Senaste kommentarerna i forumet

Alltså denna konflikträdsla som gör att så fort man säger ett endaste litet ord fel så brister d o hela jvla kvällen blir förstörd för att då dricka d och man blir kallad allt möjligt jvla skit! JAG ORKAR INTE MER! Men vart ska jag vända mig för att få hjälp??? Jag behöver en bostad nu!

Trist att det inte löste sig med torpet! Men ge inte upp, fortsätt leta! Det tog mig också månadsvis med tid innan nåt dök upp som gick att slutföra, det är märkligt vad universum ska motarbeta en när man skulle behöva ens lite medvind för att komma vidare. Men du är stark och allt mer beslutsam så när du minst anar det kommer lösningen som känns rätt att dyka upp! Håller tummarna det blir snart! Styrkekram till dig!

Det är bara jag. Och jag tror inte att någon misstänker heller. Eftersom de lånar ut pengar o så. Problemet är att jag inte känner hans familj. Jag känner inte hans vänner. Så jag vet inte vem jag ska kontakta. Men den tanken har slagit mej. Att jag borde kontakta de som står honom närmast förutom jag.
Är så kluven kring detta. Vi har det så bra tillsammans, även när han dricker. Men jag är rädd att det bara är en tidsfråga tills han börjar dricka mer o mer. Tills en flaska sprit om dagen inte är tillräckligt. Och jag ska poängtera att han dricker kanske 4 kvällar i veckan i snitt.

Vet nån annan om att han dricker, övrig familj, vänner? Anar dom nåt? Att vara ensam i en sån här situation är hemskt, jag vet. Vad händer om du vågar berätta för andra hur det egentligen är? Om fler kan konfrontera, ifrågasätta och räcka ut en hand till honom? Jag upplevde det först som att jag svek, skvallrade. Men så här i efterhand var det det bästa jag gjort, att slippa bära oron och ångesten ensam. För inget är ju ditt fel - allt ligger på honom och om nåt ska bli bättre måste han kapitulera, erkänna. Ju fler som vet desto svårare att komma undan med det. Och den sista dom vill lyssna på är ju den som står dom närmast. Jag släppte alla spärrar och outade allt till alla jag tyckte borde veta, möttes av misstro först men sen såg dom till slut det jag såg. Och då var det nästan försent, hans liv hängde på en skör tråd och än är kampen inte över. Men nu bär jag det iallafall inte ensam. Och jag tror det nånstans är en stor lättnad hos min man att slippa lögnerna och att inse att han faktiskt har många runt sig som bryr sig om.

Först, tack för era svar!
Har inte varit här inne så helt missat att ni skrivit.
Situationen har förvärrats och jag vill verkligen konfrontera honom men är så rädd. Rädd för att han ska lämna mej om jag gör det. Hela hans liv har bestått av lögner och att manipulera människor. Han skulle aldrig erkänna att han druckit. Aldrig! Han ljuger om allt, för alla. Han lånar pengar av vänner och familj för att kunna dricka. Han har slutat gå på möten. Han har slutat i sin öppenvårdsbehandling.
Jag trodde ett tag att det blivit bättre. Att han slutat, en vecka klarade han sig utan alkohol. Men sen igår var det dags igen.
Han blir aldrig elak när han dricker, men får helt klart ett annat beteende. Och han dricker bara på kvällarna. Nej, jag försvarar honom inte. Men är bara så rädd för vad som ska hända. Om jag konfronterar honom.
Han har varit på behandling förut i 3 veckor. Det hjälpte uppenbarligen inte alls. Så jag vet inte vad jag ska göra. Jag älskar honom verkligen. Men jag hatar hans fulla jag. Hatar!
Jag vet ju vad jag borde göra men det är så svårt! Så svårt.

mammor med baby blues brukar inte börja supa, registrera sig på dejting sidor och vara otrogna. Utan brukar mer handla om att inte känna lycka fast man borde, trötthet mm. Och att fånga upp dessa känslor måste man ju själv ta ansvar för! Mitt ex gjorde också så sårande och svekfulla saker på fyllan. Inte kändes det ett dugg bättre för att han skyllde på spriten. Tycker du ska fokusera på dig och din baby och låta honom ta ansvar för sina egna problem. Får du en stund över så använd den till att göra något för dig själv. Lider verkligen med dig! Så mysigt att få en bäbis, hemskt att du ska behöva ägna energi åt att vara bekymrad för pappan. Han borde vara DITT stöd nu! Kram ♥️

Att acceptera hur det är när det gäller din syster och också acceptera att du själv inte har ansvaret eller förmågan att förändra henne är det bästa du göra. Börja sätt dig själv först. Du har säkert massor inom dig som du behöver ta hand om och bearbeta. När det gäller hennes löften till er om att sluta: hon ska inte lova er att sluta utan hon skall i så fall lova sig själv. Kommer hon med såna muntliga löften igen kanske du till och med på ett mjukt sätt kan påpeka det för henne. Då sätter du dels gränser för dig själv men också för henne. Svårt när någon man älskar gör sig själv illa. Men man kan så gott det går låta det stanna hos den personen och inte låta det ta allt för mycket av en själv. Kram

Efter tretton år med en alkoholist till man, som konstant ljugit, slingrat sig, förnekat, mörkat, gömt, skyllt ifrån sig och ljugit lite till återstår bara ILSKA inom mig.
I januari i år tog jag steget, (som jag inte orkat och vågat under flera år för jag visste att det skulle bli ännu värre) och sa att jag ville skiljas. Som den offerkofta han är så började det gå ännu mer utför, han söp mer, anklagade mig för allt möjligt, blev paranoid och svartsjuk. Han vägrade samarbeta, gick inte med på att flytta eller ens ha växelvis boende så att vi båda flyttade in och ut så vår elvaåring fick bo kvar. Ingenting fungerade, familjeterapi ledde ingenstans. Han var som en trotsig skitunge som bara ville jävlas och rulla sig i självömkan. Efter dagligt drickande under hela sommaren så föll han till slut i hop i ett krampanfall och fördes i ambulans till akuten. Inte ens där ville han riktigt ta till sig att det var alkoholrelaterat och väldigt allvarligt. När han kom hem så trodde vi att han nått botten, att han skulle ta tag i allt. Han lovade sina tre barn att han nu skulle bli nykter, och han kontaktade arbetsgivare för en rehabplan. Men icke, det blev ännu en trigger till att tycka lite mer synd om sig själv och dricka om möjligt ännu mer. När jag och dottern hittade honom däckad hemma med en nästan urdrucken vodkaflaska fortfarande i näven gick det sönder nåt inom mig - jag slängde ut honom och ställde ultimatum att om han inte var nykter var han inte välkommen hem. Då påbörjade han en sex veckor lång "rymma hemifrån, trotsa och supa-period", tog en kredit på 100 000, sket i att gå till jobbet, slutade höra av, berättade inte för nån vad han höll på med och fortsatte ljuga för vuxna barn och vänner. Jag förstod vad han höll på med och att han tänkte supa in i kaklet. Jag påbörjade en kamp för att hitta honom och hjälpa honom - för min elvaårings skull. Det var soc, arbetsgivare och polis, många veckor av ångest och oro - jag kunde bara se på hur allt föll ihop - hot om att han skulle få sparken, ekonomin kraschade, dotterns mående av att ha en pappa som bara dragit, vuxna barnen som vägrat tro mig att det var så här allvarligt och som kollapsade i ångestattacker när det stod klart för dom hur skarpt läge det var. Gamla föräldrar som bara grät och inte visste vad dom skulle ta sig till. Allt var kaos. Så till slut hittades han söndersupen i en husvagn, vi tog honom direkt till beroendeakuten och efter fem dygn var han ute och hemma hos oss igen. Hjärnan funkar inte på honom som den ska längre, han är inte ångerfull eller märkbart ledsen eller berörd över vad han ställt till med, han är samma egoistiska empatilösa skithög som han alltid varit. Och här sitter jag, fast med honom trots att jag velat skiljas i flera år....skilsmässan går igenom först i april då han vägrade samarbeta kring det dom första månaderna. Jag trodde i min naivitet att arbetsgivaren skulle skicka honom på ett behandlingshem direkt han blev utskriven så att han fick en ärlig chans att fösöka förstå sitt beteende och att jag och elvaåringen skulle få lite lugn och ro och veta att han var i goda händer dygnet runt - men nä, det har man ju fattat vid det här laget att man är såååå ensam i allt det här. Nu är det ligga hemma i en sjukskrivning, företagshälsovård, antabus och en väntan på nästa steg och under tiden lever jag och elvaåringen i ett vacuum - helt styrt av honom och hans behov. Samtidigt som jag ska försöka rådda i allt med ekonomin, orosanmälningar till soc, orka arbeta själv, trösta och stötta barnet...Så det här är inte ett inlägg om sorg eller att älska nån som har ett missbruk - det här handlar om att jag är SÅ JÄVLA FÖRBANNAD och såååååå klar med att dalta med en alkis som har noll självinsikt. JAG VILL HA MITT LIV TILLBAKA och inte hållas gisslan av honom och hans förbannade sprit!

Jag får ont i magen när jag läser ditt inlägg. Jag var med om i princip samma sak när vår dotter föddes. Min Exman söp massor och distanserade sig. I efterhand har jag förstått att han fick en pappa-depression. Vården är snabb att fånga in oss mammor vid baby blues men papporna finns det inget skyddsnät för. Kan det vara så att din man upplever samma som mitt ex gjorde? Sök på daddy blues eller liknande på nätet så finner du massor av information.

Jag hoppas så att ni kan rädda ert äktenskap. För oss gick det inte men det berodde inte enbart på ovanstående men det förstörde onekligen väldigt mycket. Man har fullt upp med att anpassa sig till nya livet med barn så man hinner inte tänka för mycket på sin partner. Om möjligt och han är villig så rekommenderar jag er att gå i parterapi redan nu. Gällande alkoholen så verkar han ju ändå ha insett att han har ett problem vilket är bra men lita på din magkänsla och var inte naiv.. alla gånger jag misstänkt något har det visat sig stämma och jag önskar att jag hade gjort något åt det tidigare.

Fortsätt skriva här och använd oss som bollplank. Vi har alla mycket sorgliga erfarenheter som man önskar att man inte hade men de kan hjälpa dig att få perspektiv och stöd i en otroligt tuff tid. Vi står på din sida och hejar på. Du verkar vara en stark och insiktsfull person men bra magkänsla så låt inte medberoendet ta över.

Nä, d är bara att börja om. Torpet blev inte vårt heller...när ska d bli vår tur? Jag har aktivt sökt hus/lgh i snart 4 mån, finns d inget till oss! O tanken är jag mer o mer på väg bort men känns som att allt bara fastnar o paniken över d börjar sakta infinna sig ju fler avslag man får....

Fy vad jobbigt för dig Azalea. Så kämpigt.
En stor kram från mig?

Skulle först vilja rekomendera dig att ta kontakt med alanon eller om det finns någon annan anhöriggrupp. Upplever att du behöver stöd i att hantera situationen, men även stöd i att kunna acceptera situationen. Du säger även att din mamma har problem med alkoholen så du verkar har levt med det här ett tag. Alanon hittar du på nätet. Svårt att säga vad du ska göra för att motivera din syster att ta emot hjälp för sitt alkoholberoende. Ofta är det så att man måste må riktigt, riktigt dåligt för att bli motiverad till förändring och då gäller det ju för dig som anhörig att inte underlätta för din syster. Vad som är svårast tycker jag är att inse sin maktlöshet, men när man väl lyckas blir det en befrielse. Givetvis vill man fortfarande att ens anhöriga ska bli nykter, men det blir lättare att hantera situationen och det påverkar ofta även den som är beroende. Alanon är alltså mitt förslag till en början med. Lycka till ❤

Du är faktiskt en stor inspiration för mig. Känns som vi är nära varandra och med samma dåliga erfarenheter så är du ett ljus som lyser i andra änden av tunneln.
Du klarade det och då ska jag också kunna det.
Kram tillbaka ???

Svårt det där. En sak som är positivt är ändå att han faktiskt har tagit tag i det här på egen hand. Innan du upptäckte honom. Han har säkert verkligen haft ångest för både det ena och det andra. Att få barn är ju en enorm händelse i livet och kanske det finns en ett samband med det han har gjort och den ”panik” över förändringen som man kanske kan känna.
Jag vill se det som positivt att han har tagit det här initiativet själv. Hoppas verkligen att ni kan lösa det här, men jag tror att han kanske behöver prata med någon om sitt flyktbeteende, så han inte återvänder dit.

Vet inte ens vart jag ska börja, är så förvirrad och ledsen. Min erkände i lördags natt att han är alkoholberoende och har druckit varje dag i två månader. Han har i perioder inte haft det sundaste förhållandet till alkohol, druckit lite för mycket på fester och ibland varje helg.

Efter det att vår dotter föddes för sju veckor sedan har han dragit sig undan och betett sig konstigt. Jag har vid flera tillfällen misstänkt att han druckit och konfronterat honom men han har nekat. Med sömnbrist och ett nytt liv som mamma har jag inte orkat/hunnit gå in djupare och tänkt att jag inbillat mig. I torsdags ringer min man o säger att han är på väg till läkaren för att han har sådan panikångest (Han har haft problem med det tidigare). Han är hos läkaren både på torsdagen och fredagen och efter fredagens besök får han en massa tabletter som enligt han själv ska börja med om någon dag. Vilket jag tyckte var konstigt att han inte skulle börja nu, men efter flera sömnlösa nätter orkade jag inte gå in djupare på det. Sa mer att jag tyckte det var konstigt och ifrågasatte även valet av mediciner och sa att vi måste ringa på måndag och kolla detta.

Jag började fundera på om han hade en affär med någon annan och när han somnat tog jag hans telefon för att snoka, väldigt hemskt men kände i hela kroppen att något var fel. Hittade att han var medlem på en dejtingsida och skrivit med flera tjejer (sexuella saker)och de har även verkats träffats och gjort saker. Jag väcker min man och konfronterat honom med min upptäckt. Han blir arg och vi bråkar men jag vägrar ge mig. Tillslut säger han att han inte har sökt hjälp för ångest utan för att han har alkoholproblem. Medicinerna är för att han ska bli nykter hemma utan att få absitens. Jag blev helt paff även om jag misstänkt att han druckit så trodde jag aldrig att det var på denna nivån. Jag har firtfarande inte förstått att han är alkoholist och att han har varit otrogen (som han säger hänger ihop med alkoholen. Idag började han med antabus och plockade fram all alkohol han gömt hemma och hällde ut. Han sjukskrev sig från jobbet och på onsdag har vi en tid på beroendenheten.

Jag älskar honom verkligen och vill tro att det går att rädda vårt äktenskap. Men jag är helt slut både mentalt och fysiskt. Vad ska jag göra, vart ska jag vända mig till ? Ska jag lämna honom innan han får chansen att bevisa att han vill och kan bli nykter och hålla det? Är så lost i mina tankar och känslor

Välkommen hit. Det är alkoholen som ställer till det och så länge den beroende inte vill ta tag i sina problem så kan man som anhörig inte göra något, bara vara med och fortsätta brytas ner. Jag har tagit emot tusentals fruktansvärda sms under våra år tillsammans. Jag har rest mycket i tjänsten och har då alltid attackerats av telefonsamtal mitt i natten och ofta ett 50 tal sms samma kväll. I helgen postade jag efter 20 år skilsmässohandlingarna men jag har inte vågat säga något ännu. Stort lycka till i din resa och att hitta detta forum och börja dela dina tankar och vardag är ett stort första steg. Kram Blade Runner

Vad du får vara med om och vad oerhört svårt det måste vara för dig att hålla distans och försöka släppa. Har hans anhöriga tagit honom till sjukhus?
Min fd man har ramlat och brutit fingrar och fot i fylla och slagit sönder ansikten vid några tillfällen och kissat ner sig och slagit sönder inredning i huset när han ramlat men inte på det dramatiska sätt som du varit med om. Vid tillfällen har han hallucinerat och det är obehagligt att hantera. Mitt i allt detta peppar du mig för att jag tagit mod till mig att lämna. Du är fantastisk !!!!! Stor kram Blade Runner

Jag är rädd för nästa kapitel nu när min man inser att det är definitivt och han inte kan hålla kvar mig med verbala hot och psykisk utpressning. Så ovärderligt att ha er, ni som vet EXAKT hur det är !
Kram

Jag är också rädd för mina skuldkänslor och hur jag ska hantera dem om han inte klarar av livet på egen hand. Jag är också rädd för allt han kommer säga om mig när han blir arg och gör allt för att ”verbalt döda”. Samtidigt har jag förberett mig mentalt i mer än ett år men tänkt på det mycket mycket längre och nu har jag tagit steget, det hade varit helt omöjligt för fem år sedan. Häftigt med egen lägenhet, längtar tills jag och barnen har något eget. Kram

Din omtanke värmer ! Jag är orolig för hur det ska gå att sälja hus och hur han ska klara sig på egen hand :-(.
Precis som du skriver är det en sådan ögonöppnare att läsa att beteendena ofta är nästan identiska och att det har med missbruket att göra. På så sätt klarar man av att ställa sig på sidan och betrakta och sluta dansa den ickekreativa dansen. Kram

Jag känner mig faktiskt orolig för vad jag ska fylla mina tankar med när jag inte längre fokuserar på honom. Jag vet ju inget annat som vuxen, hur ska det gå? Så betryggande att höra att det går bra för dig och du är en förebild. Kram ❤️

Att inte tänka på det men det bubblar upp hela tiden. Det var så sjukt mycket blod att synen av det är svår att få bort.
Familj har varit där idag och han är väldigt konstig. Vet inte om han druckit eller om det är blodförlust.
Ska köra ut en sväng ikväll och kolla ihop med hans familj

Det är några dagar sedan du startade din tråd och jag undrar så hur du har det idag. Det kan ta lite tid och skrivande innan en ny tråd får fart. Ditt inlägg berör och du är klok som söker stöd. Din rubrik talar om hur du mår. Du har nått vägs ende och vill ta steg för att förändra din situation. Du har redan börjat, du skriver här och du ser till att dina barn inte utsätts för en berusad förälder. Bra!

Många känner sig ensamma i den situation du beskriver och det kan vara svårt för omgivningen och en själv att förstå hur en relation kan förändras så drastiskt och det är tufft att komma till insikt med att det som en gång var inte längre är. Du beskriver det så uppriktigt när du säger att du inte är attraherad av din partner och att intimitet inte är möjligt. Våld, fysiskt som psykiskt hör inte ihop med kärlek. Det som sägs och görs under berusning påverkar naturligtvis också den nyktra relationen. Jag skulle vilja gå så långt att säga att det är en sund reaktion på en osund tillvaro. Du är klok som litar på dina reaktioner.

Hur tänker du nu, vad kan bli ett nästa steg för dig?

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Vi tror dig. Du tror dig! Och det är mer viktigt än vad en del förmå förstå. Att leva med våld och eller hot om våld, såväl psykiskt och fysiskt kan påverka oss så pass mycket att vi börjar ifrågasätta verkligheten. Du har verkligen gjort ett klokt val som börjat berätta om hur du har det. Gissar att det nästan känns surrealistiskt att den man en gång velat älska nu är den som begår ett brott mot dig. Kanske har du redan fått rådet eller tagit steget att ringa Kvinnofridslinjen? De har öppet dygnet runt, 020 505050 och kan hjälpa dig att reda i dina tankar och kanske blir det då lättare att ta de beslut du behöver ta nu. Jag hoppas även att du fortsatt skriver här och får respons från övriga användare.

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Vill bara titta in och säga att det märks att du tar ditt eget mående på allvar genom att göra annorlunda trots att det är svårt. Kan inte låta bli att undra hur du har det nu. Oavsett vad som hänt så får du gärna berätta hur det går för dig. Bara om det känns okej förstås.

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhrigstödet