Senaste kommentarerna i forumet

@Zarysz
Ja tyvärr så tänker du inte så rationellt.
Gör ett medvetet val nu när du fortfarande kan.
Du kan inte fylla hans tomrum aldrig.
Rekommenderar starkt att du kontaktar en terapeut innan du blir än mer medberoende och sjuk själv.
Och utgör från att du inte avser att bilda familj eller bli sambo. Det vore förödande.

Ta hand om DIG!
I all välmening.

@Åsa M Tack för ditt svar.
Jag förstår fullkomligt vad du "säger" .
I detta fall är det jag som är "problemet", jag har svårt att ta upp detta med hans drickande med honom.
Dumsnäll och "idiot" som jag är känner att genom att ta upp detta så kommer det bara förvärra hans drickande.
Mon uppfattning är att han är inte mottaglig för en sån diskussion, konfrontation.
Dumsnäll som jag är " vet inte hur ta mig ur detta" , han är innerst inne en godhjärtad person och det finns anledningar till vad som lett till att han flyr till alkoholen .
De anledningar har han inte kunnat/vågat prata om, men jag har vidrört ämnet och försökt få han att öppna sig för mig .
Jag förstår att jag är ingen terapeut, inte psykolog eller kunnig att hjälpa han med hans "psykiska trauman" , dock hoppas jag att jag kan nå han till att försöka våga ta tag i sina trauman, möta hans "hjärnspöken ".
Kanske är jag naiv ,ja....ändock så skulle jag vilja finnas till för han för att han ska hitta modet.

@has Tack för ditt svar.
Jag förstår fullkomligt vad du "säger" .
I detta fall är det jag som är "problemet", jag har svårt att ta upp detta med hans drickande med honom.
Dumsnäll och "idiot" som jag är känner att genom att ta upp detta så kommer det bara förvärra hans drickande.
Mon uppfattning är att han är inte mottaglig för en sån diskussion, konfrontation.
Dumsnäll som jag är " vet inte hur ta mig ur detta" , han är innerst inne en godhjärtad person och det finns anledningar till vad som lett till att han flyr till alkoholen .
De anledningar har han inte kunnat/vågat prata om, men jag har vidrört ämnet och försökt få han att öppna sig för mig .
Jag förstår att jag är ingen terapeut, inte psykolog eller kunnig att hjälpa han med hans "psykiska trauman" , dock hoppas jag att jag kan nå han till att försöka våga ta tag i sina trauman, möta hans "hjärnspöken ".
Kanske är jag naiv ,ja....ändock så skulle jag vilja finnas till för han för att han ska hitta modet.

Jag som barn själv till en förälder som dricker.
Min mamma lämnade tillslut, hade tre barn ihop med hnm( min pappa ).
Är så tacksam för hon lämnade. Dock besviken för inte soc tog bort vårdnaden av oss ang hnm.
För han slutade ej dricka trots mamma lämna.
Hade varit så mycket bättre om mamma fick egenvårdnad. Kunde vi oavsett lärt känna våran pappa ändå. På våra villkor.
Mamma testade med ett år uppehåll, som han faktiskt höll i början, men sen gick det utför.
Du kan testa med vita månader , sen minska sakta till inget alls. Jag som barn till en alkholist, hellre att jag bor med den som är nykter än den som är berusad. För ens psyke tar på en så mycket och ingen bra miljö för barn att växa upp i. Sätt dina barns känslor före dina isåfall.

Lever med en pappa som dricker varje dag. Vissa dagar mindre och vissa mer, Ibland är han hur go som helst och andra ser han svart och blir aggressiv/ elak mot alla i närheten. Bor dock ej hemma, är 22. Men umgås mycket med min pappa. Jag och min familh har både skällt ut , hotat med och bryta och bett snällt så många gånger i så många år.
Han tar oss för givet och skiter i.
Skyller på att han njuter , det är helg eller att han är vuxen. Elr tar fram martyrsnacket.
Han är envis med som en åsna, så tvinga till vården kommer ej på frågan. Har ingen aning vad jag kan göra. Du kan testa med att bryta ett tag för och se ifall dom inser? Min pappa funkar så att han låtsas som ingenting dagen efter han ställt till det, jag funderar på att bryta helt pågrund av mitt psyke och även fått ett barn nu och vill inte att dom växer upp som jag och mina syskon gjorde, Men svårt och bryta med ens föräldrar. Oavsett om jag förbjuder alkohol hemma hos mig när han är där eller i min närhet, smyger han med det ändå. Så respekten finns absolut inte där.

Har hon familj som kan hålla koll på henne och se till att hon kan få hjälp? En chef som kan agera? Socialtjänsten kan också hjälpa till om de får in en orosanmälan.

Känner igen mig i det du berättar. Min sambo dricker även dagligen, oftast från dagtid tills han somnar, alltså även på arbetet. Den här klumpen i magen man börjat få när man ser den där ölburken, hur dem öppnas en för en. När han är full och inte kan behärska sig och luktar öl får en att bli så avtänd. Jag äcklas ju av honom i de stunder. Vill knappt dricka själv mer, ibland kan jag ta nån öl med fastän jag inte gillar det bara för det blir mindre för han att dricka. Vet inte vad som är bäst att göra om det är att vara tyst och inte bry sig, eller försöka stoppa när han vill köpa mer och prata. Inget hjälper, det är väl det att han måste vilja själv.
För första gången sa han imorse att han behöver ha hjälp, att han inte kan kontrollera det och att det inte är normalt. Det känns väldigt skönt han insett, men jag vågar inte hoppas för mycket. Tror inte det kommer ske en handling från det än iallafall och förmodligen kommer han hem senare med en öl i handen och några mer.
Hur tog din sambo steget? Vad fick han att inse till att faktiskt göra en förändring. Det här med att känna sig tråkig kan jag verkligen förstå.
Jag vet tyvärr inte heller vad du ska göra, älskar du honom och du mår bra i relationen följ ditt hjärta och finns där för honom som ett stöd. Du har även påverkats av detta och dina tankar som du har borde du också prata ut om, till psykolog tänker jag. Så även du kan jobba bort det, fokusera på dig själv och få dig själv att må bra. Mest för ditt eget bästa, sen tror jag att om du är stark kan du dra med han upp på ett annat sätt och vara hans pelare. Inte för att tynga dig, du måste skydda dig själv från att låta hans problematik dra ner dig. Men finnas där så inte han känner sig ensam, för han har säkert också mycket jobbiga tankar o känslor.
Jag hoppas allt blir bra för er, allt löser sig med tiden. Och att inga andra dåliga vanor ska påverka erat liv och relation
Och kom ihåg, du är bra

Mina föräldrar (båda nu 60+, jag 30år) har alltid druckit mycket så länge jag kan minnas. Pappa dricker mindre men ofta, har alltid varit fredag lördag söndag samt några öl utspridda under veckan då han till exempel ska städa garaget eller haft en tuff dag på jobbet. Mamma dricker fredag lördag men mer. Hon sitter i sin fotölj och hinkar rödvin på box.
Har vid ett flertal tillfällen tänkt ”men de är klart att dom måste få slappna av och njuta av livet” då de egentligen aldrig blir aspackade/aggressiva/fysiska men har med tiden förstått att det såklart är ett problem eftersom jag mår som jag mår.

Första gången jag sa till dom var jag 15 år. Berättade att jag inte mådde bra när dom dricker pga dom blir alltid rätt irriterade på varandra och slutar oftast med dålig stämning eller bråk. De båda lovade att bättre sig och skyllde på att de är skönt att få slappna av på helgen. Sedan har det varit så ca en gång per år - jag kommer gråtandes, säger att jag inte mår bra i deras drickande, att de blir annorlunda, de blir personlighetsförändrade och ”slappa/sega/larviga” och de lovar att ändra sig. Blir bättre någon månad men sen tillbaka.

Det senaste som hände var en månad sen. Jag sa till på skarpen och bad pappa gå till psykolog (han har varit värre senaste tiden och mamma har varit nykter ett år efter psykolog men nu börjat trilla tillbaka). Mamma höll med och kontrade med skilsmässa.
Papp lovade att ta detta på allvar igen och sa ”ge mig en vecka utan alkohol så ska jag bevisa att jag klarar av det”
Den veckan var den finaste veckan på flera år i denna familj.

MEN de som hör till saken är att jag bor på annan ort och igår fick ett meddelande av min bror som bor hemma att mamma igår var full vid 12 och pappa full kort därefter. De har alltså båda börjat dricka igen och jag har inte hört något om varken skilsmässa eller psykolog.

Vad gör jag härnäst? Tvingar på dom hjälp hos vården? Hotar med att kapa relationen? Gör en pakt med hela familjen att vi ALLA är utan alkohol minst ett år?

@sofias77 Åhh.. jag känner så igen mig. Min sambo dricker också varje dag, minst 5 och upp mot 20. Man får en klump i magen när han kommer hem och har druckit för mycket den dagen, framförallt om något dåligt skett och han är arg. Då går det ut över mig, det känns verkligen inte bra i en. Att vara osams hela kvällen och natten, för en ny dag dagen efter och risk för att bli samma kväll igen. För den här ölen kommer ju alltid fram. Jag hoppas inte han varit våldsam mot dig? Du ska veta att du iallafall inte är ensam, jag förstår när du säger att du inte orkar mer. Ändå stannar man för att man älskar dem, jag märker på mig att jag gärna skyddar honom och tycker ölen är felet och problemet. Men när man sitter där på kvällen eller natten ledsen för att han är full, högljudd och respektlös så tänker man bara nej, det är inte värt det mer. Men ändå är man kvar och jag vet inte om vi kommer ångra att vi inte gick tidigare, eller inte

Munkaveln åkte av o jag sa något.

Det var efter att jag lagt märke till några taskiga kommentarer o en dålig attityd mot barnen. Inte säker på att det beror på alkoholen (bara) men inte okej oavsett.
Kände att det spelar ingen roll hur jobbigt jag tycker det är att konfrontera min man - i detta läge är jag skyldig att stå upp för barnen. Vara den sunda vuxna.
(våra barn är stora, övre tonår)

Det var jobbigt o landade inte så väl, inte till en början.
Han var iallafall nykter.
Han blev ledsen men var oförstående o gick i försvar. Fick vara ifred en stund o när jag åter tog upp samtalet var offerkoftan tung över hans axlar.
Otroligt oattraktivt.
Väckte min ilska o istället för tröst, som han nog förväntat sig sa jag rakt ut bla:
'Det är inte synd om dig i detta!'
Han hajade till.
Lämnade honom ifred igen.
Senare en okej stämning o vi pratar normalt med varandra. Var ju tysta leken ett tag, han ville inte prata med offerkoftan på.
Säker på att han kommer tänka till o inte fortsätta med taskiga kommentarer, han är ju inte elak som person. Men att vara stor nog för en ursäkt eller prata om det mer förväntar jag mig inte just nu. Vet inte om han inser, minns eller ens håller med. Så inget stort genombrott.
Han har nog med sitt självelände.

Detta gör ingen förändring i det stora problemet - alkohol- så klart, men det kändes bra i mig.
Det var viktigt på riktigt. Det var jag bara skyldig att göra!

Liten händelse i det stora hela men en bra o skön lärdom för mig.
Det var skönt att säga ifrån!

Hej!
Jag har en ny väninna som bor nära mig som nu har varit jättefull varje dag i en vecka. Hon mår jätte dåligt och jag är så rädd att det ska hända något allvarligt! Hennes kropp är så skör och hon har under berusning förstört nära relationer. Hon visar inga tendenser på att sluta dricka trots löften om detta och jag är rädd att det kommer gå riktigt illa! Vad kan jag göra?

/oroligaväninnan

P.s Akutpsykiatrin där vi bor är under all kritik och hon har blivit nekad hjälp innan.

@has
Så skönt med dina ord av förståelse!
❤️

Jag vet inte om ni brukar lyssna på sommarpratet, men idag handlar det om att växa upp med en pappa med alkoholproblem. Det är en gripande berättelse som jag tror många kan känna igen sig i. Hon beskriver alla känslor som blir, försöken att sätta gränser och den kärleken som finns där samtidigt.

https://sverigesradio.se/avsnitt/kenza-zouiten-subosic-sommarpratare-20…

Du behöver inte orka, välj ditt eget liv o starta om. Om tio år kan du njuta o glädjas åt ditt beslut när du ser tillbaka.
Istället för att vara nedbruten.

Det enda som är värre än att ha lagt denna tid åt att leva i en destruktiv miljö är att göra det en dag till.
Du kan.

Gå idag o bo tillfälligt hos vän eller släkting.

Åk bara iväg och undvik konflikt gällande ditt beslut, det kan vara farligt.

@emilö Hej! Jag kan verkligen förstå hur jobbigt det måste kännas för dig efter det du varit med om. All oro och skräck som du i stunden trängde undan som sedan kommer över dig när faran är över. Helt normalt och det är bra om du får ut allt du känner, bra att du skrev här. Du ska verkligen inte klandra dig själv för det är inte ditt ansvar att se hur mycket hon dricker och att stoppa henne. Det bara hon själv som kan stoppa och ta ansvar för sitt drickande. Det verkar som hon inte kan kontrollera sitt drickande men det är ändå inte ditt ansvar. Det kan vara en bra idé att du pratar med henne om att du känner dig orolig för hennes drickande och kanske fråga hur hon själv ser på sitt drickande. Kanske avfärdar hon dig. Det är ändå inte ditt ansvar och om du börjar kontrollera henne, kan er relation bli skev. Som vänner ska man stötta varandra och hjälpa varandra, men inte kontrollera varandra. Då blir det mer en föräldrar-barn relation, du är en fin och omtänksam vän, men du är inte hennes förälder. Hoppas ni kan prata om detta på ett bra sätt och att du inte hamnar i denna situation igen. Om det blir något liknande framöver kan du ju lämna stället innan det går överstyr och sätta en gräns för vad du vill vara med om.

Sköt om dig och vad bra att du inte dricker alkohol bara för att dina vänner gör det💕

Fina du, du måste därifrån. Man kan inte få någon att sluta dricka, de måste vilja det själva. Du mår inte bra av att vara i den där situationen. Vad behöver du? Kan du fokusera på dina egna behov? När man är medberoende är det väldigt lätt att allt fokus hamnar på missbrukaren.

Jag förstår din rädsla så väl❤️

Jag trodde vi kunde prata om problemet till en början, jag trodde till och med att en förändring skedde efter de samtalen.

Men i efterhand har mannen berättat att han kanske minskade sitt drickande första gången, därefter enbart blev bättre på att smyga.

Han har berättat att han kunde vakna på morgonen och tänka: aldrig mer! Sen nånstans under dagen ändrades det till: nu blir det gott med en öl!

Ändå hade insikten till problematiken inte landat, trots att det mönstret upprepades igen och igen.

Så var inte så hård mot dig själv för att inte lyfta problematiken. I alla fall inte utifrån att din partner ska komma till insikt.

Däremot kanske det skulle hjälpa dig att komma vidare i processen? För mig kändes det viktigt att jag hade försökt nå fram. Att jag visste att jag varit tydlig och rak.

Trots att jag kände att jag varit det kom jag inte vidare förrän någon utomstående var glasklar med att min man inte riskdrack, utan faktiskt var alkoholist.

Det känns som att jag gick runt i en egen förnekelsebubbla, på samma sätt som han.

Jag la troligtvis också ner samma mängd energi på att försöka förstå hur allvarlig hans problematik var, som han la på att planera sitt drickande (och döljande av detsamma).

Istället för att känna efter hur det blev för mig (oavsett grad av problematik), och vad jag behövde göra för att må bra.

Jag hade jobbat massor med mitt medberoende innan jag träffade min man. Jag var så besviken på mig själv för att jag återigen satt mig i en så destruktiv situation.

I efterhand kan jag se att det troligtvis var just för att jag hade jobbat så mycket med mitt medberoende som jag tidigt såg ett mönster som jag inte tyckte var friskt, lyfte det och lämnade när saker försämrades (sista halvåret var ofta riktigt dåligt eftersom makens humör blev väldigt ostabilt. Han blev mer och mer lättirriterad och till sist pratade jag knappt med honom om något som var viktigt över huvudtaget - eftersom inte heller jag ville skapa dålig stämning).

När man är mitt i det kan man känna sig som den ensammaste människan på jorden. Men vi är (tyvärr) många medsystrar och bröder som vandrat samma väg❤️

Det kan bli bättre! Förhoppningsvis för er tillsammans, men absolut för dig och era barn.

Ett litet första steg kanske kan vara att börja fokusera mer på dig, vad du känner, vad du behöver. Istället för att dras med i den där sjuka dansen.

Alkoholism är en sjukdom, det går inte att ha sunda diskussioner med någon som är sjuk i ett aktivt beroende (jag kan ha fel, men det har blivit min erfarenhet. Gudarna ska veta att jag försökt!).

När jag ser tillbaka är det det jag önskar att jag hade förstått tidigare. Att jag hade lagt mer energi på att förstå mig själv i stället för att försöka förstå honom och försöka få honom att förstå mig.

Den där destruktiva dansen skickade mig rakt in i väggen med, vad det känns som just nu i alla fall, en väldigt lång sjukskrivning och väg tillbaka till orken och hälsan igen.

Du är verkligen inte ensam i att hålla igen och släta över för att inte gunga båten. Jag tror alla som levt nära någon som missbrukar känner igen det så väl❤️

Jag orkar snart inte mer. Min sambo dricker 5-6 starköl varje kväll, 6 folköl på söndagarna. Ingen mindre än 7%. Jag har försökt få honom att antingen dra ner på antalet eller på procenten men han lyckas alltid manipulera mig. När han har druckit 4 öl så börjar han bli otrevlig och det räcker med en lite fel kommentar så är vi osams resten av kvällen och natten. Han skyller allt på mig och säger att bråket är mitt fel om han inte får dricka. Det blir en ond cirkel. Jag vet snart inte hur jag ska göra. Jag tror inte jag orkar mer. Jag har pratat snällt,och sagt hur jag känner men han verkar inte bry sig. Jag känner mig stressad varje dag över detta. Jag älskar honom men orkar inte försvara honom inför min familj heller längre.

Hej det låter precis som mitt ex, efter att jag sagt att jag ville separera och han slutligen accepterat det blev han som förbytt och säger att han ska sluta dricka osv. Vi har varit ifrån varandra under sommaren men träffades nu igen och måste bo några dagar under samma tak i och med att han ska flytta ut denna vecka. Han stack och söp igen och märkte hur påverkad jag blivit av hans tal om att han är förändrad, när allt egentligen fortsätter på samma sätt. Å ena sidan blev det en bekräftelse om att jag fattat rätt beslut, å andra sidan hade jag nånstans ändå trott att han hade ändrats. Egentligen är jag väl mest besviken på mig själv för att jag varit så naiv. Och för att jag fortfarande är så fast i honom. Jag borde väl vara tacksam för att han visade sitt sanna jag så att jag verkligen kan gå vidare. Men förstår verkligen din situation och hoppas du kan det också.

@Åsa M jo det är den där fulla förståelsen och förlåtet som man vill ha men kanske aldrig kommer att kunna få. Kanske man mest måste förlåta sig själv för att man har trott så många gånger och stigit över så många gränser. Jag börjar också känna ilska och vet att jag måste bearbeta den med andra och inte ta ut den på honom (lönlöst) men så svårt. Och den här utmattningen. Den hade jag inte räknat med, jag har så länge parerat för mina barn och är nu helt slut och ledsen inför dem och tålamodet tryter. Träffade en gammal bekant snabbt på gatan och bara grät, han sa att han ju förstår att det är tungt och att jag är trött med allt jag orkat med under så många år - det är ju sant, men så svårt att förhålla sig till. Blir så ledsen på mig själv när jag inte orkar med barnen som är väldigt utåtagerande som bäst.

Helt sant, ord är väldigt billiga. Handling är det man vill se, och oftast får vänta väääääldigt länge på. För min del tog det två år innan exet ens bad om ursäkt för sitt svineri under fylla. Man måste helt enkelt stålsätta sig. Dock tycker jag läkandet är betydligt lättare med avstånd, så heja dig! Du är på rätt väg.

Det låter fruktansvärt jobbigt. Jag tänker att det är två frågor här. Dels om du kan uppmärksamma henne på att hon troligen behöver hjälp, men det är också en fråga om att DU kan behöva hjälp att hantera vad du har varit med om. Dricks det alltid mycket i din vänkrets? Jag reagerar på att du skriver att det dricks tills det sluddras och tappas balans osv, för mig låter det som att det är ett väldigt gränslöst förhållande till alkohol. Är de vana vid att du får anta rollen som Florence Nightingale så att de kan fortsätta dricka? Har du berättat för sem hur det får dig att må? Jag har också haft såna tendenser i mina vänskapsrelationer, att prioritera andras välmående före mitt eget, och det är väldigt tärande både för en själv och för relationerna. Fundera på om du vill ändra på dynamiken er emellan.

Jag vet inte vad jag ska göra.
Jag va på en tjejkväll med två av mina vänner. De skulle dricka lite alkohol för att ha lite roligt och slippa ångesten lite. Jag drack ingenting då jag inte dricker någon alkohol. En bit in på kvällen så kommer några bekanta till en av mina vänner för att umgås och dricka lite. Men här går det snett. En av mina vänner börjar dricka kopiöst mycket. Jag är van vid att mina vänner dricker så mycket att det börjar sluddra i talet, har svårt med balansen och inte är 100% medvetna om vad som hänt eller händer. Men i helgen drack hon alldeles för mycket. Vid 23 tiden på kvällen ramlar hon ihop och blir medvetslös. Jag försöker få kontakt med henne men ingenting händer. Jag ropar hennes namn och försöker göra olika ljud med händerna för att se om hon vaknar till, men det gör hon inte. Jag provar att göra smärtstimulering på henne, men ingen reaktion. Jag börjar då kontrollera hennes andning och märker att hon andas lite konstigt, väldigt tungt. Så jag lägger henne i sidoläge och kontrollerar hennes puls, den va normal. Just i stunden fick jag ingen panik utan jag bara fokuserade på hennes tillstånd och ringde till sos alarm, de skickar då ut en ambulans. Efter ett tag vaknar hon till lite och kan röra på sig, men hon svarar inte på tilltal och jag får ingen respons överhuvudtaget. Vid flera tillfällen under natten hamnar hon tillbaka i att hon inte reagerar på någon stimuli eller något. Så jag sitter och vaktar henne resten av natten för att se till att hon är okej, och om hon skulle behöva akut vård så fanns jag där och kunna larma till sos igen.
Som sagt under händelsen kunde jag trycka bort alla känslor och enbart fokusera på att hjälpa och vårda. Men när jag kom hem dagen efter och började bearbeta och tänka på vad som egentligen hände, så blir jag överväldigad av massa känslor och panik. Varje gång jag slappnar av och sluter mina ögon är jag tillbaka där igen, sittandes på golvet bredvid min vän som är medvetslös. Jag vet inte hur jag ska hantera alla känslor. Jag klandrar även mig själv för att jag inte hade mera koll på hur mycket hon drack och satte stop när jag började märka att det blev för mycket. Jag vet inte vad jag ska göra

@has Tack ❤️
Du inspirerar mig!
Din styrka, handlingskraft o ödmjukhet är beundransvärd.
Läst lite mer bakåt i dina trådar nu o är tacksam för att du delat med dig. Finns mycket att ta till sig, särskilt då jag känner igen mig i mycket av det du beskriver. Vet att jag läst de inläggen mer i realtid men kan relatera mer nu kanske.

Stora svårigheten för mig är att han o jag inte pratar öppet om hans problem, om min mans drickande. Jag är så rädd, tror jag, för den dåliga stämningen o de vassa hårda blickarna. Är skrämmande att bara tänka på hur stämningen i rummet (troligen) fryser om jag på allvar tar upp alkohol/beroende.
Ett par bra samtal har vi haft under senaste året ca. Han påstod då att han höll med om att han nog drack lite för mycket men att han inte hade några problem med att sluta/dra ner.
Jaha...
Sen har allt fortsatt, han dricker mer o mer o smyger med det ännu mer.

Han är som nöjdast o gladast o goast lite småberusad. Lätt att hantera sas. Men snacket blir inget värt, han vill eg inte höra vad jag har att säga o goset har motsatt effekt på mig. Blir bara kladdigt. Less på fyllesvamlet, som jag numera hört massa gånger. Samma samtal.
Sen dricks mer under kvällen o han blir små-dum o ibland mer irriterad. Oförutsägbar. Aldrig så jag är rädd för något ska ske, men märker hur jag anpassar mig o håller god min för att inte irritera mera. Inte säga fel. Vill inte starta en meningslös diskussion.

Jag tycker ju att jag måste säga något! Att jag måste adressera problemet. Ställa honom mot väggen med vad jag vet. Att jag fattar. (Hur kan han inte förstå att jag inser vad som eg pågår?! Hur dum tror han jag är?)
Men jag törs inte ändå!!
Men om jag inget säger kommer inget förändras, inte till det bättre iaf.

Det har gett lite hopp att få del av er resa samtidigt, att förändring är möjlig, o jag gläds åt din mans långa nykterhet.
Fortsatt lycka till!
Men nyckeln är insikt av den med problemet.

Tack för boktips också!

Fortsätt ta hand om dig!
Kram!

Tack för alla svar , jag uppskattar dom verkligen.
Såklart kan jag inte till 100% veta att ingen i vår närhet misstänkt något , men sambon har haft samma jobb och samma chef i snart 10 år.
Han har en ganska hög position på sitt jobb och är vad jag märkt väldigt omtyckt av alla kollegor och chefen.

Han har aldrig kommit varken full eller bakfull till jobbet.

Jag inser mer och mer att skulden och/eller skammen inte är min , och att jag inte bär ansvar för hans drickande.

Just nu fokuserar vi på nuet men också framtiden, och att sambon ska få fortsatt hjälp med sitt beroende.