den. Dessa två år har varit snåriga och krokiga, mycket tårar, känslor av ensamhet, MYCKET ILSKA, bakslag, återfall i medberoende. Men också ro och frid, många fina stunder med mig själv, framsteg, självinsikt, fattat många bra beslut, dragit slutsatser, framtidsplaner. I början stapplade jag osäkert fram och visste inte riktigt var jag skulle börja. Nu går jag stadigare med vetskapen om att, visst jag kommer att kliva fel ibland men jag litar mycket på mig själv nu. Jag är trygg med att jag löser saker och kan göra aktiva val. Jag vet nu att man inte måste fortsätta gå en dålig väg man kan ta en annan, bättre väg. Mitt kontrollbehov har minskat när det gäller andra människor för jag har kontroll över mig själv nu och det räcker liksom. Jag släpper andra fria att vara som dom är och så är jag som jag är. Passar vi ihop? Andra människor kan inte påverka mig i samma utsträckning längre. Jag har börjat skapat space, en början till gräns runt mig själv. Integritet kallas det visst. Det finns inget klister i relationer. Är dom dåliga för mig kan jag välja bort. Däremot finns det ett hälsosamt kitt i dom bra relationerna.
Trodde då att jag var den lugna och stabila filbunken som alltid visste bäst, den ordentliga och präktiga. Såg ju gärna till att ha minst en människa nära som var en riktig olycksfågel som behövde mina "oerhört kloka råd och min megaplusomsorg". Upptäckte att min bild av mig själv inte stämde med verkligheten, det var bara en roll jag spelade, en roll som krävde att motspelarna var mycket "sämre". Bakom fasaden fanns en impulsiv, drama-sökande kvinna som inte klarade av att hantera "dåliga" känslor och inte förlitade sig på sig själv. Om jag t.ex lämnade en alkoholist och kände mig ledsen trodde jag att jag hade fattat fel beslut och tog kontakt. Fast inget hade förändrats och så var karusellen igång igen, lite snabbare gick den för varje varv. Nu kan jag bara vara i det ledsna och göra något åt det som blir bra på lång sikt. Jag har tålamodet och modet att vara ledsen och känna mig ensam. För jag är trygg med att jag själv jobbar på att jag ska bli glad igen på riktigt. Och oftast känns det ju bättre bara man har sovit på saken. Bästa som finns den där känslan när man vaknar och känner sig gladare efter en ensam och ledsen kväll. OCH vet att man inte vidtog någon impulsiv och desperat åtgärd kvällen innan. Är säkert som när en nykter alkoholist blir sugen på alkohol, väljer att gå och lägga sig istället för att dricka och sen vaknar till ännu en nykter dag och suget är borta. Same same but different. Nu när livet är lugnt och fridfullt är allt mycket härligare. Man blir bra på att njuta av det lilla här och nu. I år har jag t.ex varit hemmavid under min semester och "bara varit". Förr om åren behövde jag "stora" planer, jaga lyckan och då skulle jag passa på att andas och allt skulle minsann bli så himla bra. Puh!
Framtiden känns inte oroande längre utan den känns trygg och spännande. För jag vet att jag kan lita på mig själv och kan bestämma över mitt liv. Jag har lång väg kvar men går på rätt väg och hittar tillbaka till den om jag råkar komma ifrån den. Detta forum har varit och är så viktigt för mig. Ger mig så mycket att få och att ge stöd och peppning. När mina söner säger "en polare i Australien sa.. " om människor dom endast har kontakt med på nätet har jag alltid tänkt att det är inga riktiga polare om man inte träffas i verkligheten. Men faktum är att jag har tänkt om. Härinne på forumet är vi verkligen riktiga polare mot varandra. Vi stöttar och peppar, dömer aldrig, finns här för varandra. Så fint tycker jag♥️
År tre med mig själv börjar....NU!
Kram och kärlek till er alla ?

Det är ett underbart stöd att lösa och skriva här.

Stort tack ALLA. Sitter med tårar i halsen och läser. Jag behöver stöttning mer än någonsin. Har inga ord. Det har nu gått några dagar och jag försöker processa allt som händer. Detta kommer ta tid, det vet jag. Men jag försöker och det är huvudsaken.

Detta forum var grymt! Här kommer jag hänga kvar ett tag ❤️

Ville bara skicka dig en kram då du finns i mina tankar.
Hoppas verkligen att du haft det lugnare nu eller till och med flyttat ifrån.
Skickar dig en stor kram ?Azalea

Beroende kortet, hmm ja så kan han få förlåtelse av sig själv genom att dra det.

Min har ofta dragit självmedicinerar kortet. Ont i ryggen, ont i foten, behöver varva ner... eller vad som finns den dagen. Ibland funderar jag på om han säger att han har ont i ryggen för att ha en anledning till att dricka. Hmmm...

Igår var första gången han drack denna veckan. Och han tog det lugnare än vanligt. Hällde upp vinet i en karaff. Bra för då såg jag hur mkt han drack. Tror det gick lite mindre än en flaska. Jag fick sov morgon i morse och kaffe när jag kom upp!!! Ååå vad jag har längtat efter detta. Håller tummar och tår...

Om inte så behövde jag iallafall lite andrum för att orka vidare...

varm och innerlig kram till dig gros19 !!!

Som jag ser det finns det ingen möjlighet för dina föräldrar att ha honom boende hos sig. Tyvärr hjälper det inte att berätta det utan man måste komma till insikten själv och nånstans tror jag att "mista" dig kan påskynda att man kommer till den insikten. Undrar om det är möjligt att dina förädrar följer med till t.ex. Alanon.

Att inte göra något alls har gjort att min son gjort framsteg. Att jag förändrats har tvingat honom till förändring. Att berätta konsekvenserna av missbruket har haft motsatt effekt. Det måste han själv inse för att förändras på djupet. Dina föräldrar är ju vad man kallar medberoende och det har många likheter med missbruk. För min del blev sonen min drog. När han mådde bra mådde jag bra och tvärtom mådde han dåligt gjorde jag också det. Det blir så sjukt och man tror inte det kan vara på ett annat sätt. Idag är jag lugn när han mår dåligt. Tänker t.o.m. så bra då får han ju en anledning att sluta. Man måste må riktigt, riktigt dåligt för att bli motiverad till förändring. Tyvärr gäller detta nog även dina föräldrar. Försök att få åtminstone någon av dom till ett anhörigprogram eller Alanon. Så länge din bror har föräldrar som tar hand om honom mer eller mindre fördröjer det bara processen som gör att han blir motiverad till förändring. Sedan är det väldigt smärtsamt att se sitt barn rasera sitt liv. Det finns ju inbyggt i oss att vi ska se till att våra barn klarar sig själv och gör konstruktiva val i livet. Att ha ett barn som missbrukar är också oehört förknippat med skam och att ha misslyckatss som förälder.

Vad det gäller min son har jag inte så mycket koll längre. Han har boende och övrig hjälp han behöver för att få möjlighet att skapa sig ett liv han är tillfreds med. Jag kan inte göra något vad det gäller det. Så här har det dock inte varit alltid. Att hitta det lugnet jag har idag trodde jag inte var möjligt. Mitt liv styrdes helt av honom och jag var skräckslagen för vad som skulle hända om jag inte hade kontrollen. Detta är min sanning. Hoppas den ökar din förståelse.

Som jag ser det finns det ingen möjlighet för dina föräldrar att ha honom boende hos sig. Tyvärr hjälper det inte att berätta det utan man måste komma till insikten själv och nånstans tror jag att "mista" dig kan påskynda att man kommer till den insikten. Undrar om det är möjligt att dina förädrar följer med till t.ex. Alanon.

Att inte göra något alls har gjort att min son gjort framsteg. Att jag förändrats har tvingat honom till förändring. Att berätta konsekvenserna av missbruket har haft motsatt effekt. Det måste han själv inse för att förändras på djupet. Dina föräldrar är ju vad man kallar medberoende och det har många likheter med missbruk. För min del blev sonen min drog. När han mådde bra mådde jag bra och tvärtom mådde han dåligt gjorde jag också det. Det blir så sjukt och man tror inte det kan vara på ett annat sätt. Idag är jag lugn när han mår dåligt. Tänker t.o.m. så bra då får han ju en anledning att sluta. Man måste må riktigt, riktigt dåligt för att bli motiverad till förändring. Tyvärr gäller detta nog även dina föräldrar. Försök att få åtminstone någon av dom till ett anhörigprogram eller Alanon. Så länge din bror har föräldrar som tar hand om honom mer eller mindre fördröjer det bara processen som gör att han blir motiverad till förändring. Sedan är det väldigt smärtsamt att se sitt barn rasera sitt liv. Det finns ju inbyggt i oss att vi ska se till att våra barn klarar sig själv och gör konstruktiva val i livet. Att ha ett barn som missbrukar är också oehört förknippat med skam och att ha misslyckatss som förälder.

Vad det gäller min son har jag inte så mycket koll längre. Han har boende och övrig hjälp han behöver för att få möjlighet att skapa sig ett liv han är tillfreds med. Jag kan inte göra något vad det gäller det. Så här har det dock inte varit alltid. Att hitta det lugnet jag har idag trodde jag inte var möjligt. Mitt liv styrdes helt av honom och jag var skräckslagen för vad som skulle hända om jag inte hade kontrollen. Detta är min sanning. Hoppas den ökar din förståelse.

Hej gros19!
Ja jag har berättat för mamma precis hur jag känner. Har även varit på anhörgstöd som tyckte jag skulle bjuda hem dem till mig istället. Min bror har en egen lägenhet som soc betalar för. Han har ett eget hem. Han har blivit erbjuden hjälp från arbetsförmedlingen, har även blivit erbjuden behandlingshem som han tackar nej till.Jag förstår att det måste vara hemskt som förälder att ha ett barn som missbrukar. Svårt att veta vad man ska göra. Men det finns hjälp att få. Min bror har förstört så mycket genom sitt missbruk och det känns som jag aldrig vill ha kontakt med honom mer. Men jag vill ju ha mina föräldrar i mitt liv.
Han gör inget för att förbättra sig, fått till mig igår från min pappa att min bror beställer droger på nätet fortfarande.
Han ljuger och manipulerar mina föräldrar så de vet väl inte vad de ska tro.
Har din son slutat med droger nu? Tog han droger när han bodde hos dig?
Hur ser erat liv ut nu?
Tack för ditt svar!
Kram?

Hoppas du berättar anledningen till att du inte kommer för dina föräldrar, förmodar det är vänner och bekanta som också avstår från att besöka dina föräldrar. Brukar bli så att man isolerar sig under sådana omständigheter. Har upplevt samma sak som förälder, men nu bor min son inte längre hos mig och äntligen kan jag börja leva. Självklart vill dom inte ha din bror boende hos sig tänker jag men man ser väl inget alternativ kanske. Vad har din bror för möjligheter att ordna eget boende? Under tiden min son bodde hos mig ville jag inte ha besök varken av vänner, barn eller barnbarn. Visste aldrig hur min son mådde så jag avstod från detta. Mitt råd är att va ärlig och berätta för dina föräldrar hur du upplever situationen och att du egentligen vill komma, men inte under dessa omständigheter. Hur dom tar det är deras sak och deras ansvar. Lycka till!?

Åhh vad jag hoppas för din skull att han kanske tar d lite lugnare...även att oddsen tyvärr oftast är emot en!

Här va d en ångerköpt man igår, som ringde o bad om ursäkt med förklaringen att han försöker så gott han kan med att sluta dricka men eftersom han har en beroendesjukdom så är d inte så lätt ?‍♀️ Så jaha, har han ytterligare en orsak till att dricka nu eftersom han vet att han ”lider” av en sjukdom som han i grund o botten inte kan göra nåt åt

Tror du måste erkänna din maktlöshet för att hans beteende inte ska styra ditt liv. Du kan faktiskt inte påverka honom, inte få honom att sluta dricka eller att köra rattfull. Inte heller hindra honom från att ta livet av sig. Hur skulle det gå till. Maktlöshet är en förfärlig känsla men det är så det är. Hur mycket du än vill, hur mycket du än älskar honom så har du inte makten att påverka hans drickande. Har varit i en liknande situation och det är så skönt att erkänna sin maktlöshet, men samtidigt svårt. När man gjort det är det verkligen en befrielse. Sedan är det oehört smärtsam att uppleva att någon man älskar raserar sitt liv. Något av det mest smärtsamma man kan uppleva. I mitt fall handlar det om min son som jag älskar. Under an anhörigvecka fick jag lära mig något jag haft stor nytta av. Som anhörig kommer man alltid i andra hand, man är inte lika viktig som personen med beroendeproblematik. När jag skulle göra något för min son så skulle jag tänka. Vill jag det här. Kan jag det här och är det bra för mig. På samtliga frågor skulle jag svara ja. Svårast för mig var frågan vill jag det här. Har jag verkligen rätt att ta hänsyn till mig själv. Idag ställer jag dessa frågor och det är så skönt att känna att jag har rätt att säga nej till något jag inte vill. Att tillåta dig att ta en paus från honom är väl fullt rimligt. Berätta det för honom och berätta varför.
Lycka till. Det är du som är viktigast, du som har livet framför dig och du är inte hans mamma utan han är din pappa som ska vara ett stöd för dig.

Vårt äldsta barn sa innan gympan I söndags att hen skulle var hemma med pappa. Att hen ville det, för pappa är ju alltid så trött så pappa orkar ändå inte följa med på gympa.
Då sved det i mamma hjärtat...

Berättade för sambon på kvällen vad vår äldsta har sagt. Det är sedan dess han inte druckit eller handlat vin.

Men lite oro för helgen finns ändå förstås....

Hej
Skönt att höra att det gått bra sen du skrev sist. Men förstås himla tråkigt att det inte varande längre än vad det gjorde.
Vi har heller inget sambo avtal.

Här har det inte varit alkohol på 4 dygn!!!!!! Kan inte minnas att det har hänt på många många år.
Gympa har vi varit på ihop med barnen också. Känns nästan som en riktig familj..

Min kära mamma sa att han var hes i halsen. Tror inte riktigt att hon tar in allt. Hon är gammal och har det lite kämpigt med krämpor, så jag vill inte oroar henne heller. Ååå vad jag vill ha henne kvar länge. När hon inte finns längre så kommer det bli ensamt. Tur att jag har så fina barn ❤️

Idag att det behövs inte. Jag behöver inte säga något. För jag kommer inte vackla. För jag har valt. Och jag har ingen som helst tvekan. Därför kommer jag inte kunna avvika från banan. Utan en undran från honom.

Så ny erfarenhet. Att vara med någon som är nyfiken på mig. Som visar mig omsorg. Att våga ta emot den utan motprestation. En utmaning.

Vi tar vår relation framåt i lugnt takt. Med lagom bekräftelse. Utan vidlyftna kärleksord. Mer med handlingar. Det gör mig trygg. Jag känner mig landad, med fötterna på jorden med honom. Närvarande.

Jag kan tänka klart. Jag pratar rakt. Jag väljer med omsorg om mig. Utan att fundera så mycket. Jag har funderat mycket under så många år. Nu vill jag leva funderingarna. Göra och handla funderingarna. Inte fundera. Vara.

Jag ler igen.

Hej tuppen! Jag är en tjej på 33 år, min pappa är 65. Min pappa har alltid varit svag för spriten. Jag är säker på att han har kört rattfull men haft "turen" att inte åka fast. Jag har försökt länge i min hjärna att bryta med min pappa. Men det går bara inte. Jag är rädd. Han har för mycket makt över mig på nåt sätt. Alltid lättare att säga till nån annan; gör si eller så, men det e betydligt svårare än så. Jag finns här, jag bollar gärna tankar med dig, men du ska veta att jag själv är här för att jag har insett att jag är alkoholberoende, så förstår om du kanske inte vill ha "tips" från mig. Men jag börjar mer o mer fundera på om min uppväxt kan vara roten till mitt problem. Kram

En stor kram tillbaka till dig♥️

När det gäller att skämmas. Har också känt mycket skam och skämts ihjäl ibland över mamma. Din pappa är sjuk och kan å ena sidan inte hjälpa det men å andra sidan ska och kan han ta ansvar för sin sjukdom. Tänk så här: hade han haft cancer hade du inte skämts för honom. Däremot hade du tyckt att han var väldigt konstig om han vägrade erkänna det och motsätta sig behandling för sin cancer. Hans handlingar som tex rattfylla behöver inte du skämmas för, det får han göra själv. Jag har haft nytta av att gå lite utanför mig själv och tänka mig in i att en kompis berättade att hon varit med om mitt jobbiga. Så om din bästa vän berättade att hennes pappa kört rattfull, vad hade du tänkt och tyckt då? Kan tänka mig att du bara hade känt empati och inte tyckt att din kompis var konstig bara för att hennes pappa kört rattfull.

Tack Nordäng67. Jag hade velat krama om dig just nu. Jag vet inte vem jag är längre. Känns som att han stämplar min identitet. ”Min pappa är alkoholist”. Är nervös över att han nu kommer få ett fängelsestraff. Vore väl kanske bäst för honom, men jag skäms så inihelvete bara tanken av att ha en far i fängelse. Det ”passar inte in i mitt liv” liksom. Herregud, allt är upp o ner alltså....
men tusen tack för svar ❤️ jag ska försöka ta tag i detta o få hjälp. Jag har sträckt ut mina första händer för hjälp iaf, så tack för ni tog emot mig. Nu börjar resan med mig i fokus. Ska bli lite skönt faktiskt.

dig att söka professionell hjälp, tex KBT. Där kommer du att uppmuntras att prata om DIG, vad du behöver mm. När det gäller att ta livet av sig; även det är hans val. Inget du kan förhindra om han verkligen inte vill leva längre. Tror dock att det handlar om att skapa drama som gör att "livräddaren" (du) inte försvinner
Min mamma har sedan jag var liten hotat att ta livet av sig. Än lever hon! När jag slutade vara rädd för att hon skulle göra det slutade hon att hota med självmord. Fick ju inte den önskade effekten. För att börja någonstans kanske du kan skriva en lista på hur du tycker att er relation BORDE se ut. Jag har en son som är 23 år precis som du är. Han har fullt fokus på sig själv och sitt unga vuxenliv. Vet att han älskar mig mycket men tror han tänker väldigt lite på mig och mycket på sig själv utan att för den delen vara ego. Du ska kunna fokusera på dig själv nu, studier och allt annat. Det är i så fall din pappa som ska undra hur det går för DIG med allt. Vi som har vuxit upp med destruktivitet har blivit "felkodade". Allt har handlat om andra och vi har kommit i skymundan både för andra och för oss själva. Men det går att "koda om sig". Börja nu och vänta inte tills du själv tex har barn.

Skriver av mig

Har vart mycket olika känslor denna vecka som vart. Är nu på väg och ska arbeta vilket gör allt ännu lättare.
Dock sovit två dagar, inatt med mycket härjade drömmar. Inte konstigt då mycket händer i mitt liv nu..

Vi har kontakt fortfarande, och tyvärr trivs båda med det allt för mycket. Vi ses som bästa vänner. Dock INGET intimt skett. Jag saknar honom dock på det sättet och han saknar mig.
Jag vet hur andra tänker, hur orkar ni ses, bättre ni inte gör det på ett tag mm, men saken är den att vi vill umgås. Vi har så himla roligt ihop och ännu bättre nu när vi inte är ett par. Är det så fel !?
Nej tänker jag, meeen det kanske blir svårare att släppa känslorna!?
Men just nu vill vi ha det så här.

Jag är bara så ledsen och vet inte hur jag ska hantera allt. Jag skäms över detta. Jag har levt i så otroligt många år med ”tryggheten” att han bara super i lägenheten. Sen att jag fått ett o annat samtal där jag fått höra att jag är värdelös eller ”hade inte du o din syster funnits så hade jag haft mer tid till spriten. Det är ni som förstör allt”. Det är klart att det ALLTID påverkat mig trots att han varit ensam. Men det var som att detta var droppen. Jag kanske bara borde bryta helt o hållet för ett tag iallafall? Jag känner ett så extremt ansvar över honom. Pratade med mamma igår om detta o rattfyllan o allt, där jag sa att varje gång han ringer så suckar jag djupt. Jag orkar verkligen inte snacka, då jag vet om att det bara är en monolog. Men jag svarar nästan alltid, rädsla över att om jag inte svarar så kanske han tar livet av sig. Han har förklarat för mig i detalj många gånger hur han försökt göra det. Men mamma sa igår: ”du kan ju inte leva hela ditt liv med tvångstanken att du måste svara på hans samtal, orolig för att han ska ta livet av sig?”. Han är ju trots allt 57år, men han har präntat in i mig så många saker. Han har sån otrolig makt över mig, och jag vet väl egentligen svaret på mina egna frågor, men jag är för rädd. Jag har aldrig någonsin tagit hjälp utan bara levt vidare med mitt liv eftersom jag tycker om det så mycket. Att pappa är nersupen har jag försökt trycka undan, men det går ju liksom inte längre. Jävla skit, att han ska få ta så mycket energi i mitt liv.

och välkommen! Jag vill understöda precis det Nordäng67 skrivit. Försök att lämna ansvaret för honom till honom själv och ta tillvara det du tycker om. Lättare sagt än gjort! Sök upp Alanons hemsida och läs, gå gärna på möte. Jag är också ett s.k Vuxet barn och har haft mycket hjälp av Alanon. De har gett ut en bok som heter ’Hopp för varje dag’ som jag kan rekommendera. (Admin får ta bort tipset om ej okej.) Fortsätt skriva, det är bra att sätta ord på sina tankar och erfarenheter! / mt

ont att läsa din berättelse. Kanske kan du tänka mer som att du lägger över ansvaret för din pappa på honom själv. Istället för att tänka att du skall bryta med honom. Har fått träna mycket på det när det gäller min mamma som är psykiskt sjuk. Jag träffar henne fortfarande men känner inte samma tunga ansvar längre. Hon väljer själv att ta sin medicin eller låta bli. Tidigare försökte jag ha full koll på detta vilket var helt omöjligt. Föll hon ner i sjukdom på grund av att hon inte tagit sin medicin kände jag att det var jag som hade brustit. Så känner jag inte längre. Att din pappa super och kör rattfull är hans ansvar och det är han som ska ta konsekvenserna av det. Kanske hoppas du mycket på förändring? Det gjorde jag. Att sluta hoppas är det bästa jag gjort. Då slipper man den enorma besvikelsen som är så himla jobbig att hantera. Andra människor ligger utanför ens kontroll och då får man även överlåta ansvar och besvikelse på dom själva. Förstår precis hur du känner men det går att jobba med dessa känslor och förändra sig själv. Lägg din energi på dig själv istället för på din pappa, vänd fokus från honom till dig. Kram och styrka till dig♥️

Mitt första inlägg här. Jag känner mig maktlös.
Jag har vuxit upp med en alkoholiserad pappa. Jag är idag 23 år, bor med min sambo, pluggar i en annan stad, har ett fint umgänge och en mamma, extrapappa och tre systrar. Många delar av mitt liv är fantastiskt, förutom pappa. Han fullständigt dränerar mig på energi. Han äter upp mig inifrån. Jag accepterade för 1,5 år sedan att han var alkoholist. Tro mig, jag har förstått det sen jag har mina första minnen - men bara förnekat. ”Det blir bättre snart. Snart, snart, snart”. Det blir aldrig bättre. Jag älskar honom så det gör ont, men jag hatar honom ännu mer. Jag vill bryta kontakten, men hur bryter man kontakten med sin pappa som man älskar? Men som samtidigt på riktigt förstör mitt liv.

Han ringde mig för några timmar sedan och berättade att han kört rattfull. 1,63 blåste han. Han krockade med en lyckstolpe (tack gode gud att det inte var en människa), polis och ambulans kom. Körkortet rykte såklart och han inväntar nu förhör o sen åtal. Han har sjunkit så lågt i mina ögon. Jag fattar att jag borde bryta, och jag skäms att jag inte gjort det tidigare. Men jag kan bara inte. Han är en så stor del av mitt liv (vilket också är problemet). Snälla hjälp mig. Mitt hjärta håller på att gå sönder och tårarna är snart slut.