Senaste kommentarerna i forumet

skriv av dig här ! Det hjälper så mycket, mer än man kan tro !!
Välkommen hit !

Hej alla! Första gången här och läste andras inlägg och känner igen mycket från varje inlägget typ. Ursäkta stavfel - svenska är inte mitt modersmål. Vet inte i hur många år detta har pågått (vi varit ihop i 11 år, gifta 2,5 år) men nu räcker det. Vi ska skilja oss om 6 mån då det är betänkestid - vi har en tvåårig flicka - det bästa vi kunde skapa tillsammans. Än så länge är vi i samma lägenhet. Jag hör varje kväll sammanfattat: att jag inte gav/ger stöd och att jag har inget hjärta och att det blir mitt fel om han dricker tills han dör till slut. Att det är jag som sedan kommer behöva förklara till dottern varför är pappa borta. Suntförnuftmässigt vet jag att han säger skit och att det inte är mit fel/ansvar på så sätt han menar men ändå är det jobbigt. Jag föreslagit många gånger att han vänder sig till AA eller något centrum gör beroende eller vad den heter. Och han provade med Antubus men mår inte riktigt bra av det och inte vill vänta tills att kroppen vänjar sig kanske. Även om han erkänner att han har problem ändå vill han inte utesluta alkohol helt och vill kunna ta ett glas här och där! Men han har svårt att ta bara 1-2 glas förstås. Sa flera gånger under dessa år att om vi skilger oss så blir det här en av de viktigaste orsakerna. Till slut dödade missbruket kärlek som fanns och nu är det bara sorg som är kvar. Ber om inget råd eller så - behöver antagligen bsra skriva av mig. Men uppskattar om någon berättar om hen befinner sig i en liknande sotuation när det gäller alla dessa anklagelser.
Vänligen
Alexandra

Tack Spinoza, ska försöka tänka klart i dag.
Ja jag vet ju att ju mindre kontakt desto bättre blir det. Jobbar på det?

Du tar din plats i ditt hem och makten i ditt liv! Så härligt att få följa.
Fin fredag och trevlig helg? / mt
PS Läste sedan dina funderingar om att signalera ’singel’ och tänker på det du skrev tidigare om att du haft liknande relationer som den du lämnat. Tipsar igen om Alanon - för att stärka dig själv. Kanske att du också är ett s.k ’vuxet barn’ med tråkiga erfarenheter under uppväxten (missbruk, psykisk ohälsa, våld eller liknande). Tänk på det. Jag skriver i välmening /DS mt

Kan du begränsa kontakten med mannen? Själv känner jag att jag mår bättre ju mindre kontakt jag har med mitt X.
Och nej, ansvaret är hans och inte ditt och jag känner själv att jag har behövt träna mig på att inte gå in i känslan av att jag borde hjälpa mitt X.
Så mitt mantra är: Hans liv, hans ansvar. Mitt liv, mitt ansvar.
Ha en fin dag Skrållan!

Jag vet inte hur du är ska d stå ?

Jag vet inte, han säger att han ska ha huset men jag kan bo kvar tills jag hittat nåt för han vill inte ställa mig på gatan med två barn...sååå d är ju snällt ?

Men alltså, jag vet hur du är.....men jag orkar inte va snäll längre mot honom. Samtidigt när jag slänger ur mig dessa ord som jag vet gör att han blir fly förbannad över (nykter som onykter) så känns d så jvla befriande men ändå får jag lite ångest över det. Dock får jag tillbaka sjukt elaka ord om d mesta så kanske inte ska ha den känslan.
Som nu t.ex 45 min innan han ska börja jobba så går jag ner o berättar att d är nog dags att gå upp...vaknade av att jag va sjukt kissnödig o märkte då samtidigt att han inte va uppe. Gick ner 15 min senare för o säga att hallå, ska du inte till jobbet? Märker då att han nästan sluddrar...blir så förbannad så säger jaha ska FU till jobbet eller har du supit dig så jvla full i garaget att du inte klarar av jobbet. Varpå han flyger upp ut soffan, in på toaletten o skriker vilken f***a jag är. Efter d börjar människan att DAMMSUGA (???!!!!) för att d är så smutsigt överallt eftersom JAG aldrig kan hålla iordning på hemmet som den f***a jag nu är! Alltså???
Sen efter d skriker han nerifrån att jag ska då inte säga nåt som inte ens har ett jobb utan lånar till allt som jag köper....försök o fixa ett normalt jobb innan du säger nåt. Jag pluggar o är klar till början av nästa år.
Kommer sen upp o berättar att han allt ställt alarmet, pratar ashögt. Säger då tyst att prata försiktigt, barnen sover...varpå han skriker ? Barnen sover, barnen sover....allt handlar ta mig f*n om barnen jämt jämt jämt! Bara barnen aldrig mig!
Det är så infekterat hela denna miljö i detta hem!

Nu har jag krupit ner i min säng o ska sova en stund till, bra start på dagen eller?!

I dag har varit en jobbig dag. Har känt mig ledsen hela dagen, fast jag varit ute och åkt. Det är som en dimma lägger sig över mig. Mannen har hört av sig flera gånger och han mår inte bra. Då är det som att jag känner att det är mitt fel, som ställde ultimatum, fast jag innerst inne vet att det inte är det.
Varför vill inte hjärta och hjärna samarbeta ibland?
Jag vet ju att såna här jobbiga dagar kommer lite då och då, så jag hoppas att dagen i morgon känns lättare.

Idag har städat nästan hela mitt hem. Känns bra nu efteråt. Ser fram emot morgondagen att gå ut och roa sig med några vänner.

Känts ovant att vara hemma från jobbet och han inte är här som han brukar vara när jag inte är och arbetar.

Är avslappnad, trött fast en bra trötthet på nåt sätt

Jag gjorde så, att ändra till singel bara för mig ?
Kändes nytt men nåt bra

Tack ??

Det finns något som heter ödmjukhet. Som nykter alkoholist borde du väl tillägnat dig det. Personer på familjerätten är precis som alla andra människor olika. En del förstår vad beroende är och en del gör det inte. Visst är det ett jobb, men det är inget hinder varken för att förstå, ha insikter eller kunna hjälpa och även patrasken på familjerätten kan se allvaret i missbruket. Kan bara beklaga din inskränkhet och fördomsfullhet, men även du kommer väl förhoppningsvis att utvecklas vidare. Obs jobbar inte på familjerätten. Har jobbat 20 år i missbruksvården, genomgått flera program för anhöriga och är anhörig till en person med grav beroendeproblematik., men kan inte allt för det. Det man lär sig är att se sina begränsningar och det är nyttigt.

Fy vad tråkigt och fel att det ska vara så svårt att kunna lämna nåt som man far illa av.

Ibland undrar jag hur våra män funkar. Din man i sitt garage. Min man ute med kompisar. De lever liksom redan ett eget liv på sidan av familjelivet. Känns som de vill ha kakan och äta den.

Är det omöjligt för dig att bo kvar i huset och han flyttar?

Hoppas en lösning dyker upp... Privata hyresvärdar kanske?

Tack,, nä en liten lägenhet räcker. Men inte ens d finns. O finns d så är d inget bra område som jag vill utsätta mina barn i att bo eller för delen så vågar jag inte bo i de områdena pga kriminalitet o gäng...
Jag SKA ta mig härifrån, vill inte ha d såhär som jag har d...olyckligt, genuint olycklig är ordet för hur jag känner mig. Han i garaget med en öl o en cigg pratandes i telefon. Jag liggandes bredvid sovande barn eller själv i soffan undrandes hur han kommer va när han kommer in. D kryper i kroppen på mig...
Jag skriker inombords o vill ut!

Usch vilken jäkla otur med avloppet... Vilken ironi.

Men du kommer inte bli kvar med honom resten av ditt liv. Även om du inte känner det nu så tror jag att var dag som går är ett steg närmare lösningen. Ett steg mot frihet. Vissa saker tar bara sån himla tid av nån anledning.

Förstår att du känner dig helt fängslad just nu. Men måste en flytt kosta mycket? Dina barn är så små att ni kan ha en liten lägenhet utan att det ens skulle behöva kännas litet. Till och med ett stort hus kan kännas trångt när man delar det med en aktiv alkoholist. Förstår att det är lätt för mig att skriva men ge inte upp hoppet. Du blir inte kvar med honom resten av livet. Du har frigjort dig steg för steg under lång tid så det finns inte en chans att du "råkar" bli kvar med honom.

Vill du fortfarande lämna honom så kommer du att göra det så småningom. Fortsätt visualisera dig det livet när det känns svårt.

Laga avloppet och hitta sedan en liten lägenhet. Om du vill lämna honom så kommer du att göra det förr eller senare.

Fattar att mitt inlägg inte hjälper så mycket i den situation du är i. Men jag vet i alla fall hur det känns att känna som du gör. Man känner sig så maktlös och det är så orättvist att behöva leva med den känslan.. ☹️

Kram till dig ?

Nånting säger mig att d kommer dröja ett tag tills jag kan flytta. Hela avloppssystemet på huset har gått sönder. Så de pengar jag tänkt lägga på flytt måste jag o vi ta till att laga d. Såklart även hans pengar men även mina o d känns som att stenen som hänger runt min vrist bara blir tyngre o tyngre....kommer jag bli fast här för resten av mitt liv? Kommer jag vänja mig in i tanken igen på ett liv med denna man? Jag vill inte, känner mig fångad i mitt egna hem.....

Härligt att läsa om förbättringar i ditt liv. När det gäller sociala medier. Du kanske kan ändra status i två steg. Först göra din relationsstatus så att bara du själv kan se den och sen när det känns bekvämt öppna upp den för vänner igen och då står det singel. Det kommer inte upp någon avisering i flödet på status singel som det gör när man ändrar tillstatus i ett förhållande. Som tur är? precis som du säger känns det inte kul att alla ska se det i början. Kram från en som haft samma dilemma.

Heja Troja! Det är härligt att följa dina reflektioner och din process där du gör dig fri från ditt ex, bit för bit (som rubriken på din tråd!). Det är glädjande att läsa "nu handlar det om mig och inte va han känner" och "Har börjar göra sånt jag gjort innan, sjunga, vara mer social och mera säker" - du tar tillbaka dig själv. Du har rätt att må bra och ha ett härligt liv, fyllt av glädje och sånt som ger dig energi. Tänk vad du får kraft över när du inte behöver fokusera lika mycket på olika lögner och hans varierande humör.
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Skriver av mig

Det här kanske låter löjligt men jag vill ändra status på sociala medier! Jag vill att det ska stå att jag är singel, INTE för att locka till mig andra män utan ge en signal utåt att jag och han inte ses längre.

Varför jag inte vågar det just nu är för att jag var på honom när han satte ut det. Jag tyckte inte det var bra eftersom det inte var till 100% över mellan oss, men nu är det ju det.

Jag bör inte ens fråga nåt sånt egentligen för att nu handlar det om mig och inte va han känner.

Jag vill bara inte att andra ska tro det är fritt fram bara för det står att jag är singel...

Finns en flik där det står separerad ?
Men samtidigt så vad har andra med det att göra!? Det jag dock vill pusha på är att det faktiskt är över

Vet inte vad jag ska göra för att förändra situationen. Kännes som jag inte orkar lägga mer tid på honom men jag vill inte att mina föräldrar ska ha det så här. Det händer liksom ingenting.. han bara bor där o låter dem ta hand om honom. Han bor där gratis o verkar tycka att det är ok men det är det inte!! De är gamla och har inte så bra ställt o ska inte behöva försörja en vuxen son som bara utnyttjar dem. Han har också varit så elak mot dem o bl.a. förskingrat pengar och beställt saker i deras namn men blånekar fast det är uppenbart. Mamma vill ändå att vi ska bli vänner men jag kan bara inte förlåta honom och han gör inget för att visa att han förändrats. Han bara utnyttjar människor i sin närhet och även människor som han inte känner.
Detta är ohållbart och kommer inte sluta bra för någon..
Någon som varit med om liknande?

Man brukar säga att vi alla är ett universum för sig.
Man brukar också säga att villkorslös kärlek, eller ihållande lycka är som att finna nyckeln till universum.
Jag brukar säga att att man då har funnit nyckeln till sitt egna universum.
Jag vill absolut inte indoktrinera någon här om religion, det är inte min avsikt: Det här är någonting annat, vad spiritualismen handlar om.
Spiritualism är inte detsamma som religion, utan har endast att göra med sin kontakt med sitt emotionella jag, en balansakt med både förnuft och känsla.
Det finns inga sanna svar.
Om man har sökt de spiritualistiska så kallade universella sanningarna, som tycks vara lika för så gott som hela den mänskliga upplevelsen så skapade jag mitt konto för att bara säga en endaste sak i ämnet. Angående sanningar alltså.

"Det enda man kan veta med full säkerhet, är att man inte kan veta någonting alls med full säkerhet."

Relativa sanningar drivna av erfarenheter är väldigt flyktiga. Att finna sig själv är ett evigt arbete. Det handlar om att ta hand om sitt sinne, och sin kropp.
På samma sätt är sanningen endast sann så länge man hela tiden kan kontrollera den, och fastslå att det är så, just nu. Hela tiden. Varje dag. Resten av ens liv.
Detta skapar trygghet, som kan vara bra. Det kan också vara dåligt. Trygghet får oss ibland att ta vår och andras tid för given, eftersom att allt känns bra. Därför måste vi fortsätta kontrollera sanningen, även om den kan kännas given.

Det är väldigt svårt att tala om, men medvetandet är mycket speciellt. Det är praktiskt taget odefinierbart, och det är därför det är den sista utposten i vetenskapens värld. I ämnet finns det mestadels spekulationer, och den vetenskapliga grenen "psykologi" ses exempelvis av många läkare som en pseudovetenskap. Gå inte in för djupt på det. Världen är ganska splittrad mellan de intellektuella och de känslostyrda, precis så som vi alla människor tenderar att vara, även inför oss själva. Tills vi lär oss förstå hur vi fungerar, i strävan efter att balansera vårt dualistiskt färgade tankesätt. Vad vill jag då komma till?

Jo, jag vill komma till vad som pågår i våra hjärnor när vi tänker tankar, eller får känslor. Vem är egentligen föraren till vårt fantastiska verktyg hjärnan? Är det den röda tråden, baslinjen vi har som vi kallar för tankegångar, eller är det vår känslas förmåga att fördjupa oss in i nuet, då vi har våra tankar? Tankar kan ju springa iväg och stundvis hypnotisera eller ta över oss, och därför tror jag att det kan vara mycket viktigt att lära sig ta avstånd från sina tankar, utan att begrava dem i sitt undermedvetna. Det kan även vara oerhört lärorikt att i dessa stunder bara följa efter sina tankar med medvetande när de börjar springa åt ett håll man egentligen inte har en aning om vart de är på väg. Det kan faktiskt ge en mycket insikter.

Vad jag vill komma till, är att vi inte bara är våra tankar. Mer än någonting annat är vi vårt medvetande, det som vi fokuserar med. Vi kan bara se på en sak samtidigt i oss själva, på samma sätt som vi inte kan följa två olika objekt utanför oss själva på samma gång. Det är antagligen den huvudsakliga anledning till att människan ville utveckla skriftens otroliga kraft. Man kan lära sig om helheter på en helt ny nivå.

Vad är då våra tankar, enligt vetenskapen? Svaret vi använder idag är att vår hjärna och våra tankar styrs genom kemiska reaktioner. Det är inte svårt att föreställa sig, om man kallar hjärnan för en biologisk dator. Koden (materians egenskaper, kemin i biologin) vi är programmerad med färgar vårt tänkande men samtidigt är vi som sagt också ett medvetande, som upplever det. En bra jämförelse med en maskin är att vi har en slags biologisk artificiell intelligens som verkar i oss. Men i och med att den inte är artificiell utan biologisk så kan vi fortsätta att kalla det enbart för medvetande. Det gör inte så stor skillnad oavsett, för den enda verkliga skillnaden är nivån av verkligheter vi pratar om. Likaså som vi håller på och utvecklar och skapar A.I. i skrivande stund, så sitter vi själva med en slags A.I. i oss, vilket inbjuder tanken om att även vår värld är artificiellt skapad, om än på en annan nivå av verklighet.

Vad detta innebär är att vi i oss själva, besitter gåvan och möjligheten att programmera oss själva, kraften att förändra oss själva. Detta är i grunden vad andlighet handlar om. För att åter dra en parallell till vad våra tankar är, så har vi kemiska reaktioner inom oss till följd av extern påverkan, utanför oss. En lukt kan ge oss huvudvärk, vilket skapar smärtsignaler, vilket skapar stress. Det är inte lätt att "vara" glad då. Men man kan ändå välja att vara glad i detta elände. Liknande exempel kan ges gällandes alla våra sinnen som ger oss kontakt med omvärlden. Man kan också välja att ge vika för sin kemiska reaktion, och mena att man är ett offer inför sin egna upplevelse. På samma sätt kan vi ta kontroll över våra tankar, mer eller mindre. En deprimerad person har ofta en nedsatt dopamin-funktion i hjärnan (ämnet som hjärnan skapar för att vi ska känna oss glada), och detta gäller mer än någonting annat för missbrukare, i alla former.

Att styra sitt inre mående genom intag av yttre kemiska substanser; alkohol eller vilka droger som helst - välj en eller flera - det spelar ingen roll - leder till samma slutdestination för vår kemiska hjärnbalans i slutändan. Vi rubbar hjärnans naturliga sätt att skapa dopamin. Vi blir beroende av droger för att faktiskt må bra. Alternativet är att välja att inte kunna vara glad för resten av ens liv - om man finner styrkan att ge upp det som bara känns roligt. Men då talar vi grova hjärnskador.

Att då kunna ta sig därifrån kräver ett oerhört stort inre arbete med sig själv. Jag kan omöjligen gå in på allt då alla kräver ett unikt anpassat språk för det, men man måste mer eller mindre lära sig att det varken finns något gott eller någonting ont. Det ena kan inte finnas utan det andra. Ondska kan leda till mycket kärlek hos den som orättvist drabbas av den, precis som ondska kan inträffa när vi blir överösta av kärlek och goda saker. Vi kan då intala oss att alla har det lika lätt, och då bli mycket arroganta och känslokalla gentemot "alla de som inte klarar sig själva." Det kan också heta "jag hade inga problem att lösa mina problem, så det är bara för resten att ta sig i kragen". Men allas förutsättningar är olika, och det måste man förstå. Även om smärtan vi känt är densamma, har den faktiskt skadat oss i olika utsträckning. Ibland har den till och med förgjort oss redan när vi var barn.

Exempelvis:
Vad som känns värst för en direktörs barn uppvuxet i överklassen känns lika illa för den arbetslöse alkoholistens barn, även om dessa två världar inte kan relatera till varandra överhuvudtaget. Man känner helt enkelt bara till det som är värst för en själv. Om man är oaktsam kan man då börja berätta för en annan att man plågades av att bara få 30 paket per år på julen (till och med om presenterna var dyra) då man lekte med barn som fick 50 paket och ännu dyrare presenter. På andra änden skalan finns barnet som kanske aldrig ens har fått uppleva en jul mer än att alla i omgivningen blir extra fulla, och att olyckor inträffar mer frekvent då.

Man kan finna styrkan i sig. Men man måste söka. Det är därför de farligaste drogerna som finns är de sedativa (bedövande) och narkotiska (sövande) drogerna. För de tenderar att inte bara bedöva och söva. De gör samma sak med medvetandet, det enda verktygen vi har kvar att använda för att faktiskt kunna bli bättre på riktigt. Det är där vår viljekraft bor, och blir vi av med den så blir vi obenägna att hjälpa oss själva.

Hoppas att det här inlägget hjälper någon att förstå sig själv och sina medmänniskor.
Jag finns kvar här om ni har frågor om något, jag kommer försöka besvara dem så bra och värdigt jag kan.

Jag har varit missbrukare så gott som hela mitt liv på olika nivårer (totalt cirka 25 år, vilket innebär att jag är en återhämtande missbrukare för resten av mitt liv) sedan jag var ett barn men föddes med gåvan och förutsättningen att vara både rationell / filosofiskt lagd samt både introvert / extrovert. Detta har hjälpt mig att överleva upplevelserna jag har haft, de flesta jag träffade på samma väg som jag själv dog tyvärr under resans gång. Men jag föreställer mig att de lever vidare i mig, och hjälper mig att hålla fast vid mitt beslut att alltid sträva efter att bli en bättre människa, för jag har insett att det är ett evigt arbete, precis som spiritualismen. Och alla de som dog på vägen visade mig ovärderliga läxor till gåvor jag är evigt tacksam över att fått ta del av. Det är tack vare dom jag överhuvudtaget existerar idag, och kan skriva den här texten. Det, och en gudomlig gnutta tur.

Som så många andra i världen är min enda önskan att få ta del av gåvan att hjälpa någon annan människa med sitt lidande. Jag tänker troligtvis såhär då jag har levt hela mitt liv som medberoende till två arbetande, alkoholiserade föräldrar, varav en är död. Samt varit medberoende till alla jag mött i min väg.
Det finns vägar. Det finns verktyg. DET FINNS HOPP!
Människan har sökt i tusentals år, och människan har funnit, i alla kulturer.
Det är dessvärre omänskligt svårt att ta del av den informationen i vår extremt rationellt betingade, och "moderna" värld.

Men jag tro att det är dit vi är på väg. Våra samveten växer varje dag. Jag vet att vi kan nå dit. Det är det som får mig att fungera.

Ha en underbar morgon / dag / kväll / natt, och framförallt: Ta väl hand om dig själv.

Med all kärlek, Hammond

Du har hittat hit och startat en tråd. Bra gjort! Din mamma har sedan flera år tillbaka druckit alkohol på ett destruktivt sätt och nu senast då du var hos henne blev du varse hur illa det verkligen är just nu. Du är oroad och tänker kontakta hennes hemkommun. Du har fått ett fint svar här ovan av gros19 så troligt känner du redan nu att du har mer på fötterna. Jag ville titta in och ge ett extra välkomnande. Det låter klokt att du tar kontakt med kommunen och att du tagit steget att skriva här, kanske lite mer för egen del. Hur ser ditt stöd ut i övrigt, vänner, bekanta, professionellt?

Fortsätt gärna skriva och berätta och läsa här på forumet, det finns även en studie att anmäla sig till www.anhorigstodet.se där du kanske kan finna något som kan passa dig.

Ta hand om dig!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

tycker jag. Många konstiga saker som har hänt! Eller hur känner du själv? Då är ni ändå bara i början på ert förhållande. Man blir nog lite avtrubbad och osäker om man en gång har haft ett turbulent förhållande. Eller åtminstone märker jag det med mig själv. Man känner i magen att allt inte står rätt till men vågar ändå inte riktigt lita på sig själv utan tänker att man kanske övereagerar. Att dricka när man är bakis kallas väl återställare och det håller nog inte vi som dricker normalt på med. Har man någon gång fått i sig för mycket så känner man ju typ "jag ska aldrig dricka mer" och så tar det också lång tid innan man gör det. Att säga att man skall komma och sen inte kommer. Visst kan det hända alla men flera gånger i följd och konstiga ursäkter. Det skulle jag se som ett varningens tecken. Känn efter själv och ta saker i lugn takt så du hinner se vad han går för. Kram

Hej
Jag har tidigare varit sambo med en man med alkoholproblem, han drack mycket och gärna i smyg.
Nu har jag träffat en ny man via internet. Vi har träffats sedan i våras och nu har han planer på att flytta till min hemstad (Vi bor ca 100 mil ifrån varandra)
och det mest känns roligt och bra. Men jag har en oro och kanske är den obefogad pga mina tidigare erfarenheter eller så finns det fog och det är just det jag skulle vilja rådgöra med er om.

De gånger vi har träffats har vi druckit lite vin och öl till maten osv men i somras under semester blev det lite mer, så vi även tog någon öl i solen osv.

Vid ett tillfälle drack vi sprit och vid det tillfället blev min pojkvän väldigt berusad och otrevlig och vi fick vårt första gräl.
Nästa dag var han fruktansvärt bakis, det var nog mer bakfyllan än fyllan jag reagerade på. Han tog fram en flaska bubbel och bjöd på ganska tidigt på dagen, men som sagt vi låg i solen och gottade oss och jag hade i normala fall inte funderat mer över det.
Men eftersom han var så pass bakis frågade jag honom rakt ut om han har alkoholproblem, och då blev han först jättearg och tyckte det var den värsta anklagelse han någonsin fått. Men efter några dagar och nu i efterhand säger han att han förstår att jag frågat men förnekar givetvis problem.

Vid ett annat tillfälle under semestern skulle han flyga ner till mig men jag fick några konstiga sms under dagen och började misstänka att han kanske inte skulle dyka upp, vilket han inte gjorde. Sedan ringde han och sa att han blivit magsjuk och ville att jag skulle hjälpa honom boka ny flygbiljett vilket jag gjorde (han betalade själv) men återigen dök han inte upp! Han köpte alltså 2 flygbiljetter och kom inte någon av gångerna.
Sedan efter många och långa telefonsamtal blev det ytterligen en bokning och han kom och har bett tusen gånger om ursäkt, men hävdar att han blivit matförgiftad eller liknande och legat på sjukhus men varit för "stolt" för att klaga över att vara sjuk osv.
Den enda förklaring jag hade för mig själv då var att han helt enkelt supit och varit plakat MEN när jag pratat med honom i telefon så har han inte sluddrat utan pratat normalt.

Sedan har det hänt ytterligare några konstigheter när han inte hört av sig när han sagt att han ska osv... och då tror ju jag att han druckit och somnat. Det kanske är totalt fel.

Sist vi sågs tog jag upp med honom igen att eftersom jag levt med en som har alkoholproblem så tycker jag det är jobbigt när han (jag dricker också men kanske aldrig mer än 2 glas vin sedan slutar jag) dricker alkohol och att jag är orolig för att det ska finnas några problem.
Då blev han jätteglad att jag tog upp det och sa att han tycker vi dricker onödigt ofta och att han mycket väl kan avstå alkohol om jag vill det.
Jag svarade att det är ett beslut han får ta själv, i mitt förra förhållande slutade det med att den sambon smög drack istället, och det vill jag inte vara med om.

Han berättade att efter hans senaste skilsmässa hade han mått dåligt och under en period druckit 4-5 stora öl de kvällar han inte hade jour men kom fram till att han bara mådde sämre och att han tog tag i sitt liv istället.

Till saken hör också att hans mamma vid något tillfälle under sommaren hade anklagat honom för att vara alkoholist (vilket han tog illa vid sig av) för, som han säger, hade tagit ett glas likör hos sin gamla sjuka mor när hon lagt sig, men hon kom upp igen.
Hans version, jag vet inte vad jag ska tro.

Så vad tror ni? Är jag superkänslig/misstänksam eller borde jag lita på min oro?

Du är oroad över din mans alkoholvanor. Det är inte så att han vanor går ut över dig i vardagen när det kommer till praktiska saker skriver du samtidigt låter det som att mycket energi går åt till oro och kanske även till viss del irritation då det är något du inte gillar.

Det låter också som du försökt ta detta med honom på lite olika sätt, kanske genom att påverka honom via hur du lever men även att du pratar med honom. Han svarade nu senast att han vill bedöma sitt drickande själv. Det låter som att han kanske innerst inne vet att det är lite mycket och ibland kan ett samtal kanske så några frön även om man inte tror det.

Ansvaret att förändra, om han vill det, ligger ju hos honom, du har försökt påverka nu på olika sätt. Ibland kan det vara att låta det vara ett tag och sedan fundera på ett nästa steg, ta upp det igen senare eller på sikt ställa krav. Det ser såklart olika ut på situation, men även vad du känner och vill.

Jättebra att du hittat hit, förhoppningsvis kan du hitta något som blir hjälpsamt genom att läsa vad andra skriver eller kanske fler svar på ditt inlägg. Det finns även en studie du kan anmäla dig till (om du inte redan sett den) www.anhorigstodet.se.

Ibland kan man behöva skriva flera gånger innan man får svar här. Hoppas du hittar mycket som blir hjälpsamt för dig att komma vidare hur du vill göra.

Igen, varmt välkommen!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet