Senaste kommentarerna i forumet

Det betyder mycket att man inte är ensam, även om det är åt helvete att vi är så många i samma båt <3
Kram

Tyvärr tror jag nog att han medvetet eller omedvetet försöker trycka ner dig, få dig att känna dig värdelös. Ett väldigt enkelt knep för att absolut inte bli av med någon. Om du känner dig verdelös, så vill ju ingen annan ha dig.. förstår du hur jag menar? Han är förmodligen i själva verket livrädd att du ska lämna han. Jag har själv levt i en sån relation.. fruktansvärt, hela ens självuppfattning blir snedvriden.

När jag läste det jag skrivit så känner jag att det inte framkommer hur mycket han ljuger, hamnar i obalans en vecka efter ett återfall och är irritabel, lämnar återbud till saker vi planerat etc. Han menar att jag är så känslosam/störd så det är bara han som skulle stå ut med mig, dvs att han är alkoholist är bara rimligt. Jag börjar känna att det har blivit en sanning för mig. I min hjärna blir sanningen att jag kommer behöva leva ensam resten av livet om jag lämnar honom (jag kan så klart rent intellektuellt se att det är fel, men det kvittar likson, för det känns sant). Samtidigt är han delvis väldigt insiktsfull och bra på att prata känslor (till viss begränsad del) och det fångar in mig. Han håvar liksom in mig varje gång med sina "kloka" ord och förklaringar om vår starka kärlek. Dagen innan han beställde ett flyttlass friade han till mig - hur sjukt? Jag känner mig värdelös.

Jag blev medlem i denna grupp så sent som igår och jag har läst många av era historier. Det är tröstande och styrkande. Svårt att sammanfatt en situation när allt bara snurrar (dock inte av alkohol, jag dricker aldrig ;) men jag försöker. Jag har varit tillsammans med mannen jag älskar i två år och sedan 6 mån är vi sambos. Han är alkoholist och beroendesjuk och jag visste om det redan från start (även om jag inte riktigt ville inse vad det skulle innebära). Han har hela tiden haft en lägenhet att tillgå och det är där han är när han dricker, dvs jag har bara sett honom full två gånger under dessa år, men haft kommunikation med honom via telefon hundra gånger när han är full. Han har ett genomsnittligt mönster av att dricka kanske en gång i månaden (ibland mer, ibland mindre). Då är han "borta" i 2-3 dagar. Han erkänner att han har problem. Han har under årens lopp (innan jag kände honom) gått på rehab vid två tillfällen, ätit antabus, gått på möten etc, men han tycker att han är ett hopplöst fall. För någon vecka sedan gick han på ett terapisamtal och direkt efter tog han ett återfall.

Nu har vi hamnat i en situation som är kaos. Dels inser jag att han lägger mycket skit på mig - hur störd jag är när jag har pms (vilket ju är sant) och hur oerhört jobbig jag är , och även mina barn (i synnerhet ett mer utagerande och känsligt barn). Han är en underbar och härligt karismatiskt konstnärssjäl som egentligen lever en helt annan vardag än vad jag gör (som är strukturerad och "duktig flicka"). Han har levt ett helt liv i rock n roll, men nu när han har blivit 46 år är det inte så charmigt längre - och det inser han också. Han är som min drog. Han är rolig, snygg och jag är så otroligt attraherad av honom. Det har känts omöjligt att ha ett liv utan honom. Men nu knakar det i både fogar och förnuft. I detta nu är han inne på sin 4:e drickardag. Då dricker han dygnet runt och får så mycket ångest att han inte vågar sluta. DEt lustiga är att han inte är den som ber om att inte jag ska lämna honom - kanske tvärtom. För en vecka sedan började vi bråka en tidig måndagsmorgon, mitt i frukost med barn och småstress. Det slutande med att jag fick ett sms där han sa att han bokat en flyttfirma till dagen efter. Han skulle alltså flytta ut - hux flux. Panik! NIU blev det ju inte så efetrsom han tog sig ett återfall och var för bakis/full för att kunna möta upp flyttfirman. Sedan dess har jag inte sett honom. Vi har bestämt att ses, men han erkände att han inet var nykter. Jag tror kanske att det bästa trots allt är att vi inte bor ihop mer. Men jag funderar så klart mycket på vad som är rätt och rimligt? Jag älskar honom så mycket. Ska jag låta honom vara eller behöver han mitt stöd? I så fall vad och hur? Jag vill ju finnas för honom, men jag inser att jag även måste tänka på mig själv och mina barn (som bor hos oss varannan vecka + hans dotter). Vad ska jag göra?

Jag blev så sjukt nervös nu! Ringde en kompis o pratade med henne om torpet jag som jag ansökt om att hon vet en som känner den som hyr ut så hon ska prata med henne så jag kan få komma o kolla! Massa saker flyger genom huvudet nu kan jag säga...vågar jag? Är d rätt? Tänk om han ändrar sig?

Soc var upp till honom igår, men han är hemma, han vet vart jag finns om han behöver mig.

Han är förmodligen alkoholist och då är han en sjuk människa. Det är lika lite ditt fel att han är alkoholist som om han skulle få cancer eller någon annan sjukdom. Du har inte gjort han sjuk och du kan inte heller få honom frisk, det är inte ditt fel eller ditt ansvar. Om du stannar hos honom så blir du bara en möjliggörare, aldrig någon hjälpare, det spelar ingen roll hur mycket du än vill.

En alkoholist förnekar att han är alkoholist tills konsekvenserna gör tillräckligt ont, först då börjar han ens tänka på att göra något åt sitt drickande. Om du lämnar honom så är det en konsekvens av hans eget missbruk. Men en del alkoholister får aldrig tillräckligt med konsekvenser och de är utom all mänsklig hjälp.

Du har förmodligen blivit medberoende under resans gång. Du kommer aldrig bli lycklig även om han blir nykter. Du måste ta hand om dig själv först. Du måste precis som alkoholisten erkänna för dig själv att du har problem. Den hjälpen kan du få genom Al-anon, psykolog, terapeut, kyrkan eller här.

Lycka till ❤️

Såg nu du har startat även denna tråd, svarade just i din andra ? Det är tufft och tiden går, har själv levt med min man i över 10 år och merparten av den tiden har överskuggats av hans drickande. Har en egen tråd om du vill läsa min historia. Ja jösses flera år av vånda och lärdomar består även den av tills nu då jag första gången på allvar bryter mig ur eländet och tydligt markerat det är nog genom att bo borta senaste veckan. Men lätt är det inte och helt färdiga är vi knappast med varann, han lovar saker och vartefter dagarna går börjar man igen tro att just denhär gången ska vara annorlunda. Men bra av dig att skriva här och lasta av dig, så skönt visst att känna du inte är ensam!

Hur kan vi hjälpa dig att bli hel igen? Du är inte ensam!
Om du vill och orkar får du gärna berätta mer om vad som gör du känner dig på bristningsgränsen.

Jag kan bara säga att jag vet vad du går igenom. Jag har själv en otroligt svartsjuk man som tar till spriten när det inte passar. Men jag kamningen ta mig därifrån. Jag har försökt sååå många gånger men jag klarar det aldrig på riktigt. Det går bra i sådär tre veckor sen är jag tillbaka igen. Jag står i ett läge där jag varken vet ut eller in. Något måste hända, jag vill att något ska hända. Men jag kan inte, det går inte, eller iaf vet jag inte hur. ❤️

Jag blir glad av att ni skriver, man får tänka till och analysera varför man gör dom valen man gör. Jag har alltid sagt att jag är en omhändertagande människa men med den menas inte att man ska bära runt på sin partner. Att ha en säker och trygg man attraherar mycket mer, men skrämmer också. För precis som ni skriver, då syns ens egna brister desto mer och man kan bli lämnad själv. När man sitter med en man som är alkolist så är man egentligen inget annat än själv! Man sörjer själv man får städa upp själv, man får ta sig igenom allt svårt själv, för den man är med är alldeles för ego i sitt missbruk. Tack för allt ni skriver ❤️ Jag behöver höra varje ord

Jag är i samma situation som du, så du är inte ensam.

Jag minns när jag nyss träffat mannen som jag levde med i 20 år.
Då var jag helt övertygad om att han skulle lämna mig.
Han var: alkoholiserad,arbetslös och urusel ekonomi.
Jag hade två jobb som jag förstås klarade av,förståndshandikappad dotter och ett stort hus att ansvara över.
Ändå hade jag inte självkärlek att tro att jag var värd att behålla.
Sorry förkrossad,menar inte att kapa din tråd.

om besökarna har förberett ihop med ett behandlingshem så kan det gå så snabbt. Jag hade en behandlingskompis som satt vid sitt skrivbord en kväll för att göra kontorsarbete och hade radat upp några starköl att stärka sig med när en från behandlingshemmet och 2 bekanta bara ramlade in och ställde krav ! Han sa själv att det kändes skönt att nån äntligen lyssnade på honom och följde med efter bara nån timmes snack. Han fick ligga på tillnyktringen under tillsyn av en nattvakt och betade sen av sina 4 veckor utan protester.
Släpp honom nu och lita på att han har det bra !
Och är det ett 12-stegshem så kan det ingå en familjevecka som du kanske kan utnyttja gratis ! Om det gör det : Åk på den !!

dina ord är som vanligt så kloka och träffar mig mitt i hjärteroten. Jag har också valt män som är beroende av mig och som inte är "stöldbegärliga". Har inte haft modet att bli ihop med en trygg och stabil man. För dels hade han ju kunnat "genomskåda" mig och se vilken liten och ynklig människa jag är bakom min självständiga fasad och så hade han ju kunnat lämna mig för någon bättre. Bättre och tryggare att "sänka sin nivå". Ihop med en "olycksfågel" får man ju också glänsa och briljera. Jag har njutit när svärmor imponerat har sagt att hennes son har lugnat ner sig och blivit som ny. Nu när jag har jobbat mycket med mig själv hade istället varningsklockorna börjat ringa. Hoppas och tror jag i alla fall. Har inte vågat mig på dejting än men känner och tror att jag gör andra val nu.

Har det handlat mycket om kontroll och otrygghet.
Om jag har en man som är beroende av mig så blir jag trygg.
Om jag har en man som mår dåligt eller dricker för mycket så har jag genast en roll att spela.
Han klarar sig inte utan mig=han kommer aldrig att lämna mig.
Att leva med en självständig man som lever ett bra liv utan att jag är där hela tiden har skrämt mig.
Då kan han ju gå och jag blir ensam.

Bättre med en skröplig människa som jag har koll på...
Sunt och bra☺

Sen att ens hjärta blöder om partnern inte mår bra och man vill hjälpa och att de tacksamt lutar sig bakåt är också ett mönster som följt mig.

Sätt dig ned och ta reda på just ditt mönster kanske?

Och vad som lett dig dit.
Ett svårt men intressant arbete.

Min nuvarande sambo sa:
Ullabulla måste jag vara beroende av dig för att du ska känna dig trygg?
Spot on.
Också har han sagt.
Skulle det kännas bättre för dig om jag kapade av mig armen?
Jag var tvungen att svara ja på båda frågorna.

Och när man börjar inse att ens hjältegloria inte är så prydlig så är det tungt.

Jag som trodde att jag var så bra.
Men det är min resa och min historia.

Alla härinne har olika skäl och bakgrund till varför vi fastnar och har svårt att gå trots att det sunda förnuftet står där och försöker få en på bättre tankar.

X

Var också rädd för det trygga och stabila. Jag pratade jämt om vilket stort behov av trygghet jag hade. Men jag hade aldrig klarat av att vara i något tryggt och stabilt. Jag var "trygg" med att vara otrygg. Kanske är det så för dig också? När jag gick i KBT upptäckte jag också att jag inte kunde hålla isär starka känslor: kär, ledsen, arg, orolig mm. Såna känslor känns ju ganska lika rent fysiskt, kniper i hjärtat, svårt att tänka på något annat mm. När du säger att du aldrig har varit så kär kanske det i själva verket skulle kunna vara att du aldrig varit så ledsen. Om du är som jag var: svårt att sortera och svårt att lyssna och fokusera på sig själv. Som dom andra säger, ta all hjälp du kan få. För mig har KBT varit jättebra. Det sägs att kunskap är makt och det tycker jag stämmer. Och störst är kunskap om sig själv, då får man makt över sitt liv. Kram

Tänk vad lika dom fungerar Azalea...jag får också sms om att han saknar mig och vill jag kommer hem. Har inte svarat på det. Måste åka till huset senast i helgen, få lite kläder tvättade då mitt husbolag saknar tvättstuga och jag ännu inte skaffat egen tvättmaskin. Känner mig kluven inför att åka tillbaka. Klart det känns som man saknar sitt gamla liv, men när man tänker efter var det inget liv värt att sakna. Det är mycket som borde bli annorlunda för att jag på riktigt skulle trivas tillbaka med mannen och jag tror vi bara halkar in i gamla vanor efter nån vecka om jag åker hem igen permanent. Det är jobbigt dethär...

Min särbo hade besök igår av sin arbetsgivare och några till igår förmiddag, nu är mitt nummer blockerat och han är inte hemma.
Kan han ha få åkt in på behandlingshem så snabbt.

Ibland är det skönt med ett sånt snack...trots att man vet att det nog tyvärr i slutändan hjälper föga för personen. Men på nåt sätt så får man själv rensa luften o just precis där o då får man ju ändå på nåt sätt säga en liten del av vad man faktiskt känner o menar!

Jag hoppas ändå att för er skull att han iallafall tar till sig nåt av det ni pratat om ikväll....tänker till en extra gång!

Här va det andra kvällen i rad utan dricka, konstigt nog! Så jag undrar verkligen hur hårt ut han kommer gå nästa gång! Har de senaste månaden nämligen druckits iallafall nånting varannan dag....

Han frågade om lov att ta två glas vin ikväll. Ny box inhandlad.
-ska du börja fråga om lov? Vad spelar det för roll? När helgen kommer dricker du ju en box ändå.
-men ett glas kan man väl få ta på vardagen.
- ja det kan man, men inte en box per vecka. Det är för mkt. Men där tycker vi olika uppenbarligen. Jag anser att två flaskor vin per vecka är tillräckligt.
-du har rätt. Jag ska ner dit nu, jag har bara börjat min resa.
-jag har hört det så många gånger förr att du ska dra ner, men du lovar och håller tunt. Jag skulle sluta vara olycklig om du gör som du säger. Då var vi en chans annars får vi gå isär.
-jag vet jag måste ändra på mig nu. Jag måste klara det annars förlorar jag allt och då har jag ingenting kvar. Då är jag i rännstenen.
-ja kanske är det dit du måste för att riktigt fatta. Men då har du förlorat allt, precis allt.

Sedan hade vi ett snack om hur han ska ta sig dit. varför han dricker och om att jag inte står ut längre. Mina farhågor inför julen och om min olycka.

Det blir ju ingen skillnad ändå. Men ibland kommer han fram en stund, han jag en gång blev kär i...

Kan rekomendera alanon. Leta på nätet efter lämplig grupp. Missbrukaren och jaget av Craig Nakken är en bra bok som kan hjälpa dig att förstå de två helt olika personer du möter. Att förstå mer ger mig ett inre lugn, men det förändrar ju inte situationen. Man måste även agera, men det blir lättare ju mer man förstår. Det känslomässiga kaos du beskriver blir jag påmind om att även jag befunnit mig i för inte så länge sedan. Desperationen, den outhärdliga verkligheten och maktlösheten som nog varit det värsta att kunna acceptera. Det är inte så för mig längre. Jag mår bra idag, har ett lugn och kan planera min framtid, men det har varit en plågsam väg dit. Förändringen började för min del när jag genomgick ett anhörigprogram på Nämndemansgården. Kan jag verkligen rekommendera om du har möjlighet. Ta emot all hjälp du kan få. ❤

Den ska jag absolut läsa. Har alltid levt i osunda relationer, men vet inte vad det är som gör att jag dras till det. Jag vill inget hellre än att ha lugn och ro, stabilitet och värme i min relation.

Så säger jag till mig själv när jag inte har en aning om vad dom ska hända. Hur det är blir så kommer det en ny dag och man kan ta nya fräscha tag och beslut då.
Min är inne på att tigga och be just nu värvat med nedlåtande sms. Jag bryr mig inte ens om att svara just nu.
Sov sött ?