Senaste kommentarerna i forumet

Välkommen hit!
När man börjar titta sig själv i spegeln och funderar vad som påverkar att man är kvar så börjar det hända saker i en.

Jag har flera gånger tipsat om en bok som är min bibel.
Kvinnor som älskar för mycket.

Jag fick sitta med skämskudde stora delar av boken.
Men den gjorde också att jag började lyfta på slöjorna till mitt inre.
Blandannat beskriver författaren en del kvinnors behov av att åka berg och dalbana.
Man ger sig själv kickar av antidepressiva av att slippa vara i lugnet.
Man har alltså svårt att ha det bra för det skapar en inre klåda.

Att få kläm på varför man är kvar i något som gör en illa.
Eller se att man gärna kliver in i ett nytt liknande det man just skakat av sig är omtumlande och nyttigt.

Läs runt här och fortsätt skriva.

Jag tror jag är rädd för det trygga och stabila. Varför vet jag inte, låter ju helt galet? Jag vet att jag är en omhändertagande människa, kanske känner jag mig bättre av att vara i en relation när jag får hjälpa? Jag vet inte men jag gissar. Men just denna relationen så har jag aldrig känt mig så kär i hela mitt liv, aldrig varit så nykär och på rosa moln. Min mormor sa till mig att när det nykära har lagt sig, -lagt sig? På fyra år känner jag mig fortfarande nykär i denna mannen. Det gör allt så fruktansvärt jobbigt! Om hjärnan och hjärtat strider mot varandra så vinner iaf mitt hjärta alltid. Han besväras av en fruktansvärd svartsjuka och den skapar dom flesta problemen hos oss, jag blir arg kastar ut han och han super ner sig och hittar på galenskap. Så snurrar det runt som ett ont hjul.

Över mig själv, att jag lät mig behandlas dåligt mm. Man ser sig själv som stark och självständig men klarar inte av att sätta sig i respekt och ämna något som man tar skada av typ. Jag lämnade för två år sedan men hade försökt flera gånger innan men gått tillbaka. Och det var först för några månader sedan som jag klarade av att bryta kontakten helt genom att blockera honom. Något jag borde gjort för länge sedan men inte klarat av. Han super fortfarande så jag är glad att jag lämnade och inte slösade fler år av mitt liv. Men som sagt lätt är det inte för det finns ju en människa bakom missbruket, en människa man älskar och som har bra sidor och egenskaper.

Vill också säga Välkommen hit. Bra val. Det är så skönt att skiva av sig här.
Också bra att du ska gå på ett möte för anhöriga till alkoholister. Jag går på det. Så bra. Och skönt att prata av sig. Längtar till varje möte. Och efteråt känner jag mig så stark.
Fortsätt skriv. Bra att gå tillbaka.

Jag skäms nog mest för att jag är kvar med någon som beter sig så illa. Alla säger så enkelt, bara gå. Men uppenbarligen så kan jag ju inte gå. Isåfall hade jag ju gjort det för längesen. Nu på fredag ska jag gå på ett möte för anhöriga till alkolister, behöver verkligen förstå att jag inte är ensam. Just det med att säga förlåt, hade varit skönt att få, men samtidigt om det ändå upprepas med svek och att man beter sig illa gång på gång så betyder förlåt noll. Vet inte varför jag så jagar efter ursäkter och förklaringar. När jag väl tänker till så förstår jag att han är så sjuk av sin alkolism och inte har förmågan. Du skriver ex, hur tog du dig ur allt? Hur länge har du varit ifrån han?

kan vara olika. Har en bekant vars man också blir dum när han är full. Han är alltid djupt ångerfull, köper blommor och fjäskar när det har hänt. Dock är han nog inte lika djupt i sitt missbruk (än) som mitt ex är. Jag har också lagt många timmar på att vara ledsen och undra varför mm. Du kanske kan börja med att låta honom städa upp efter sig själv. Du behöver inte skämmas för honom, det får han allt göra själv.

Tack! Såhär vill jag absolut inte ha det om tio år, jag lever i en katastrof, något som jag försökt ta mig ur tusentals gånger. Allt från att han kört full, åk dit och haft fotboja, sparkat sönder min bil, blivit fast i ett annat land, supit bort allt han hade. Knackat på hos mina grannar mitt i natten, dom på mitt jobb har pratat om hur han beter sig. Jag har alltid fått städa upp efter han, hjälpt han. Kört han till beroendeenheten och försökt fixa. Jag vet att jag inte hjälper genom att städa efter hans, men när man står mitt i allt är det så svårt att veta hur man ska göra och vilken väg som är rätt. Jag skäms som tar allt han gör och jag skäms för hur han beter sig. Igår bestämde jag mig för att gå in här och försöka få stöd och hjälp.
Men jag är långt ifrån där, där då jag kan lämna den man jag egentligen älskar av hela mitt hjärta. Jag skäller är arg, gråter och ber om att han ska ta hjälp. Men inget händer. Idag ska han gå och prata med en på psyk. Jag blir glad att han tog det beslutet av sig själv. Men känner mig ändå arg och ledsen att han inte försöker göra mer. Jag känner att han bagatellisera detta. Jag orkar inte ge mera chanser, men mina hot betyder inget längre, för jag klarar inte att stå upp för det jag säger. Jag kommer tillbaka oavsett. Detta är en mardröm. Men det värsta av allt är faktiskt att man aldrig får ett förlåt eller en ursäkt. Är det vanlig för alkolister att inte kunna säga förlåt? Jag blir så otroligt ledsen av det.

Ja men varför i hvete är d så svårt att försöka göra nånting åt det då om d är d värsta som kan hända...vilket jag hört är d som gäller här också! När man skriker ut att man så gärna vill hjälpa o stötta då de är så medvetna om sin sjukdom!

Varför ska vi behöva leva ett sexlöst, känslokallt liv bara för att de vill leva med en såkallad familj?

Man kan verkligen bli gråhårig för mindre

Hej
Sexlivet är dött. Och det har det varit sedan den minste föddes. Kanske händer 1-2 ggr per år.
Efter barn två har allt som var lite sämre innan blivit mkt värre. Mer alkohol och mer fetma.
Innan han började dricka mer och mer så åt han mer och mer. Han skaffar sig ett nytt beroende så fort det ena avtar.

Ja jag tänker så nu fick han en lite boost när jag tvingade svara på -jag älskar dig. Eller att de behöver ju också känna sig älskade och vill gärna på något sätt få en bekräftelse på det. Men det blir ju bara en fasad från bådas håll.

Barnen pratade om rädslor härom kvällen. De frågade även oss vuxna vad vi var rädda för. Sambon svarade att han var mest rädd att jag och barnen skulle lämna honom...

bara önska dig välkommen hit! Du har hittat rätt Forum. Här kan man lära sig massor och få råd och stöttning. Fortsätt sätta ord på dina känslor. Det är så bra för då kan man läsa det man själv skrivit och se på det hela med lite distans och perspektiv. Mitt ex (alkoholist) var likadan som din man. Sårade en djupt utan att säga eller göra förlåt. Jag kände precis som du att han var som två personer, en jag älskade och en jag hatade. Jag hade hjälp av att verkligen börja se honom som EN person och också att acceptera så här är det. När man är i ett destruktivt förhållande så lever man på något sätt i framtiden, sen när allt blir bra typ. Acceptera att så här är erat liv, är det vad du vill ha? Kasta hoppet överbord för du vet inte om han någonsin kommer till insikt om sina problem och förstår hur dom går ut över dig. Vill du ha det så här om tio år? Kram

Skönt o höra att man inte är
Helt knäpp utan att d finns fler som är så...

Nä jag börjar aldrig att säga orden själv och oftast svarar jag inte dvs låtsas inte höra! Framförallt inte puss o kram. Hur är d med er intimitet? Finns d nån kvar? Här är d borta för vinden....lilltjejen blev till under hans antabus-tid sen är den som bortblåst och ärligt tror jag d var där som även jag blev som bortblåst o avstängd!

Men visst är d konstigt, säger dom de orden så kanske de är förlåtna och en själv accepterar det enligt dom? Kan det va så? Att enligt dom är allt bra igen? De har då fått tillåtelse att fortsätta?

Tack det ska jag.

Du beskrev precis så som det är hemma hos oss. Han säger ofta - jag älskar dig.

Jag vill egentligen inte säga det tillbaka, då jag inte gör det fullt ut. Visst jag älskar honom för vissa delar men inte på det sättet som det borde vara. Det känns inte helt ärligt att säga tillbaka.
Jag låtsas ibland att jag inte hör, pratat vidare så att jag inte uppfattat det eller säger det jättefort tillbaka så att orden knappt uppfattas.
Jag kan känna det som att han säger orden för att bli förlåten, som en bikt nästan. Det tycker jag är falsk från hans sida, men jag tror inte han tycker så, han menar nog det -att han älskar mig, hur konstigt det än låter i min öron.. inte f-n behandlar man någon som man älskar som han behandlar mig..

Hittat ett litet torp (vet inte om jag skrivit d förut) men alltså väntar tålmodigt på att de ska svara...4 dgr sen jag skickade meddelandet! Nervositet på ett bra sätt men också en STOR klump i magen för tänk OM de svarar att den är min eller iallafall att jag kan få komma o kolla på den. Då är d nämligen dags att ta tag i det helvete som kommer att braka loss utan dess like....

Hittat ett litet torp (vet inte om jag skrivit d förut) men alltså väntar tålmodigt på att de ska svara...4 dgr sen jag skickade meddelandet! Nervositet på ett bra sätt men också en STOR klump i magen för tänk OM de svarar att den är min eller iallafall att jag kan få komma o kolla på den. Då är d nämligen dags att ta tag i det helvete som kommer att braka loss utan dess like....

Ullabulla
Jag har nog abstinens av exet ?

Jag försöker göra saker som är bra. Efter arbete så tränar jag ( det är en livstil jag har ) försöker tänka på annat jag har i livet.

Det hjälper att få läsa dina och de andras ord här ❤ och längtar tills samtalet är

Känslor! Jag älskar människan...på ett konstigt jvla vänster. MEN meeeen samtidigt så har jag sååååå svårt att säga det till honom för jag vill verkligen inte att han d ska bryta ner mig till att börja gå tillbaka och på nåt sätt börja acceptera allt igen, för d gör jag inte....inte en endaste liten gnutta!
Så när han säger Jag älskar dig! O då såklart förväntar sig att jag ska säga d tillbaka så känner jag mig så illa till mods, jag mår på riktigt dåligt av att han (som jag känner d) tvingar mig till att behöva säga orden bara för att jag vet att d är d han vill höra! Jag hatar mig själv och honom för just dt! Knäppt? Eller ett vanligt fenomen?

eller hatälskar du drama och berg-och dalbana? Hoppas du inte tar illa upp över frågan. Efter att ha jobbat mycket med mig själv så har jag kommit fram till att jag sökte drama men påstod att jag hatade det. Hade ett förhållande med en alkoholist och hur många gånger grät jag inte och skrek "jag behöver trygghet och stabilitet". Men frågan är om jag hade klarat av att ha det lugnt och stabilt. Hade nog blivit ännu mer osäker. Och det beteendet tror jag beror på att man inte är trygg i sig själv och inte känner sig själv. Nu har jag jobbat mycket på att vara trygg i mitt eget liv, göra mig själv trygg. Så hade jag träffat någon som mitt ex idag så är jag ganska säker på att jag inte hade blivit ihop med honom. Fick tidiga tecken men lyssnade inte på mig själv. Hade du stabil barndom och uppväxt? Det hade inte jag. Vänd fokus till dig själv och lyssna på dig själv. Du skriver att han är mannen som får dig att känna att du är värd något. Fundera över varför det behövs en annan människa för att du skall känna att du har ett värde. Kram

Tack Spinoza och Azalea!

Kom endel sms igår från mannen, han skriver kort han vill få en chans till, att han ska sluta dricka och vara elak. Jag skrev tillbaka och förklarade hur jag känner. Svaren jag får tyder på att han varken helt förstått och att han egentligen inte är förmögen att på riktigt ändra på mycket av det som inte fungerat hos oss även när han varit nykter för han vill fortfarande ha rätt. Han skyller fortfarande på mig och före han på riktigt ger mig en plan för sin nykterhet, mer än att han i tre ord säger han ska sluta, och verkligen visar nån förståelse för den skada han åstadkommit finns inte mycket mer att prata om. Jag har lagt ut texten nog till honom, han klarar inte av att bemöta det och lämnar det mesta helt okommenterat.

Men det är skönt att ha ett ordnat boende så vardagen kan fungera nu trots allt, men känner det tar ut sin rätt på orken med allt funderande. Jag vet inte riktigt vad nästa steg nu blir, tänker jag tar en dag i taget så visar det sig säkert.

Ha en bra dag alla ni som kämpar!

Det är så vi går göra tror jag. En dag och ett litet steg framåt.
Idag ska jag träffa min terapeut och det känns skönt. Har du någon du kan prata med? Det är skönt att kunna prata av dig och få sätta ord på sina känslor.
Antingen det är med en god vän eller terapeut så är det nyttigt att få hjälp. Vi är inte ensamma i detta även om det kan kännas då ibland.
Kram?

Bra gjort av dig att starta en egen tråd, då blir det lättast för dig att få svar och kunna följa din tråd. Läs runt på forumet så kommer du lära dig massor om medberoende och alkoholister, och framför allt förstå du inte är ensam! Fortsätt skriv av dig för att lätta på din börda, vi är många här som förstår din situation och delar dina erfarenheter.

Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Jag är också så fruktansvärt kär i en alkolist, världens finaste man. Men som gör mig så illa, skämmer ut mig och sårar mig gång på gång.

Jag är helt ny här, vet inte hur detta funkar. Behöver stöd och någon att prata med som är i samma situation. Har varit fram och tillbaka i ett förhållande i fyra år. Han är alkolist och jag bara sväljer den ena katastrofen efter den andra. Varför vill han inte ta hjälp? Varför säger han aldrig förlåt? Varför känner jag bara att allt är mitt fel? Det gör så ont i hela mig, men ändå kan jag inte länna han. Han betyder allt för mig! Det är som om han är två personer.

Jag är helt ny här, vet inte hur detta funkar. Behöver stöd och någon att prata med som är i samma situation. Har varit fram och tillbaka i ett förhållande i fyra år. Han är alkolist och jag bara sväljer den ena katastrofen efter den andra. Varför vill han inte ta hjälp? Varför säger han aldrig förlåt? Varför känner jag bara att allt är mitt fel? Det gör så ont i hela mig, men ändå kan jag inte länna han. Han betyder allt för mig! Det är som om han är två personer.

Mannen i mitt liv, den underbarasre sexigaste, mest insiktsfulla mannen- han som ser mig o får mig känna att något är värt nåt..är alkoholist. Och när han dricker, är jag inte vatten värd. Förhållandet är slut- o jag mår så förbannat uselt av att inte ha honom. Hela han är som en drog i sig. Att han är periodare kan jag nu 2 år senare notera och vid samma tid förra året kastade han ut mig. Han gjorde det idag igen. Jag har nånstans att bo. Men att den som älskar en ( o jag är ingen romantiker egentligen men hag tror faktiskt att han på ett plan älskar mig) kallar en fula saker o får en att tro att allt är ens fel " tjatar- låter som en repig skiva- du fattar ingenting- enough said- det är över för alltid den här gången nu"...och jag sitter här o allt jag saknar är trots den skiten- honom. Jag är så innihelvete medberoende..denna gången gjorde jag inte som förra- då jag själv söp ner mig o försökte ta livet av mig- jag ringde hans ex, hans mamma (!) , min mamma, hans vänner o mina vänner..så att " alla" vet. Jag vill inte skämmas mer. Och han behöver ett nätverk..jag behövde skriva av mig