Senaste kommentarerna i forumet

På att försöka gömma undan känslorna. Ren överlevnad för sig själv och sen vill man inte blanda in alla människor runt omkring heller.
Jag har förmånen att många vet men jag försöker ändå vara den gamla glada versionen av mig själv när jag är med folk. Känns ibland som man lever ett dubbelliv.
Hoppas du kan få en fin helg?Kram

Så himla starkt av dig att begära skilsmässa och tack för att du velat o orkat läsa min tråd.

När jag själv läser blir jag deprimerad och arg över hur en människa kan låta sig behandlas på det där sättet.....sen kommer jag på att d va ju faktiskt jag, mina enbart mina ord o h nej inte känns det lättare för det.

Hur gamla är sina barn?
Har du hittat lägenhet?
Har du visat skilsmässopappren för mannen?

Tycker du har helt rätt som du tänker. Det kommer någonstans ifrån och gör det inte det så är ju detta en anledning att sluta dricka. Uppenbarligen har ju alkoholen varit ett bekymmer under lång tid. Så snabbt det går att rasera ett förtroende och så lång tid det tar att bygga upp det igen.

Min bonuspappa har väl alltid kunnat dricka ordentligt och mamma har flera gånger sagt att det blivit en "blöt helg" för honom. Jag har också märkt av det men kanske inte tänkt att det kan vara ett beroende. Om jag och min man blivit bjudna på middag hos dem och han druckit för mycket har jag visserligen känt mig obekväm och lite besvärad men det kan definitivt vara värre, han blir mest kärleksfull och mer extrovert än vad jag är van vid. Sedan jag fick barn för några år sedan har vi ändå varit närmare än någonsin och jag har haft bättre kontakt med honom än min biologiska pappa.

Nyligen var min bonuspappa på en weekend med ett gäng kompisar och ringer mig via Facetime (videosamtal) på natten runt 1. Jag är vaken så jag svarar och märker att han är full men det blir ändå ett "vanligt" samtal. Till sist så säger han till mig:
"Skulle du göra allt för mig? Det här stannar väl mellan oss? Kan inte du visa mig dina bröst? "

På en kväll lyckas han förstöra så mycket och får mig att må fruktansvärt dåligt. Dagen efter så minns han tydligen ingenting och det finns folk i min närhet som säger att han aldrig skulle gjort så om han inte druckit så mycket. Men spelar det verkligen någon roll? Han mår jättedåligt och förstår inte hur han kunde göra så mot sin (bonus)dotter.

Jag brottas väldigt mycket med var det här kommer ifrån. Jag har alltid trott och vad jag kan läsa mig till så släpper alkoholen på hämningarna så att detta inte skulle komma någonstans ifrån känns väldigt avlägset. Tänk om han har haft ohälsosamt intresse av mig under längre tid och det bara råkade komma fram nu pga fullständig överkonsumering av alkohol? Varför skulle det här annars hända..
Hur kan man lita på någon efter något sånt här?

Om någon har några råd eller varit i liknande situationer skulle jag bli tacksam för en kommentar.

Mitt råd till dig är att du gör en anmälan till socialen och gör den inte anonymt. Be att få boka en tid för samtal med en socialsekreterare för att berätta hur dina syskon har det. Berätta även att du är beredd att hjälpa till så gott du kan, men att dom inte kan bo hos dig. Barn får inte leva under de omständigheter du beskriver och socialen är skyldiga att agera på något sätt. I onödan placerar man inte barn i någon annan familj och man försöker ju helst lösa det på annat sätt. Kanske i bästa fall skulle din mamma erkänna sitt missbruk och ta emot hjälp om hon inser att hon riskerar att mista vårdnaden om sina barn. Tycker inte du ska prata med din mamma om hon är onykter. Inte meningsfullt och inget man som anhörig mår bra av. Du och dina syskon är det viktigaste just nu. Var själv på en anhörigvecka och fick lära mig något jag haft nytta av . Tre frågor man ska ställa sig när man som anhörig inte vet hur man ska hantera en situation. Vill jag det här? Kan jag det och slutligen är det bra för mig? Det är att ta hand om sig och det är du värd. Alanon har du fårr förslag och det är också bra.

Hej Sofia,
Tack för ditt råd. Jag har numret till Kvinnofridslinjen. Har varit på väg att ringa flera gånger. Men, nej inte gjort det. Så blir det lugnt en period, jag förtränger och tänker inte på det. Lever på det ett tag. Det går det runt på det sättet liksom. Dysfunktionellt, absolut. Jag har dessutom självskadebeteende och göra våld på och skada sig själv kan man göra på många olika sätt. Tyvärr.
Kram Katia

Hej nykteristen..

Jag har läst igenom i princip hela din tråd idag. Känner igen mig i så oerhört mycket av det du skriver.

Att man fått nog av allt men samtidigt känner att steget till att separera är så tungt. Jag har funderat i flera år och nu skickat in skilsmässoansökan. Men kastas ändå mellan sorgen över den kraschade kärleken och drömmen om en partner för livet och förhoppningar om ett lugnt liv utan alkohol.

Men visst tar processen lång tid? Man har ju lärt sig att släta över allt och trycka ner sina känslor så lång tid. Så att lära om tar tid. Att bearbeta idén om att lämna någon man älskar...

Jag har också två barn med min man. Barn som nu också har dragits in i fyllegräl och vuxenbråk på ett sätt som inte är okej och som ledde till skilsmässoansökan.

Jag drack förut också (inte på långa vägar på det sätt som våra män) men slutade helt och hållet för 2 år och 8 månader sedan. Så jag vet att man kan sluta om man vill.

Vill bara säga att jag känner med dig. Och att jag hoppas du blir fri. Ser att din tråd startades för ett par år sedan och han har inte slutat än. Du har verkligen försökt. Samma med mig. Väntar på att sanningen ska slå min man i huvudet men det verkar inte ens ske trots att jag vill separera nu. Alkoholen är för stark för vissa ☹️☹️

Kram till dig från en annan mamma med samma bekymmer

Hej Arvlin,
Jag förstår att du har det jobbigt när jag läser vad du skrivit. Att du skrivit här på forumet betyder att du vill ha hjälp i din situation och jag hoppas att rådgivarna också läser ditt inlägg och kan svara.
Det finns ett telefonnummer så du kan också ringa alkohollinjen och prata.
Lös mer här: https://www.alkohollinjen.se/

Vet inte hur gammal du är men om du går i skolan undrar jag om det finns någon lärare, skolsköterska eller annan vuxen du kan berätta för?.
Du behöver inte skämmas för att berätta, det som händer är inte ditt fel och du behöver få känns dig trygg och få lugn och ro hemma. Har du någon kompis eller annan släkting att prata med?
Det kan kännas skönt när man väl orkar berätta.
Vänliga hälsningar

Hej Azalea och Katia! Vad fint att ni har hittat varandra här och insett att ni båda har med er erfarenheter av våldsamheter på fyllan. Skriv gärna mer här, om ni vill. Det är något som drabbar alldeles för många, tyvärr. Du, Katia, har haft svårt att våga prata med någon om det du har varit med om, att berätta det för terapeuten du träffade kändes surrealistiskt och för jobbigt för dig, så du avbröt kontakten. En tanke som jag får är ifall det skulle kännas lättare att prata med någon över telefon, där möjligheten också finns att vara anonym? Jag funderar på om det kan vara till hjälp att testa ett samtal till Kvinnofridslinjen på 020-50 50 50? De har lång erfarenhet och kan även hjälpa till med att hänvisa vidare. Det är gratis att ringa och syns inte på telefonräkningen. Det är bara en idé.
Med hopp om en lugn och behaglig helg till er!
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

vanlig man skulle vilja ha dig! Du är ju helt vanlig eller förresten en helt vanlig människa som skaffat sig extra mycket styrka. MEN jag tror man behöver jobba med sig själv först. Allt börjar ju inom en själv. Man blir som smittad när man lever i närheten av sjukdom. Tror det är viktigt att göra sig av med "smittan". Känns också lite som om man har blivit bestulen på sin personlighet, man har varit någon annan under en längre tid. Att hitta tillbaka till sig själv tar tid. Packa upp bagaget brukar det väl kallas. Först nu börjar jag känna att jag faktiskt förtjänar en riktigt bra man. Kände precis som du: vill verkligen en helt vanlig man ha mig. Du förtjänar det bästa av allt i livet! Nu ska du bara känna det själv också. Kram till dig

Samlad och kontrollerad. Så beskrev terapeuten mig, som jag träffade. Det stämmer väldigt väl. Vissa stunder känns det som att jag ska gå sönder inuti av besvikelse, ilska och sorg. Och lika ofta mår jag så dåligt att jag inte vet vad jag ska ta vägen. Så sover jag en natt (försöker), gråter när ingen ser och hör. Det blir en ny dag och så tar man nya tag. Men det gör så otroligt ont.
Kram, kram

Tack för dom orden. Det värmer ❤

Det är inte lätt att ta in allt som hänt och jag tror att vi skjuter bort det som hänt så vi glömmer. Det är nog ett sätt för oss att överleva och inte bli galna . Typ ett skydd som hjärnan använder för att vi ska klara av det.
Di skrev att han kunde vara våldsam, min man har har också gjort en del saker och varit fruktansvärt elak.
Sånt är svårt att glömma under de nyktra perioderna.
Jag satte mig och skrev ner de stora sakerna som hänt och det blev ingen rolig läsning precis.
Jag har som tur är vänner som jag kan prata med fast de värsta sakerna säger man ju inte, de känns så jobbigt att göra det både för mig och för dem.
Använd oss här på forumet när du behöver lätta ditt hjärta om hur du mår. Vi finns här och vi är inte ensamma.
Stor kram till dig?Azalea

Ibland är d skönt med en paus mitt i allt, d fick jag i två veckor ungefär! Vi är tillbaka på Tura ett såklart med smygsupandet. Jag är bortkopplad, jag känner mig känslomässigt bortkopplad och har gjort ett bra tag nu. Det gäller liksom att ta d där sista klivet till frihet inte bara psykiskt utan även fysiskt. Att d ska va så jäkla svårt.
Jag gjorde nåt idag, Jag träffade en man som jag haft kontakt med en längre tid. Han vet om min ”problematik” som finns hemma....det va på nåt sätt så härligt att prata med en man som är ”vanlig” som inte har ett missbruk. Jag fick se en glimt av en person som jag vill umgås med, en person jag nångång i framtiden kan se mig med. Samtidigt gör det så in i helskotta ont i mig att d inte är med min sambo...d ör ju egentligen han som jag vill ska va den personen, den mannen som sitter på andra sidan bordet av mig och där vi löser värdsliga problem ihop...där vi är öppna, glada, sprudlande och avslappnade ihop med en kopp kaffe.inte han i garaget med en öl o cigg o jag sittandes i soffan med en the medans barnen sover..... Men för att återgå, det va en häftig känsla samtidigt som jag även tvekar på mig själv som kvinna. När jag sitter där, tänker jag...varför skulle en sån här man vilja ha en sån som mig? En person som levt känslokallt med en missbrukare i så många år. Jag som inte varit intim med nån på 2 år, hur ska en vanlig man vilja ha mig? Men jag längtar kanske efter nåt obegripligt.

Samma här! Han har sårat mig så oerhört många gånger under dessa fyra år. När jag tänker på det är det faktiskt svårt att förstå att ta in. Tyvärr blir han lätt hårdhänt och våldsam när han dricker. Ingen vet såklart något om det här. Jag har ingen jag kan prata med om detta. Träffade en terapeut ett tag i våras. Kändes bra men känslan att höra mig själv säga och berätta det jag gjorde till henne blev för surrealistisk så jag avbröt vår kontakt efter några gånger. Jag orkade inte mer. Stor kram till dej!

Nej du har inte förtjänat det och jag är helt säker på att du gjort allt och lite till i din makt som förälder. När barnen blir vuxna måste de stå på egna ben och jag förstår det gör ont när din son valt eller hamnat i det liv han lever. Klart du är frustrerad men skam ska du inte känna! Ville skicka dig omtanke och en kram och jag hoppas verkligen din son på något sätt kunde komma till insikt om att ta emot den hjälp och det stöd som finns så hans liv kunde ta en bättre riktning!

Det är just så. All go känsla och glädje bara tinnar av när man kommer hem och känner lukten eller ibland bara vibbarna i luften när man öppnar dörren.
Så istället för att berätta om allt roligt som hänt behöva starta upp oron och besvikelsen igen är tungt.
Hoppas ändå att du hade det härligt på din tjej helg

Även om jag inte önskar att ni ska ha samma frustration känns det ändå skönt att inte vara ensam i sina reaktioner. Ska kolla upp boken.

Det kan jag göra nu när du säger det.
Det kan vara en idé att göra nåt vid huset eller trädgården t.ex. Det är full fart och Inger annat går stora när han planerat in att göra sin grej.
Likadant så fullföljer han alltid det han startat. Börjar han måla ett rum så är han igång varje ledig minut sent in på natten.
Det har hänt att vi sagt att det rummet som vi ska fixa gör inget om det tar lång tid, vi gör lite då och då.......slutade med att jag gick på hörntänderna....så trött var jag för det blev dom vanligt fullt på.

Tack MM, har aldrig fattat att det kan vara mani det handlar om.
Hoppas du har en fin kväll i höstrusket?

Först och främst en anmälan till socialförvaltningen. Din vän utsätter sin hälsa för allvarlig fara och även läkaren kan bekräfta detta. Dåliga levervärden är ju en följd av hennes drickande. Inkommer det en anmälan är det socialförvaltningens ansvar att se till att hon får den hjälp hon behöver. Då kan du släppa det. En anmälan kan göras anonymt om man så vill.

Min son har allvarliga missbruksproblem. Använder samtliga narkotikapreparat och i dagsläget även alkohol i stort sätt dagligen. Lever i misär, en skitig knarkkvart. Ser för djävligt ut helt enkelt. Äter väl någon färdig rätt ibland. Min son har genomgått mängder med behandling så där brister det inte. Han har dessutom allt stöd man kan få. Det handlar helt och hållet om att han själv måste ta ställning till hur han vill leva sitt liv. Det är så fruktansvärt plågsamt att se hur han lever, hur åren går och hur möjligheterna att få ett liv hela tiden minskar som jag ser det.

Känner mig så misslyckad som förälder trots att jag kämpat så otroligt mycket och verkligen gjort allt för att min son ska få ett bra liv. Han har flera diagnoser och har haft problem under hela sin uppväxt. Jag känner skam för mitt misslyckande som förälder. Skäms när jag möter gamla arbetskamrater, människor som vet hur det är, som träffar honom och ser hur dåligt han mår och hur totalt ointreresserad han är av sitt yttre. Jag skäms och det är mycket mycker smärtsamt att höra mina vänners berättelse om sina barn, allt dom gör, hur duktiga dom är, berömmet dom får osv. Jag får aldrig känna att min son gör något som är bra, får inget beröm för min son och jag känner mig alltid i underläge, det är så plågsamt och tillsammans med skammen bär jag på en enorm sorg och en desperat önskan ska det aldrig ta slut. Har jag förtjänat det här? Inte konstigt man isolerar sig. Är kanske självömkan men så här känns det.

Att den närmaste relationen man har är ju oftast med sin partner,på gott och ont.
Och då sätter de också lite stämpel på en själv.
Som jag beskrev hur det var för mig.
Var han i dett dåligt läge så var jag det också.
Just för att jag lät mig påverkas alldeles för mycket.

Jag ägade mig åt en massa flyktbeteenden för jag ville inget annat än att han skulle förstå,dvs sluta dricka.

Jag såg inte att jag samtidigt grävde ned mig själv och mina egna förmågor.
Kunde inte han,så kunde per automatik inte jag.

Det ideala,att man älskar varandra och ger varandra frihet att leva ett liv utanför relationen där man fyller på energi med vänner,hobbys eller vad det nu kan vara är ju såklart det bästa.

Alla förstår sig på gurus säger är ju att det är dit man ska sträva.
Men i detta strävande så står man kanske lite ensam och frågande,men min partner då?

Dvs om man själv lyckas slita sig loss och rikta sig utåt mot något friskare så känner man sig som en svikare.
Bättre att sitta kvar inne i grottan och må lite halvtjyvens.
Det är säkert alldeles för bra därute,det klarar jag nog inte.

Så tänkte jag på allvar,jag var rädd för allt.
Nu lever jag ett bättre liv,om än med fortsatta svårigheter med mig själv pga mitt medberoende.

Jag behöver höra till,knyta an för att känna mig viktig.
Kanske en narcisissistisk läggning,eller bara osäker.

Så jag menar inte att alla segrar är vunna om du klarar att bryta.

Men om jag förstår det rätt så är du ganska ung.

Satsa på att se vad det bästa av Troja kan ge dig.
Ge honom så lite som möjligt om du inte klarar att bryta.

Sakta men säkert så byggde i alla fall jag på min egen cirkel där jag styrde och bestämde över mig själv.
Skapade mig ett alldeles eget fordon där jag satt bakom ratten.

Så lycka till Troja,du klarar det :-)

Fortfarande svårt ge råd till andra men jag berättar lite om min erfarenhet. Tyvärr valde jag under en tid alkoholen som ett bedövningsmedel. Inte nu längre men jag har gjort det. Jag har aldrig, aldrig någonsin svikit som förälder och jag har dessutom erfarenhet av att min pappa var periodare i att konsumera alkohol och missköta sig som förälder. Jag har även erfarenhet av en frånvarande pappa (utan alkoholproblem) till våra gemensamma barn ända sedan de var små.
Jag värnade om mitt privatliv, utanför strul med alkohol och annat. Alla kontakter jag har haft med familjerätt, advokat eller försäkringskassan har jag bett att få skriftlig underlag från. Dels för att se att vi talat om samma sak, d v s förstått varandra och dels för att ha ett underlag om det blir strul. Jag valde även att ha två telefonnummer. Ett som vart min privata för vänner mm och ett annat nummer som jag kunde stänga av ljudet på och känna ro när jag behövde. Jag har aldrig kapat kontakten och jag har alltid ringt upp om meddelande har lämnats.
När någon har alkoholproblem så får man inget tillbaka, så länge problematiken kvarstår. Alkoholen kommer först, sen alkoholen och någonstans personen själv och sist övriga. I ert fall kommer verkar det ändå som att er gemensamma son är viktig (i olika omfattning) för er båda. När jag reglerade allt, underhåll via Försäkringskassa men även extra vi dom i Tingsrätten och efter Familjerådgivning som inte gav mer till barnen men jag blev mer klar över mina ställningstagande så vart det bättre. Jag vart lugnare. Finns hot med i bilden så är det ännu viktigare tror jag att du får prata med någon och ta reda på hur du ska gå vidare. Familjerådgivningen som jag var på fanns under kommun och de förde ingen journal men jag fick prata av mig. Kanske finns det fortfarande?
Ingen av er kommer att må bra utan att gå vidare med detta och löften måste man ta ställning till. Hur många löften är OK och när är gränsen nådd? Jag kunde inte lita på min pappa och det tog jag tidigt ställning till och så var det med det. Alla är inte så, vissa människor klarar av att ändra på sig men under tiden detta pågår behöver man bli stark själv. Kan du inte ringa runt och hitta någon annan där ni föräldrar tillsammans gör upp ett samarbetsavtal? Att pappan lyssnar och förstår att det inte är ok att bete sig hur som helst och att du då kommer bli tvungen gå vidare med en anmälan. Att han förstår att han har ett val. Familjerådgivning utanför soc eller en annan handläggare på soc? Familjerätten? Koppla in andra som avlastar dig.

Ullabulla
Jag känner inget påhopp alls. Bara kloka ord och bra råd.

Vet du? Du skrev att det va omöjligt för dig att få fram dig! Att om jag startar en tråd där han inte får nämnas så blev jag tom i mig ?

Jag har nog också suddats ut.
Och ja, jag har haft en traumatisk uppväxt,vill inte gå in mer på det här.

Dålig självkänsla har jag och haft både sämre och bättre i perioder. Nu är den någonstans där jag inte riktigt får tag på den.

Har ställt många frågor till mig själv varför jag inte bara bryter... tror det har med att jag får för mig att det är mig det är fel på, för känslig, tänker för mycket, är för hård mot honom mm... alla bråkar, du får det inte bättre med någon annan. Han känner dig så väl, och du honom osv osv.... kämpa vidare, han blir bättre, ge han tid o så där håller jag på.

Sen kommer det stunder då jag märker att jag blir gladare av andra, men då drar jag ursäkter att jo men du? Hur väl känner ni varandra då? Du och den där vännen du pratade med ni är ju bara vänner så om du hittar en man utan alkoholproblem så kommer ni ändå bråka om annat....

Kram

Jag har en vän. Som förstör sitt liv.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre. Vännen är vuxen, hela 35 år gammal och är riktigt nere i träsket.

Vi har känt varann i snart 14 år. Jag märkte i början av våran vänskap att hon drack varje helg men tänkte inte så mycket på det . Efter några månader så bestämde vi att mötas ute och gå till en pub. Tiden vi hade satt var 23:00. Jag är på stan och väntar på henne , jag ringer och hon är dyng full. Då när jag pratade med henne fattade hon inte hur man kunde gå ut så tidigt , hon kallade mig hora , fitta och mycket mer, då jag sa att jag åker hem istället. Jag spelade in samtalet och spelade upp det för henne när hon va nykter . Och jävlar va hon skämdes. Men blev de nå bättre resultat ? Nej nej nej...

Hon är en sån person som tycker om att ha fest hemma. Så jag har varit där några gånger genom åren. De spårar ofta ur.. hon blev en diva som skulle åka taxi 300 meter ner till stan och jag skulle betala för den och jag skulle betala in henne på krogen .. ung och dum som jag va gjorde jag det . För jag ville inte gå in själv . Så där höll det på i några år.

En annan gång när hon hade hemma fest så hade jag köpt alkoholfritt till mig, jag kände inte för att dricka alkohol men jag sa inte till nån heller att de va alkoholfritt för vem skulle bry sig ? Vi gick ner till stan , sen träffade jag på en kompis som inte mådde bra , frågade om han ville ha skjuts hem och de ville han. Sa till min andra vän att jag skulle skjutsa hem honom . Och hon sa att du kan ju inte köra , du har ju druckit vin och öl . Jo sa jag , de va alkoholfritt . Och jävlar va hon skällde på mig! Jag hade ljugit för henne , och hon va så besviken på mig hon ville inte vara min vän och bla bla bla ... bara för jag inte drack alkohol?!
Som vanligt så skämdes hon när hon va nykter när vi pratade om det som hänt...

Under de här åren så höll hon sig ganska bra till att dricka under helgerna hon kunde väl sjukskriva sig nån gång under veckan om hon hade varit ute på en onsdag liksom . Men sen...

Hon opererade sig , en sån här gastric bypass operation, för att gå ner i vikt . Vad jag vet , så höll hon sig nykter den månaden som hon käkade modifast innan operationen men hon tyckte de va så tråkigt , sen kom dagen för operation, tror hon fick stanna där 2-3 dygn innan hon blev utskriven . Och vad gör hon ... jo hon går på fest och dricker alkohol samma dag hon blivit utskriven..
och efter operationen har det bara gått mer utför....
vi har pratat om hennes alkohol vanor ganska mycket . Hon säger alltid de rätta orden , när hon är nykter. Men sen rasar allt när kvällen/ helgen kommer.

För 2 1/2 år sen fick jag nog! Jag kände att hon utnyttjar mig på många olika plan . Jag kände att hennes alkohol problem gick ut över mig, att de va sämre än innan . Hon sjukskrev sig titt som tätt jag visste varför hon va hemma . Och nästan alla andra kollegor visste också att hon va ju fylle sjuk och inte sjuk . Men de va ingen som tog upp det med chefen ...

Men jag sa upp kontakten med henne. Vi pratade inte på 1 år kanske .. under de året hade hon träffat en kille , som verkade vara bra för henne. De hade lugna hemma kvällar och han kunde hejda henne från att gå ut på krogen och så . En hyvens kille, till en början!

Nu känns det som jag har fått nog igen... hon har lånat pengar av mig med jämna mellanrum de senaste månaderna. Nu sist ville hon låna 200kr till pizza på en söndag. Inge sprit skrev jag , till svar fick jag att systemet va inte öppet . Ringde henne nån timme senare . Och hon va full! Hennes kille skulle åka och jobba på måndagen. Så han va nykter och berättade för mig att när hon fått pengarna på kontot , stack hon ner och mötte upp någon och köpte sprit. Hon ville låna pengar så hon kunde köpa mer , för de hade tagit slut tidigare på dagen. Han har ju även börjar dricka mer. Han säger att han har aldrig någonsin druckit så mycket han har gjort sen han träffat henne . De kan vara fulla 4-5 dagar i rad . Hon skiter i jobbet , hon skiter i sina vänner. Hon sitter hemma och dricker och dricker och dricker .

Efter den här söndagen när hon lånade pengar av mig , så skämdes hon som vanligt om att hon ljugit för mig . Hon sa att hon skulle hålla sig nykter ett bra tag nu och som vanligt så lät de så bra . På fredagen samma vecka skulle jag dit och dricka kaffe . När jag frågade vilken tid sa hon att hon inte hade tid , sen åkte jag ner till stan , och vem träffar jag där? Jo hon! Hon hade varit och köpt en stor sprit flaska och vin... jaha....

Och det som är det jävligaste är att hennes levervärden inte är bra . Hennes läkare har avrått henne från att dricka alkohol . Och när hon va full så sa hon till mig att hon kommer ju dö lycklig iallafall och hon har ju roligt på vägen ....

Nu blev de lite hoppigt men de är så mycket som jag vill skriva , men de skulle ju bli en bok...

Jag är så trött på hela den här cirkusen . Vad ska jag göra? Nån som kan komma med nånting?