Senaste kommentarerna i forumet

Jag ser ett mönster som hela tiden upprepar sig vad gäller de som dricker. Han är nu livrädd att bli av med sin drog eller tvingas bli nykter. Han tar till alla medel, att skylla på dig, så han slipper se sanningen i vitögat. Att han dricker för mycket. Att han är alkoholist.
Försök att inte ta åt dig, om du kan. Gå inte igång på hans lögner om dig. Det är du som har den friska hjärnan och kan tänka rätt och klart. Tro inget annat. Om du svarar på hans sms, svara lugnt och korrekt. Då har han inget att gå igång på. Förstår att det är svårt, men stå på dig. Du har rätt!

Snart en vecka sedan mannen fick reda på att jag bekräftat skilsmässoansökan. Jag har tänkt ge honom en vecka att lugna ner sig men jag tror inte att det kommer lugna ner sig. Jag fattar inte att hans ord slår så hårt mot mig. Även om jag lyckats distansera mig får jag ångest och oro av att han upprepar som ett mantra att jag är psykiskt sjuk, att jag är otrogen, att jag är ond ( det skriver han alltid i versaler), att jag är en manipulativ lögnare, att alla han känner hatar mig, att barnen han har tillsammans med mig är hjärntvättade av mig och att sonen antagligen inte är hans. Jag vet inte vad jag ska ta mig till . Jag blir nästan paralyserad av rädsla när han öser allt detta över mig 24/7. Sedan försöker jag tänka rationellt och försöka förstå att det är detta järngrepp av psykisk misshandel jag nu vågat ta steget att ta mig ur. Eftersom skilsmässan är fullbordad och han vägrar flytta ut ur huset är det bouppdelning och vårdnad som ska diskuteras. Jag är ändå irrationellt rädd för att han ska kontakta en advokat och driva frågan att jag är sjuk i huvudet / labil/ psykiskt störd ( hans ord) och att han på något sätt ska krossa mig. Hjälp mig att sortera mina tankar. Jag vet att hans konstanta hot håller mig i ett järngrepp men nu när
Jag är på andra sidan är det som osynliga bojor och jag reagerar på allt hat och blir rädd. Kram till er alla där ute !
Blade Runner

idén med anhörigstöd är bra OCH lagstadgad men det skiter många kommuner i :-(( I min egen kommun finns ett anhörigcenter men personalen är så usel så de förstör mer än bygger upp men kommunen har uppfyllt kravet :-((

Kanske du kan börja gå på https://www.al-anon.se/ eller åtminstone ta kontakt med dem ? Kolla behandlingshem i närheten som har öppenvård för anhöriga ?

Ta hand om dig !

Ja, jag vet att det är det ända rätta.

Jag är lyckligare och känner mig friare när jag är ensam när han har sina ”perioder” hemma hos sig. Bara den meningen säger allt, jag vet!

Starkt av dig att lämna din man <3 du är på rätt sida.

Kram

Min kommun har inget anhörighet stöd utan vi hänvisas till grann kommunen. Jag har ringt sedan maj månad, lämnat namn och telefon nummer, men ingen ringer upp.
Det känns som att ingen bryr sig om oss anhöriga/närstående. Det har skrivits insändare om det i lokal tidningen.
Jag har sökt dem sedan maj, kvinnan som skrev insändaren har sökt dem sedan slutet av april.
Får ni hjälp?

Tack snälla du. Du har så kämpigt själv, men du ger så mycket till alla här.
Hoppas du också får det lugnt snart?

Låter helt tröstlöst ärligt talat. Härjade i tio timmar... Det spelar ingen roll vad du säger. Viljan att lägga av måste komma från honom

Jag har också noterat datum för hans drickande men de har blivit längre och längre genom åren. Det har gått 8 år sen drickandet började bli ett riktigt problem.
Detsamma gäller perioderna...... Nu vara de upp till 3 månader och den längsta nyktra perioden var 8 månader. Annars 5, 4,2 och ibland bara några veckor.
Så det har eskalerat så mycket o h hänt så mycket drama att jag nu lämnat honom sedan en månad. Jag har flyttat o lämnat in o skilsmässa. Det fanns inget annat att göra och gick inte att rädda .
Det blev aldrig den sista,,,,, det är alldeles för svårt för dem att sluta o h åt klara det själv är näst intill omöjligt.
Mitt enda råd jag kan ge är att du släpper kontrollen på honom och sätt dig själv i första rummet. Sen kan du se vad som händer
Kram Azalea

För varje dag och varje vecka och varje månad kommer du att bli starkare, lugnare och fridfullare .
Det var inget riktigt liv utan antagligen bara en överlevnad du hade tidigare, liksom alla vi andra.
Det är inget lätt val att lämna men ett nödvändigt sådant.
Du har kommit en lång väg och det är du så väl värd.
Kram Azalea?

Skriver av mig

Hade tanken på att skulle de va taskigt att vara med en man efter mitt ex. Nu menar jag inte bli tillsammans utan ses ibland?
Varför skulle de va taskigt frågar jag mig, kan inte jag få gå vidare och göra det jag bestämt för!?? vill jag träffa en man och va intim de har inte han eller någon annan med att göra

Tror de är vanligt att känna så i början. Att på något sätt få dåligt samvete, som tankar som fy va elakt och respektlöst gentemot mitt ex.

Andra tankar kommer med. neeej du är singel troja! Ingen kan säga du gör fel, du har inge förpliktelser gentemot någon än dig själv. Gör vad du vill nu och tänk inte att det är något fel.
Det är väl tusen gånger bättre att vara med en annan man vid sånna lägen än att gå hem med ditt ex

Dagarna går. Försöker hålla mig borta från mannen. Skriver inte till honom, men han skriver till mig. Skickar kort på mig, på oss. Han skriver att han älskar mig. Men jag skriver alltid att jag kan inte leva med dig när du dricker som du gör. Då skriver han inte mer.
Kämpar för att hålla distansen och att läka.
Gick in här och löste för många år sedan, när jag började skriva här. Allt var likadant som det är nu, bara att det blev värre.
Är så tacksam att jag fann styrkan att gå. Hade jag fortsatt hade det kanske blivit ännu kämpigare, och ännu mer fylla.
Det är värt alla tårar, alla sömnlösa nätter, alla gånger jag skrivit här, för att få råd, allt prat med nära och kära. Man kommer så småningom ut på andra sidan. Jag säger inte att jag är klar, men jag är på god väg.
Och varenda gång känner mig ensam så tänker jag på hur ensam jag satt på helgen när mannen valde att dricka i garaget. Så skönt att slippa det.
Hoppas jag kan inge lite hopp till alla här som kämpar med att stanna eller gå.
Det finns hopp om ett bättre liv??

Du kommer att fixa det för du söker ju stöd i denna grupp och har en tydlig målbild !!! Fattar inte varför vi ska vara så rädda att lämna något som är så destruktivt. Du är bra och förtjänar bra ?

Önskar dig all lycka i framtiden. Jag hoppas en dag att jag själv hittar styrkan att lämna. Är i botten nu men ska ta mig upp sakta men säkert.
Kram

Jag har konfronterat honom och då går det någon dag då han inte dricker och sedan är det samma visa igen. Han är inte den som avbokar saker han ska göra om dagarna som att köra bil, träffa släkt och träna ex. Men mot kvällen börjar drickande. Tycker det känns ovanligt och konstig att ha någon i sin närhet som dricker så mycket.

Ena stunden har han känslor för mig, ena stunden inte. Känns bara jobbigt är det någon som känner igen sig?

Tack för ditt mkt kloka inlägg. Håller med dig i varje ord.

Tack ?

Tack för ditt mkt kloka inlägg. Håller med dig i varje ord.

Tack ?

Jösses
Har fått reda på att den som berätta överdrivet. Han hade inte hållt på med en annan tjej, men känner i alla fall samma, att han är inget att ha mer.
Jag har sagt att de som händer med andra har varken han eller jag med o göra framöver. Jag sa att jag vill inte veta om nåt sånt händer utan det är hans sak, o lika så om det är att jag gör något med någon annan.

Jag har haft två underbara dagar med vänner och kunnat känt mig fri :)

Tack ???

Therese77: jag stannade kvar av precis samma anledning. Min exman var aldrig närvarande med barnen.. inte ens när han var fysiskt där.. han satt med sina hörlurar och lyssnade på poddar. Pratade i telefon med vänner och ignorerade barnen. Mitt hjärta gick sönder när jag såg barnen försöka få hans uppmärksamhet utan att lyckas.. nu säger du att din man ändå är engagerad när han är nykter och det är bra.

Alkoholen var också en anledning till att jag inte lämnade.. han drack sig stupfull och deckade.. jag kunde i princip stå och skrika på honom eller hoppa på honom och han vaknade inte. Hur skulle jag kunna lämna barnen hos honom och lita på att han vaknar när de behöver honom?

För mig kom brytpunkten när han för sista gången sparkade ner mig från sängen och i tillägg tog stryptag.. Jag insåg att det här kunde gå riktigt illa och att jag har ett ansvar mot barnen och mig själv att ta mig ur det. Mina döttrar ska inte tro att detta är ett normalt förhållande.

Ångesten över att han har halva vårdnaden finns där men han har faktiskt skärpt till sig mycket. Brukar tänka att om det är en skilsmässa som krävs för att barnen ska få den pappa de förtjänar så får jag ta det. Framtiden är lite oviss och jag är inte helt säker på att han kommer fixa att ha dem på halvtid i längden men just nu går det bra.

Så frågan för dig blir nog lite densamma som för mig: Vill jag/du att barnen ska växa upp och tro att detta är normalt? Och framförallt hur länge kan Du leva kvar och försaka dig själv som du gjort så länge?

Det var först när jag lämnade som jag insåg att jag inte kände igen mig själv längre. Nu har det gått 1,5 månad sedan jag flyttade ut och jag börjar äntligen se glimtar av mitt gamla glada jag igen..

Dina barn är så pass stora att de kan och kommer berätta för dig om deras pappa beter sig illa.. förhoppningsvis skärper han sig men om det inte sker så finns det hjälp att få via socialen.. du kan även ringa anonymt till socialen och få lite råd kring din situation..

För din och barnens skull hoppas jag att du finner modet och styrkan att ta dig ur förhållandet (eftersom du ändå säger att du vill lämna). Vi finns här med våra erfarenheter som kan stötta dig.. ingen fråga eller känsla är fel.. vi har alla känt dem.. skuld.. maktlöshet.. ilska.. rädsla.. ångest..

Styrkekramar till dig❤️

Igår var han här igen. Onykter igen. Och i vanliga fall brukar han hålla sig lugn trots ett par öl. Men inte igår , han härjade loss i nästan 10 timmar , skrek för att jag hällde ut spriten till slut för att jag inte orkade se honom bli värre. Han skrek om att jag var dum i huvudet och han skulle hämnas , bryta sig in i min bil för han vet att jag har gömt en flaska där. Min fråga är ? Ni som varit anhöriga till detta i flera år , hur orkar ni? Jag är känslomässigt skadad och fysisk skadad av honom. Jag vill inte bry mig mer. Vill inte ens försöka mer. Vill inte se honom mer.
Men han kommer försöka manipulera sig in i mitt liv igen på något vis.
Jag hatar spriten , jag hatar allt den står för och allt den gör emot människor, familjer , ja ta mig fan allt!
Och hur gör man dagen efter allt de där har hänt ? Ska man säga någonting alls om dagen innan ? Eller bita ihop för att inte göra saken sämre ?
Jag har iallafall valt att ta en lång paus ifrån detta dramat och hans missbruk.
Kanske lättare sagt än gjort allt de där.
Hjälp mig vara stark nu! Hjälp mig våga tänka på mig själv !

.

Hej
Jag känner igen mig i er nästan i vartenda ord. Svårt att få barn, lycka och sen besvikelse och tårar.
Våra barn är 7 och 4 men jag har haft det så här sedan den lille föddes eller längre.
Anledningen till att jag inte lämnat är att jag är rädd att lämna barnen till honom då han dricker när barnen är med. Det som händer när han dricker är att han blir dryg, retsam och mkt trött. Annars är han en engagerad pappa. Han skulle absolut få halva vårdande vilket han vill också.
Han har erkänt sitt problem, men glömmer det fort och hjälp är inte hans grej för han vet bäst själv.

Jag vill gå isär!!

Men ska jag utsätta mina barn för att växa upp varannan vecka med en fullgubbe?

Ge inte vika när du ni har kommit då långt. Ner med hälarna i myllan och var ännu envisare än honom.
De har ju en tendens att överdramatisera allt och hotar gärna med att ta sitt liv. Åtminstone hos mig.
Men hoppas att du får det lite lugnare nu i helgen.
Kram och sov sött?Azalea

Ja det känns som om han är på nedersta trappsteget nu. Suck....