Senaste kommentarerna i forumet

Vi får hålla varandra i handen.
Jag försöker hela tiden intala mig att jag gör rätt och den smarta delen av hjärnan vet det men attans vad det vacklar fram och tillbaka.
Jag är ju bara inne på mitt första dygn än och hoppas och intalar mig att jag har styrkan att hålla mig på den inslagna vägen. Jag vet att det kommer bli så svårt.
Enkelt så länge han dricker och är otrevlig men sen då?? Då måste jag vara stark och modig och stå fast.
Hoppas du får en bättre natt, Inte mera och kan sova ordentligt. Det är ju så viktigt men så lätt att tankarna vimlar iväg när man är själv.
Skrållan och Spinoza, Tack så himla mycket för att ni finns därute. Känns så fint att ha er allesammans.
Kram och sov sött ???

Idag hade han tittat på mig utifrån innan han kom in...jag hade sett glad ut när jag kollade tvn, när han hade öppnat dörren hade mitt ansiktsuttryck ändrats dramatiskt berättade han o undrade varför!
Ja, varför??!! Kanske för att jag måste va på helspänn o för o kunna tydliga alla hans signaler för o avgöra om han druckit. Om jag kan slappna av eller om jag ska va på helspänn....om han är på bra eller dåligt humör. Om han haft en bra eller dålig dag. Om han har jobbet kvar eller om han förlorat det igen!
Han blev förbannad över att jag inte bara kunde kasta mig i armarna på honom, ge honom en puss o frågat hur jobbet varit idag. Dock frågade jag det. Han svarade men 2 SEK senare hade han tydligen glömt d....mig ansträngde han sig inte ens för o fråga hur min dag varit. Hur bra det faktiskt varit idag, hur glad jag känner mig över min praktikplats och hur bra d känns med alla nya ”kollegor” han har ingen aning för han frågar inte han bara berättar om sitt egna....jag berättar aldrig för får bara massa uppmaningar till förbätttringar. Känner mig så ledsen, ända in i själsroten....m

Varm kram från mig också Azalea. Det är inte lätt. Men som jag känner nu när jag har egen lägenhet, så börjar det bli fler bra dagar än dåliga. Jag tror också att man saknar någon som fanns för länge sedan.
Hoppas allt blir bättre för dig. Vi finns här?

Varm kram från mig också Azalea. Det är inte lätt. Men som jag känner nu när jag har egen lägenhet, så börjar det bli fler bra dagar än dåliga. Jag tror också att man saknar någon som fanns för länge sedan.
Hoppas allt blir bättre för dig. Vi finns här?

Så skönt InteMera att du har din lägenhet. Inte lött med dessa fylleperioder.
Bra att du inte går igång på hans stygga sms.
När jag lämnade, så tänkte jag att kanske, bara kanske kan jag rädda min man, numera ex, om jag lämnar. Men jag vet inte. Ser ju honom aldrig full nu, men jag tror att han dricker som vanligt.
Fy vad du får kämpa. En styrkekram från mig?

Så bra att du har din lägenhet där du och dina barn kan ha det lugnt och skönt!

Så bra att du tog steget och det kommer att bli bättre!

Vi skildes för 5 månader sen och jag har inte träffat honom på 3 månader.
Visst känner jag mig ensam ibland och det är ovant att inte behöva ta hänsyn till X:ets supande och humörsvängningar.
Men det är samtidigt SÅ skönt att slippa och jag tänker att de jobbiga stunderna kommer att bli färre med tiden.
Varm kram!

...

Exakt samma känsla hade jag igår i min halvfärdiga lägenhet, där barnen och jag spenderade ännu en natt pga hans drickande. Ensammast i världen känner man sig, även om man fått det lugn man eftersökte.

Låg länge vaken efter barnen somnat med en klump i magen, undrande vad framtiden riktigt har med sig nu när drickandet igen eskalerar hos oss också och jag vet att om jag flyttar helt väntar en vårdnadskamp utan dess like.

Hoppas du får en bättre dag idag!

Efter en lång period i sommar med alkohol höll han sig nykter men otrevlig oftast i 2 månader.
Nu är det tillbaka på ruta 1 igen sedan 6 dagar.
Inatt höll han mig vaken i 2 timmar trots att jag säger att jag måste få sova om jag ska klara av att jobba 12 timmars pass inkl övertid. - Skiter väl jag i blev svaret på det.
Så det var vara att gå upp och hänga med i bråken anklagelserna och få höra återigen hur dum i huvudet man är.
Han blir sjukt otrevlig när han är halvfull.
Så ikväll efter jobbet låg han däckad och jag samlade ihop mina saker och skrev en lapp att nu har jag fått nog.
Så nu ligger jag i en tom lägenhet men som är min och som jag får vara ifred i åtminstone. Ändå känner jag mig ensammast i världen.

Och så kom hösten och de befarade allt regelbundnare förekommande fyllorna. Allt tätare blir han full och igen helt utan tanke på barnen. Han är en usel förälder och beter sig allmänt illa mot oss alla så fort han druckit. Allt oftare kommer fyllan mitt i veckan, han ”blir sjuk” på förmiddagen och åker hem från jobbet, bara för att barnen ska hitta honom slocknad i soffan när de kommer hem från skolan. Barnen kan bli utskällda för att de ”täcks” säga emot eller inte svarar det han vill när han skäller och pratar underliga saker på fyllan. Innan jag hinner hem från jobbet är allt redan i upplösningstillstånd. Idag packade jag barnen i bilen och lämnade bara en lapp att vi sover i lägenheten då han snarkade högt på tvären i soffan när jag kom hem. Nån timme senare får man sms vad jag ställer till med, att jag minsann ska få för dethär. Att han aldrig mer vill prata med mig. Bra det kan jag tänka... Svarar inte på nåt av det, tänker det kan få stå för honom vad han häver ur sig.

Min lägenhet är tack och lov beboelig, saknas egentligen bara enstaka möbler och lite piff så vi kan välja att bo där tidvis. Får se om detta on/off snart blir ett permanent off för vårt förhållande.

Det är inte hållbart som vi levt och han dricker igen allt mer allt oftare och det står jag bara inte ut med mera alls. Han verkar igen fatta noll varför jag väljer att bo annanstans tidvis, så fort han har en nykter dag ska allt vara som vanligt men det är det ju inte! Nu börjar barnen bli större och ber själv att få åka till lägenheten och då gör vi det. Själv känner jag ett visst vemod när mörkret lägger sig till vinter och har slut på drömmar just nu, är glad jag orkade slutföra min renovering för vad som än händer nu så har barnen och jag åtminstone tak över huvudet!

Javelin! Tack för dina ord och ja, jag får nog ta kontakt med nåt liknande om inte detta slutar. För som jag beskrev det tidigare så blir man helt nedbruten av sånt här. Man blir Ingenting! Han har nu tagit kontakt med hjälp för att kunna sluta dricka. Får se hur det går.... Men jag har nog iaf kommit mer till insikt att om JAG ska överleva så måste det till en förändring här!
Återigen tack för omtanken och det var skönt att kunna lätta lite på allt man funderar över. <3

Precis som Javelin skriver här ovan, vad mycket du varit med om och vad modigt att du tog steget att skriva och berätta här öppet på ett forum. Bra gjort! Du måste vara en väldigt stark person som gått igenom allt detta och kunna berätta så tydligt om vad som skett. Du har gjort stora förändringar i ditt liv och klarat av mycket. Du har själv druckit för mycket i ett par år, kanske för att hantera allt du varit med om, men som du skriver när du kände att det tog över på fel sätt tog du tag i det. Bra jobbat. Nu behöver du ny kraft och energi för att ta dig ur den rävsax du nu känner att du hamnat i.

Han står för ekonomin, du kan just nu inte betala själv så det underhåller dig tillfälligt samtidigt kommer du ingen vart med de studier du tidigare hållit på med eller dina egna funderingar kring ett liv du vill leva. Du är också medveten om att du utsätter dig själv för en stor fara, han har flera gånger misshandlat dig och som du mår nu kan du också få tankar på att ta livet av dig om jag förstod dig rätt. Du skriver också om din dotter, ditt barnbarn och sådant som gör att livet är meningsfullt och viktigt och det faktum att du tagit kontakt här visar att du vill leva och du vill inte ha det som du har det nu.

Det finns hjälp att få, precis som Javelin skriver här ovan, via en kvinnojour, kommunen, eller liknande. Du kanske redan testat att ringa Kvinnofridslinjen 020-50 50 50 (dygnet runt, anonymt och kostnadsfritt). Frågan är bara, vad du själv vill ha för typ av stöd, du känner dig själv bäst och vet ju vad som brukar fungera. Vad har tidigare hjälpt dig när du mått som sämst och behövt stöd? Vänner, bekanta, professionellt?

Fortsätt såklart gärna skriv och läs här, hoppas du hittar mycket som blir hjälpsamt för dig!

Varmt välkommen,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du har en särbo som du förstår har börjat dricka igen efter en längre tids nykterhet. Det är smärtsamt att se och du försöker påverka honom på olika sätt. Han menar att det inte är ett problem som det tidigare varit samtidigt som du känner igen beteenden hos honom du sett förr. Det låter som du gjort mycket då du pratat med honom och känner igen de här signalerna du tidigare sett. Som du själv skriver verkar han själv inte vilja prata om det eller förändra något just nu, oavsett vad han känner eller vill innerst inne. Det är vanligt att förändringar går lite upp och ned och möjligt är att det är ett återfall eller så vill han dricka på detta sätt. Oavsett hur det blir för honom när det gäller valet att fortsätta dricka eller minska eller sluta igen, hur är detta för dig? Vad behöver du för att ta hand om dig och fylla på din energi?

En idé är att starta en helt egen tråd här på forumet (starta ny tråd uppe i höger hörn) så kan flera här läsa och följa dig, om du vill såklart. Klokt och modigt steg att berätta här hur du ser på detta och be om hjälp. Bra gjort!

Igen, välkommen hit och hoppas du hittar mycket här som blir hjälpsamt för dig!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Har ett förhållande med en kille sen ett år tillbaka och funderar på hans alkoholkonsumtion. Eftersom vi inte bor ihop och heller inte ses jätteofta pga en viss distans, barn på deltid mm har jag inte full insyn.

Men jag kan ta ett exempel från helgen - när vi var ute drack han 1 flaska vin, 4 st 50 cl öl, 1 st 33 cl öl och en drink med 4 cl sprit. Är inte det sjukt mycket?
Han verkade i princip inte alls påverkad dock. Jag hade ju legat och kräkts av den mängden. Liknande har hänt flera ggr.

Jag sa till honom att jag tyckte det var rätt mycket och då sa han bara att -ja, man är väl olika.

Jobbet sköter han och han är alltid snäll så det känns ju inte som att det går ut över nåt annat än honom själv.

Tack för din fina återkoppling och så upplyftande att läsa ditt inlägg. Tänk att det kan hända så mycket med andra när en tar sig själv på allvar och ser till de egna behoven. Jag gissar att många med mig kommer läsa detta och känna glädje.

Vilken gåva att få vara del av detta forum, om än som admi, och få se hur alla ni på forumet kan göra verklig skillnad.

Varma hälsningar Li-Lo

Och det håller han med om och ber om ursäkt för och har massa olika förklaringar, som jag naturligtvis inte kan veta om det är svammel eller sanningen.

...jag håller med. Har alltid tänkt att jag måste lära mig lita på min magkänsla.
Men vi pratar mycket och han vet hur jag haft det innan och säger ju naturligtvis att jag aldrig ska behöva uppleva det med honom. Sen är det ju så svårt när man bor så många mil ifrån varandra. Man får ingen vardag förrän den dagen man bor närmare eller tillsammans.

Tack snälla för era svar!

Det är något av en drömbild som gått i kras som du släpper.
Om jag tolkat det du skrivit rätt så har ni inte haft en fungerande relation på länge.
Alkoholen har alltid varit en partner att räkna med.

Att man som motpart i en sån relation hela tiden tänker att allt skulle vara bra eller åtminstone så mycket bättre om alkoholen inte fanns med i bilden behöver inte vara sant.
Men så länge flaskan står där som ett hinder för en fungerande relation så är det liksom konstigt nog ok att hoppas.
För utan flaskan så skulle ju då problemet vara undanröjt och allt skulle vara frid och fröjd.

Om du tänker dig att det kanske inte så mycket han du sörjer.
Utan det som kunde ha blivit.

Kanske går det lättare då?
Han lever ju kvar i sin verklighet som alltid varit sann för honom.
Du har säkert varit älskad och önskad,men bara i ständig samvaro med älskarinnan alkohol.

Han vill inte släppa henne och nu ser han att du har gått.
Nu får han sitta där med sin flaska som tröst och kanske går vidare på studs till annan kvinna.
Eller så stannar han upp,sörjer inser och söker hjälp.

Men om han inte har druckit klart så kommer han inte att öra det.
Då är det du som får bära skulden för att du lämnat,just för att han är för sjuk att inse hela sanningen.
Åt det kan du inget göra.

Låt din sorg få ta plats,gå tillbaka och läs i din tråd och ha din varannandagsvånda.

I början så for jag upp och ned i himmel och helvete på ett sätt som gjorde att jag trodde att jag höll på att bli tokig.

Lättad,glad hoppfull befriad ena dagen.
Nästa dag full av sorg och allt var svart när jag tittade framåt.
Och sen några dagar i himlen igen.
Mycket omtumlande och inget jag var beredd på.
Håll fast vid dig själv nu.
Bygg på din egen platå och låt Troja ta plats i ditt liv,ingen annan.

Tung morgon

Jag är ledsen... men det är ok, det är sunt att jag är det... på väg att läka då.

Jag har börjat talat om för andra att jag och han inte ska vara nåt mer, det känns jobbigt att säga det men det behövs med.

Jag är ledsen över att allt känns som ett misslyckande, fast jag kämpat

När mitt ex hade nyktra perioder var allt nästan VÄRRE konstigt nog. Kanske hade man själv orimliga förväntningar typ "bara han slutar dricka blir allt bra". Och så var det inte riktigt så för då hade man en deprimerad gubbe istället. Dessutom blev han hyperaktiv, kunde inte ens sitta ner när vi åt. Undrade och undrar fortfarande om han inte har ADHD eller någon annan diagnos. Att alkoholproblemen egentligen är ett "symptom" på något annat. Förstår verkligen din frustration. Är ju mycket bara att få den vanliga vardagen med barn, jobb, städ och tvätt mm att funka. Utmattande att någon som egentligen borde hjälpa till att få allt att funka istället blir ännu en sak att jobba med. Ta hand om dig♥️

Du skriver att du älskar honom, men din beskrivning av honom gör det lite svårt att förstå. Vad gör han för dig och barnen? Han låter som ett stort barn som inte heller älskar sig själv. Som hinkar i sig stora mängder alkohol varje dag. 1/2 flaska sprit som minst, men ofta drygt en sjuttis. Han kommer att få alkoholdemens av dessa mängder. Så om du verkligen älskar honom, så kanske du måste säga stopp, även för hans skull.

Skriver av mig

Vaknade nyss
Gammal vana vid att veta han är ute ännu en kväll.
Vart ändå glad att jag säger till mig själv att du behöver inte vänta in nåt meddelande längre...det är ok du får sova. Du är singel och behöver inte va orolig över vad han gör, om han skriver, om han skulle glömt skicka osv osv.....

Det här beteendet jag har är ifrån vårt förhållande. Det här kommer ge sig så småningom.

Kontrollen finns kvar där i mig, och jag längtar tills den är borta. Jag får acceptera att det är så här just nu ( bara gått knappt två veckor sedan jag lämna ) troja..... släpp taget för varje dag...gör dig fri psykiskt...troja det blir bra ...allt blir bra

Förstår att det känns jobbigt med huset o alla de minnen mm...
Det är inte konstigt du känner mycket, det blir en separation av många år som gått, både sorgsna och fina minnen

?

Det som känns ego är att nu är det 12 veckor hard core, underbart att han ska få hjälp. Jag har absolut inget behov att dricka hemma och det känns ju skönt. Det jag önskar är att det kunde få vara lite bra, en stund, lite framtidstro från hans sida. Inte det hör tunga, sorgsna, livet är slut känslan. Jag sa det löser sig det blir bra, men att vi måste försöka göra saker, bra saker. Slutat med att han ber mig vara tyst innan vi blir ovänner och jag förstår att han mår dåligt, igen så förstår man. Sen fick mina barn smaka på att mamma är så less, så less och det var dom som fick för det ( nu hade dom förtjänat det också ;)). Skjutsa dom till pappan, lugnaste så. Och då kom det dåliga samvetet som ett brev... Idag var en jobbig dag, men det har ju bara varit såhär i 1 1/2 år så 10 veckor till borde jag klara av, för sen blir det nog helt fantastiskt ;)