Senaste kommentarerna i forumet

Du har hittat hit och skrivit och läst lite grann på forumet, bra steg. Du är medveten om att du behöver fylla på din energi och prata kring detta då du lyssnar mycket på din sambo och känner dig villrådig hur du ska tänka kring alla hans problem och krämpor. De hänger inte ihop med hans annars lite typiskt "manliga" sterotypa där han visar sug stark och även är vältränad,s er bra ut mm.

Du undrar om någon känner igen sig i hans beteenden att ta upp olika farhågor, smärtor, sjukdomar mm han har men sedan inte ta stegen för att söka den hjälp som finns eller som du tipsar om. (han ber istället dig göra något åt honom eller söker för kanske andra saker som är symtom på det egentlige problemet).

Det låter som att det i sig tar mest energi från dig, inte just att han pratar om det utan att han sen inte gör något direkt åt det. Det är som att säga här brinner det och sen stänga dörren. För dig är det tydligt att mycket handlar om alkoholen, han verkar inte just nu se det så. Det går inte att tvinga honom att ta emot hjälp, samtidigt att då få höra om att han behöver den och se hur han har det är tufft.

Hur är det för dig? Hur ser ditt stöd ut och hur skulle du kunna tanka på din egen energi? Vad behöver du för att må bra?

Jättebra att du skriver och berättar här, hoppas du hittar lite som blir hjälpsamt för dig på forumet. Det finns även en studie att anmäla sig till på vår sida, den har du kanske redan sett: www.anhorigstodet.se

Ibland tar det lite tid innan man får svar i sin tråd och man kan behöva skriva flera gånger.

Ta hand om dig!

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

? känns ovant men befriande att skriva det

/ mt

Jag känner lust till saker igen....
Jag blir glad av nya tankarna på att nu är det bara jag/ mig själv att tänka på.

Har börjar göra sånt jag gjort innan, sjunga, vara mer social och mera säker. Det går lättare att prata med de jag känner. Nu handlar det om mig.

Min bror har missbrukat droger under många år nu men det har blivit värre de sista åren. Han har nästan aldrig haft ett riktigt jobb fast han är över 40 år. Han har börjat jobba men slutat ganska snart..
Tror missbruket tog fart efter en trafikolycka då han skade sig ganska illa och fick morfin.. sedan blev han fast i det.
Han nästan dött flera gånger pga droger.
Jag har inte haft kontakt med honom på 2 år efter att gan varit otroligt elak fast det enda jag gjort är att försöka hjälpa. Det som gjorde att jag bröt kontakten var när han sa oförlåtliga saker till min dotter, då fick det vara nog. Fick honom tvångsintagen på ” behandlingshem” eter många många orosanmälningar till soc.
Han var där 1/2 år men började snart igen när han kom hem. Fått skicka in honom med ambulans för han var helt borta..
Nu bor han hos mamma o pappa vilket inte alls är bra. Men de är så rädda att han ska börja igen o nu har de koll på honom. Han gör ingenting utan blir bara serverad allt där. Mina föräldrar mår väldigt dåligt! Han har blivit erbjuden ” riktigt behandlingshem” men tackat nej även erbjuden att få ett anpassat arbete men vill ingenting. Han skriver till sin ex flickvän att han ska ta sitt liv.
Min o mina föräldrar relation blir lidande eftersom han bor hos dem o jag vill inte träffa honom.
Vet inte vad jag ska göra.. har ringt så många samtal till soc men känns som inget hjälper så länge han inte vill själv..

O ja, d är ofta man får höra att man är anledningen till att d behövs drickas. Det spelar egentligen ingen roll hur man är i övrigt. Går d inte att dricka öppet så dricks d i smyg för att de måste!
Jag skulle säga såhär...vad tror du din sambo dricker mer? Tror du han håller sig till dessa 3,5 or? Tror du han är alkoholist? Hur är han när ni är ute o umgås med vänner/familj?
Hur länge har han hållit på med detta?
Ställ dig lite såna frågor, för om han inte redan är alkoholist så skulle jag definitivt säga att en överdriven konsumtion d har han o är påväg med stora steg mot ett större beroende....

Min sambo dricker ca 7 3,5% öl flera dagar i veckan. Jag pratade med honom för första gången i fredags, han blev så arg och sa att det är pga mig han dricker, jag är en sådan tråkig och negativ människa. Men varför inte lämna mig om han nu tycker att jag är så tråkig? Det är väl ändå hans ansvar och inte mitt? Är han alkoholist eller på väg att bli? Skyller man ofta sitt drickande på andra som alkoholist?

Om du samtidigt jobbar med dig själv.
I den mån du kan hinner och vill.
Det är viktigt att släppa den som dricker fri att göra sin egen resa mot ett nyktert liv.
Ofta tar det enorm kraft och energi.
Kanske han inte har energin att ge dig vad du behöver i en relation och han inser det.

Kolla gärna in andra trådar och de insikter vi anhöriga ofta behöver möta.

Vi bör ofta fokusera mer på oss själva och vad som gör oss lyckliga.
Den resan kan vara lång eller kort och sen kan du kanske vara beredd att möta den förhoppningsvis nyktra partner som din kärlek verkar vilja bli.

Nu generaliserar jag lite.
Du kanske är fix och färdig och är redo redan nu.
Men ofta blir det ens livsuppgift att hålla den som försöker bli nykter nykter.
Istället för att förstå att det kan nog den personen själv välja.
Så var det i alla fall för mig.

Men tala ut om saken.
Om kärleken är tillräckligt stark från båda håll så kanske ni klarar att släppa greppet lite under en tidsperiod?

Tack ??
Kram till er

Jag känner mig så dum på något vis. Naiv .
Jag träffade en man , en fin sådan. Men de kröp fram att han var alkoholist. Han varnade mig och sa att han ville inte göra någon illa med sina problem. Han vill dra sig ur våran relation men jag hängde kvar för glatta livet. Jag älskade ju honom. Och trodde jag kunde hjälpa honom. Vår relation har varit en berg och dalbana och jag har varit så självcentrerad på vad jag ville att jag glömde bort vad det verkliga problemet var. Att han var en alkoholist. Och medans jag varit i min egna kärleksdimma har han slitit så hårt med att försöka på allt att fungera. Jag har inte en enda gång stannat upp och tänkt. Va fan håller jag på med? Nu har vi nått punkten där han insett att han behövde ta tag i detta på riktigt. Och kastat ut mig ur relationen. Jag är ett hinder i vägen emot hans nykterhet men han vill att vi håller kontakten, är det en bra idé ? Gör jag mig själv illa som kommer hoppas på att allt blir bra igen ? Eller gör jag honom illa för att han känner sig pressad? Ni som har relationer med nyktra alkoholister eller du som haft problem. Hur ser ni på relationer under ett tillfrisknande?

Barnen är hos min mamma när jag jobbar för jag jobbar bara kvällar av just den anledningen, alla i vår släkt är trångbebodda så det finns inte plats helt enkelt! Ett par timmar på kvällen går bra men sov plats är svårare.
Än så länge finns ingen plan, han drar till med självmordstankar så fort någon nämner jobb...
han lägger dessutom 1500 kr på snus varje månad så finns inte så mycket över för mig att ta till mat och räkningar varav att jag jobbar, får han bestämma så skulle vi dessutom äta hämtmat så gott som varje dag... Men jag vill ju inte mata barnen med pizza så konstigt nog är det våra värsta bråk handlar om, vad vi ska äta... nu ligger han och sover i soffan flickorna är på dagis och bebis sover,
Jag ska jobba hemifrån ihop om att sälja något för lite extra pengar och det är enligt honom min egentid, men så fort bebis vaknar är jag bara mamma igen sambon går upp runt 16 och jag lämnar barnen hos mormor och har ”egentid” igen...
Jag önskar att jag aldrig tagit tillbaka honom första gången, men jag älskar ju fanskapet och hoppas varje dag att han ska bättra sig men hans bättring är 5 öl istället 12 i några dagar sen är det samma visa igen...

Nu sitter jag i samma båt eller liknande. Min sambo är medveten om sitt beroende men gör föga för att han ska bli av med d...dvs han vill inte. Jag letar o letar men d är sjukt svårt med lägenhet i denna stad. Men mitt råd till dig, gå o prata...förbered dig mentalt att det är nu du måste börja ta tag i ditt och barnens live hans beteende kan du inte styra, hur mkt man än vill...hur mkt man än skriker om d så går d inte in. Gör dig stark och gör dig beredd på att ta klivet. Se till undertiden att du gör roliga saker med barnen så du slipper att se o höra honom i hans fylla.
Försök kanske ta den där övernattningen hos dina föräldrar, kompisar, syskon som man bara pratar om..gör slag i saken o det kommer underlätta enormt just de tillfällena.
All styrka till dig!

Förstår din orovför din pappa. Vill bara säga att han har kommit en bra bit på väg när han erkände för dig. Om oron för sitt eget drickande etc etc. om du går in här och läser hos oss som vill förändra så kanske du får en ledtråd till varför han hällde i sig whiskyn istället för att hälla ut. Förstår att du blir besviken. Hänvisa honom till det här forumet (förändra sitt drickande) kanske så får han lite stöd. Han verkar vara beredd. Och du kan inget göra. Det är inte ditt fel och inte ditt ansvar. Kanske måste du också få hjälp med de känslorna.

Och totalt ärlig.... jag har också lovat och menat detta, men ljugit igen. Man skäms för mycket. Din pappa har dock sagt att han vill lägga av. Jag tror att han kan klara det med den insikten.

12 stora starköl innehåller 84 cl sprit. Han drar alltså i dig mer än en sjuttis om dagen. Och dricker för 4000 kronor per månad.
Finns det nån prognos för när han ska börja jobba igen? Eftersom han är sjukskriven måste det väl finnas en plan? Och hur gör ni med barnen? Är de hemma hos honom medan du jobbar? Du måste säga stopp. Han har druckit så mycket att han mår dåligt tror jag. Han behöver hjälp att ta sig ur och då måste han sluta helt. 5 öl är fortfarande en halv flaska sprit och 1200 kcal. Fortsätter han går det än mer utför.

Hör till smygdrickarna, men har insett att jag har problem. Vid en konfrontation när jag har druckit blånekar jag ofta. Dels för att man faktiskt blir lite korkad och tror att man ska klara sig, dels för att det är så jäkla pinsamt. Antingen smygdricker man för att det inte ska tjatas om att man dricker tror jag, elller så vet man innerst inne att det är galet. Svårt att tro ändå att de inte är medvetna om problemet.
En konfrontation när jag har druckit är rätt onödig. Mitt råd till er anhöriga är att ta upp det dagen efter. Sätt er lugnt och sansat och berätta att ni vet och låt i princip smygdrickarna prata. Fotografera bevisen om det behövs. Låt dem inte ljuga sig ur problemet. Ni behöver inte gräla... gör bara klart att ni vet och att ni inte accepterar. Så länge hen kommer undan dagen efter en konfrontation kan man på nåt sätt tränga bort det. Och nej, jag tror inte att nån är dum, jag hoppas det kanske och så länge jag inte behöver konfronteras så glömmer jag det gärna så gott jag kan. För det är jäkligt pinsamt. Jag förstår inte själv varför jag gör det och jag tror att man när man har hållit på tillräckligt länge kan behöva hjälp att sätta stopp. Så mitt råd är: var tydliga med att ni vet. Ni behöver inte gräla, bara markera.

Hej!
Länge sedan jag var här nu men då gällde det mitt ex men nu är det min bror ? känns som det bara fortsätter!
Skriver mer sedan, vilke bara starta en ny tråd til att börja med.

Det värsta är att jag tror att han kommer att tycka det är ”skönt” till en viss del för då får han dricka ifred utan ”massa skrikande barn”. Självklart kommer han förstå dem stunder han är nykter men så fort en öl eller två går i så är vi bara i vägen och jobbiga... Grejen är ju att vi bor ihop det är mitt hem med, det är barnens hem, vi har ju ingen annanstans att ta vägen... jag kan ju inte låta barnen sova i bilen... :(

Tack för de tröstande orden, jag är glad att du finns <3!

Jag har genom åren fått höra allt vad man kan tänka sig i bortförklaringar, o jag alltid hävdat att snart snart är d bra, snart väljer han mig framför alkoholen. Tills jag gick o började prata med terapeut på ett anhörigcenter då började jag sakta men säkert inse vilket jag levde och idag ännu lever....man är långt nere i medberoendet men d är så viktigt att kunna gå o prata med nån helt hejdlöst om sitt liv, med nån som inte dömer utan förstår till fullo vad man menar och t.om kan förklara lite. Så mitt tips till dig är just det, att gå o prata med nån.

Nu är jag längre på väg än jag någonsin varit på att lämna o väntar bara på att kunna hitta en lägenhet som jag kan flytta med mina 2 barn till....känner mig som en fånge i mitt egna hus för tillfället

Kära CH! Känner igen mig i din berättelse. Min man har senaste åren börjat smygdricka, han går också ut i garaget där han har sitt lilla nätta förråd av 6.9 ölburkar. Jag hittar tomma ölburkar bakom soffan, i uterummet, bakom lådor i förrådet... Överallt!! Tror han jag är blind eller?!! Det värsta är att vår 10-årige son även märkt av det och konfronterade honom en kväll, men... inget han nekar totalt.
Men som en del andra av er skriver, kontot töms regelbundet på mindre summor kontantuttag, han smyger iväg till Systemet varannan dag och mina beräkningar är att det går åt 6-7 burkar per dag. Min man miste jobbet i somras och det känns som att det blivit värre sedan dess. Vad ska jag göra?! Kan ju inte passa honom...
Skiljas kanske, kan inte leva så här illa fall.

Verkligen allvarligt med din mamma och helt rätt att göra en anmälan. Du ringer socialförvaltningen och säger att du vill göra en orosanmälan. Ibland behöver du istället ringa kommunen, men sök först efter socialförvaltningen på den orten din mamma bor. Sedan tar en socialsekreterare kontakt med din mamma och i första hand brukar man erbjuda frivillig hjälp. Av vad som framgår i det du skrivit bör man inleda en LVM utredning om din mamma inte samtycker till frivillig vård. Då tar man henne till läkare och ett sk LVM läkarinyg skrivs. Om det blir vård med tvång beror mycket på vad som här framkommer, men av din beskrivning verkar det illa. Ska kanske berätta att jag är anhörig, men har även under många år jobbat som socialsekreterare inom missbruksvården och därmed gjort många LVM utredningar. Du gör det du måste göra även om det känns svårt. Det är ju din mamma det handlar om.

Att se dig skriva i jagform troja,heja dig!

Så bra Troja, att du kommit till ett beslut. Det kommer bli bra för dig. Ett lugnare liv. Håller tummarna för dig.

Jag har lämnat den mannen jag älskade väldigt mycket. Men det blev till slut, antingen så lämnar jag och överlever, eller stannar och offrar mitt liv. Jag blev väldigt påverkad av hans drickande. Mitt hjärta gick på högvarv när jag tänkte på hur jag skulle göra, lämna eller stanna. Det som sen avgjorde var att han flörtade med andra när han var full och att hans personlighet blev samma full som nykter. Och att han själv ville bo isär ett tag, men då ställde jag ett ultimatum dagen efter han flyttat, bli nykter eller så skiljer vi oss. Han valde alkoholen.
Det har varit en jobbig resa. Nu är vi skilda, bott isär i snart 6 månader. Vi har sålt vårt älskade hus. Och jag har en egen lägenhet.
Saknar honom ibland, men det är så lugnt i mitt bröst. Ingen oro över en man som är för full. Så skönt.
Du frågar ”hur blir man redo att lämna”, ja jag tror att man till slut inte har något val. Jag trodde aldrig att jag skulle klara att lämna, men jag gjorde det.

Jag äter också för mycket sött. Och tränar för lite. Tror att det söta är en liten tröst i sorgen.
Men jag har valt att tänka, nu är det så här ett tag. Jag försöker att inte vara för hård mot mig själv. Jag kommer att ta tag i detta, och det kommer jag klara. Der är så lätt att slå på sig själv, att man är dålig för att man inte kan fixa allt på en gång.
Så Spinoza, var inte hård mot dig själv, tänk så mycket du klarat av. Snart kan både du och jag ta tag i allt det andra.