Senaste kommentarerna i forumet

Anhörig och medberoende? Eller hjärntvättad?
Jag har levt med min numera man i 36 år och han har alltid haft problem med alkohol. Jag har varit dum själv som, och säkert medberoende som det heter, stått kvar med alla dessa lögner som han sagt och gjort mig.
Vi träffades 1981 när jag var 15 år och han var 20. Såhär i efterhand när jag tänker tillbaka, så fanns tendenserna där redan från början egentligen, men jag var antagligen för ung och dum för att fatta. Eller egentligen så kanske jag gjorde det eftersom jag själv växt upp i ett hem med en familjemedlem som drack jämt.
Men detta blundade jag för då. Sedermera fick vi 2 barn och köpte hus och då eskalerade allt. Han smög med sprit och öl och hade sina gömmor överallt och sluddrade varje helg och så småningom somnade han. Detta skyllde han på att han jobbade så mycket och blev då så trött plötsligt. Till en början trodde jag det var så, men förstod till sist att så inte var fallet när jag hittade en "storgömma" i vår jordkällare (vilken han visste att jag inte gärna gick in i eftersom jag har spindelfobi och där fanns det gott om dem). Jag hällde ut varenda flaska och kände mig så dum som trott på hans lögner när det sen visade sig att det jag trott var sant, d v s att han drack JÄMT! Vi hade ett ganska stort umgänge då men alltid var det alkohol med i bilden och det slutade alltid som vanligt med att han antingen blev aggressiv eller helt sonika somnade. Somnade gjorde han både när vi hade gäster hemma eller om vi var bortbjudna. Så många gånger jag fick gå hem ensam från festerna medan han sov ruset av sig hos dem vi var hos. Jag skämdes men inte han! Våra s k "vänner" tyckte det var lite festligt eller nåt för de triggade honom att dricka ÄNNU mera jämt. Detta pågick år efter år och detta slet något oerhört på mig, men jag ville ha en kärnfamilj eftersom jag själv inte haft någon så därför kämpade jag på. Jag ville heller inte att mina barn skulle bli skilsmässobarn men såhär i efterhand kanske de hade mått bättre om vi gått isär eftersom vi hade så många bråk angående hans drickande. På slutet, då våra barn fortfarande bodde hemma, så eskalerade han i sitt drickande och blev mer och mer aggressiv när han hade druckit (han var Mr Jekyll och Mr Hyde kan man säga då han annars i nyktert tillstånd nästan var en mes).
En midsommarafton hade vi bjudit hem bekanta och han drack stenhårt redan från tidigt på dagen så runt 20/21-snåret hade det spårat ur hos honom. Han gick på toaletten och då hörde jag hur det slog därinne och jag gick därför för att se vad som stod på. Han hade då tagit kattlådan och stod och slog den i väggarna så kattsanden yrde (som tur var hade vi utekatter så det var inget annat i mer än sand) och lådan sprack. Jag sa då "du ska ju inte dricka", sen gick jag ut till vännerna. Han kom då dundrande efter och tog då stryptag på mig och skrek en massa olämpliga saker till mig. Vår hund blev hyperstressad och försökte sätta sig i mitt knä (han var en stor hund så gick ju inte så bra dock. Lille vännen... :( ). Kvinnan i paret försökte prata med honom och då vände han sig hotfullt mot henne istället. Hennes man reste sig upp och sa att de skulle gå hem vilket de gjorde, så ingen hjälp där inte. Vår son kom ner från sitt rum och undrade vad som lät. När han då såg sin far så sa han Gubbjävel, vilket gjorde att fadern vände sig mot sin son och tog istället stryptag på honom. Jag fick då gå emellan så sonen kunde slippa undan. När sonen gjort detta sa han återigen gubbjävel, vilket gjorde att hans far jagade ut honom ur huset och for iväg efter honom en bit på vägen men han var för full för att hinna ifatt som tur var. Under tiden tog jag min hund och väska och nycklar och drog ut jag med (vår dotter var inte hemma denna kväll som tur var). Jag fick fatt i sonen sen och där var vi - utslängda i regnet kl 22.00 på midsommaraftonen! Vi visste inte vart vi skulle ta vägen, men fick en tillflykt hos andra bekanta så småningom. När vi sent omsider kom hem igen så låg äcklet och sov så gott så, som om inget hade hänt!!!
Jag kan berätta HUR många historier som helst vad som hänt när han har druckit skallen av sig, men då får jag sitta tills nästa år (kanske skulle skriva en bok?).
Allt slutade hursomhelst 2007 när han - återigen - lovat att inte dricka på en firmafest han var på. Han skulle komma hem tidigt och nykter. Jo pytt!
Denna dag fyllde min mormor år så jag var och firade henne. Sen beställde jag och min dotter och hennes kille pizza som vi åt tillsammans. Till den pizzan tog jag ett par glas rött vin. Ungdomarna ville sen inte sitta med mig utan gå upp rummet för att vara själva. Så då satt jag ensam med ett korsord när min väninna ringde och hörde vad jag gjorde. Jag sa som det var och hon sa då att jag kunde komma till henne istället, vilket jag då gjorde. Till saken hör att grannarna till henne är min mans kompisar och plötsligt när vi satt ute på verandan säger min väninna: är inte det där din karl? Jag tittade upp och såg då min man raglande in till hennes grannar. Min väninna ropade till grannen då som tog med sig min man in till henne och när han fick se att jag satt där så vände han taggarna utåt direkt. Antagligen för att han inte trodde att jag skulle sitta där samt att jag skulle se att han inte "gick direkt hem och var nykter", vilket jag ej heller hade trott då! När vi sen satt där och pratade så sa han saker som jag reagerade argt på och då flög han upp ur stolen, drog med sig mig och slog ner mig så jag hamnade i min väninnas rabatt. Där satt han sen grensle över mig och slog och slog med knytnävarna. Jag försökte värja mig så gott jag kunde samtidigt som jag inte riktigt fattade vad som hände. Min väninna försökte få bort honom och då klev han av och skulle ta tag i henne istället. Detta blev min räddning för jag kunde då rusa in i huset och låsa om mig och sen ringa polisen som senare kom dit, men då hade han raglat iväg så han var inte kvar då. Men jag fick ge min redogörelse samt klä av mig så polisen fick fotografera mina blåmärken och skrapsår. Detta var nog det värsta jag varit med om. Så jävla kränkande! Detta ska inte hända mig! Utan sånt här läser man bara om i tidningarna! Jag var totalt i chock! Polisen ville veta om JAG hade druckit och jag svarade att ja, jag hade tagit några glas vin. Detta var som om "jaha, ja, då får hon skylla sig själv" eller nåt, fick jag en känsla av. Men jag ska väl inte få denna behandling för det eller?!?!? Poliserna överlade sen med varandra huruvida de skulle hem till oss och se om han fanns hemma och då ta honom med sig. Detta var han. Han låg och sov så gott som vanligt, när poliserna klev in i huset (det var tydligen olåst). De tog då med honom men tyvärr var ju min dotter och hennes kille hemma så de fick ju en smärre chock också när det plötsligt stod två poliser i huset och tog med pappan. Usch vad denna alkohol har ställt till det för ALLA! :(
Han fick sen följa med till arresten där han satt från fredag till söndag. Sen kom han hem. Själv var jag i total upplösning denna helg. Fattade inte riktigt vad som hade hänt. Så många tankar har jag nog aldrig tänkt SAMTIDIGT! Jag var också hypernervös att få hem honom.. Han kanske skulle fortsätta där han hade slutat?
Samtidigt hade jag rannsakat oss innerligt och då även kommit fram till att detta kanske var MITT fel att han gjorde som han gjorde?!? HUR I HELVETE ÄR MAN FUNTAD????? Han kom hursomhelst hemkrypande med svansen mellan benen och DÅ, för första gången på jag vet inte hur länge, så PRATADE vi vuxet och ordentligt med varandra. Han ångrade sig och bad massor om ursäkt och erkände att han inte klarade att dricka och skulle sluta med detta omedelbart och söka hjälp. Och ska sanningen fram så blev vi nästan som nykära ett par månader - tills det var dags återigen då! Då slog han sista spiken i kistan. Min kärlek - eller i vart fall min vilja och ork - tog slut. Hela JAG var bortsopad och jag kände att jag hade två val. Antingen fortsätta eller flytta. Vi hade HELT glidit isär. Han eskalerade ÄNNU mer i sitt drickande och jag mötte en annan man som jag träffade innan vi gjort upp om att flytta isär. Jag väntade med detta p g a jag fortfarande hade min yngsta kvar hemma ännu, men hon skulle flytta så fort hon slutat skolan så väntade ut det. Jag började även studera till förskollärare på universitetet i samma veva. Sen, när dottern flyttat, fick jag en lägenhet så även jag flyttade från vårt hus som vi hade bott i i 18 år. Jag älskade vårt hus och alla mina minnen från våra barn fanns ju där. Men att bo kvar där med honom bara för att få ha kvar huset var det inte värt tyvärr! Mitt förhållande med den andra mannen hade tagit slut innan jag flyttade till min egna lägenhet också, så var helt ensam att börja om och kanske bli vuxen för första gången i mitt liv?!
Så i princip kan man säga att han söp bort både sina barn och familj och hus! Men det var det tydligen värt för han träffade snart en annan kvinna som även hon var glad i drickat så de festade på tillsammans. Det gick 1,5-2 år sen var det kört mellan dem. Då började han komma över till mig för att "övernatta" då de hade bråkat när de supit. Denna övernattning blev till en månad. Sen blev de sams igen å då flyttade han tillbaka till henne. Efter ungefär nån månad till, så blev det samma sak igen; han ringde och hörde om han fick låna soffan. Ytterligare en månad i mitt hem blev det, sen blev de återigen sams och samma visa EN GÅNG TILL! Detta slet ännu mer på mig när jag var mitt uppe i min utbildning samt redan hade en depression och inget blev precis bättre med denna behandling så jag gick helt in i väggen och kunde inte slutföra min sista kurs i utbildningen! Nattsvart blev det!
Visst, jag tillät det ju. Men detta för att jag trots allt hade/har känslor kvar för honom som han är när han är nykter tyvärr. Han visade heller inga tendenser till det där drickandet medan han bodde hos mig. Tvärtom - han var väldigt återhållsam då, så jag trodde att han kanske hade reflekterat över vilka tragedier alkoholen åstadkommer/åstadkommit! Men det visade sig senare att det enbart var ett spel för galleriet! När han för TREDJE gången flyttat ifrån henne, den andre, så var det till sist tydligen helt slut. Men då var jag helt nere i mörkret och helt tillintetgjord och hade helt gett upp ALLT. Så jag hade inte mycket val än att flytta till honom för jag hade ingen ekonomi alls. Jag sålde ALLT av värde som jag hade för att kunna slutbetala min hyra på min lägenhet å sen flyttade jag då in till honom där han hade bott med den andra kvinnan som då hade fått ut sina grejer. Mellan dem var det en giftig stämning och hon skickade fruktansvärda SMS till mig. Dem skulle jag "skita i" enligt honom för "hon var inte klok". Men nu i efterhand undrar jag om det inte är HAN som inte är klok egentligen???? Och så fort jag hade kommit över hans trösklar så började helvetet IGEN! Han började återigen dricka som ett svin och allt blev som det var innan vi gick isär från vårt hus. Själv var jag så förstörd vid detta laget så även jag själv började dricka alltför mycket. Detta för att överhuvudtaget överleva tror jag. Detta fortsatte ca 2 år tills min dotter blev gravid och jag blev mormor. Då tog jag mig i kragen och slutade med supandet och försökte få någon normalitet i tillvaron. Men jag sitter än idag fast hos honom eftersom jag inte har något jobb eller fick utbildningen färdig. Han är "jättesnäll" och betalar min studieskuld varje månad. Men fan - det kan han gott göra så mycket ont han har gjort mig och barnen!! Men samtidigt sitter jag i en rävsax för han är väl medveten om att jag ÄR beroende av honom, så han kan gott supa på som vanligt här. Nu har det gått 8 år sen han och jag började om igen och jag känner att detta nog blir min DÖD tror jag! Inget jobb, åren har gått (jag är nu 53 år), ingen utbildning klar. Så jag ser ingen utväg ur detta helvete! Ska jag ta livet av mig kanske? Men samtidigt finns det någon slags överlevnadsinstinkt hos mig och jag vill se mitt barnbarn växa upp. Hon är mitt allt numera i detta sjuka liv och hon har nu hunnit bli 6 år.
HJÄLP! VAD SKA JAG GÖRA????????????????????????

Till alla er som bollade med mig under alla mina inlägg här. Tack till alla er som gav mig mod och styrka till att våga ta steget till att lämna. Tack att ni fanns där under mitt livs absolut jobbigaste tid. TACK!

När jag stog vid beslutet att lämna eller stanna så skrev jag mycket här och har fått ett otroligt stöd och mycket "pepp" till att stå på mig. Till att värdesätta mitt eget liv högst. Och det var min enda utväg att lämna. Jag kännde det och många av er sa det till mig. Några sa att den enda chansen till att kanske kunna rädda min pojkvän var att gå. Och ni hade så otroligt rätt.

Efter mkt ilska när jag sagt att jag ska lämna. Efter ett sönderslaget hem och efter otroligt mkt bråk och kaos så lugnade allt ner sig. Någonting hände i min kille när han väl landat i att hon här kommer att lämna mig själv. Hon drar. Efter det så tror jag att han insåg vad han håller på att förlora. Första gången på 3 år tog han mig på allvar. Det var inte bara tomma hot från mig, utan jag drar. Kanske han insåg att våra 15 år vi haft betyder mer än drogerna. Kanske. Men han har hållt sig drog fri. Inte ens rök cannabis som han gjort sen han var 16. Det var mitt krav. Han fick välja.

Någonting hände genom att jag tog steget. Och även om jag ska flytta själv nu om bara nån vecka så känns det så otroligt mkt bättre att lämna någon som verkar ha vaknat till. Nu är det en lång väg vi har framför oss. Tillit ska byggas upp. Otroligt svårt men jag ser ljuset i tunneln. Det är inte helt svart där längst bort. Nu är det upp till honom att visa att han verkligen menar det här.

Därför vill jag tacka er. För om jag inte hade lämnat honom och fortsatt dansat runt i denna djävulsdans med medberoende så hade han förmodligen vart död inom kort med ytteligare en överdos på tabletter. Hur många chanser får man lixom?

ETT STORT TACK TILL ER ALLA STARKA TJEJER DÄR UTE. Jag önskar er allt gott i livet. Kram / Förlorad själ.

Ansvaret för någon annans liv. Allt är ju upp till honom. Jag är/var i liknande situation när min kille och försökte hjärntvätta mig med att det är mitt fel om han dör. Trots att jag har räddat livet på honom under 5 av hans överdoser. Nä det där är bara ett offer som pratar. Vill han ta tag i sitt liv så gör han. Man kan inte annat än att visa sitt stöd genom att aäga att är du villig att sluta så finns jag vid din sida. Ush jag blir så trött på folk som vill lägga sitt eget liv i andras händer. Kram på dig och hoppas du och din dotter får lite lugn och ro efter skiljsmässan.

För min vän går det utifrån sett inte bra. Ett missbrukande barn har flyttat in hos henne och lever av hennes pension. Hennes andra barn försöker få ett slut på det men mamman är djupt medberoende och ser det helt annorlunda. Hon ser den inflyttade sonen som hjälp och stöd då hon har en sjukdom. Det gör det hela oåtkomligt. Jag har sett detta växa fram under kanske tio år, först som tillfällig ekonomisk hjälp som aldrig betalts tillbaka, nu som helt försörjd av mor. En mor som successivt flyttat de gränser hon aldrig lyckats hålla. Sorgligt att se. Men jag ifrågasätter inte längre, har inte gjort det på flera år, när hon säger att det är så bra att hon har hans stöd. Ifrågasättande gör henne bara illa. Hon är ledsen på väninnor som gör det. Däremot har jag stöttar dottern som försöker styra upp det hela, inte minst ekonomiskt. Inte helt ovanlig situation har jag förstått, tyvärr. / mt

Jag har levt med min numera man i 36 år och han har alltid haft problem med alkohol. Jag har varit dum själv som, och säkert medberoende som det heter, stått kvar med alla dessa lögner som han sagt och gjort mig.
Vi träffades 1981 när jag var 15 år och han var 20. Såhär i efterhand när jag tänker tillbaka, så fanns tendenserna där redan från början egentligen, men jag var antagligen för ung och dum för att fatta. Eller egentligen så kanske jag gjorde det eftersom jag själv växt upp i ett hem med en familjemedlem som drack jämt.
Men detta blundade jag för då. Sedermera fick vi 2 barn och köpte hus och då eskalerade allt. Han smög med sprit och öl och hade sina gömmor överallt och sluddrade varje helg och så småningom somnade han. Detta skyllde han på att han jobbade så mycket och blev då så trött plötsligt. Till en början trodde jag det var så, men förstod till sist att så inte var fallet när jag hittade en "storgömma" i vår jordkällare (vilken han visste att jag inte gärna gick in i eftersom jag har spindelfobi och där fanns det gott om dem). Jag hällde ut varenda flaska och kände mig så dum som trott på hans lögner när det sen visade sig att det jag trott var sant, d v s att han drack JÄMT! Vi hade ett ganska stort umgänge då men alltid var det alkohol med i bilden och det slutade alltid som vanligt med att han antingen blev aggressiv eller helt sonika somnade. Somnade gjorde han både när vi hade gäster hemma eller om vi var bortbjudna. Så många gånger jag fick gå hem ensam från festerna medan han sov ruset av sig hos dem vi var hos. Jag skämdes men inte han! Våra s k "vänner" tyckte det var lite festligt eller nåt för de triggade honom att dricka ÄNNU mera jämt. Detta pågick år efter år och detta slet något oerhört på mig, men jag ville ha en kärnfamilj eftersom jag själv inte haft någon så därför kämpade jag på. Jag ville heller inte att mina barn skulle bli skilsmässobarn men såhär i efterhand kanske de hade mått bättre om vi gått isär eftersom vi hade så många bråk angående hans drickande. På slutet, då våra barn fortfarande bodde hemma, så eskalerade han i sitt drickande och blev mer och mer aggressiv när han hade druckit (han var Mr Jekyll och Mr Hyde kan man säga då han annars i nyktert tillstånd nästan var en mes).
En midsommarafton hade vi bjudit hem bekanta och han drack stenhårt redan från tidigt på dagen så runt 20/21-snåret hade det spårat ur hos honom. Han gick på toaletten och då hörde jag hur det slog därinne och jag gick därför för att se vad som stod på. Han hade då tagit kattlådan och stod och slog den i väggarna så kattsanden yrde (som tur var hade vi utekatter så det var inget annat i mer än sand) och lådan sprack. Jag sa då "du ska ju inte dricka", sen gick jag ut till vännerna. Han kom då dundrande efter och tog då stryptag på mig och skrek en massa olämpliga saker till mig. Vår hund blev hyperstressad och försökte sätta sig i mitt knä (han var en stor hund så gick ju inte så bra dock. Lille vännen... :( ). Kvinnan i paret försökte prata med honom och då vände han sig hotfullt mot henne istället. Hennes man reste sig upp och sa att de skulle gå hem vilket de gjorde, så ingen hjälp där inte. Vår son kom ner från sitt rum och undrade vad som lät. När han då såg sin far så sa han Gubbjävel, vilket gjorde att fadern vände sig mot sin son och tog istället stryptag på honom. Jag fick då gå emellan så sonen kunde slippa undan. När sonen gjort detta sa han återigen gubbjävel, vilket gjorde att hans far jagade ut honom ur huset och for iväg efter honom en bit på vägen men han var för full för att hinna ifatt som tur var. Under tiden tog jag min hund och väska och nycklar och drog ut jag med (vår dotter var inte hemma denna kväll som tur var). Jag fick fatt i sonen sen och där var vi - utslängda i regnet kl 22.00 på midsommaraftonen! Vi visste inte vart vi skulle ta vägen, men fick en tillflykt hos andra bekanta så småningom. När vi sent omsider kom hem igen så låg äcklet och sov så gott så, som om inget hade hänt!!!
Jag kan berätta HUR många historier som helst vad som hänt när han har druckit skallen av sig, men då får jag sitta tills nästa år (kanske skulle skriva en bok?).
Allt slutade hursomhelst 2007 när han - återigen - lovat att inte dricka på en firmafest han var på. Han skulle komma hem tidigt och nykter. Jo pytt!
Denna dag fyllde min mormor år så jag var och firade henne. Sen beställde jag och min dotter och hennes kille pizza som vi åt tillsammans. Till den pizzan tog jag ett par glas rött vin. Ungdomarna ville sen inte sitta med mig utan gå upp rummet för att vara själva. Så då satt jag ensam med ett korsord när min väninna ringde och hörde vad jag gjorde. Jag sa som det var och hon sa då att jag kunde komma till henne istället, vilket jag då gjorde. Till saken hör att grannarna till henne är min mans kompisar och plötsligt när vi satt ute på verandan säger min väninna: är inte det där din karl? Jag tittade upp och såg då min man raglande in till hennes grannar. Min väninna ropade till grannen då som tog med sig min man in till henne och när han fick se att jag satt där så vände han taggarna utåt direkt. Antagligen för att han inte trodde att jag skulle sitta där samt att jag skulle se att han inte "gick direkt hem och var nykter", vilket jag ej heller hade trott då! När vi sen satt där och pratade så sa han saker som jag reagerade argt på och då flög han upp ur stolen, drog med sig mig och slog ner mig så jag hamnade i min väninnas rabatt. Där satt han sen grensle över mig och slog och slog med knytnävarna. Jag försökte värja mig så gott jag kunde samtidigt som jag inte riktigt fattade vad som hände. Min väninna försökte få bort honom och då klev han av och skulle ta tag i henne istället. Detta blev min räddning för jag kunde då rusa in i huset och låsa om mig och sen ringa polisen som senare kom dit, men då hade han raglat iväg så han var inte kvar då. Men jag fick ge min redogörelse samt klä av mig så polisen fick fotografera mina blåmärken och skrapsår. Detta var nog det värsta jag varit med om. Så jävla kränkande! Detta ska inte hända mig! Utan sånt här läser man bara om i tidningarna! Jag var totalt i chock! Polisen ville veta om JAG hade druckit och jag svarade att ja, jag hade tagit några glas vin. Detta var som om "jaha, ja, då får hon skylla sig själv" eller nåt, fick jag en känsla av. Men jag ska väl inte få denna behandling för det eller?!?!? Poliserna överlade sen med varandra huruvida de skulle hem till oss och se om han fanns hemma och då ta honom med sig. Detta var han. Han låg och sov så gott som vanligt, när poliserna klev in i huset (det var tydligen olåst). De tog då med honom men tyvärr var ju min dotter och hennes kille hemma så de fick ju en smärre chock också när det plötsligt stod två poliser i huset och tog med pappan. Usch vad denna alkohol har ställt till det för ALLA! :(
Han fick sen följa med till arresten där han satt från fredag till söndag. Sen kom han hem. Själv var jag i total upplösning denna helg. Fattade inte riktigt vad som hade hänt. Så många tankar har jag nog aldrig tänkt SAMTIDIGT! Jag var också hypernervös att få hem honom.. Han kanske skulle fortsätta där han hade slutat?
Samtidigt hade jag rannsakat oss innerligt och då även kommit fram till att detta kanske var MITT fel att han gjorde som han gjorde?!? HUR I HELVETE ÄR MAN FUNTAD????? Han kom hursomhelst hemkrypande med svansen mellan benen och DÅ, för första gången på jag vet inte hur länge, så PRATADE vi vuxet och ordentligt med varandra. Han ångrade sig och bad massor om ursäkt och erkände att han inte klarade att dricka och skulle sluta med detta omedelbart och söka hjälp. Och ska sanningen fram så blev vi nästan som nykära ett par månader - tills det var dags återigen då! Då slog han sista spiken i kistan. Min kärlek - eller i vart fall min vilja och ork - tog slut. Hela JAG var bortsopad och jag kände att jag hade två val. Antingen fortsätta eller flytta. Vi hade HELT glidit isär. Han eskalerade ÄNNU mer i sitt drickande och jag mötte en annan man som jag träffade innan vi gjort upp om att flytta isär. Jag väntade med detta p g a jag fortfarande hade min yngsta kvar hemma ännu, men hon skulle flytta så fort hon slutat skolan så väntade ut det. Jag började även studera till förskollärare på universitetet i samma veva. Sen, när dottern flyttat, fick jag en lägenhet så även jag flyttade från vårt hus som vi hade bott i i 18 år. Jag älskade vårt hus och alla mina minnen från våra barn fanns ju där. Men att bo kvar där med honom bara för att få ha kvar huset var det inte värt tyvärr! Mitt förhållande med den andra mannen hade tagit slut innan jag flyttade till min egna lägenhet också, så var helt ensam att börja om och kanske bli vuxen för första gången i mitt liv?!
Så i princip kan man säga att han söp bort både sina barn och familj och hus! Men det var det tydligen värt för han träffade snart en annan kvinna som även hon var glad i drickat så de festade på tillsammans. Det gick 1,5-2 år sen var det kört mellan dem. Då började han komma över till mig för att "övernatta" då de hade bråkat när de supit. Denna övernattning blev till en månad. Sen blev de sams igen å då flyttade han tillbaka till henne. Efter ungefär nån månad till, så blev det samma sak igen; han ringde och hörde om han fick låna soffan. Ytterligare en månad i mitt hem blev det, sen blev de återigen sams och samma visa EN GÅNG TILL! Detta slet ännu mer på mig när jag var mitt uppe i min utbildning samt redan hade en depression och inget blev precis bättre med denna behandling så jag gick helt in i väggen och kunde inte slutföra min sista kurs i utbildningen! Nattsvart blev det!
Visst, jag tillät det ju. Men detta för att jag trots allt hade/har känslor kvar för honom som han är när han är nykter tyvärr. Han visade heller inga tendenser till det där drickandet medan han bodde hos mig. Tvärtom - han var väldigt återhållsam då, så jag trodde att han kanske hade reflekterat över vilka tragedier alkoholen åstadkommer/åstadkommit! Men det visade sig senare att det enbart var ett spel för galleriet! När han för TREDJE gången flyttat ifrån henne, den andre, så var det till sist tydligen helt slut. Men då var jag helt nere i mörkret och helt tillintetgjord och hade helt gett upp ALLT. Så jag hade inte mycket val än att flytta till honom för jag hade ingen ekonomi alls. Jag sålde ALLT av värde som jag hade för att kunna slutbetala min hyra på min lägenhet å sen flyttade jag då in till honom där han hade bott med den andra kvinnan som då hade fått ut sina grejer. Mellan dem var det en giftig stämning och hon skickade fruktansvärda SMS till mig. Dem skulle jag "skita i" enligt honom för "hon var inte klok". Men nu i efterhand undrar jag om det inte är HAN som inte är klok egentligen???? Och så fort jag hade kommit över hans trösklar så började helvetet IGEN! Han började återigen dricka som ett svin och allt blev som det var innan vi gick isär från vårt hus. Själv var jag så förstörd vid detta laget så även jag själv började dricka alltför mycket. Detta för att överhuvudtaget överleva tror jag. Detta fortsatte ca 2 år tills min dotter blev gravid och jag blev mormor. Då tog jag mig i kragen och slutade med supandet och försökte få någon normalitet i tillvaron. Men jag sitter än idag fast hos honom eftersom jag inte har något jobb eller fick utbildningen färdig. Han är "jättesnäll" och betalar min studieskuld varje månad. Men fan - det kan han gott göra så mycket ont han har gjort mig och barnen!! Men samtidigt sitter jag i en rävsax för han är väl medveten om att jag ÄR beroende av honom, så han kan gott supa på som vanligt här. Nu har det gått 8 år sen han och jag började om igen och jag känner att detta nog blir min DÖD tror jag! Inget jobb, åren har gått (jag är nu 53 år), ingen utbildning klar. Så jag ser ingen utväg ur detta helvete! Ska jag ta livet av mig kanske? Men samtidigt finns det någon slags överlevnadsinstinkt hos mig och jag vill se mitt barnbarn växa upp. Hon är mitt allt numera i detta sjuka liv och hon har nu hunnit bli 6 år.
HJÄLP! VAD SKA JAG GÖRA????????????????????????

Hej Mt!
Det var länge sedan. Hur går det för din vän?
Ja som du säger så verkar det vara väldigt svårt att ta sic ur om man inte får ordentlig vård och vill själv..
Kram?

Mulletant
Så är det, jag brukar läsa vissa äldre inlägg och det är givande.

Skrållan ?
Det är sorgligt, men tur att vi kommit längre

Min man valde ju inte mig heller. Om man kan säga så, att man blir bortvald. För det är väl en kamp för dom.
Han valde inte oss, trots att han haft förhållande förut som varit jobbiga och kvinnor som varit ganska dumma mot honom, och jag anser mig som snäll. Trots att vi gått igenom mycket sorg och sjukdom, och jag har stöttar honom till hundra procent. I allt. Jag har gett hela mig i kärleken till honom, kanske för mycket. Så valde han inte mig.
Så det kvittar nog vad vi gör, vad vi säger, vi har ingen chans mot alkoholen. Den vinner för det mesta.

Jag sitter här nu med man, hus. Han flyttade också långt till mig, kände lite frågetecken men tänkte att det är nog inte så farligt. Men det var det. Vet såhär i efterhand att jag skulle ha väntat och sluppit så mycket ❤

Om det som är sorgset och om det som ger glädje och hopp! Att skriva är ett otroligt bra sätt att lära känna sig själv!
Önskar dig en skön kväll! / mt

Jag var förra veckan på kommunens anhörigträff. Tyvärr blev min känsla bara ilska, mitt jag blev provocerad inte av någon där utan vilket jävla skit man utsätts för. Man ska ta hand om barn, djur eget företag, hem och nu en man som egentligen skulle vara den bästa tiden i vårat liv. Och så är det jag som ska sköta mig, absolut inte låta min ilska, sorg el frustration komma fram mot honom för då kan det sätta igång en massa hos alkoholisten. Jag får absolut inte konfrontera honom med den senaste fyllkörningen, eller skumma sms, utan vara försiktig. Ja och jag har varit det, men jag är ledsen och jag måste bita ihop. Och sen på mötet så hitta jag ingen att identifiera mig med, det var mest föräldrar och det är jättesorgligt och känslor av ett annat slag. Jag kan ju gå det kan man ju inte som förälder... Så då kände jag att vilket ego jag är! Som gnäller över ett förlorat umgängesliv och ett normalt liv. Har läst om Alanon, kollat möten och ska försöka ta mig dit i veckan, hoppas det ger ett lugn för att orka. Känns som det är rätt forum, och jag önskar så att 12 veckor för min man på behandling kommer ge honom insikt hur mycket det har skadat, vårt liv tillsammans kanske aldrig går att reparera men då får det vara så.

Nu kommer jag skriva lite sorgsna tankar som kommer upp.

Jag tänkte att det är andra gången jag blir bortvald pga alkoholen mannen väljer. Inte ens lilla jag vann?
Han väljer alkoholen framför mig. Sen tänker jag så här med att jag väljer MÄN med alkoholism! Och att gå in i en kamp mellan alkoholen och mig det går inte. Inte ens någon annan tjej kommer få dem att välja bort alkoholen. Jag tycker det är orättvist att lägga skuld på mig själv som ord som sårar, ser du han valde det för du är mindre värd än alkoholen, du fick inte hela han för du är si o så....

Nej jag vann inte och det gör ingen. Kanske nån prosent gör det. Ja jag ger mig in i män med den här sortens problematik, det vet jag och det bör jag hålla mig låååångt ifrån. Jag bör hålla mig ifrån män i huvudtaget just nu ( förutom de män jag är nära vän med )

Att han valde alkoholen gör han pga att han är beroende av den. Att säga till mig skälv att jag blir bortvald är inte sjysst mot mig själv, så som jag började detta inlägg med.

Får lite funderingar om din man söker efter en anledning att börja dricka men jag hoppas jag har fel. Vad det gäller festande och drickande för dig tycker jag det är rimligt att ni inte har någon alkohol hemma. Om du sedan vill dricka något när du är bland vänner så är det din ensak. Märkligt beteende hos din man att knuffa dig för att du pratar om att du vill ha en bastu. Bara för att man är alkoholist kan man väl inte bete sig hur som helst. Känns som han är huvudpersonen och du ska anpassa dig efter det. Lite av den negativa mentaliteten med sjukdomsbegreppet. En del har nog missuppfattat det. Tycker du ska söka dig till alanon för att få stöd. Sedan finns det en del anhörigprogram och ofta erbjder kommunen det. Ditt liv kan ju inte avstanna för att han ska hålla sig nykter och i vilket fall som hjälper det inte honom. Han borde vara glad för att du mår bra. Så här tänker jag. Lycka till!

Mulletant
Ja jag är ett vuxet barn, har haft otaliga år i terapi. Jag har skrivit till en som kan hjälpa mig med att inte hamna i dåliga relationer, de kan säkert ge mig stöd ?

?

Min man går på behandling via kommunen sedan 2 veckor, bra, underbart!! Men jag då? Först har man varit ledsen, arg, gömt sprit varit orolig, hämtat, tröstat, fått skit etc ni vet
Han har supit, farit på weekend resor, förstört för mig, sina barn
Nu ska jag hjälpa honom igen, inget umgänge, han bryter ihop om jag är borta ett dygn, vi umgås inte med någon längre. Mitt liv har alltid varit umgänge, trevliga tillställningar, fester, skatt och glädje. Men nu är det Netflix, fundering vad vi ska äta och jag får absolut inte säga något, sade i veckan att jag ville ha en bastu, som jag själv skulle betala, då blev han så arg så jag trodde han skulle slå, men det stannade vid knuffar.
På beroendeenheten säger man att jag ska vara nykter 1 år för jag älskar väl min man, och det innebär att jag ska sitta hemma ett år och fundera när han får ett återfall, för det får han. Han säger att det går bra så länge han inte utsätts för lockelse, men det är ju hela tiden, slå på tv:n bara. Och så ska ingen få veta, hur lätt är det då?
Ja ni ser väl hur less jag är, behövde få skriva av mig

Tack för stärkande ord.
Tack AL och Nordäng67 ?

känner med dig och känner igen mig när det gäller ledsna stunder och dagar. Man kan göra saker som man egentligen vet man tycker är roligt men kan inte riktigt känna det fullt ut. På grund av det ledsna i hjärtat. Håll ut det blir bättre. Tänker fortfarande på det som var bra men blir inte ledsen längre utan är mer som att man tänker på en liten skatt av fina minnen och njuter av det. Dom där fina minnena är ju också anledningen till att man kämpade och hade svårt att lämna. Massa kramar och önskar dig en fin helg ♥️

Hej!
Min man fick diagnoserna Asperger och ADHD vid 53- års ålder. Han har alltid självmedicinerat under alla år. Har haft ett fast mycket bra jobb och klarat sig bra.
2016 kraschade han och gick in i väggen. Fick en utredning gjord och då konstaterades diagnoserna.
Började med antabus och var sjukskriven under ca ett år.
Blev av med jobbet och kom så sakta tillbaka till livet, om än helt annat nu än tidigare.
Började arbetsträna och senare blev anställd på 100 % vilket jag tycker är för mycket då kvällarna går åt till att sova.
Min man har sedan detta hände en annan personlighet nu och vi blev särbor.
För ca en månad sedan har jag hittat vinboxar i hans hem och vad jag förstår så tar han några glas vin på kvällarna för att slappna av. Så ledsamt då han varit helt nykter i 3 år.
Han börjar återigen dra sig undan och vill inte ses och tycker jag "lägger mig i"
Han säger att han nu kan kontrollera sitt vinintag och att han inte självmedicinerar längre.
Är det att lura sig själv och även mig?
Varför börjar man igen att köpa hem vin om man klarat sig i 3 år??
Snälla hjälp mig vad kan jag göra?

När livet inte blev som man tänkt känns som ett misslyckande.
Trots det .. är det alltid rätt att lämna det som påverkar ens liv negativt.
Sorgen kommer...stannar en stund... för att sen förvandlas till något annat.
När jag läser din tråd upplever jag dej som en otroligt stark människa.
Önskar dej all lycka i ditt "nya liv" ?

Har ju känt mig ledsen, lite så i kväll också. Känner en saknad. Saknar vårt liv när vi hade det bra. Men det är många år sedan. Kanske att överlämnandet av huset, som snart ska göras, att det är det som känns jobbigt.
Det slutgiltiga, att sätta punkt för oss och vårt hus. Det ska tillhöra någon annan. Det är snart inte vårt.
När jag åker till det nästan tomma huset så känns det verkligen tomt, både inne i mig och det jag ser. Myskänslan finns inte där, skavankerna syns. Så mycket kärlek, fina stunder, gräl, hårda ord, fylla och tårar som husets väggar upplevt. 20 år. En del av ett liv. Trodde jag skulle leva med denna mannen livet ut. Han sa det ganska ofta, vi kan väl alltid leva ihop. Men så blev det inte.
Kanske allt lättar när nyckeln är lämnad till den nye ägaren och vi inte behöver bekymra oss om huset längre. Och vi inte behöver ha någon kontakt längre. Då kanske läkningen kan börja på riktigt.
Var tvungen att skriva av mig lite tankar.

Ja, d är många år jag hållet på mig kan jag säga....har mest tagit hand om o hjälpt i alla dar. Senare år nu som jag inte orkat mer, som jag sagt d jag tyckt....dock endast dagen efter o inte när han är full o mitt i drickandet.
Men hur orkar han din man, blir trött bara av o tänka tanken. Men jag tänker, då måste hans vänner va likadana?
Här har mannen alltid jobbat inom restaurang o varit ute efter stängning, nu jobbar han inte k d längre o håller sig därför hemma. Dockär han intresserad av ett extrajobb inom restaurang o bar. Jag känner att d kvittar ju för min del, tar han d så varsågod!

Du har helt rätt i både vad du tänker och gör. Du kan inte påverka hans drickande. Du kan bara berätta var han kan få hjälp. AA är bra, kanske även för dig alanon. Stöd för anhöriga och eftersom han är ditt barns pappa är ju en viss kontakt nödvändig. Annars kan din man vända sig till socialförvaltningen som erbjuder behandling för personer med missbruksproblem. Det är plågsamt det du går igenom och när en person är aktiv i sitt missbruk känner man stor sorg och det är då mycket svårt att känna kärlek. Den personen man älskar finns ju inte längre.
Så tänker jag och lycka till ?

Det var ju egentligen snällt att du kollade så han var vaken. Du ska ju egentligen inte behöva tänka på det. I din frustration över att du inte kan flytta direkt är det inte konstigt om din ilska sipprar ut.

Jag har ju alltid varit och är fortfarande väldigt försiktig med vad jag säger. Några gånger har jag använt hårda ord men väldigt befogat. Annars är jag mest tyst. Mannen har sagt hemska saker men jag har inte sagt nåt tillbaka. Antar att det dels inte är mitt sätt att göra som han men också för att jag inte vill att han ska ha nåt "på mig". Eskalerar gräl är det pga honom och dagen efter bråk så behöver jag inte ens säga förlåt egentligen. Dessutom skulle grälen nog bli helt enorma om jag sa mina tankar högt.

Däremot har jag mkt instängd ilska. Så mycket jag skulle viljat säga och skrika åt honom men bara svalt. Usch. Det är inte alls nyttigt.

Vilken himla trist start på din morgon. Hoppas dagen fortsatt bättre. Min man är på väg ut igen... Blä. Fattar inte hur hans kropp orkar...

Tack!

Så ledsam situation. Och ja, jag har sett och ser just nu liknande hos en nära vän faktiskt. Väldigt svårt att bryta vad jag kan förstå. Förhoppningsvis är det nån här som har kloka råd att dela med sig av.
Fint att du verkar ha hittat rätt och ha ro i ditt eget liv!
/ mt