Senaste kommentarerna i forumet

Det gnälls men jag behöver skriva för min egna del

Vi var ute o åt, vi tog två glas var och gick hem till mig. Jag och han hade sista kvällen ihop innan jag reser bort. Han verkade vilja gå ca två timmar innan samma restaurang stänger. Det kändes som att det var som han väntade ut tiden. När han gick vart han genast gladare. Jag frågade han ska han gå dit igen???!!! Nej ja orkar inte sa han

Han sms att han var hemma, sa inte att han gått ner förs jag frågade pga att jag märkte han var smörig i sms som hoppade fram o tillbaka. Ja jag gick ner dit igen. Och sen kom hjärtan mm....
Ja ljuger i alla fall inte påpekade han. Jag sa att nä varför behöver du det?

Sen skrev jag hoppas du får en trevlig kväll.

Det här gör att jag känner mig mindre värd. Jag ska åka bort och det är en vecka.. tänker att då vill man väl vara så länge man bara kan med den man älskar och kommer sakna?!

Allt kändes påklistrat. Jag har fått samma känsla varje gång jag åkt iväg.

Det har inte alls vart samma irl. Det är som han är en i sms och i handlingen nåt annat.

Har säkert känt der här många gånger men tvivlat, och dragit ursäkter... äh han är väl trött,mm... men nu föll poletten. Allt uppenbarades sig ikväll!!!!

Det jag känner stämmer ju faktiskt. O dessutom så ville han skuldbelägga mig för att vilja gå. För jag råkade somna till. Då fick han en anledning att gå, så egentligen skulle han gått ännu tidigare.

Känns som han bara har mig för att!!!
Han sa att han mår bra av mig, han trivs med mig,
Det rimmar illa faktiskt

...Men du skriver själv att det varit så med din far sedan du var liten och att du nu fått nog. Grattis. Det är att du tar ansvar för dig, ditt mående och ditt liv. Tyvärr kan du inte göra så mkt mer med din mor annat än att finnas där för henne, prata. Om det går. Hon är kanske så extremt medberoende att hon måste göra sin egen resa in det här. Du gör din resa.
Din mamma är vuxen likaså din pappa. Dom måste ta sitt ansvar. Du kan bara ansvara för ditt dvs dina gränser, mående, liv.
Din pappas drickande har plågat dig som barn med låt det inte plåga dig mera, vad du accepterar är nu upp till dig. Sätt en gräns. Och du kommer överleva och leva. Även om det känns tungt att tex ställa ultimatum eller att bara sakta backa undan. Ibget är mer rätt eller fel. Gå på anhörigstöd, grupper. Medberoende grupper. Prata med andra som är i samma situation. Så kan du tillfriskna från ditt medberoende.

Hej fembarnsmamman!

Tack för dina rader❣️

Det känns skönt att det finns någon som lyssnar!

Tråkigt att höra att ni ska skilja er. Jag har själv varit där men då handlade det inte om alkohol. Man känner när det är dags att bryta, men det känner jag inte ännu med min nuvarande man.
Han säger att han vill bättra sig och nu får han visa det.
Men jag kommer inte att lita på honom i första taget, han har ljugit för mycket.

Så vi får se hur det utvecklas!

Kram!
?

Hej mt!
Tack för dina rader❣️
Det kändes skönt att äntligen skriva av sig!
Att hitta ett forum där folk förstår utan att fördöma.
Maken var ledsen idag och sa förlåt. Som vanligt! Skillnaden var att vi pratade länge om detta. Jag visade vad jag skrivit och även ditt svar.
Jag tror att han fick sig en tankeställare.
Hans lösning var att han varje kväll ska blåsa i alkoblåsaren. Inte för mig utan för sig själv att det finns ett hinder med hans smygdrickande.
Han tömde även sitt förråd i garaget.
Men jag vet hur lätt det är att köpa nytt och jag litar inte på honom.
Men han vill gärna försöka.
Jag har även sagt att jag inte vill sova med honom om han druckit, då är det gästrummet som gäller.
Och att om det kommer till det så måste jag fundera hur vi ska göra.
Så nu tar vi en dag i taget.

Jag tyckte även att han skulle söka hjälp eller att vi båda ska gå och prata med någon.
Men han skulle fundera.
Men jag är sugen på att prova en anhörig grupp.

Tack igen!

Stor kram på dig!
?

Ja man kan bli tokig av alla tankar, min har varit nykter i en månad. Han ställde då till det ordentligt. Jag kommer hem efter ett dygn med väninnor. Han luktar sprit, vet inte om det är bakfylla. Han förnekar att han druckit. Hittar bevis i garaget och jag vet att han har jour. Tänker att jag tar time out, imorgon en vecka. Man vill så gärna ha råd om hur man ska göra

Vet exakt hur ni känner, lyssnade på ljudboken djävulsdansen och den här hjälpt mig i veckan. Hjälp med att hantera känslor. Men det värsta är, vad gör man, ska jag gå? Nu redan ikväll?

Känner igen mig i det du skriver. Är ny här och söker på nätet i ren desperation för svar och stöd på något sätt. Man vill inte öppna upp sig för familj och vänner som dömer och inte förstår på samma sätt.
Har kommit till en gräns nu att jag exploderar av ilska. Jag håller mig i timmar men tillslut så tar det över mig och jag får panik och blir så arg och ledsen att jag puttar och till och med sparkat honom för jag blivit så arg!
Min ångest efter det går inte att beskriva. Mår så dåligt för jag känner inte igen mig själv! Jag blir ett monster som jag hatar! Det går alldeles för långt och jag vet inte om det går att ”rädda” eller är det redan förstört nu pga av att jag bär på så mycket ilska för hans beroende och kärlek till alkoholen.

Känner så igen mig i det du skriver, har varit i samma sitts som du de senaste 6 åren och vi har 5 gemensamma barn ihop.

Har börjat inse att jag inte kommer att kunna leva ihop med min man då jag inte litar på honom längre. Har tom flyttat från honom pga hans drickande i smyg.

För tre veckor sedan kom mitt avgörande beslut om att lämna in skilsmässan du kan se i mitt tidigare inlägg fembarnsmamman

Så tråkigt att det skall gå så långt innan man inser att man behöver bryta.

Lycka till.

Både när det gäller lägenheten och sömnen. Hoppas du har en skön och rofylld vsöndag! Kram ♥️

Tack för ditt svar och dina råd!
Han har givit sin tillåtelse till sin handledare på soc att jag får reda på hur hans behandling går, så jag tänker ringa henne och rådfråga lite om hur jag ska gå tillväga, ifall han fortfarande går på behandling och är nykter eller om det är tomma hot från hans sida.
Min son förstår väldigt mycket och vi har pratat en hel del om hans pappas problem, på hans initiativ. Jag har inte tagit upp mer än nödvändigt, utan har frågat lite grann, medan han har fått pratat öppet om hur han känner. Han har Adhd och asperger oxå, så att vara hos en förälder som inte har den trygghet och struktur som behövs för att hans vardag ska fungera är jättesvårt. Han har bitit ihop hos sin pappa och varit "skötsam" där, medan han har fått väldiga utbrott och brutit ihop hos mig. Det har dock blivit lugnare nu sedan han bor hos mig på heltid.
Familjerätten ja.. Har varit i kontakt med soc förut, men det har inte riktigt fungerat. Anteckningar har inte gjorts när jag ringt tidigare, eller på möten när vi varit där osv. Men jag lär ju kontakta dom igen såklart för att reda ut hur umgänget ska se ut. Det svåra är att enligt min sons far så låter allt så himla självklart och bra när han talar med olika folk från soc, försäkringskassan mm. Han ska sköta sig med att träffa sin son, han ska givetvis betala underhåll mm. Men i slutändan blir det ingenting av det alls, han bara struntar i det och kommer med bortförklaringar.
Jag försöker verkligen samarbeta och det känns som att han givits massvis med chanser, men jag får ingenting tillbaka.
Han har kontaktat oss på fyllan flera ggr och trakasserat oss med sms och telefonsamtal trots att jag tidigare varit klar och tydlig med att han absolut inte får kontakta oss. Jag har till och med suttit med polisens telefonnr framför mig för att jag har tänkt anmäla honom för olaga hot, men samvetet kommer ikapp mig och så har jag struntat i det.. Jag vet att det är otroligt korkat att inte göra det, men det är ett stort steg att polisanmäla sitt barns far..

Härligt att höra Skrållan, visst är det skönt att få sova själv i lugn och ro!

Min första natt i lägenheten. Och jag har sovit såå skönt. Trodde inte det, för det är ju lite ovant. Nu är steget taget fullt ut känns det som.
Ville bara uppdatera lite.

Bra att du hittat hit och bra att du satt ord på hur du har det!
Uppenbarligen är din man beroende - eller alkoholist, ett ord som många inte vill ta i sin mun. Han smyger, gömmer och ljuger, ’klassiska kännetecken’ som hör till. Du kan lära dig mycket om hur svårt det är att sluta dricka om du läser trådar i ’Förändra sitt drickande’.
Du kan inte få honom att sluta, det är den bistra sanningen. Men - du kan välja att ta hand om dig, dina barn och ditt liv - oavsett om du väljer att stanna eller inte. Det finns mycket bra stöd här på Anhörigstödet. Du kan säkert känna igen mönster i många trådar här på anhörigsidan, vanligen men inte enbart, skrivna av kvinnor (just nu finns en man - till och med två ser jag) som lever i liknande situation som du. Och så finns Alanon, jag rekommenderar varmt att du kollar hemsidan https://www.al-anon.se/ och att du går på möte. Du kan bra ta de tonåriga barnen med.
Fortsätt läsa och skriva här! Hela Alkoholhjälpen, Anhörigstödet och inte minst Forum är en guldgruva.
Varmt Lycka till! / mt

Jag hittade min man för fem år sedan och blev kär! Vi har varit särbos i fyra år. Jag flyttade till honom för ett år sedan med mina två tonårsbarn. Vi gifte oss även förra sommaren!

Allt har varit som en saga, men alkoholen har hängt över oss som ett mörkt moln.
I början drack vi tillsammans, men jag märkte efter några år att han hade svårt att sluta. Han har ingen botten.
Han blir dessutom helt personlighetsförändrad när han dricker. Inga känslor, bryr sig bara om dig själv och han blir allmänt jobbig.
Han är inte elak och han är inte våldsam mot mig.
Så började att ställa ultimatum och kände att vi inte kunde dricka hemma. Mina barn tyckte att han var jobbig när han drack, så vi bestämde att vi skulle sluta dricka hemma.
Men att det gick bra att dricka i "måttliga" mängder i andra sammanhang.
Det fungerade bra i början, men sedan märkte jag att han drack hemma i smyg.
Han hittar på olika ställen i garaget där han gömmer sin dricka.
Även barnen märkte att han druckit, men jag skyllde på att han var trött.

För varje gång som han drack så blev jag ledsen och jag talade om det för honom och han lovade att bättra sig!
För någon månad sedan var jag less på dessa "lovanden". Det värsta är att han säger att han inte druckit, men jag ser det direkt.
Jag gjorde då en deal med honom att om jag misstänker att han druckit så får han blåsa i vår alkomätare.
Jag misstänkte för några veckor sedan och då medgav han att han druckit, så då behövde han inte blåsa.
Men i kväll så märkte jag att det var dags igen. Han fick blåsa och han låg på 2,1... Suck!

Det värsta är att han säger att han ska fixa saker i garaget och då vet jag att han dricker.

Han säger att han inte kan låta bli att dricka och han vet inte varför han fortsätter. Han är medveten att jag blir ledsen.

Så nu ligger jag här i gästrummet! Jag sa till honom att jag orkar inte mer.
Hur många gånger ska han såra mig?

Han kommer att vara ångestfylld i morgon och lova på bättring.
Han är en underbar man och jag älskar honom. Men jag älskar inte den man han blir när han dricker.

Jag har sagt att han behöver söka hjälp, men han har tyvärr inte insett själv att han har problem.
Var kan han söka hjälp?
Hur ser det ut för oss anhöriga? Finns det även hjälp för oss?

Jag vill inte lämna honom, men jag vet inte hur länge till jag orkar.
Jag vet att det är han som har problem, men jag har blivit medberoende och ställer upp för honom och "ljuger" för honom.
Jag vet att det är fel.

Vad tycker ni?
Tacksam för tips och idéer!

Hej!
Vet inte hur jag ska börja min tråd. Min pappa har varit alkholist sen jag var 12 år. Jag är nu över 30 år.
Jag ser hur det påverkar min mamma väldigt negativt med ständig oro över om min pappa har druckit eller ej.
Jag har tagit upp det med honom då han ej varit nykter att detta inte kan fortsätta. Jag själv känner av den där oron jag hade som barn när jag pratar eller umgås med honom. Det är konstigt. Det gör det hela jobbigt att ta upp det med honom. Dels för att jag inte orkar eller att han kanske blir väldigt upprörd.

Han har ett år kvar till sin pension och han lägger mycket pengar till spriten. Ofta är han påverkad eller helt borta när vi ses.

Han är ju ändå min pappa så jag vill ju se att han kommer klara det här. Men jag tror inte han ens har riktigt en sjukdomsinsikt eller vilja till att sluta dricka.
Han har alltid varit ganska intensiv i perioder. Tar gärna över samtal och lägger sin bild pch åsikter över alla andra. Han kan också vara ganska elak mot speciellt min mamma. Mycket bråk och konflikter över småsaker.

Då när jag var liten var han väldligt våldsam av sig men idag är han inte fysisk iallfall. Jag är i den punktem då jag inte riktigt kan se ett ljus i tunneln längre och är främst orolig att min mamma ska leva tillsammans med honom som pensionär.
Jag vet att det är upp till henne såklart men jag och hon har pratat en del om det här att det måste ta ett slut.

Han sa till mig att han skulle ta tag i att prata med någon och sluta dricka. Men det är ju inte bara att sluta och dricka heller. Jag kan liksom inte lita på vad han säger innan han gör något åt det.

Jag vet faktiskt inte vad jag kan göra. Jag är beredd att låta honom välja spriten och säga upp kontaktet med honom. Jag vill också att ävriga i min familj ska må bra och ha ett liv utan det här. Jag tänker främst på min mamma då.

Vad gör man egentligen? Pappas alkholism har funnits med i hela livet och jag orkar inte mer.

Jag skulle vilja att han blir nykter och ordnar upp sitt liv men det måste ju komma från honom.

Han kommer inte klara sig själv, det vet jag. Men jag känner mig maktlös speciellt då det påverkar andra. Vill han välja spriten och allt det där så ser jag honom hellre som död för mig än att han även tar över min mammas liv och förstör det också.

Är lite extra orolig då mina föräldrar snart är pensionärer och är rädd att det också kommer påverka dom negativt ekonomiskt.

Det känns som det är kört för honom egentligen.... Vad ska jag eller vi göra? Vad gör man i en sån här situation?
Har även två syskon, ska alla prata med honom?

Mvh Arcis
( PS: ursäkta om mitt inlägg är lite rörigt, finns egentligen hur myckett som helst att skriva om när det gäller det hör)

Du har kommit långt skrållan
Du har använt energi att ta dig från huset till eget boende. Det tar kraft och gett dig positiv utdelning.

Kram ?

Du är en inspirerande person nordäng
Intressant att läsa några inlägg från start och sedan läsa nåt av dem i nutid

?

Det finns många sätt att slippa undan. Självklart kan han ta antabus precis som alla andra, men han vill helt enkelt inte. Är nog
Inte konstigare än så. Jo man vill hjälpa och att erkänna sin maktlöshet är inte lätt men nödvändigt om man inte själv ska gå under. Så tänker jag. Har jobbat i missbruksvården och det var väldigt många som gjort operationen och som sedan fick alkoholproblem.

Du ska hjälpa mig. Hittar henne när hon ramlat på vägen hem helt full. Grannar som hjälper till. Jag får in henne hem stöttande med hjälp av en granne. Första kommentaren "det hade inte hänt om du varit med mig". Jag vet att jag imte är ansvarig för en annan person även om vi lever ihop. lskan växer men jag lyckas svara att det är hennes ansvar som vuxen. Försöker vara lugn. Imorgon kommer hon åter prata om depression och hon kommer må bättre om vi har sällskap. Då över ett par glas i baren vore bra för att vi ska ha trevligt och visa att vi älskar varandra.

Men jag vill inte och ändå gör jag det kanske imorgon igen för mina vägar att visa omtänksamhet och kärlek har tagit slut.

Det låter som om du fått nog och även din nya kille. Jag skriver i Jag-form, hur jag hade gjort om det var jag som satt i din sits. Vi är så olika vi människor och det är svårt att ge råd till någon annan utan att kanske klampa in och såra.

1. Jag hade skaffat mig en samtalskontakt för att reda ut hur jag vill göra. Inte ta allt med min nya kille. Jag hade valt en bra kurator, en terapeut eller någon annan med rätt befattning.
2. Eftersom min son är 9 år så hade jag i omgångar pratat med honom. Om jag inte redan hade gjort det. Inte alltid direkta frågor och inte i långa stunder. Jag hade försökt klura ut hur han tänker i frågan om sin pappa och att träffa pappan. Kanske vill han det men bör inte vara ensam med honom just nu.
3. Jag hade ringt och fråga Familjerätten vad de har för råd att ge vad det gäller umgänget av gemensamt barn och alkoholmissbruk. Hade jag känt mig osäker hade jag ringt från dolt nummer och varit anonym. Ibland vill man bara få lite information och vägledning i vilka val man ska göra framöver.
4. Min son har två föräldrar och vi kommer alltid finnas. Det går inte att ändra. Vi är biologiska föräldrar och vi kan skapa kaos hos våra barn. Jag sätter min son och mig i första ledet, så tänker jag. Om det är någon som inte accepterar mitt val, så får det vara så. Nu är vi inne i en kris och så är det med det. Ge mig stöd. Ge mig tid. Men ställ inte för höga krav på mig just nu när jag måste ta hand om detta.
5. Jag hade ställt krav på den andre föräldern att aldrig ringa eller på annat sätt störa min familj, med alkohol i blodet eller kontakt när bakfyllan fortfarande finns i kropp & knopp.
6. Jag hade kollat mina rättigheter som vårdnadshavare. Vad kan jag göra för att mitt barn inte ska behöva vistas hos någon som missbrukar. Det är ingen skillnad i att vara full anonym eller full förälder. Full är full.
7. Jag hade samarbetat (till viss gräns) med den andre föräldern om denne tog tag i sin problematik.

Detta är mina val som jag hade gjort. Hoppas du tar det så.

Jag älskar honom. Förnuft och känsla går inte alltid ihop. När han har nyktra perioder är det mesta väldigt bra! Så lever jag på det. Hoppas att det ska bli bättre.

Han har precis börjat sin öppenvårdsbehandling. Han har bara varit på 1 möte hittills, och förutom det så har han träffat en handläggare på socialtjänsten. Vet inte hur jag ska gå tillväga om han struntar i detta nu,vi har ju delad vårdnad men vill inte att han ska träffa vårt barn om han inte kan vara nykter. Vårt barn är 9 år och förstår att pappa har problem med alkoholen, och vill inte träffa honom när han dricker, samtidigt som han saknar sin pappa oerhört mycket och villl att allt ska bli bra.

Hej

Jag lever med en periodare. Otroligt svårt i perioder. Jag frågar mig själv många gånger varför jag är kvar i äktenskapet.
Jag har utvecklat en ångest inför hans nyktra perioder även om jag vet att han är han så kan jag aldrig slappna av. Jag kan inte ens njuta av hans nyktra perioder längre. Det är så sorgligt. Sen har jag under mina barns småbarnsår utsatt dem för deras pappas alkoholism. Det kommer jag aldrig någonsin att förlåta mig själv för. Jag lever i en otrolig skam.
Jag önskar dig lycka

Vilken tuff situation. Du har som du skrev svaret men förstår att det är svårt. Det enda man vill är att skydda sina barn men det blir så fel...jag vet.
Har själv en man som är periodare. Ful i munnen mot mig så barnen hör, ändå fortsätter jag leva i detta utan att förstå varför.

Många styrkekramar

Kommer ihåg sista gången jag såg min pappa, liggandes på soffan en dag när jag kom för att hälsa på, han var full så jag gick igen. Efter det hade han tydligen sen piggnat till och gått vidare till nån "vän" för att fortsätta. Där dog han sen. Det var länge jag tänkte att jag inte skulle ha lämnat honom, då hade han ju inte gått vidare. Men det var hans eget val, jag vet att jag sa till honom en gång iaf att inte dricka mera men fick som svar att ska jag gnälla så kan jag gå till mamma istället.

Förlåt ville bara säga att det att det är inte ditt fel.