Senaste kommentarerna i forumet

Ja det är väl så. Ingen kan hjälpa någon att sluta dricka. Man kan bara bestämma över en person, och det sig själv.
Försökte påverka min man, det gick inte. Jag lämnade honom. Han ville ha alkoholen mer i sitt liv, än mig.
Att kämpa med att släppa kontrollen är befriande. Fick en aha-upplevelse när jag insåg att jag bara bestämmer över mig själv.
Men det är inte lätt att släppa den man älskar.

Jättebra att du slutat dricka när du förstod att du var på gång i samma mönster.

Ja jag kan tänka mig det.
Men va de inte skönt att vara klar i huvudet? Menar att det måste ju va som en ständig dimma?

Duktigt och starkt av dig att avstå ?

Ja, det handlar ju om den egna viljan. Jag har själv insett att jag var på väg åt samma håll som min mamma. Har inte druckit något på ett år nu. Kändes konstigt i början men nu har det blivit en vana. Men hjärnan hänger inte riktigt med tyvärr. Men det kommer väl det också. Man kan inte drönka sina sorger. Bättre o känna dom o prata om dom. Skulle bara gjort det innan. Men vill så gärna hjälpa min mamma. Man går ju på nålar hela tiden..

Grejen är att när morfar är hos oss så håller han sig så barnen ser honom inte berusad.
Det är när han åker hem igen som han drar igång igen. I flera dagar. Då behöver han inte komma hit när man vet vad som komma skall. Det barnen märker är att man inte kan ringa sin morfar då. Och när saknar de honom som mest - jo när han just har åkt.
Så 9 åringen känner väl att vi borde ha morfar hos oss hela tiden vilket såklart inte går.

Att öppna locket. Känna på det lite. Vet inte. Är det ens viktigt. Jag har kommit överens med det för längesen. Egentligen.

Men vill inte ha en den där filten. Våta tunga dämpandet längre. Ni vet vilken jag menar.

Mina föräldrar kommer aldrig välja barnbarnen framför vinet. På en helg. Så är det. De väljer dem i andra sammanhang. Dem finns där. Men snart närmar vi oss pensionen. Då är det fritt fram. Förlorar jag dem ännu mer då. Vet inte. Den tiden. Den sorgen. Lättare sagt än gjort.

Vad är sorgen. Jo att dem kunde valt annorlunda. Men okej. Det är deras val. Deras förlust. Dem sörjer inte. Så varför ska jag.

Dags att se. Bara se. Så är det. Kärlek finns. Det är allt. Och vår nykterhet. Den som vi har. Jag och mina syskon. Den visar vägen för ett annat liv för våra barn.

Ingen av oss har valt alkohol framför våra barn. Förutom jag då, de första åren av deras liv, inte längre, aldrig mer. Ingen av oss har normaliserat. Kanske alkoholen kan få ge vika för annat i kommande generationer.

En jul. Utan nubbe. Utan alkoholinducerat glam och stoj. I nykter uppslupenhet. Min första jul utan alkohol och utan depression i nyförälskelse. Ganska maffigt ändå. Längtar.

i att förstå vad som faktiskt sker i hjärnan. För i början känns allt så tomt. Man saknar den där glädjeskjutsen. Den där sköna belöningen.

Och den som finns i allt annat. Mäter inte riktigt upp till den. Därför jag avstår helt. Tristessen den första tiden som nykter är rätt svår att ta. Sen vänjer man sig, med att hjärnan inte får dem där kickarna. Jag sökte lite andra ett långt tag. Nu behöver jag inte ens dem. Och jag önskar mig själv nykterhet för all framtid.

Jag tar inte ens en droppe eller en liten sipp. För jag vet. Min hjärna kommer tycka om det. Allt för mycket.

Jag undrar exakt samma.
I detta fall gäller det min pappa. Jag har satt ner foten i perioder, men sen har det ändå blivit samma visa som så många gånger förr. Antar att vill de inte så vill de helt enkelt inte och då får det vara så.... :-(

tack !

Nykteristen, jag är alltid nykter på julafton. Och det har jag alltid varit. Mina föräldrarna tog en nuppe på julafton om vi var hemma men annars körde vi bil och då drack ingen. Jag har aldrig haft något behov av att dricka till jul och aldrig annars heller. För mig smakar alkohol inte så gott längre. Kan endast njuta av det tillsammans med mina vänner. Men jag blir aldrig berusad, inte sedan barnen föddes.
Men men min sambo är rena motsatsen och jag har varit förtvivlad vissa jular....

Denna veckan har varit bättre än på månader. Vi har pratat mkt och även ikväll trotts en del vin för min sambo så vill han prata om sitt problem och att han förstår, säger han, att jag kommer lämna honom om han inte slutar att dricka så mkt. Han pratar om alkohol som sitt problem och att han gör mig och barnen illa. Han reflekterar över sitt humör och hur det hänger ihop med alkoholen.

Det är lite för bra för mina öron. Men ska försöka njuta så länge det varar....

Så ledsen att läsa det du skriver och med ett avslut som ingen önskar. Mina tankar finns hos dig även om jag inte känner dig. En förlust av något man älskat/älskar går ju inte att beskriva i ord. Viktigt att du tar hand om dig och be om hjälp. Stor kram Blade Runner

av Adde. Ärlighet varar längst, framförallt när det gäller att prata med barn. När man pratar ärligt med sina barn fostrar man ju dom samtidigt. Du visar dina barn att man kan göra ett aktivt val och sätta gränser runt sig själv. Skapar kanske besvikelse (inte träffa morfar på lovet) på kort sikt men trygghet inför att bli en egen vuxen person.

Hjärnan får påslag, glädjerus eller hur va det heter, nåt hormon som slås ut vid alkohol och den är på 500 medans när vi äter eller ut o rör på oss är det bara på 50. Det är stor skillnad

Därför förstår jag mer hur det är lätt att tex mitt ex nu då fastat i alkoholism

hängde jag inte med ????

Ja oron försvinner och bara det känns väldigt konstigt. Nästan som man saknar oron. Den har ju varit en trogen följeslagare under många år. Minns när jag en gång skulle göra en semesterrresa. Min son var då tvångsomhändertagen pga hans missbruk. Hela tiden hade jag en känsla av att jag glömt något, min nescessär kanske eller något jag inte kunde definiera. Sedan kom jag på det oron hade jag inte med mig, men den är en mycket stor del av livet när man lever med någon med missbruksproblem. Hoppas du har stöd av vänner, anhöriga. Men jag vill råda dig att också söka proffesionell hjälp. Ringa vårdcentralen eller psykiatrin. ❤

ser, hör och känner mycket mer än vad vi vuxna tror. Barn är väldigt förståndiga och empatiska.

Jag brukar rekommendera att vara helt ärlig med vad som händer och tala om varför du gör som du gör med morfars besök/kontakt. Berätta att morfar är sjuk i alkoholism och att du inte vet vad som händer med honom och hur han reagerar när barnen är där. Barn är enl min uppfattning väldigt konstruktiva i sitt tänk och släpper ofta problemen tills de funderat ut en lösning eller förklaring som de själva kan acceptera. (Vilket vi vuxna ofta glömt bort att göra)

Precis som för oss vuxna är korrekt information alltid bättre än att nån lurar oss vilket alltid kommer ut i ljuset förr eller senare.

Jag är själv morfar men jag blev nykter innan barnen kom så jag slapp hela den grejen.

Ta hand om dig och barnen !

Jag kämpar varje minut med vad som är rätt och fel att göra i det här läget, och är så tacksam för era svar som ger mig stöd. Bara att det finns en förståelse för situationen är en hjälp för mig. En hjälp till att våga släppa taget och kontrollen och ändå försöka finnas där om han fattar beslutet att ta behandling.
Och den här gången är det mer illa än någon annan gång men jag hoppas han får tillbaka hoppet och överlever.

Tack ♥️ nej allt är bara så konstigt. Från att ena dagen vara där. Till att andra dagen vara död. Tanken att jag aldrig kommer att få se honom, prata med honom, pussa, krama gör mig rädd. Men jag förstår på något sätt din vän. Även om det känns så otroligt tufft just nu så var det någonting som släppte inom mig. Min oro försvann. Min kropp var i konstant stress och oro för hans liv. Jag levde inte själv. All min energi gick till att försöka rädda honom. Jag önskar ingen att behöva hitta sin älskade död på grund av ett jävla missbruk. Vet dock att det händer dagligen ??

Ja vad säger man. Det finns inga ord. Det enda jag kan säga det är väl att du lämnade inte honom för att han skulle dö utan för att du trodde det var enda möjligheten till förändring att lämna honom och låta honom ta ansvar för sitt liv. Det är ju så att motivationen kommer utav att man mår riktigt, riktigt dåligt, men denna gången gick det inte bra. Du brydde dig verkligen om honom men var maktlös. Hade säkert gjort oändligt mycket för att hjälpa honom. Förstår att allt känns meningslöst och just nu kanske inte är rätt tid att trösta att se framåt. Vill ändå säga att jag har en vän, vars son dog av sitt missbruk för tre år sedan. Hon säger att hon idag har ett bra liv och det hade hon inte trott var möjligt. Hon kan också se sin sons död som meningsfull hur konstigt den än låter. Tack för att du skriver. Tänker på dig. ❤

Hej!

Jo, min pappa dricker för mycket och nu står det klart att han inte kommer på julafton eller till sonens julspel i skolan. Vad säger jag till min son? Han är 9 år och han älskar sin morfar över allt annat, MEN han har helt klart börjat att märka att allt inte står helt rätt till. Hur säger man att morfar inte kommer på julafton och dessutom att det inte blir något jullov hos morfar i Sthlm. Hittills har han varit hos som morfar en period på alla lov och de har haft så kul, men nu senast så märkte jag att mirfar inte kunde hålla sig från sin whiskey. Dessutom ljög han om det vilket är så idiotiskt och löjligt så bara det gör det så inaktuellt att släppa iväg sin lille kille.
Till saken hör att min son är väldigt känslig och som jag tror håller saker inom sig hellre än att ventilera. Jag som mamma vill ju skydda honom från allt, men jag kan tyvärr inte få morfar att sluta dricka hur gärna jag än vill och försökt sen jag själv var barn.
Har även en dotter på fem år som snappar upp allt. Vad ska hon få veta och inte?
Tacksam för svar och tankar!

Jag har vart här inne och skrivit ett antal gånger om det livet jag levde tillsammans med min tablettmissbrukade pojkvän. Fick många råd och tips samt stöd härifrån av er andra. Jag valde att flytta ifrån honom och trodde det var den sista chansen till att han skulle ta tag i sitt liv. Vilket han gjorde. Han skärpte till sig i 2-3 månader och allt verkade vara på rätt väg. Tills jag började se att han gick ner sig igen. Han gick tillbaka till sitt umgänge och han mådde så otroligt dåligt. Varken åt eller sov bra. Han skötte inte sig själv. Jag blev orolig men tvingade bokstavligen mig själv till att inte ingripa igen och försökte avbryta mitt medberoende till honom. Jag träffade honom dagen innan och såg att han var påverkad. Han själv påstod sig bara vara trött. Men jag såg annat! Jag går endå hem till mitt, ger han en sista puss i dörren, säger jag älskar dig och går därifrån. Dagen efter svarade han inte alls på mina samtal. Oron fanns hela tiden innom mig och jag beslutade mig att gå och titta till honom. Var rädd vad jag skulle hitta. Och min rädsla var befogad. Jag går in i lägenheten och hittar honom död på soffan. Han är borta, jag kan inte fatta. Så mkt vi kämpat och alla gånger han räddats från sina överdoser. 5 st totalt. Vi bara förlängde hans tid här på jorden. Han kämpade mot sina demoner men vann ej kampen. Jag dog med honom. Allt känns så tomt. Så meningslös. Han var mitt ALLT i 15 år. Hur ska jag gå vidare efter detta?

Var på samtal för någon dag sedan
Kändes bra faktiskt.
De tog upp en sak jag inte visste riktigt o det var hur olika droger, alkohol, mat, sex, osv i mängder hjärnan får.

Det var runt 500 på alkohol och 50 på saker som vi behöver, som mat, sömn, sex, mm. Det är inte så konstigt att en del fastnar i alkoholism då.

Sätt stopp nu! Om han inte lyssnar så lämna honom.Speciellt om han blir arg och går i försvarsställning. Tyvärr är det ett råd jag ger alla i din situation. I natt hotade min föredetta man min son till livet och jag inser att jag borde ha satt ner foten för många, många år sen innan det började gå åt helvete. Jag trodde aldrig då, när han satt och fyllnade till på kvällarna, att det skulle gå så långt. Jag kände mig kontrollerande och tjatig när jag påpekade att jag inte gillade det. Idag ångrar jag som sagt att jag inte ställde krav då. Man vet aldrig hur långt det kan gå, men risken finns alltid att det går så över styr som det har gjort i vår familj.
Sätt stopp nu! Gör det - du är värd bättre!

Jag känner mig maktlös. Varje gång jag och min fästman har en tillställning vi ska gå på så blir han alldeles för berusad. Vi hade haft en middag hemma och det blev alldeles för många whiskey för hans del. Hittade honom sovandes på golvet sittandes. När jag frågade vad han gjorde så sa han att han ”vilar”. I detta skedet är han inte kapabel att gå upp för trappan till sovrummet. När jag frågar honom dagen efter så blir han arg och säger ”jag får väl göra vad jag vill!” ”Jag får väl dricka hur mycket jag vill!” ”Jag har ju bara kul!” Det är som att prata med ett barn. Jag förklarar att jag inte dricker alls lika mycket men har kul ändå. Senast igår på hans julbord blev det samma visa och han fick sova i soffan då han inte kunde ta sig upp. Jag orkar inte mer, känner mig maktlös, för han bryr sig inte om vad jag säger. Vad ska jag göra? Han verkar inte förstå att jag tycker detta är ett jättestort problem.

Förlåt jag menade när jag var onykter då var jag inte välkommen hem.