Senaste kommentarerna i forumet

Det är, så vitt jag förstår, jättesvårt att få in nån för tvångsvård. En bekant till mig har jobbat på soc på Södermalm i Stockholm, ett enormt upptagningsområde rent befolkningsmässigt alltså, och de har några få tvångsomhändertaganden om året. Enligt henne beror det främst på att det är en sån dålig insats, väldigt få blir friska av tvångsvård. Utan egen motivation går det inte. Så lägg ingen som helst börda på dig själv - inte av nån anledning (att det inte alls är ditt fel har du ju redan fått höra). <3

Jag fick fundera lite för att se vad det var som gjorde att jag efter flera år bröt upp.
Det jag kommit fram till är att det började hända saker när jag slutade hålla problemen för mig själv.
Mitt X har ju haft problem med alkoholen i säkert 10 år så att det påverkat mig. Men det var ju "bara" på helgerna och inte jämt, så jag förminskade det och hoppades hela tiden att det skulle bli bättre. Av någon slags konstig lojalitet så berättade jag inte för någon annan förrän den dagen jag och mina syskon skulle tömma vår mammas hem efter att hon dött. Hon hade ett helt skåp fullt med flaskor med billig whisky som brukade ge bort som present i olika sammanhang. När vi skulle dela upp dem fick jag nästan panik när jag tänkte på hur mitt X skulle dricka upp dem och att de där hemska fulla nätterna skulle bli ännu värre eftersom det var sprit och inte "bara" vin och öl.
Så jag sa till dem att jag inte ville ha några flaskor, för X dricker för mycket. De sa inte så mycket då, men det fick mig att fundera en del. Några månader senare hittade jag hit och började läsa och se att jag inte var ensam. Jag insåg att alkoholmissbruk kan vara på så många olika sätt och att det faktiskt var det som det handlade om även om han höll sig nykter i veckorna. Jag läste och började berätta min egen historia och där började bilden bli mer och mer tydlig av vad det handlade om och hur jag faktiskt hade det och hade haft det längre än jag velat erkänna.

Så småningom berättade jag för min syster och en nära vän och sen rullade allt igång. Jag hade ju sagt till X:et att jag tyckte att hans alkoholkonsumtion var ett problem, men nu kunde jag bli tydligare och börja kalla det för vad jag såg att det var - ett missbruk. Han höll ju inte med, men tyckte att det var ett problem om jag tyckte det....

När jag sen sa stopp för ett bygge han ville göra på vårt gemensamma landställe tills han fått kontroll över sitt missbruk så blev det krig. Han blev helt galen över att jag ställde ultimatum och hotade att ta livet av sig mm (ni kan läsa min historia i tidigare trådar om ni vill veta mer). Då var gränsen nådd för mig och jag tappade både respekten och kärleken till honom. Efter det fanns det bara en väg framåt för mig och det var utan honom. Så på sitt sätt var det skönt att han gick så över min gräns, det gjorde det enklare för mig att stå fast vid att jag ville skilja mig från honom.

Så, vad var nyckeln i det hela då - Jo, det var det här när jag började skriva här och prata med några nära. Då fick jag en distans till allt och kunde börja se vilka sjuka mönster jag tillåtit mig att vara en del av.
Vi har ingen kontakt idag och det känns skönt. Vi har ju en så lång historia tillsammans (28 år) och det behövs mycket tid för att separera även känslomässigt.

Tack för att du frågade Sofia, det fick mig att tänka till! <3

Ja hur hjälper man, jag har en man som är deprimerad och har så varit i 1.5år. Självmedicinerar med alkohol men har nu varit nykter 1 månad. Äter antidepressivt men det hjälper inte. Har tagit mycket energi för honom att ta sig till läkaren för detta och jag tror inte jag får iväg honom igen. Världens finaste människa där inne, men nu är allt så svart

Hej sofia

Ja när vi tar aw blir det ofta mer....

Svaret på din fråga om han tar energi...
Ja det gör han.mycket är om han kommer såra, dricka, osv osv....

Jag är mitt i ett beslut.jag vågar inte helt ut ta steget ut till det okända! Jag måste va säker på det. Tar jag det kan jag inte ångra mig, och det måste jag inse!!!!

Jag är i samma situation som dig menmd en förälder som är på väg åt det hållet. Denne har hållt på sen jag var liten. Det är galet svårt och jobbigt o nu är det värre en någonsin. Som tidigare inlägg handlat om ör det ju ofta något bakomliggande som tex psykisk ohälsa i bakgrunden. Man kan stötta dem men man kan inte "Bära" dem. Det är inte en lätt sak att hjälpa dem som inte är villiga att ta emot hjälp och hjälpa sig själva! Tror innerligt du gjorde vad du kunde just i din situation! Kramar?

Har gått ner 15 kilo under en kort period. Har problem med yrsel och illamående. Balans störningar. Har ramlat ute antal gånger. Men, remisser och kallelser tar tid. Han gnäller om att han ska minsann, jobba och slita, dra in pengar. När jag ligger och zappar mellan tv kanaler hela dagarna. Han ”stackaren” måste dammsuga! Och ikväll såg jag att det var nått. Då kommer det efter 4 öl. Jag vill inte leva med dig, du gör ingenting, du tjänar inga pengar! Ok tänker jag, när dina 3 barn levde här med oss, jag lagade mat, skjutsade barn, var med på deras aktiviteter. När han låg hemma och drack! Givetvis i smyg! Jag vet varken ut eller in, Det går inte att resonera med honom, det går inte att föra en dialog, för under 4 öl då pratar man inte, men sen kommer det! Och det är alltid elaka saker. Skyller på jobbet, ledningen ja allt annat utom honom. Det sista han säger innan han somnar är, vill inte leva med dig! Stör mig så mycket på dig

När min pappa dog på grund av sitt missbruk kände jag att det var mitt fel, jag kunde gjort mer.
Jag skulle ha anmält honom till socialen så dom kunde tvångsomhänderta honom och lägga in honom på ett behandlingshem. Jag kommer nog aldrig förlåta mig själv och nu är det försent.

Nu börjar det ett helt nytt fräscht kapitel för dig. Fyllt med möjligheter som du kan välja att göra vad du vill med.
Kramar Azalea

Jag skulle veta mer om detta, men länken som finns längre upp i tråden kommer till en sida som inte har några FAQ.

Hej Troja! Du reflekterar en hel del över ditt ex dryckesvanor och hur han går över till folköl de dagar som han inte dricker starköl eller annat. Du tycker att det känns märkligt att inte kunna ses utan alkohol och det låter ju verkligen som att ditt ex liv kretsar mycket kring det. Väldigt klokt av dig det du funderade på, att säga "hör av dig till mig när du vill ha en ren dag" - det kan vara ett bra sätt att behålla kontakten (om du vill det) men utan att behöva ta allt det jobbiga som hans alkoholproblem medför när ni ses. Om ni bestämmer att träffas och göra något tillsammans nyktra och han dyker upp berusad, säg då "jag vill gärna gå på bio (eller vad det nu är ni ska göra) med dig, men inte idag för nu märker jag att du är berusad och det var inte min plan". Det var också en klok idé som du skrev, att ta en "normal aw" med andra, jag gissar att det betyder att en aw med ditt ex kanske ofta innebär att det dricks mer än normalt?
Fint att ta del av att du kan hålla en sån disciplin när det gäller dina egna alkoholvanor och även ätbara "onyttigheter". Det låter ju toppen med såna hälsosamma vanor som grund, eftersom jag kan tänka mig att relationen med ditt ex tar en hel del energi? Det är bara en tanke, rätta mig gärna om jag har fel.
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Egentligen ska detta vara på en tråd där jag skriver hur mina alkoholvanor är.

Nåt jag vetat är att jag ville tillbaka till mina vanor ( jag föll lite i träsket när mitt ex o jag var ett par, tyvärr drack jag mer än vad jag ville då )

Jag är stolt över mig själv, dricker mindre än normen... kan ta tre glas sedan kan det gå upp till 1 vecka eller tio dagar tills jag tar tre igen. Jag ville ha det så här igen. Och sedan har jag äntligen lyckats dra ner detsamma med godis, chips mm. Jag mår bättre så, äta någon dag sedan vänta i en vecka till nästa tillfälle. Jag fuskade förut, en liten bit, eller en kaka... inget fusk nu alls.

Har sådan disciplin när det kommer till alkohol och socker mm. Tänker att det här är nåt som stärker mig, kanske kan hjälpa mina beslut framöver :)

Lärorikt, klokt och kanske också lite jobbigt att gå tillbaka hela vägen i din tråd och se din utveckling till idag! Det är en styrka med att ha skrivit regelbundet om läget, det går att urskilja små nyanser över tid. Intressant att du märkte så tydligt att fokuseringen på HONOM var så tydlig även året efter att du hade lämnat och att det gradvis har börjat handla mer och mer om dig själv. Det är en lång och tuff process att ställa om mentalt från fullt fokus på någon annans mående och tillfrisknande till sig själv och sina egna behov. Du har kommit långt. Tack för att du delar med dig!
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej Spinoza! Vad härligt att höra att du börjar landa i din nya tillvaro nu. Du har fått pengar för huset och har bytt tillbaka till ditt eget namn, du tar tillbaka dig själv. Du mår bra för det mesta och har lite svackor, som låter mer avgränsade än tidigare. På jobbet ser du fram emot en ny tjänst, som förhoppningsvis blir ett lyft det också. Du har verkligen tagit ett helhetsgrepp för att förbättra ditt liv, fint att få ta del av! När du ser tillbaka på det du har gått igenom den senaste tiden, har du några tips till andra anhöriga, sånt som har hjälpt dig att komma dit där du är idag? Du svarar såklart bara om du vill, blev lite nyfiken bara!
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Ja det var bra tankesätt
Ska försöka nordäng ❤

Kan ju vara så.... att jag behöver mera kraft.
Kram ?

Ja skrållan det är jätte svårt
Jag får försöka se det som att jag på nåt sätt tar mig dit! Att jag ändå tänker så men ännu inte beslutat till hundra
❤❤

Jaa du inte enkelt. Jag var tvungen att gå, för min skull, fast jag älskade honom. Han ville ju bo isär ett tag, men då ställde jag ultimatum. Och han valde ju att fortsätta dricka.
Fy vad du har det jobbigt. Mitt råd är ju naturligtvis, när jag läser hur du har det, spring ifrån honom, och vänd dig inte om. Men sen vet jag ju att det inte är så lätt.

Frågade idag om han ville jag skulle skaffa en egen lägenhet i stan,jag var inte arg utan mer för att hjälpa och jag känner att nu räcker det. Jag pallar inte mer! Läser andras inlägg och jag känner inte riktigt igen alkoholisten som dricker ofta, utan min dricker för självmedicinering. Vi flyttade in i huset april-18, och ett kaos utan dess like började. Vi hade då varit tillsammans i 2 år och det var inte en misstanke om att han hade alkoholproblem.
Han har i omgångar varit nykter, vi har varit hos beroendeenheten. Jag har själv varit till dom, och där är svaren att han är längst ner i alkoholträsket. Jag vill inte, jag orkar inte! Inte igen!. Nu för 4 veckor sedan var vi på konsert 40mil härifrån med 4 andra, han hade precis höjt dosen på lyckopillret (kan inte se att dom hjälpt det minsta) Vi dricker, jag hade så himla roligt, vi kom ifrån varandra och han missade bussen till hotellet. Det slutade med han ringde och var arg, och jag kände att jag ville ha roligt för en gångs skull och inte tänka... För det blir ju så, att jag ska vara nykter för att stötta medan han får försvinna och supa i dygn utan att höra av sig och man blir sjuk av oro. Han kommer till hotellet, har gått 2 mil på 2,5 timme, helt galen. Skriker att jag ska var glad att han inte slår mig på käften, väcker våra 4 vänner. jag försöker lugna och ger honom inte spriten som han kräver av mig. Sen tar han motorcykeln hem och kör hela vägen, tydligen hemma på 08 på morgonen. Han skriver att jag är inte välkommen hem, sen på söndagen far han på älgjakt och är borta hela veckan. Jag försöker allt, ringer, sms. Och så är man så himla ledsen!! Han kommer hem till slut som en trasa, jag finns där.
I förgår kom jag hem från jobbet, kände hela dan min frusteration över allt, alla fyller, allt dumt som hänt, alla dumma ord han säger och nu senast att jag börjar bli rädd. Undviker honom, lagar mat. Han ligger på soffan med filt, jobbat ute och är frusen, direkt efter maten går han upp och lägger sig. Jag säger sen att ja jag är sur för att det tar på mig, allt som hänt och att man kan väl säga att man går upp och lägger sig, bara för att vara artig och försöka hålla det skenet uppe. Sen är det i full gång, jag är inte arg, men han blir det skriver jag är en jävla fitta, jag är sjuk i huvudet, att jag ska försvinna, han kastar ringen. Han rusar upp och mot mig.... Och säger att jag provocerar. Nä det gör jag verkligen inte, men jag hatar honom snart för det han har försatt mig i, gifte oss för 8 månader sedan i tron att att det skulle bli bra, att han var deprimerad och behövde få landa ( han har flyttat 40mil) och det är här det kommer, jag borde ha vetat bättre!! Jag skäms som en hund, skulle ha tagit in information tidigare, ang en soc anmälan mamman till hans barn gjort, (som jag trodde var elakt spel från hennes sida) Rattfylledom som jag trodde berodde på dåligt förhållande etc.... Men nu imorse efter att han har sovit andra natten i gästrummet utan att jag förstår, så tänkte jag vara snäll och frikoppla oss. Men då blir han arg, säger nej lite mumlande och går iväg. Jag förljer efter (dumt kanske, men jag förstår inte handlingen, att bara gå, för i min värld om någon skulle föreslå det och jag verkligen inte vill så skulle jag bli rädd och verkligen visa det att jag inte vill, men han går och blir arg! Han säger att han ska flytta hem, och han tror inte på oss och att jag har velat det här hela tiden.... Jag fattar inte vad som händer. Önskar så att någon kan ge svar. Jag har mina barn och jag har tänkt att jag kan stå ut i 4 år så min yngsten hinner gå ut högstadiet. Men nä, inte när man väntar på första smällen. Men hur funkar hjärnan hos dessa som antagligen är djupt deprimerad, hur kan man göra för att hjälpa?
Tack för att du tog dig tid att läsa, skriver lika mycket för min egen skulle som att jag ska få råd av er som lever i typ samma.

Ja vad f.n ska jag säga! Kontroll och mer kontroll. Han slog sönder mitt knä, för ex antal veckor sen. Svårt att rasta hundarna. Efter många om och men, så är det ju alltid det här. ” nä men vi skiter i det här, och går och kramas så är allt borta”! Dricker på vardagar, hela helger, kallar mig psyk sjuk. Kan inte alkolister se sin skuld i det hela? När han är riktigt förbannad, säger han så fula saker. Tex fy fan vad du är ful, fet! Det där om att gömma öl, kan skriva en hel roman om det. Varför gör man så? Ransonerar, för man gömt! Sitter hela söndagen och funderar på ” var gömde jag”? Hallå? Elak helt enkelt, eller? Pendlar lång till jobbet, stressad, men allt är ju mitt fel i slutändan. Får vredes utbrott ! Däckar på kvällen efter ex antal öl! Ja jag vet inte, min kloka mor sa en gång” så länge du älskar är du kvar” !?

Imponerande resa !

Heja dig

Men om du helt enkelt tar en pause från tankar runt hans dricka eller inte dricka. Släpp det ett tag och helt enkelt lever lite vid sidan av det hela Prata inte med honom om det, tänk inte på hur du ska hantera det, tänk inte på vilka beslut du måste fatta. Lägg det åt sidan ett tag och fokusera på att göra dig själv glad och nöjd. Då får du hämta lite kraft. Hemskt med dom där dåliga dagarna. Hade en själv häromdagen. Men det brukar komma bättre dagar därefter. Kram ♥️

Ja så är det Troja. Så svårt beslut. Precis som den som dricker måste vi som står bredvid, bestämma hur vi vill ha vårt liv. Även om det tar 1, 2 eller 10 år.
Jobbigt att du har en dålig dag, hoppas morgondagen blir bättre ?

Dålig dag

Grinig, otrevlig, jobbig, gnäller på allt och orkar inget när han är nykter och annars är han berusad och förefaller inte vara så rolig då heller. När träffar du mannen du älskar undrar jag.

Nej jag kan inte få han nykter. Han blir irriterad bara att va utan i någon dag.

Jag är inte där än, har inte bestämt mig. Gör jag det måste jag förstår att jag aldrig kan gå tillbaka o grina o vilja ha han. Det är ett livsbeslut och tar en stund att ta ?