Senaste kommentarerna i forumet

Jag tänkte att vi i den här tråden kan peppa varandra att prioritera oss själva i sommar.
Idag är det första dagen på semestern för min del! När min sambos alkoholproblem började för ca. 2 år sen har jag hanterat mycket av den osäkerhet som uppstod genom att ångestreglera med mat. Detta har inneburit att jag gått upp hela 15 kg! Jag kände inte igen mig själv i spegeln och alla kläder har vuxit ur. Jag har tänkt mycket på maten det senaste månaderna och nu ligger jag på minus 7 kg! 💪🏼 jag känner mig stolt! Dels för jag lyckats gå ned en bit av vad jag gått upp, men också för att jag konstigt konsekvent prioriterat mig själv istället för min alkoholist i flera månader. Jag har gått ut och gått långa promenader istället för att stanna hem och se till att hon inte ringer upp en avlägsen släkting och skämmer ut sig.

I sommar tänkte jag iallafall prioritera mig själv genom att skaffa ett gymkort, läsa minst fem böcker och resa till min hemstad för att umgås med en barndomsvän i några dagar. Hur tänkte du prioritera dig själv?

@Kevlarsjäl62
Fina fina Du - så fint att höra!

Gör mig ont att läsa din situation o känner din sorg över att inse att din man fallit tillbaka.
Hur går det med sommarhuset du nämde? Det materiella är inte det viktiga men samtidigt ännu en sorg att mista en oas man byggt upp.

Tänker på dig!
Kram ❤️

Jag tror inte de *väljer* alkoholen. De är *beroende* av den. Man får inte se det som att man är brädad av en flaska. Jag vet att det är svårt att tänka så, men hans sjukdom har inget med dig att göra. Hans beroende betyder inte att du är mindre viktig eller att familjen är betydelselös för honom. Det betyder bara att han inte har kapacitet eller förmåga att fatta några som helst rationella beslut. Du kan ägna decennier år att ställa dig själv såna här frågor, men du kommer inte få några svar på det sättet... Beroende går inte att resonera logiskt kring. Du behöver ge dig tid att sörja över det. Kram

@An.Me
Hej. 💜
Om kunskap, det finns ju i olika kanaler. Något jag själv såg på var Lerin, och här t ex "Lerin på Lofoten". Kanske än finns kvar på SVT play. 🤔

Genom kunskap så förstår man ju bättre svårigheterna, och man hjälper på det viset den anhöriga och sig själv.

Kram.
🌹

Det är sannerligen en bergochdalbana emotionellt!

Det första min man gjorde efter jag sagt att jag skulle flytta var att åka till systemet och bunkra upp. Det blev för mig en bekräftelse på att jag hade gjort rätt. I efterhand har han berättat att hans första tanke också var något i stil med ”så jäkla skönt! Nu kan jag dricka när jag vill utan att någon har åsikter och gnäller!”.

Under tiden han drack kunde han på morgonen vakna och ångra sig, tänka att han aldrig med skulle dricka. Under dagen ändrades det till: nu blir det gott med en öl! Utan att han själv kunde förstå eller se vad som hände.

Jag tänker att vår process ser liknande ut: vi bestämmer oss för att lämna, senare samma dag kan vi tänka att vi självklart ska stanna kvar. Allt är så förvirrande! Personen som dricker ljuger och manipulerar allt de kan för att skydda beroendet. Allt blir sjukt. Och du vill inte längre finnas med i den nedåtgående spiralen.

Du har gjort helt rätt❤️ Fast det känns så svårt💔 En dag i taget…

@has tack för kloka ord. Det har verkligen hjälpt mig att tänka så. Tills jag hörde att han druckit i helgen. Då började samma tankar att mala. Igen. Jag hoppas det är en del i processen för att komma framåt och inte fastna.

Han har tid hos beroendeenheten i veckan. & jag har anmält mig till anhörigstöd här. Reserverat en bok på biblioteket, som jag blev tipsad om här. Så jag har precis börjat resan mot mer kunskap.

Så fruktansvärt jobbigt @dotter00! Vad behöver du och Hur kan du stötta dig själv i allt det här?🩷

Jag var så stärkt av era ord och har haft fina dagar nu. Det har hjälpt mig att tänka att jag inte blir bortvald, att han inte ser det så. Han är sjuk och jag vill inte vara en del i det längre. Jag måste lämna för barnets skull. Funderat mycket på det praktiska och ekonomin och ser att jag kommer klara detta. Jag trodde att jag bearbetat färdigt detta under våra år tillsammans. och när jag tog beslutet så var det ett snabbt men hemskt sorgarbete, och sedan fokus på en bättre framtid. Jag trodde redan att jag mådde bra.

Men. Idag förstod jag att han har druckit hela helgen efter jobbet. Vilket jag iofs visste att han skulle göra. Vaknade på natten och förväntade mig fyllesms men det kom aldrig. Tomhet när jag borde tycka det är bra att han inte hör av sig på fyllan. Så nu är känslorna tillbaka på ruta ett. Hur kan han? Hur kan han välja alkoholen framför oss? Varför visar han inte att han försöker ta tag i problemet och kämpar för oss?

Jag förstår svaren själv. Men mina känslor gör det inte. Vilken jävla obekväm berg och dalbana det här är.

Hej @An.Me!
Det är så många delar som är svårt att förstå vad gäller alkoholism och beroendesjukdomar.

Jag lämnade min man i januari efter en två års lång ”försöka förstå mig på” om det var riskbruk eller faktiskt beroende.

När jag öppnade mig för en vårdgivare någon månad tidigare, och berättade hur vi hade det hemma gav hon mig väldigt raka besked om att detta inte var ett riskbruk utan ett beroende.

Det var en chock för mig, och jag fortsatte förhandla i mitt eget huvud tills jag förstod att hon hade rätt och mitt enda val var att lämna.

Min man insåg att det faktiskt var så att han utvecklat ett beroende och valde att söka hjälp kort efter att jag flyttat.

Efter han varit nykter några veckor kunde han börja berätta hur allt hade sett ut ifrån hans perspektiv.

Jag sitter förstås inte med några sanningar, men utifrån det min man berättat, vad jag läst och vad andra tidigare alkoholister berättat så väljer de inte alkoholen. Alkoholen styr dem och deras liv. Och därmed till viss del också oss och vårat liv. Tills vi väljer annorlunda.

Visst kan det för oss anhöriga kännas som vi blir bortvalda, inte är viktiga och att den beroende inte bryr sig om.

Men jag tror att det kan vara hjälpsamt att inhämta kunskap om sjukdomen och påminna sig själv om och om igen om det totala grepp om personen den här sjukdomen får.

Utifrån det du beskriver låter det inte som att din (ex)sambo har ett riskbruk, utan är fast i någon form av beroende.

Han väljer inte längre själv, utan styrs av beroendesjukdomen.

Hoppas du kan finna någon slags ro och vila i att han måste komma till insikt och söka hjälp på egen hand. Du har nu tagit ansvar för dig och barnet, han måste ta ansvar för sig.

För åtta år sedan uppdagades det att min mamma var alkoholist. Jag har under hela min uppväxt sett henne som psykiskt instabil och skör, men den kvällen körde jag och mina syskon henne till psykakuten och de tittade frågande på oss om vi inte fattade att hon var full. Hon hade nästan 3 i promille men kunde ändå stå upprätt vilket de förklarade var för att hon var så van att konsumera. Från att tro att hon var psykiskt sjuk till att förstå att hon var alkoholist var en käftsmäll för oss alla. Efter ett par återfall i början har hon lyckats hålla sig nykter och blivit en helt annan människa. Min pappa som varit medberoende har också han mått så fantastiskt mycket bättre. Nu har hon fallit dit igen, hon låtsas vara sjuk och gömmer flaskor hemma. Jag blir så ledsen att se henne förstöra sig själv och sina relationer, hon har så många barn och barnbarn som älskar henne. Jag har nu själv barn i 10-årsåldern som jag vill skydda, samtidigt som jag vill stötta min mamma och även min pappa som lever 24h om dygnet i det. Man känner sig så maktlös och frustrerad som nära anhörig!

Du ska inte ha som mål att lita på detta, relativt vanligt att det kan komma i tuffa lägen. Har själv upplevt det. Personen som sa det hade typ fått en uppenbarelse o ja det höll flera månader.

Ni kan återförenas om han varit nykter under lång tid, resan han påbörjar nu gör oftast inte personen lätt att leva med.

@Lessfru jag känner igen mig i exakt samma känsla. Sköter allt perfekt men på fester alltid fullast och somnar. Jag blir så förbannad. Nu äntligen har vi kommit till en punkt i helgen där hans närmaste vänner sa till honom att man umgås hellre med en nykterist än den som super sig full och somnar samt förstör för en hel familj. Fattar inte hur familj och vänner kan blunda i så många år. Rädslan kanske att inse faktan och ångest över att våga ställa den där jobbiga frågan. Min mans familj har ju först lagt ansvaret helt på mig. Jag eller som du, det är inte vårt ansvar. Bra du visar öppet att det inte är okej. Stå på dig!! Jag hejar på dig ❤️

@Kameleont Tack. Tror knappt det är sant men min man bröt ihop i lördags och sa att han inser att han måste bli helt nykter. Alla dessa år. Han sa att sonens agerande var droppen att han inser att han måste avstå alkohol helt. Det har han aldrig sagt innan utan tänk att klara måttligt drickande. Han kontaktar AA idag och psykolog på måndag. Hur ska jag klara av att lita på hans ord…… även om hans inställning är helt annorlunda denna gången.

@Lessfru Hej 👋🏼 Jag vet är jag är i "fel forum" och tassar nu. Men jag har varit gift med en man som blev tokalkoholiserad - som jag lämnade och min mamma lever det du lever med min styvfar. 30 år av långsamt nedbrytning för sanningen är att hade det här hänt dagligen under första året så hade hon lämnat. Vi pratar om skam och skuld också. Jag tänker på din situation nu med föräldrarna. - vågar/kan du adressera det idag? Jag tror också att du vet att du måste lämna men att det kan vara svårt att fokusera på det bra man kommer att kunna få utan alkoholisten. Jag och mamma pratade om hur svårt det är att vara medberoende - att vara beroende av en substans är svårt nog - men alla ni som är medberoende till en människa har du hela känsloregistret och kärleken, de fina stunder i nykterhet som ni längtar tillbaka till som blir allt färre. Heja er allihopa.
🩵

Hej! Har inte skrivit hör förr, men varit inne och läst nån enstaka gång tidigare
Jag har bara skummat nu , för det ör så mycket att ta in med andras jobbiga situationer när man har näsan precis ovanför ytan själv
Jag känner igen mig extremt mycket i vad ni berättar, av det jag h a r läst.
En sak skiljer dock ; jag har varit öppen med min man om vad jag tycker och att han måste få till en förändring. Och att han behöver söka hjälp
Jag har säkert gjort alla fel man kan, men jag har försökt på a l l a sätt jag kunnat få honom att inse vad han gör mot mig, mot de nu vuxna barnen, sig själv och inte minst - vår relation.
Jag har varit förbannad, bitter, ledsen, desperat, vädjande,skambeläggande, förstående , avstängd..
Det jag i n t e gjort är att gå
Jag borde gjort det. Jag vet ju det.
Men vår relation är bra utöver hans drickande. Och jag älskar mitt liv som det är . I allt a n n a t.
Jag vet vad jag har men inte vad jag får och yadayada.
Jag är feg.
Vi har varit ett par i över 30 år och i minst 15-20 år har hans drickande varit ett stort problem mellan oss
Och de senaste 5-10 åren vet han själv om att det ÄR ett problem. När han är nykter.
Men kan inte ta tag i det.

Som ni andra skrivit, han sköter jobb och träning etc
Men han kan inte dricka måttligt. Han kan inte ta ett (1) glas och sen är det bra.
Aldrig
Han dricker VARJE helg och alltid till berusning. Ibland stupfull.

Vi firar midsommar just nu med våra äldre föräldrar på landet.
Och bara han av alla blev full. Som vanligt.
Jag lämnade bordet och sa något om att ” Jag är så less på detta”
Stämningen blev så konstig då. Och jag kände att JAG förstörde stämningen
Trots att alla måste märkt hur full han var där han satt och svamlade massa osammanhängande vid bordet.
Hans kroppsspråk mm
De andra vill blunda.

Föräldrarna tycker nog att detta inte ör något man ska kommentera.
Men de vet inte att jag ser detta varje helg året runt. Jag lever detta.
Snart ska vi på semester och jag vet redan nu hur alkoholen kommer försämra den

Behövde skriva av mig
Det är mindblowing och ledsamt. Och tröstande. Att vi är fler där ute på midsommar 2024 som har såna liknande situationer.

Hur ska man våga/kunna lämna. Ibland VET jag att jag måste. Ibland är jag så osäker på om det är rätt.
Jag pendlar i detta som en galen klocka

Hoppas någon orkar läsa och svara något litet
Tack för din tid 😔

@Kameleont Fint att "höra din röst" igen. Du finns i mina tankar 🧡

@JS76 Förstår så väl din känsla av maktlöshet o ensamhet. Känns allt för väl igen.
Vägen kan varit lång o krokig innan man sas sätter ner foten men det är mänskligt. Samtidigt farligt just detta med att gränserna omedvetet flyttas. Det är något jag fått till mig här tidigare (Tack Åsa) o som jag tänkt o reflekterat över en tid.
Men jag ville mest säga till dig att jag tycker du visar en styrka o kraft som jag beundrar.
Fortsätt stå på dig, det är du värd!
🌼

Hur ska man göra när vederbörande med problemet inte vill lyssna på vad man säger?
Hur ska man agera när han t.o.m. vänder barnen emot mig? Så långt att de inte vill komma till mig.

Har 2 utredningar där det står att han inte ska dricka när han har barnen. Nog ändå att han skiter i det och kör sitt egna race.

@Åsa M sant. Behöver reflektera över det.

@bella70 🙏🏻🥰

@has tusen tack ❤️

@idaanna jag förstår att du mår skit, & jag hoppas du snart mår bättre. Vad mer kan man göra än att stötta och lära sig.. det går inte att konkurrera med en sjukdom.
Jag hade en dag där jag var i ett vakum. Försökte få koll på allt det praktiska. Två dagar grät jag. Nu mår jag helt okej. Jag har bara två vägar att välja på. Samma onda cirklar. Eller börja om. Jag väljer att börja om.
Tack för tipset!

@bella70 ja du har helt rätt och det känns skönt. Vad är annars alternativet? Jo att leva ett liv och inte vill ha för mig och mitt barn. Det är inte värt det, den tanken gör mig starkare.

@Kevlarsjäl62

Är också 60.+, och tänker att nu jäklar måste jag få många fria, glada år ändå. Har dansat den där medberoendedansen alldeles för länge. Nu ska jag dansa själv och fritt. Jag har en lång väg dit men det måste gå, och det känns tryggt att veta att det finns så många som finns här och där som delar och stöttar.

Det är helt rätt att dra gränser men man måste också våga genomföra dem. Det måste komma en konsekvens. Det är där det blir jobbigt, för det går ju inte att bestämma över någons sjukdom. Det enda du kan kontrollera är hur du reagerar på den. Är man medberoende flyttas gränserna omedvetet hela tiden...