Senaste kommentarerna i forumet

Vi fortsätter att plocka i huset. Undan för undan blir huset tomt. Och garage. Nästa vecka är det dags för den nya ägaren att ta över.
Mannen har ramlat tidigare. Trampade fel enligt mannen, jag tror han var full. Han slår upp ett stort sår på ryggen.
Han får inte ha sår, han har en sjukdom som gör att han är infektionskänslig. Jag säger till honom att han måste söka för det. Han gör det så småningom.
Men han mår dåligt i dag och söker vårdcentralen som inte kan hjälpa honom.
Då blir han sur och irriterad på mig istället.
Han åker bara från huset, utan att säga hej då.
Alltså jag behöver inte bry mig, men han smittar mig med sitt dåliga humör, och jag blir ledsen i kväll. Varför?
Blir samtidigt ledsen att han är så obrydd om sin hälsa. Jag vill inte känna så här. Känns som jag går tillbaka och inte framåt på min väg.

Jag orkade också läsa allt och jag får känslan du har mycket kvar inom dig som skulle behöva få komma ut! Vi är många här som känner igen sig i din ilska! Rädslan hur det ska gå med barnen, att alltid försöka förutse och planera sånt som ännu inte hänt.. alltför välbekant! Fortsätt skriv här, dethär är ett hjälpsamt forum med massor av kloka och erfarna mänskor som förstår, att skriva av sig är nog många gånger den bästa terapin!

Kraschlandning, kan inte kalla det nåt annat.

Har mått lite halvkasst ett tag, som ett mörkt moln som hängt över en och varje gång mannen druckit, allt oftare, och blivit allt argare och mer obehagligt passiv aggressiv har molnet mörknat ytterligare. Igår var det till slut nåt som knäcktes inom mig. Gick o lade mig i en boll i sängen så fort jag kom hem från jobbet, kände bara att nu går det inte mera. Orkar inte kämpa mer. Vill inte.

Mannen tror det räcker och blir bra efter hans fylleutspel bara han skickar ett förlåt på sms dagen efter. Prata om det får man inte. Är så less på alltsammans så jag känner jag knappt vill andas mer. Släpade mig på jobb idag trots hur jag mådde igår, bara för att redan på förmiddagen fatta att mannen är hemma full redan. Tvingades åka hem efter en plågsam arbetsdag för att hämta barnen som åkt hem med skolbussen, så vi kunde packa lite saker och åka till lägenheten. Mannen hade lagat middag, som han bränt i ugnen för att han somnat ifrån den på fyllan men det var tydligen mitt fel för att jag enligt honom krävt han servar mig med middag (han messade innan han blev full att han ville laga mat eftersom jag verkat trött igår så vet inte hur han får det till att jag krävt nåt) så han var skitsur och ropar och smäller i dörrar. Fortast möjligt allt viktigt i en väska och mig och barnen ur huset, innan det blir värre incidenter att rapportera. Han börjar få dendär svarta blicken igen som jag känner igen från tidigare, och konsekvenserna av den är inte att leka med. Prio ett är alltid att sätta oss i säkerhet, han åker inte efter oss när vi väl kommit iväg och till lägenheten.

Skulle så ha behövt få paus från eländet, skulle behövt bara få ta det lugnt idag. Istället går man ännu en kväll på adrenalin över att ha kommit undan ännu en kväll av hans riskbeteende. Och nu vill jag inte gå tillbaka mer. Jag kommer dö om jag fortsätter. Priset för hoppet har blivit för högt. Måste rädda mig själv nu. Gropen jag grävt mig är stor och djup, att ta sig tillbaka till nåt som kallas ett normalt liv är lååångt borta, innan vi stridit färdigt om allt praktiskt vet jag inte vilken spillra av en mänska jag ska hinna bli som redan är över bristningsgränsen.

Men nu är det nog. På riktigt nog. Kom vad det vill ur detta, men nu är det nog.
Beklagar min långa utläggning som knappast piggar upp nån, hoppas ni andra som kämpar har det ens lite lättare just idag för denhär förtvivlan unnar jag ingen!

Tack ?❤

Tusen tack för era stärkande ord.. det är ju egentligen lite märkligt att man trots allt mår bättre av att veta att andra haft det tufft. Framförallt att man inte är ensam.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på VAD jag är arg på.. allt skit som har hänt eller det faktum att han rusar in i något nytt utan att tänka efter? Jag tror jag är fruktansvärt arg för att han försatte mig i situationen där han tog kokain och jag fick hantera allt praktiskt.. han kunde dejta och må bra samtidigt som han höll sig borta från alkohol. Självklart är jag glad att han är nykter just nu.. men jag är livrädd för vad som sker i vår när uteserveringarna öppnar och fotbollssäsongen drar igång.. men försöker att inte fokusera så mycket på saker som eventuellt kommer ske..

Jag kan bara fokusera på mig själv och barnen men gud vad det är svårt.. jag är helt enkelt arg för att det är JAG som mår skit och inte han. Vem har dock sagt att det är rättvist..

Tack igen för fina ord och råd❤️

orkade också läsa hela ditt inlägg !! Skriv så mycket du kan för det hjälper dig själv så otroligt mycket ! Och du gör helt rätt som drar !!!
För många år sen var det en kvinna som skrev här och var i stort sett i samma sits som du. Hon tog sig ur det och fick ett bra liv efteråt. Sök på Mie antingen som egen tråd eller i Berras tråd där hon skrev massor. Varken jag eller Mie kommer ihåg namnet på hennes tråd ???
Styrkekramar !!!

Ingenstans i din text kan jag hitta nåt som du gjort fel, det är han som är ett as. Hurra för dig som tog dig ur det!

Rör du på dig? Springa långt tycker jag är skönt, då tömmer man hjärnan på allt som maler, dock måste jag lyssna på musik eller bok i lurar, annars drar jag igång evighetslånga monologer om vilket svin mitt ex är och hur arg jag är på honom. :-)

Fortsätt! Du är på rätt spår.

Läsa allt. Håller med Skrållan: ilskan kommer när man har möjlighet att känna efter. Jag har också varit jättearg, gått ensamma skogspromenader och skällt högt över ALLT som varit. Låt ilskan och alla andra känslor komma till ytan. Lägg tid på att bearbeta och att stärka dig själv. Att oroa sig för sina barn är naturligt men hans nya tjej får allt ta ansvar för sig själv. Henne tycker jag inte du ska oroa dig för, slöseri med tid och energi. Låt dom sköta sitt och fokusera på dig själv och dina barn. Märks att du är modig och stark, det kommer du ha nytta av. Kram

Nä jag förstår dig helt!, pratar inte heller med nån om d längre! Såklart hade d varit enklare men förståelsen om situationen är noll....d ser ju så mkt enklare ut på håll att lämna nån.

Jag håller tummarna för dig o barnen att helgen inte blir katastrof även om jag har ont i magen för er skull! Här brukar oftast *ta i trä* helgerna av nån anledning va lugnast....’men nu när han verkar va inne i nån sjuk drickvecka så ska man väl inte ropa hej än.

Jag tänkte på....barnen, säger de nånting om situationen med pappa?

Min sambo har mån-ons inte tagit en droppe. Jag frågade i går, onsdag, om han har abstinens men han säger nää och skämtar bort det. Jag bad honom att inte skämta bort min fråga för den är viktig för mig och att den borde vara lika viktigt för honom.
Idag torsdag en öl. Jag blev arg. Han försökte skämta igen men jag sa att det inte var roligt.
Imorgon blir det vin för hans del. För han tänker minsann inte bli nykterist.

Vi får väl se om han tangerar sommar rekordet med en box på en dag...

Jag lider med dig. Så vågar du andas en stund och så drar det igång vid kl 04. Pratar högt, ja samma här ibland. Fast det är mera pratar hela tiden och läspar och somnar.
Hoppas familjerätten kan hjälpa dig. Försök att hålla ut så att du får pengarna för de kan nog vara goa att ha när du ska börja om.

Jag tänker på dig ska du veta. Skit vad livet kan ta konstiga vändningar, känns så förbannat orättvist ibland.
Jag vill helst inte prata med mina vänner längre om problemet. Det blir bara en massa dåliga råd och ”du måste ju” som ändå inte hjälper utan får mig bara att må sämre än innan jag pratade.

Jag lider med dig. Så vågar du andas en stund och så drar det igång vid kl 04. Pratar högt, ja samma här ibland. Fast det är mera pratar hela tiden och läspar och somnar.
Hoppas familjerätten kan hjälpa dig. Försök att hålla ut så att du får pengarna för de kan nog vara goa att ha när du ska börja om.

Jag tänker på dig ska du veta. Skit vad livet kan ta konstiga vändningar, känns så förbannat orättvist ibland.
Jag vill helst inte prata med mina vänner längre om problemet. Det blir bara en massa dåliga råd och ”du måste ju” som ändå inte hjälper utan får mig bara att må sämre än innan jag pratade.

Hej
En del arbetsgivare har jättebra program för medarbetare med alkoholproblem. Oftast stora arbetsgivare som tex kommuner. Men då behöver förstås personen vilja få hjälp och på det sättet erkänna sitt missbruk för sin arbetsgivare.

Det kan handla om internat eller öppenvård. Dessa ställen brukar också erbjuda anhörigstöd.
Du har rätt i att det är omöjligt rent rättsligt för en arbetsgivare att säga upp eller avskeda en medarbetare enbart för att denne har alkoholproblem. Men om medarbetaren upprepat tex missköter sina arbetsuppgifter, är full på jobbet, missat att komma till jobbet eller inte aktivt medverkar i sin rehabiliteringen så kan det leda till uppsägning. Om din mans arbete är kopplad till en företagshälsovård bör de säkert kunna svara dig eller honom på dessa frågor, om han inte direkt vill prata med sin chef.

Lycka till.

Hoppas detta hjälpte dig något.

Jag orkade läsa allt. Vad mycket jobbigt du varit med om. Det klart att alls ilska och sorg kommer när du flyttat. Det är ju då du får chansen att känna. Innan det har du bara försökt hålla huvudet över vattenytan. Och kämpat.
Jag lämnade min man, numera X-man, för ett halvår sedan. Vi bestämde först att vi skulle bo isär, men dagen efter ställde jag ett ultimatum, att han skulle bli nykter och ta hjälp.
Han valde inte det.
Jag kan vara irriterad och arg på honom ibland när vi träffas, för saker han säger. Vi håller fortfarande på med ett hus som är sålt och snart ska övertas av nya ägare. Men nu känner jag mest att det är en sjukdom han har. Jag är inte längre arg eller bitter för det som hände, med allt drickande.
Så jag vet inte egentligen om kanske tiden kan få en att till slut inte känna sig arg. Forumet här hjälper mycket. Det är bra att skriva av sig om det man upplever. Och bra att du går och pratar med någon.
Jag tänker att allt man upplevt har varit under lång tid så det tar nog sin tid att läka.
Men fortsätt att skriva här. Du kan få många goda råd från alla här som varit med om samma saker.

Tredje kvällen i rad o jag tror han dricker på jobbet också nuförtiden för idag hAr han nog varit mer eller mindre onykter hela dagen...jättekonstigt att han inte fått sparken än! Men d kommer väl d med snart igen...
Så himla tråkigt, men tur han jobbar kväll så man slipper så länge med honom. Bara jobbigt att han pratar så högt med sig själv,...blir fan irriterad utav bara helvete

Har läst många av era tankar och råd och blir stärkt av allt.. Man inser snabbt att man tyvärr inte är ensam om de olika stadierna i ett beroende..

Min historia är lång och brokig.. jag har inte varit felfri.. (vem sjutton är det egentligen)

Jag och min exman träffades för över 8 år sedan.. Allt gick oerhört fort. Efter en månad bodde han hos mig.. ytterligare en månad senare hade vi skaffat hund och sex månader efter vi träffades hade vi köpt hus. Vi gifte oss efter två år tillsammans. Samma år som vi skulle gifta oss fick vi vårt första missfall. Det hanterade vi på helt olika sätt.. Mitt ex stoppade huvudet i sanden och jag blev manisk och deprimerad.

För 4 år sedan fick till slut vår älskade dotter. Hon är den mest välplanerade unge som finns på denna planet tror jag. Och älskad över allt annat. Det blev ytterligare 3 missfall innan vi fick henne.. Därav kunde jag inte njuta en sekund av graviditeten.. jag väntade hela tiden på att missfallet skulle komma..

När hon väl kom var min värld komplett. Mitt ex däremot.. Han började bete sig som om han var 20 igen.. Festade flera gånger i veckan. Drog hem polare som sov över.. de skrek och härjade i huset.. Det gick så långt så att jag till slut kallade in förstärkning från hans föräldrar.. En förbättring skedde och vi skaffade ett barn till.. Hon kom för drygt 2 år sedan.

Ber om ursäkt om det här inlägget hoppar lite men försöker få fram huvudpunkterna i vårt liv.. Kommer skriva mer senare..

Under de senaste fem åren har mitt ex misshandlat mig psykiskt.. "fan vad värdelös du är" "varför har du inte städat? du är ju bara hemma?" "fitta" "äckliga jävla hora"... jag har intalat mig att jag har stängt av när han dragit igång med sina tillmälen men nu inser jag att det någonstans har satt sig..

Till saken hör att jag alltid har sagt att jag och mitt ex är två tuppar i en hönsgård. Jag är en stark kvinna med en bra karriär och försvarar mig om någon ger sig på mig.. Så även med mitt ex.. Orden tänkte jag att jag bara kunde stänga av.. så fel jag hade.. Ska även tillägga att dessa ord alltid kom när han hade druckit.. Vilket var varje dag.. Han kom hem.. vi åt middag och han lade sig sedan i badet.. i 2-4 timmar.. med x antal öl och whiskey som sällskap..

För ett och ett halvt år sedan övergick orden i handling.. Mitt fel? Jag ville inte ha sex med honom efter ett bröllop.. Det resulterade i att han sparkade ner mig från sängen.. alltid dåligt samvete efter "men du var inte heller oskyldig"..

I maj i år kulminerade allt när våra barn var hos sin farmor över helgen.. Han flippade helt... välte soffbord och slog i väggar.. skillnaden denna gång var att jag drog. Jag gick till mina vänner som bor i närheten.. var hos dem tills jag trodde han hade deckat och gick sedan hem igen.. Tyvärr vaknade han när jag kom hem.. Återigen sparkade han mig ur sängen.. följde efter mig till barnens rum och tog stryptag på mig,. Först när vår hund gick mellan så vaknade han upp ur sin psykos. Jag tog hunden och drog till mina vänner.. Dagen efter tog jag beslutet att lämna honom.. Vi var överrens om allt.. lite skrämmande överrens..

Hela sommaren bodde vi tillsammans då det inte är helt enkelt att finna boende under sommaren.. Under den tiden pendlade han något fruktansvärt i humöret.. Han hade monologer varje kväll om varför vi skulle ha sex. " Du behöver det. VI behöver det" kom igen nu.. Det var minst sagt en påfrestande tid...

Veckan innan jag flyttade ertappade jag honom med att ta kokain hemma i huset medan våra barn låg och sov.. Jag tappade det totalt. Drog med barnen till mina vänner.. sa till dem att vi skulle på semester.. och sa till exet att antingen skaffar du hjälp eller så får du aldrig ha barnen igen..

I samma veva fick jag reda på att han träffat en ny tjej via Tinder.. kanske inte mitt problem tänker ni.. nej det är det ju egentligen inte.. men har så mycket skit jag bär på att det faktiskt var droppen för mig

I oktober flyttade jag äntligen med barnen till mitt nya hus.. Samma dag tog han hem sin nya tjej.. Han fick inte ha barnen själv men han fick träffa dem på dagarna..

Trodde jag enbart skulle känna lättnad när jag flyttade men det har varit otroligt jobbigt. Ångest/sorg/extrem ilska.. Ilskan är värst.. Han är våra barns pappa.. och de älskar honom över allt annat.. jag önskar så att jag slapp ha med honom att göra men tyvärr är jag för evigt sammankopplad med honom..

Han har nu varit nykter i en månad (från både alkohol och droger) och har bevisat det genom att lämna tester. Därmed har han nu barnen på halvtid.. Min ilska har släppt en del.. men den kommer och går.. Går på terapi och medberoendesamtal vilket hjälper men ångesten tar så mycket energi..

Hur släpper man ilskan? Hur går man vidare? Den stackars nya tjejen (som dessutom är 11 år yngre än mig).. hon har ju inte en aning om vad hon ger sig in i.. inte nog med att jag oroar mig för mig själv och barnen.. nu ska jag oroa mig för henne också??? En sak ska mitt ex ha jävligt klart för sig.. När det gäller mina barn så blir jag en tiger.. och jag lämnade detta främst för deras skull.. Om jag får höra att han kallar X för det ena eller det andra så kommer jag göra allt i min makt för att få bort dem därifrån..

Förlåt att jag varit lite diffus i allt men jag har så otroligt mycket att berätta.. känns skönt att få skriva av sig även om ingen orkar läsa genom allt :-)..

Uppföljning kommer..

att du får hjälp och stöd! Du har kämpat på alltför länge.
Ta väl hand om dig❤️ Kram / mt

Jag går just nu och pratar enskilt, om min oro. När jag blir starkare så blir det grupp med andra anhöriga.
Just nu känner jag mig som en tras matta, det är inte bara alkohol utan också amfetamin. Som om det inte skulle räcka med alkohol.

Att du tar hand om dig och ditt liv!
Kram och stort Lycka till❣️/ mt

Ja ullabulla det känns verkligen tomt, märker att jag sträcker mig efter vännerna mer o mer nu,inte för att prata om der här, utan att hitta på saker. Vill helt plötsligt köpa saker till mig med, typiskt beteende när känslor blir för mycket.

Det gör ont mellan timmarna,värst på kvällen och natten utan sömn, sover riktigt dåligt ?

Men jag gett mig nåt bra, det vet jag

Bra gjort, du behöver få stöd. Bra av arbetsgivare att stödja
Sök upp en annan anhöriggrupp, vi anhöriga ska stötta varann, inte stälpa!
Jag går nu på Al-alon och där får man inte råda utan bara berätta hur man själv gjort för att lösa problem, dom följer 12 stegs programmet

Mannens arbetsgivare kan ha en försäkring, i regel är anställda anslutna till Fora som har med försäkringar bla att göra. Googla dom och se. Många arbetsgivare duckar nog i det här sammanhanget. Är det ett stort företag är det nog betydligt lättare

Att släppa taget om den som är sjuk och som man själv blir sjuk av är väldigt tufft.
För så länge man får ha tentaklarna kvar så känns det som att man tillhör och är i något.

Sen att det inte är friskt spelar inte så stor roll.
Och när då det sjuka försvinner och man står där själv så blir det väldigt öde både innanför och utanför en själv.
Och i det tomrummet ska man då börja läka.

Att då få träffa andra som är i samma läge eller har varit där är berikande.
Man är inte ensam och man får dela samma tokigheter och rädslor med andra och blir per automatik mindre ensam.
Heja dig Troja.

Har vänt mig till medberoende här där jag bor. Ska på samtal, känns faktiskt riktigt tryggt.

Bara av att prata o bestämma datum känner jag mig lite mindre ensam. Känns som jag ger mig något.

Vad hjälper jobbet till med om ens partner dricker för mycket? Finns det något program som dom bistår med, förstår att man inte kan avskedas