Senaste kommentarerna i forumet

En stor lögn har kommit fram
Tyvärr av bland de värsta o det sista jag trott han skulle göra

En vän har sett han med en tjej redan för bara knappt en vecka sedan och det han sagt är

Näää skulle aldrig gå till någon ny, eller va med någon ute på krogen, vill inye ens ta på någon annan än dig jag älskar mest av allt. Om det skulle ske framöver lovar jag och du att vi berättar det så det inte kommer ut på annat sätt.

Han ljuger om händelsen. Han påstår att det inte är sant det jag hört, men den här personen som sett det är en.bra stabil man och han vinner inget på att hitta på. Jag har talat om väl o noga om att hur jag kommer göra om nån lögn om sånt här kommer upp. Det är noll kontakt, ta bort från sociala medier mm.

Jag har skrivit att ja hört detta och exet fortsätter att blåneka.
Jag skrev de sista att du rör mig aldrig mera.

Jag känner en enormt svek. Trots att vi inte är ett par så har han sårat. O så snabbt till en tjej o hånglar ute bland folk vi känner. Jag som tröstade han redan för någon dag sedan då han va ledsen över att vi ändast är vänner. Nu har han sett till att vi inte ens kan fortsätta som det. Bra kan man tycka visst, nu finns det inget att hålla kvar vid, men att det skulle behövas ett svek av bland de grövsta han gjort. O han som stått och hävdat att han är minsann att lita på SPECIELLT när det kommer till sånna här frågor!

Jag är ff chockad men samtidigt så visar allt hur mycket bättre människa jag är än han. Jag har alltid varit ärlig mot han, lojal och uppriktig. Jag har rent mjöl i påsen och han är bara en skitstövel enligt mig

Jag vet inte hur processen ser ut hos Soc. Vad jag förstått på dig tidigare så vill han troligen inte ha vårdnad om barnen så egentligen tror jag inte så mkt händer då du är den som ska ta hand om barnen.

Men de kanske vill att ni vuxna kommer på ett samtal tillsammans för att hams bild också.
Kanske kan Soc ordna en tillfällig bostad åt dig tills du hittar något eget. Det kanske kan vara skönt även om det inte är ett önskeläge ❤️

Jag vet inte hur processen ser ut hos Soc. Vad jag förstått på dig tidigare så vill han troligen inte ha vårdnad om barnen så egentligen tror jag inte så mkt händer då du är den som ska ta hand om barnen.

Men de kanske vill att ni vuxna kommer på ett samtal tillsammans för att hams bild också.
Kanske kan Soc ordna en tillfällig bostad åt dig tills du hittar något eget. Det kanske kan vara skönt även om det inte är ett önskeläge ❤️

Tack snälla för svar, betyder så mycket.
Vi ska få träffa en person från kommunen på måndag och prata kring hans fortsatta behandling. Jag har även sagt till honom att krav från mig är att få full insyn i hans behandling samt att vi går i familjerådgivning. Han har sagt att han går med på det, sen får vi se om han lever upp till det. Gör han inte det, måste jag gå då finns inget att försöka rädda. Jag älskar verkligen honom och har svårt att se mitt liv utan honom. Men vet att det inte kommer vara en enkel väg och det är inte säkert att det kommer gå vägen.

Känner en sådan ilska mot honom och vad han har gjort mot mig och vår dotter. Det var nu vårt liv verkligen skulle börja. Vi har kämpat för att få henne, fyra år av besvikelser och tårar. Under 2018 hade vi fem missfall. Jag gick då och pratade med en kurator men inte han. Funderar på om saker kom i kapp han nu och tog till sitt flyktbeteende. Frågorna är många och jag har inte fått svar på allt. Just nu vill jag bara stänga av och gå på autopilot till på måndag. Jag hoppas verkligen det kommer finnas stöd för mig med.

Jag tycker min pojkvän dricker för mycket. Vi har varit tillsammans i ett år nu och jag har från start sett att han druckit mycket men insåg det inte fören jag bodde med han i somras. Han dricker näst intill varje dag, ca 6-8 öl 6-8%. Han mår inte dåligt vad jag vet och ändrar inte beteende på något vis. Jag kan dock tycka att det är väldigt hög konsumtion och är orolig. Vill höra era åsikter och erfarenheter.

Jag väntar ut honom. Han var sådan här förra året också. Just nu går det inte att prata med honom.
Han är inte på behandlingshem, såg honom komma ut från systemet idag.
Jag tar inga beslut just nu, utan försöker samla kraft.
Jag loggar inte in här så ofta, på grund av att jag tycker det är jobbigt att läsa alla inlägg om missbruk. Behöver tänka på annat

exakt där du är nu Blade Runner, för 3 år sedan. Jag föll ner i totalt mörker. Och trodde aldrig den här dagen skulle komma. Eller att jag skulle ta mig till den platsen. Jag har stridit som fan.

Men nu är den här. Jag drömmer framtidsdrömmar igen.

Det är ingen lätt resa. Men när du kan tänk. Jag kommer dit jag med. Tänk det om så bara för en kort stund.

Hej Rutan 66.
Jag känner igen ALLA dina känslor som du har. Såna känslor TÄR på en och bryter sakta men säkert ner en. Just detta att de ljuger för en är det värsta som finns samt att de tar sitt beteende i försvar. De tänker inte på hur det kostar på hos de närstående bara de själva får sitt lystmäte mättat, så kan de gå över lik för att få det.
Jag känner också igen att man till sist avskärmar sig från vänner och umgänge eftersom det alltid slutar med att han dricker alltför mycket och skämmer ut en. För SJÄLVA skäms de visst inte!? Utan detta överlämnar de till en annan istället. Så på tid och längd blir man mer och mer medberoende och man lever nästan HANS liv istället för ett eget p g a att han inte kan hantera alkoholen. Man får gå "sprit-runda" i hemmet och leta gömmor, man får gå efter och se vad han gör i nästa rum. Man blir som en vakt i sitt eget hem - åt sin man! Sjukt!
Har han redan druckit är det INGEN idé att ta en diskussion då, för de tuggar om och tuggar om samma skit varje gång. Så jag gör som du - lägger mig istället! :( Detta är inte så roligt en lördagkväll - att lägga sig kanske redan runt 21.00. Men samtidigt står jag inte ut med att ens titta på'n när han är påverkad. Han äcklar mig sådant just då så det inte ens går att beskriva.
Med tanke på att halsa direkt ur flaskan kan jag berätta den sista episoden här. Vi hade då - återigen - pratat om hans alkoholproblem och han höll med och sa att han inte skulle dricka mer. Jag tog då också upp detta att vi inte har något umgänge längre med någon och att jag känner mig socialt isolerad. Då sa han att vi skulle bjuda hem en vän till honom så skulle han minsann visa att han skulle sköta sig. Jag frågade om vi skulle ha alkoholfritt, men det skulle inte vi andra behöva. Han skulle hålla sig till alkoholfritt sa han. Mhm, tänkte jag, men som vanligt gav jag honom en chans igen då! Sagt och gjort, vännen kom, vi åt mat och till maten bjöd jag på ett glas rött och sedan stod den öppna vinflaskan på diskbänken här. Efter maten drack vår bekant 2 starköl till matchen som gick på teven då. Då for plötsligt min man upp ur soffan och sa att han skulle sätta på kaffe. Men jag fick då en känsla av att nåt var på gång (man lär sig alla tecken under åren) och smög efter honom ut i köket. Då tar han vinflaskan och ska halsa direkt ur den. Då for jag fram och frågade vad i helvete han höll på med. Då snodde han runt och sen ältade han om och om igen; "jag skulle bara smaka, jag skulle bara smaka, jag skulle bara smaka. Det gör ju inget. Det gör ju inget". Så ja, pinsamt värre när man har främmande och allt, så jag fick försöka lägga band på mig under tiden matchen var på teven. Sen gick vår bekante så fort det bara gick när matchen var över. DÅ brast kriget ut här och jag kände "Nä, nu får det fan i mig vara NOG!" På riktigt alltså! Har ägnat hela mitt vuxna liv åt honom och hans jävla sätt. Jag tror att han denna gången äntligen fattade allvaret för denna gång ERKÄNDE han att han hade problem med alkoholen, vilket han inte gjort ärligt tidigare. Så jag krävde att han tog hjälp så jag fick höra att han pratade med någon. Detta gjorde han och tog då kontakt med rådgivarna här på alkohollinjen. Men nu känner jag att det kanske krävs ÄNNU mer än bara de samtalen, vilka han redan har utnyttjat 3 samtal utav av 6. Sen då? Vad händer då? Känner han att han gjort "sitt" då eller, och kan återgå till det som var förut? Eller? Jag är skeptisk. Man blir luttrad när man levt i missbruksförhållande i 38 år! Jag sitter på en briserande bomb varje dag! Bara väntar på när den smäller IGEN. Och han återigen lallar runt här och luktar alkohol men skyller det på nytt snus eller på att han har tagit halstabletter och dylikt. Men nu är det ju inte bara doften man märker detta på utan hans sätt; ögon som snurrar, sluddrar, raglar och tjatar om ända tills han antingen får utbrott eller somnar. Numera somnar han mer, eftersom jag har lärt mig att inte konfrontera honom när han är full för det blir bara värre. Men trots alla de kännetecknen jag nämnt, så stämmer det INTE att han har druckit! Eller hur! Det får gå så långt till ett erkännande att man ertappar honom med "fingrarna i syltburken" så att säga. Ända fram till dess är det blånekande rätt upp i ens huvud. Man är inte så mycket värd så man kan få sanningen ens!
Men jag har full förståelse varför du är kvar hos honom för förutom alkoholen är han en jättesnäll man och på alla dessa år har han ju blivit en del utav mig. Och det är just detta som man blir extra ledsen över; han är bra i nyktert tillstånd men det där andra monstret vill jag inte alls veta av. Det är knepigt att vara gift med två personligheter varav man älskar den ena och HATAR den andre.
Jag har gjort ett inlägg i denna tråd som du kan läsa och så har jag gjort ett eget inlägg på detta forum där du kan läsa om vill och orkar. Rubriken är: Anhörig och medberoende? Eller hjärntvättad?
Vi är iaf starka vi som står missbrukare nära - det kan ingen säga emot iaf! Det är så skönt att ha detta forum och känna att man inte är ensam iaf. Lycka till med allt. kram /Sussidum

Magiskt att vi kan få stöd av varandra fast vi aldrig träffats ! Ha siktet inställt på horisonten så blir du inte sjösjuk i allt elände. Styrkekram och jag inbillar mig att något gott kommer ut på andra sidan.
Blade Runner

Låter helt magiskt och det är du värd !
Själv kaosar allt med bekräftat skilsmässa och en galen man och barn som kommer i kläm :-(. Känns overkligt att jag någonsin skulle hitta kärleken igen.
Blade Runner

Tror knappt själv på det än. Håller fortfarande garden uppe. Men det har gått tre veckor. Och jag tror jag fallit för någon som inte behöver min omsorg på det sättet. Någon som inte alls triggar mitt medberoende. Någon som jag på riktigt kan luta mig mot. Någon som jag från första stund var mig själv inför.

Jag föll på 0.02 sekunder. Jag kände igen känslan. Men det är inte passionerat och uppslukande. Det är mer lugnt och tryggt. Vad betyder det? Att jag gått framåt. Att jag vågar välja något utan drama. Att jag är mer redo än jag tror. Och nykterheten känns trygg och okomplicerad med honom.

Kanske är frågan du bör ställa. Kan jag vara mig själv fullt ut med honom? Om svaret är nej. Är det värt din tid?

Mitt medberoende är dock aktivt. Blev en familjekris och shit vilken rush jag fick av att kliva in i den och rodda. Känner mig kompetent och klok. Snudd på lycklig. När får säga kloka saker. Skrattar gott åt min självupptagenhet. Men samtidigt. Vill säga det jag kan iallafall. Annars får ingen ro. Men nej. Jag är inte helt frisk än. Oombedd om hjälp är jag också. Ett steg fram ett bak.

Rätt häftig tid just nu ändå. Tänker på er. Det finns lättare tider. Trodde det aldrig och så fick jag uppleva det ändå.

Först var jag bitter för att inte fick vara ifred och vara förälskad ostörd. Hahaha. Men världen snurrar ju inte kring mig och tur är väl det.

Där har man ju varit, i den där rosenröda ilskan där man bara vill ha ihjäl fanskapet. På ett sätt var det rätt skönt också, att sluta tycka synd om och börja agera för min och barnens skull, inte för hans.

Jag hade faktiskt inte tid att gå till Alanon, jag var ensam med en sjuåring och en nioåring och kunde inte lägga en barnvaktskväll på att åka in till stan och älta deras pappa. Istället betalade jag en privat terapeut och smög iväg på arbetstid. "Jag är så arg att jag vill slåss!" minns jag att jag skrev när jag först kontaktade henne.

Men du, det är ganska länge kvar till april. Vad gör du tills dess? Hur bor ni, ska nånting säljas? Jag köpte en egen lägenhet i smyg, bakom hans rygg, med hjälp av mina föräldrar. Sen lyckades han, i ett ögonblick av klarhet, köpa en egen. Därefter skulle han absolut inte medverka till nån jävla försäljning av vårt hus, det skulle stå och ticka pengar för att jag skulle gå i personlig konkurs (!). Sen kom ett till ögonblick av klarhet, då lyckades jag få honom att skriva på mäklarpapper. Så där böljade det, fram och tillbaka, under flera månader, medan jag sålde och städade ur hus, flyttade, råddade ALLT (med hjälp av mina föräldrar).

Finns det nånstans du och barnet kan häcka ett tag medan han ligger och ältar? Finns det plats hos nåt av de vuxna barnen? För ni kan inte bo ihop på heltid i nästan ett halvår - och vad säger att han är med på flytt om ett halvår?

Soc tycker jag tyvärr har varit ganska tandlösa, i alla fall för mig - de är snabba på att ringa efter orosanmälan och kolla "han är väl inte med barnen?", men hade liksom inget alternativ att erbjuda. Flera perioder Innan jag till slut fick nog på riktigt tvingade jag exet att bo på hotell (!) för att jag inte orkade ha honom hemma.

Äsch, jag har ju inga råd att ge. Vill bara skicka dig pepp och jävlaranamma och behåll den där ilskan - det är skönare att vara arg än ledsen, i alla fall i det där skedet. Sen, när allt är klart, kan du tillåta dig att sörja det som var. Just nu ska du bara igenom. Tveka inte att be folk om hjälp, förresten - många gånger vill folk hjälpa till, bara man specar med vad. Jag fick t ex oerhört mycket hjälp med städning inför visning, flytt, passning av barn etc, när jag till slut blottade strupen och berättade för folk att jag faktiskt inte trodde att jag skulle fixa allt det praktiska ensam.

Stor kram! Du klarar detta. (Och tro inte en sekund på att "det inte går att supa på antabus", för det gör det.)

Mija!

Jag känner så väl igen det du beskriver. De står och blåljuger en rakt upp i huvudet utan att blinka eller skämmas. Tvärtom - de vänder det emot en istället precis som du säger. Min man säger att HAN inte har nåt problem, utan det är JAG som har det t ex. Han blir så jävla katig och stursk med lite innanför västen, vilket han annars aldrig är i nyktert tillstånd. Då är han tvärtom en jävla mes utan ryggrad alls! Konflikträdd till tusen!
Jag blir också den elaka när han ertappas på bar gärning. Då reagerar han med ilska. För han trodde ju att han skulle kunna komma undan denna gången med!
Han har, liksom din karl, ljugit om att han har sökt hjälp men aldrig ens närmat sig stället i verkligheten. Han har däremot hittat på en historia om att alkoholrådgivaren inte ansåg att han passade in hos dem. Eller hur!
Man får nog till sist och jag, liksom du, sa att nu får det bli skilsmässa men då tog han sig i kragen och tog kontakt med alkoholhjälp. Dessa samtal (iaf 2 av 3) har jag själv suttit och lyssnat på så DET vet jag iaf är sant. Men sen då? Hur går man vidare för att få tilliten till den som ständigt har ljugit för en? Kommer det nånsin att gå?
Jag önskar er stort lycka till på parterapin och hoppas att även min man så småningom kan följa med på sånt så inte allt blir som förr igen.
/Sussidum

Om jag själv tar kontakt med soc, vad händer och hur går d till? Kanske kanske att jag kan få hjälp av dom? För jag o barnen kan verkligen inte ha d såhär längre...

Det värmer ??

Kommer hem o människan sitter i vardagsrummet, dricker vin o röker INOMHUS!!! Vi har barn o jag har astma, blir skogstokig o nu, står han därnere dammsugare o skriker som en tok för att JAG är dum i huvudet! Alltså på riktigt?!

Vill först och främst råda dig att leta efter närmaste alanongrupp. Du behöver stöd och förståelse av människor som är eller varit i liknande situation. Sedan skulle jag råda dig att om möjligt genomgå något anhörigprogram. Kommunen har ofta det. Du kan själv om du vill, men det är kanske inte så lätt, göra en orosanmälan till soc. Barn får inte bo tillsammans med missbrukande föräldrar. Din man blir då tvingad att antingen flytta eller bli nykter. Det är krav man kommer att ställa på honom och även att han ska uppvisa nykterhet. Sedan är det en sak till och det kanske inte känns så roligt att höra, men det är ditt ansvar att se till att dina barn inte lever under såna omstämdigheter. Han brister i sitt föräldraransvar, men även du. Låter kanske hårt, men det är så man ser det inom socialtjänsten. Förstår att det inte är lätt för dig och i det kaos du befinner dig är det inte lätt att se vad som är rätt och fel. Det viktigaste just nu är som jag ser det att du får stöd att genomföra det du måste göra. Har själv upplevt en oehörd ilska pga en anhörigs missbruk. Jag blev rädd för mig själv när jag tänkte, tänk om det ligger en kniv framme och jag känner detta raseri. Skulle jag då kunna sätta kniven i honom. Var inte säker på att så inte skulle ske och det fick mig att söka hjälp. Jag genomgick då ett anhörigprogram och det förändrade väldigt mycket för mig.

Skriver av mig

Han har gråtit helt hysteriskt över att det är slut, sa att nu är det slut på drickandet, jag vill vara med dig ja slutar osv osv.

Jag pratade med honom dagen efter att jag går inte tillbaka, jag sa att du behöver släppa och jag har och gör det ff. Du behöver hjälp med dina alkoholproblem. Han anser att han kan klara det själv.

Ja har iallafall trots att han säger han ska sluta mm så sa jag att det är över och han får gå vidare.

Jag känner att jag växer mer o mer, men samtidigt så bör jag ta mer o mer avstånd! Men just nu känns det ok ändå och jag har klarat av så mycket som jag orkat just nu.

Tack ??

att en diskussion om er relation är att rekommendera just nu...Du får nog helt enkelt fatta beslut efter hur du känner...

Jag har accepterat det. Många frågar vart han har tagit vägen. Jag vet inte vad jag ska svara. Om han har dumpat mig så vill jag att han säger det, så jag kan söka vidare.

Tack, men min familj säger bara att jag ska försöka stå ut tills jag är klar i skolan...min syster vet inget o vill inte lägga nån börda på henne heller.
Mina vänner har jag knappt kvar då de börjat mer o mer ta avstånd....jag har ingen förutom mina barn! Jag känner mig just nu så jvla hjälplös o ensam

Det låter som läget börjar bli såpass akut så det är fråga om du borde söka dig till ett skyddshem med barnen? Han har en historia av våld och med den grad av fylla ni lever med är det osunt för barnen. Finns det nån familjearbetare på soc eller nåt skyddshem på din ort du kan kontakta direkt? Eller släkt eller vänner ni kan klämma in er hos för ett tag? Ta all hjälp du kan få! Ledsen för din situation ?

Är helt enig med dig Nordäng67. Min mening var inte att ursäkta beteendet utan snarare att belysa att det faktiskt är vanligt med en pappa depression. Hur man väljer att hantera depressionen är ju individuellt och sättet Hanna_b man hanterat det är hemskt. Precis som min exman... önskar inget hellre än att han är ett stöd för Hanna_b och det ska han vara. Så inte min mening att bagatellisera problemet alls.. problemet är dock där och eftersom Det ändå verkar finnas en kärlek kvar så hoppas jag att ni med hjälp kan komma genom det tillsammans.. men fokusera på dig själv och er nya familjemedlem främst❤️.

Alltså denna konflikträdsla som gör att så fort man säger ett endaste litet ord fel så brister d o hela jvla kvällen blir förstörd för att då dricka d och man blir kallad allt möjligt jvla skit! JAG ORKAR INTE MER! Men vart ska jag vända mig för att få hjälp??? Jag behöver en bostad nu!