Senaste kommentarerna i forumet

En liten uppdatering. sommaren har gått och vi har delat upp tid med barnen på varsitt håll. Han har skaffat en lägenhet och börjar flytta i morgon. På ett vis går allt smidigt men å andra sidan finns det så mycket sorg. Jag märker att jag trots skilsmässa är så fast i min alkoholist. Som att jag inte kan dejta andra för att han skulle bli svartsjuk (än känns inte tiden inne för det men att jag tänker på hur han skulle reagera). Han vill fortfarande ha mig tillbaka och är ömsom ledsen för vad han orsakat och ömsom anklagande för att jag lämnar ett 15-årigt förhållande och en familj (tidens melodi, säger han). Han säger att han inte supit under sommaren men nog druckit men att han slutat supa som han gjorde förr. Haha kan man ju säga, jag tror att det stämmer men vet att det inte bevisar någonting. Ändå blir jag ledsen när han idag berättar att han är hemma hos en gammal knark/supar polare. Det känns så jobbigt att få falska förhoppningar även om jag inte vill ha honom tillbaka. Det är det där medberoendet som gör det så svårt att inte bli påverkad av vad han gör. Bara en påminnelse till mig själv, ord betyder inget bara handling.

Jag hör mig själv i det du skriver @Kameleont! Eftersom jag nästan aldrig dricker något själv så drog min man istället upp jämförelsen med att jag drack läsk och åt choklad.

Det var så dumt! Och ändå tappade jag nästan kontakten med min verklighet - att det självklart inte går att jämföra alkohol med dryck och godis då man inte blir berusad av det.

Min man har nu varit nykter i ett halvår. Han ser nu själv (och kan kommentera hur det var och be om ursäkt för det) hur otroligt sjukt allt blev. Han fattar inte själv idag hur han kunde göra/säga allt han gjort. Han hade helt tappat kontrollen, alkoholen styrde honom med järnhand!

Jag lyssnade på boken Beroendepersonligheten när jag började förstå att min man på riktigt hade blivit alkoholist. Det hjälpte mig lite i att inte sugas in i alla hans helt orimliga förklaringar och försvar. Eftersom typ alla förklaringar fanns beskrivna i boken.

Alkoholism och missbruk är en så lurig sjukdom, allt vi som finns runtomkring kan göra är att försöka hålla fast i att vara den friska, spara på energin till viktiga saker och inte dras med i de helt sjuka resonemangen.

Jag vet att det är så tufft att vara i den situationen du är i och jag känner verkligen med dig❤️

@has Tack, jag tar emot styrkekramarna ❤️

Du beskriver det så bra.
Är mycket som blir snedvridet.

Det är så knepigt att ingen annan ser det jag ser. Får mig att ifrågasätta min upplevelse av att det är snett. Men de lever ju inte mitt liv med min man. Och eg vet jag ju med förståndet o med den fakta jag har så ÄR det snett. Det är inte normalt att vara berusad i princip varje dag utan att låtsas om det.

Reagerade här om dagen på att min man gav mig en pik när jag tog ett glas vin. Sjukt snett.
Under semestern unnar jag mig nåt glas mer än vanligt. Har ett hälsosamt förhållande till alkohol. Dricker måttligt skulle jag säga, men mindre o mindre nu sedan mannens problem tagit över. Inte alls samma känsla. Jag föreslår ju aldrig längre att vi ska ta något 'glas' ihop. Och en nykter vuxen vill jag ha i huset oftast.

Jag hade iaf tagit ett glas vin till kvällsmaten o fyllde på lite grann. Han hade druckit X antal stora öl o sa lite sarkastiskt ungefär 'jaha, det blir jag som får köra imorgon'
Jag fann mig inte riktigt men påpekade att han antagligen druckit mer. Varpå han svarade 'jag har inte druckit något med 14% iaf'.
Antal burkar spelar tydligen inte roll. Jag kände hur löjlig hela diskussionen blev o la ner.
Och att han ens påpekade något var så lågt.
Kanske en lite fånig grej att berätta, men skönt att få ur sig lite snedvridna saker.

Känner det som om jag inte vill dricka alls med honom, för det ger honom saker att kasta tillbaka på mig vid ev dryckes-vane-diskusson framöver.

Allt jag dricker gör jag öppet o det handlar om ett glas vin på fredag kväll eller nåt till maten under helgen. På fest kan jag dricka mer men har aldrig gillat att bli bakis o stoppar oftast i tid för det.

Han dricker allt i smyg utom till helgerna. Då tar han fram några burkar till maten tex. Och bara jag vet att de burkarna är nr fem, sex eller kanske sju, åtta ibland.

Det känns så orättvist!
Sen kan jag undra över mitt egna förhållningssätt mot mina glas vin. Ska jag inte bara kunna skippa dem då?
Men är just detta med känslan av orättvisa. Han funderar aldrig över att det kan vara bra med en nykter ansvarstagande vuxen hemma tex.

Äh, nu känner jag mig barnslig.
För o emot, fram o tillbaka.
Trött på alla tankar.

Ändå tacksam för reflektioner!

Haft en skön dag i solen med barnen idag, o även mannen (var han nykter-nej).
Fokuserar på det goda just nu.
☀️

Jag känner igen det du beskriver @Kameleont! Att man gläds över de få nyktra dagarna (och också då kan få känslan av att det kanske inte är så farligt ändå).

Och så ser man plötsligt sig själv lite utifrån och inser att det är totalt vansinne att tycka det är toppen när ens livspartner klarar en dag eller två utan att dricka.

Och så känner man sig själv lika galen som den som dricker.

Har inga goda råd att ge, var och en behöver ju som tidigare skrivits hitta sin egen väg.

Men skickar styrkekramar och en önskan om att du tar hand om dig❣️

Här finns en fantastisk tråd som din sambo kan läsa
https://alkoholhjalpen.se/forum/det-vidare-livet/133772
Det är väldigt positivt att han vill ta tag i det och på beroendesidorna rekommenderas tre månaders total avhållsamhet initialt.
Sen instämmer jag med de andra - du kan inte ta ansvar för honom och hans mående. Jag har varit beroende, men också medberoende (dock inte till någon beroende), men alltid satt andras mående före mitt eget. Fixat allt, all logistik, velat att alla ska vara glada etc, etc. Och det gick ju såklart inte att tillgodose alla andras måenden före mitt eget, så när jag släppte min sambos mående och bestämde vad jag ville göra blev det SÅ mycket bättre. Och ställde lite krav för den delen. Det är jättesvårt och kräver ett annat sätt att tänka, men det är betydligt bättre att prioritera sig själv framför att försöka gissa sig till nån annans behov.
OM du nu får ställa krav tycker jag att du ska rekommendera 3 månader utan en droppe. För mig tog det 2 månader innan jag kände en positiv effekt av att sluta och det finns många liknande historier på beroendesidorna.
Önskar er all lycka till!

Här finns en liten film om belöningssystemet som brukar rekommenderas inne på beroendesidorna. Kanske kan vara bra både för dig och för din sambo att titta på. https://m.youtube.com/watch?v=OqUg9ehXiYw
En stor del av hans liv har handlat om alkohol. Nu är det slutdrucket. På beroendesidorna där folk jobbar med att sluta dricka av egen vilja jobbar många med att ersätta alkoholens kickar med annat, t.ex träning. Belöningssystemet är ur funktion och det gäller att hitta tillbaks till sig själv utan alkohol. Vad tyckte din sambo och du om att göra tidigare?
Med de mängder du skrivit att han druckit och med den inställning han har haft är det ytterst tveksamt att han skulle kunna dricka ”normalt” i framtiden. Måtta är ytterst lite - om man går på socialstyrelsens rekommendationer 9 glas i veckan hlgst tre per tillfälle - och några av oss som dricker ibland, tycker att det ändå är för mycket. Alkohol ger oro och ångest även i små mängder.
Sen tycker jag att du ska ta hand om dig själv. Kanske prata med någon? ibland kan man få några samtal via vårdcentralen med kurator el psykolog.
Det är egentligen inte din hemlighet att bära. Du har inget att skämmas för och eftersom han har ansett att hans drickande är fullständigt normalt borde du egentligen ha kunnat prata helt öppet om det, utan att det vore ett problem.
Jag hoppas att det ordnar sig för er till det bästa. På beroendesidorna finns de här historierna om de som slutat och får livslusten tillbaka. Skicka honom dit, så kanske han kan börja se annat.

Hade ett bra samtal med honom igår. Så vi får se vad som händer efter det.

@Evach
Hej. Så jobbig situation, och jobbigare blir det ju med tanke på distansen kan jag tänka.
Beroende är starkt, den som hamnat där så kan ha riktigt svårt komma ur och då förlora allt för att substansen har personen i sitt grepp.

Det verkar som att du har försökt visa på vad det finns för hjälp att få, att det nu är upp till honom. Det är klart, blir det så att du eller någon annan får vetskap om att han är en fara för sig själv och andra, då kontaktar man ju rätt instans för detta.

En person med starkt beroende skyller ofta på andra. En tanke jag får då han skriker åt dig är att han emellanåt inser att han är illa i träsket, att han kan känna att han inte kan kontrollera situationen och din omtanke att det ska gå bra för honom bara blir jobbig. Att det så att säga för honom en jobbig dialog att vara i, det är beroendet som "talar".

Kanske du kan kontakta honom genom olika kanaler? Tror du att han önskar kontakt?

KRAM!

Min bror bor i USA sedn 20 år. Under den tiden har han börjat dricka mer och mer. Han har nu varit akut intagen på sjukhus och svgifning fyra gånger efter att grannar och vänner ringt ambulans. Han har fått oerhört bra vård men så fort han kommer ut börjar det igen. Han har nu förlorat sambo, jobb och snart bostad, detta skyller han på alla andra, bla mig för att vi fick honom till sjukhus. Han är helt apatisk och vägrar rehab, depressionsmedicin och annat som skulle hjälpa honom. Jag har varit jär i två veckor, han pendlar mellan att vara rätt trevlig till ett monster, skrika åt mig att åka hem. Jag åker hem i morgon, är livrädd för det värsta samtalet om att han är död.

@Åsa M
Tack snälla du för dina rader 🤗

Det där med att "ingen har märkt" undrar jag om det kan stämma, om han dricker så mycket? Något märks alltid. Mitt ex hade en massa klagomål på sig på jobbet men eftersom han var "högfungerande" så var det ingen som drog direkt parallell till att det kunde vara alkohol, men att något var FEL märkte många.
Vad säger de på din sambos jobb?

Jag tycker du ska söka hjälp för egen del, hans problem har varit dina alldeles för länge! Nu behöver du ta hand om dig, och dina problem. 🤗

@Åsa M
Jag vill ha lugn och ro inom mig. Slippa det här med och vara ”orolig”. Vill inte leva så som jag gjort. Aldrig. Så klart vill jag slippa detta. Och det är nog så, som du säger att jag förbrilt försöker hitta ett sätt att få han bli frisk. Trots det är en omöjlighet när han inte vill själv innerst inne. Det är väl därför man än är i denna härva.. hopp och förtvivlan om vartannat. Även om drömmen va ett liv tillsammans då vi valde att gifta oss.

@Sara244 det kan ju vara så att drickandet inte är hans primära problem, utan bara maskerar det riktiga problemet. Mitt ex har odiagnosticerad psykisk ohälsa och jag är rätt säker på att hans supande är hans sätt att medicinera sig.

Det är svårt. Man måste hitta sin inre styrka att VILJA sluta vara medberoende. Vill du det? Eller vill du innerst inne att han ska bli frisk och att ni ska hitta varandra igen? Det behöver inte vara realistiskt, men kan man inte släppa så är det ju ofta någon dröm man behöver ventilera ut...

Förstår inte varför jag har så svårt att släppa taget om ”ex” maken. Vi bor inte tillsammans. Inväntar att skilsmässan skall träda i kraft i sept. Hörs sporadiskt. Träffats vid 2 tillfällen och fått mig att hoppas på förändringar.
Verkade mer närvarande vid dessa tillfällen. Sögs in i komplimangerna, in i alla fina kärleksförklaringar. Samtal som vid dessa tillfällen aldrig ägde rum i missbruket. All prat om att medicinen hjälper mot suget. Hans förändring att märka hur bra han mår.

Men att Hans största fasa uttryckte han att jag skulle bryta kontakten helt. Hans oro över detta.
Har ju försökt flera gånger. Men ändå blockerats av, för alla jäkla tankar och skam känslor.

Och så kom den där berömda magkänslan. Efter ett samtal. Att han druckit. Alltid ifrågasatt men inte förmått denna gången. Att ännu en gång känna besvikelsen. Besvikelsen på mig att jag lurats in i hans skit igen.
Aldrig varit med om en berg-och-dalbana som denna…

Fick tips att skriva dagbok. Hjälpte väl sådär. Eller har jag bara själv valt att ignorera det.
Svårt att hitta styrkan trots jag har så mycket annat fint i livet.
Så vilsen och söker jämt svar på hur man kan gå tillväga. Eller är det bara så att viljan även här är bristfällig? Att jag inombords egentligen inte vill släppa taget? Men på samma gång vill?
Någon med samma erfarenhet?

@Åsa M Ja han förstår att han har problem. Men oftast när jag tar upp det kan han bli lite irriterad. Nu har han legat med en riktig grov ångest i typ tre dagar. Han lovade mig första gången att han inte skulle dricka alls eller iallafall mindre. Men jag tänkte ta ett snack med honom i helgen pga mot öga, får se hur det blir. Jag älskar honom verkligen. Mina arbetskollegor säger ge inte upp. Just nu tar jag en dag i taget.

Kan ni prata när han är nykter om att du oroar dig över hans drickande? Förstår han själv att han har problem? Mitt ex kunde erkänna att han drack för mycket men han intalade sig själv att han hade full kontroll på det. Det gick som det gick. Men ett första steg är att han får självinsikt, utan det kan han inte ens förstå att han behöver hjälp.

Är tillsammans med en kille. Som jag verkligen älskar så mycket. Han har även två diagnoser. Men mitt problem just nu är att han dricker. vi har varit tillsammans i två månader. Han dricker sig full på rätt mycket folköl. Vi har lyckats ha två omgångar redan där han blivit full. Han är jätte go till en början. Hur kärleksfull och go som helst. Sen kan det vända å då. Blir han irriterad. Men då brukar jag säga till honom å lugna ner sig å då gör han det. Det som är jobbig också är att det hoppar fulla jäkla grodor ur munnen på honom. Och sen efter han druckit så har han sån jäkla ångest så då vill han inte prata. Hur lätt är det för mig å ventilera saker med honom då. Typ som nu två dygn senare börjar han bli som vanligt. Jag älskar denna människa och vill ha honom i mitt liv men hur ska jag kunna prata med honom. Vi bor inte ihop. Så visst kan väl välja när jag vill vara där. Detta känns bara så pissigt är riktigt ledsen över detta. Hoppas kan få några råd.

@Lisbro Tack, skönt på något vis att veta att man faktiskt inte är ensam om sin situation, men jag är ledsen för din skull att du haft/har liknande ♥️
Min sambo har aldrig provat antabus.

Det känns som ett klurigt fall då jag skulle vilja kalla honom en högfungerande alkoholist. Som det framgår i min tråd har han druckit enorma mängder, och iom det byggt upp en extrem tålighet mot alkohol.

Det krävs oerhörda mängder för att det ska märkas på honom att han är full, men beroendet är ju lika illa för det såklart.

Han har aldrig druckit på dagtid, utan druckit från ca 19-20 på kvällen och framåt. Han dricker snabbt, öl och vin slinker ner som vatten. Dagtid har han varit som vem som helst som jobbar, tränar osv , vilket såklart gjort det lättare för mig att vara medberoende och blunda för hans problem , då dom gått att gömma och glömma på dagarna.

Det känns jobbigt att ingen av våra vänner vet om detta. Dom har såklart sett att sambon druckit mycket när vi umgåtts, men dom har väl förmodligen trott att det tillfälligt för just den kvällen. Dom vet ju inte att han drack i förrgår, igår och kommer dricka i morgon och övermorgon också..

Jag hoppas bara att han lyckas ta sig igenom detta och att han kan finna och känna glädje utan alkoholen😏

@Anna123123 planer gick inte att göra med mitt ex, för han både förnekade att han var sjuk och vägrade att ta emot hjälp. Men någonstans inombords visste han ju att han var alkoholist och att han hade ett återfall. Jag tror bara inte han reflekterade över VARFÖR han hade det. Svårt att hantera...
Min plan formades genom att jag fick stöd här och tipset att prata med hans chef. Det satte bollen i rullning. Han respekterar sin chef enormt mycket. Efter sjukskrivning, sjukhusvård, omplacering, arbetsträning osv kan vi konstatera att han har lång väg kvar. Tre år har gått nu, närapå. Tror att en av nycklarna var att jag försvann ur ekvationen som tjatande anhörig och att han fick ta eget ansvar gentemot sin chef.

Hej 3nja!

Tack för att du beskrev hur ni har det. Jag vet inte vad du ska göra, men jag ville bara säga att jag känner igen mig i väldigt mycket av det du skriver. Det har pågått i många år, och jag känner mig väldigt ensam i vår situation. Han slutar dricka ibland, och då får jag nytt hopp, som sedan grusas igen och igen. Han har använt Antabus många gånger, men av nån anledning slutar han alltid ta den och så blir det samma visa igen. Nu har han somnat på soffan redan vid halv 9, regnet strilar ner, och jag känner mig hjälplös och alldeles slut😔
Har din man testat antabus nån gång? Hur har det funkat för honom?

Mvh LisBro

@Åsa M Tack , i samband med att sambon tackade ja till hjälp fick jag också det, fast från mitt håll vilket har varit väldigt betydelsefullt.

@3nja har du funderat på att söka hjälp för egen del? Det låter som att du har tagit mycket stryk av att vara medberoende. Har du funderat på om du orkar vara i en relation med någon som har de här problemen? Hans hälsa kan du ju inte påverka, bara din egen. Och er relation handlar ju om mer än summan av hans och ditt mående...

@Kameleont ❤️