Senaste kommentarerna i forumet

@liman
Det går inte att förstå fullt ut.
Om du tänker på dig själv stället - vad vill du? Det är det enda vi kan påverka

Man blir så villrådig och orolig. Har så svårt att förstå detta beroende. Och vad är sant? Hur kan man vara så övertygande på morgonen, men sen köra inom systembolaget på väg hem. Jag skulle vilja förstå....

@Thompa_68 vilken fin inställning. Du förstår och tar ansvar för vad drickandet och beteendet har fått för konsekvenser.
Kanske har dina nyktra perioder kommit mer genuint från dig själv och att du insett att det inte håller längre?
Min sambo vill också ändra sitt drickande i teorin. Men hade det inte varit för mig vet jag att han bara skulle fortsatt. Jobbet och annat funkar, ekonomin är god, hälsan är bra, han blir inte bakfull. Han skilde sig visserligen från sitt långa äktenskap men den relationen var ändå inte bra, så det är han bara glad över.
Jag vet inte, det känns tungt idag. Men vad kan jag göra annat än att försöka och att ge honom en ärlig chans och försöka hoppas och lita på. Vissa dagar känns allt jättebra och sen känns allt hopplöst igen.

@Majo84 ja, vi har pratat om det här. Jag har bett honom att snälla inte dricka i smyg, utan vara öppen med om han inte kan låta bli att dricka när han bestämt att han inte ska. Han lovade det.
Men problemet är ju att jag inte litar på honom.
En gång i början av relationen när han smygdruckit i flera dagar, bröt jag ihop och sa att jag vet att han har alkoholproblem men det är ännu jobbigare att han ljuger. Jag sa jag vet att du går iväg och har alkohol gömt på olika ställen. Han tog min hand och såg mig i ögonen och sa att jag gör inte det. Men jag stod på mig och sa att jag VET och då erkände han.
Så han kan även ljuga med stor inlevelse.

Nu kontrollerar jag absolut inte alla gånger som jag skulle VILJA göra det. Jag behärskar mig. Och han har aldrig blivit irriterad. Kanske förstår han att han själv förstört tilliten som @thompa_68 skriver.

Vad tråkigt att höra om din mamma. Tycker att du är stark som fattat det beslutet!
Om min sambo inte jobbar seriöst med sitt beroende kommer jag inte heller kunna vara kvar med honom, och det har jag sagt till honom.
Skrämmande med långa perioder av nykterhet och sedan återfall... Hur ska man någonsin kunna känna sig trygg egentligen?

@Rike Nej, kanske ingen idé att säga att det varit mitt krav men att han inte anser att han behöver hjälp.
Men sen vet ju inte hans syskon om separationen. Är kanske rimligare att han berättar för dem själva.
När vi väl flyttat isär kanske det bästa är att smsa det du skrev?

@liman Man kan inte hjälpa någon som inte vill ha hjälp. Han vill säkert sluta, men det är svårt om man inte verkligen vill och har rätt motivation. Det låter ju som att han mest tröstdricker för att jobbet är stressigt? Då är ju det en rot till problemet som han skulle behöva ta itu med. Börja där kanske? Och sök råd, som Stark2025 skriver.

@supportivechaos Jo det där tvivlet på sig själv handlar väl också om ett grundläggande behov av att världen ska vara sammanhängande och begriplig. Eftersom partnern har en helt annan verklighet, blir det ju kaos när man är nära honom och inget stämmer med resten av världen eller sig själv. Och då för att få en psykologisk lättnad, tänker man att han kanske har rätt. För då blir världen begriplig igen.
Det är som barn som lever med destruktiva föräldrar, och tar på sig skulden själva - för då blir världen begriplig och föräldrarna är fortfarande goda (tyvärr blir man själv den felande, men det känns bättre än att hela världen är otrygg).

Jag har inte gått i någon Al-Anon grupp. Den där partnern drack inte och hade inga missbruksproblem alls.
Precis som @stark2025 skriver är det svårt att hitta grupper för stöd efter destruktiva relationer. Jag har gått privat terapi, men det är ju dyrt. Jag hade en studiekamrat på uni som varit i en liknande relation och pratade en del med henne. Såfort jag mötte någon som hade såna erfarenheter pratade jag med den. Sen har jag använt skrivandet mycket för att bearbeta. Men jag känner egentligen fortfarande behov av att gå i någon slags grupp och möta andra och prata om det här, trots att många år gått. Det gör något med en som människa. Jag är rädd i relationer, för jag vet hur tvärt allt kan vända och hur sjuka vissa kan vara. Samtidigt vill man kunna älska igen. Nu lever jag med en som är alkoholberoende. Känner mig så trött ibland...
Men fint att kunna skriva här och känna gemenskap och stöd ❤️

Jag hade inte tagit upp separation och ultimatum.
Kanske skickat ett meddelande och sagt att nu när ni delat på er så vore du tacksam om de stöttar upp i det som går för det bästa i ert barns bästa?

@myssockan Har du en dialog med honom om det här? Nu bara tänker jag rent spontant att han kanske blir irriterad av att du är så kontrollerande, att han känner sig misstänkliggjord och anklagad – men att det kanske hjälper för er båda om ni har en öppen dialog om det här, att båda känner att kontrollerna är till för er båda två, att de är lika mycket till hjälp för er båda två. Så att ni är på samma våglängd och att han förstår varför du vill ha den här kontrollen. Men att det också är för hans bästa, att han kanske kan känna på lite stolthet också när du ringer och han ärligt kan säga att han är nykter.

Jag förstår absolut ditt behov av kontroll. Jag har ju i smyg kontrollerat min mamma, som jag inte helt litade på. Och mycket riktigt började hon smygdricka igen efter ett halvårs uppehåll. Hon hade lovat att vara ärlig om demonerna smög sig på igen, men det var hon alltså inte. Och jag är inte förvånad. Och när jag tog upp det med henne, i en lugn och icke-anklagande ton, så ljög hon mig rätt upp i ansiktet. Och när jag la fram bevis avfärdade hon det bara som ingenting.

Så nu har jag brutit med henne, och gett henne ett ultimatum. Om hon vill ha en relation med mig igen så får hon sluta dricka och ta tag i sitt liv. Det är min situation. Men vi är alla olika såklart.

@myssockan Jag har nog aldrig blivit tydligt bevakad eller konfronterad om min nykterhet under alla de nyktra perioder jag genomfört i livet. Men för mig hade det nog varit ok och rätt naturligt. Jag inledde ju nykterhet för att läget blivit akut dåligt, och det inkluderade förstås att smussla och dricka i smyg, utöver en alldeles för hög och okontrollerad konsumtion. Självklart tappar omgivningen då allt förtroende för mig och det tar lång tid att reparera.

Nu har jag snart varit nykter en månad och även om det verkligen känns i själ och hjärta som att det är på riktigt och varaktigt denna gång finns förstås risken för återfall och bakslag där. Min fru litar nog på mig och själv är jag ytterst mån om att visa att jag verkligen inte gör några avsteg. Vet inte i skrivande stund hur jag skulle göra om jag fick ett återfall. Här tror jag att vi nog borde diskutera det öppet och ärligt.

Någon gång har jag blivit konfronterad av min yngste son när jag smusslat undan alkohol, och hans vrede och besvikelse tog mig verkligen hårt. Jag lyckades ändå den gången inte inleda en varaktig nykterhet, men att tydligt få känna hur nära och kära påverkas ger starka känslor. Det gäller att sedan använda dem på rätt sätt, så man inte skapar en ännu tajtare offerkofta och tycker ännu mer synd om sig själv.

Jag hade nog inte haft några problem med blåstest varje dag för att objektivt visa att jag gör som jag säger. Det är mina tidigare vanor som raserat förtroende och då får jag ju förstås köpa att det tar tid att mura upp det igen. Nu är min fru inte lagd åt det kontrollerande hållet, så jag anstränger mig än mer för att visa mig värd hennes förtroende.

Min sambo är på femte dagen i en nykter vecka. Det var efter våra samtal han bestämt sig för att gå med på det (han säger i allmänhet att han måste dricka mindre, vet att han är beroende, bara vill dricka på helgerna osv, men saker händer egentligen bara när jag ställer krav. Iofs också en stor förändring när jag själv inte dricker)

Jag känner ett starkt behov av att kontrollera hela tiden att han verkligen inte druckit.

Hur är det egentligen tänkt att man ska göra "enligt boken", om man vill jobba med sitt medberoende?
Ska man liksom bara sköta sitt och "lita" på den beroende att den sköter sin process?
Man ska ju inte räkna burkar osv säger de.
Men om man har ställt ett krav, då vill man ju veta om det verkligen efterlevs, och inte gå omkring i falskt hopp?
Ska man då inte kontrollera det?

Min sambo reser väldigt mycket. Första dagarna i veckan var han på jobbresa. Då frågade jag öppet om han tagit sin tablett mot sug, hur han kände sig och så. Jag ringde videosamtal på kvällen för att kolla om han var nykter. Det var så himla skönt att upptäcka att han var det. Han beskrev att det inte var så svårt att inte dricka och han tyckte han mådde bra.
Sen kom han hem och var hemma en natt, och även den kvällen gick fint. Han känns annorlunda i beteende och så fin att vara med när han är nykter, också skillnad när han varit det i flera dagar och inte bara en, som tidigare)

Dock vill han inte avhålla från alkohol helt utan planen är att gå över till att testa att dricka måttligt endast på fre + lör.

Igår natt var han bortrest igen för att hälsa på sin son o andra ärenden, och han svarade inte när jag ringde vid 22. Men han är också väldigt kvällstrött o morgonpigg och hade stigit upp kl 4 på morgonen.
Kände ändå att tvivlet och oron började gnaga. Tänk om han ändå drack igår. Jag tänker på det ganska mycket under en dag. Det är nästan jobbigare än när jag vet att han dricker 😂

Jag vet inte hur man ska göra för att kunna stå ut med den här ovissheten. Jag vet ju att jag är medberoende vare sig jag vill eller inte, men vill ändå försöka jobba på det och träna på att göra som man "ska". Vet bara inte exakt hur man borde göra i den här situationen...

Han har ljugit för mig tidigare och även gömt sitt drickande, tänker att det ingår i beroendet. Så jag litar tyvärr inte på honom riktigt. Borde man ens göra det? Kanske inte.

Tycker ni alltså att det är okej att ta fram promillemätaren och göra blåstest, ringa varje halvtimme, och kontrollera bilen varje dag på alkoholgömmor och kanske även ha honom inlåst i några veckor för säkerhets skull? (Obs försöker skoja)

Jag skulle även vilja fråga er om något anant som gör mig väldigt ledsen. Hans familjs totala brist på reaktion.
Vi provseparerade i våras, och då hörde jag av mig till hans syskon (för andra gången på ett halvår) och skrev att jag behövde hjälp. Jag berättade att jag inte orkade längre och att vår son förtjänar en frisk pappa.
Det kom ingen respons.
Ingenting hände.

Hans föräldrar vet också om flera incidenter, bland annat att han vaknade upp i häktet när vårt barn var 5 månader, att hangick hem och söp ner sig när jag låg inlagd med havandeskapsförgiftning dagarna innan barnet skulle födas, och andra allvarliga händelser. Trots detta har de aldrig ställt en enda fråga till mig. Eller försökt hjälpa honom.

I våras hämtade jag ibland vårt barn hos dem efter förskolan (under tiden vi provseparerade). Inte en fråga. Inte ett ord om hur jag mådde, hur relationen var, eller hur läget faktiskt såg ut.

Nu vet de att vi ska sälja vår gemensamma lägenhet, och det är samma sak igen.
Inget sms.
Ingen fråga.
Ingen reaktion överhuvudtaget.

Jag hör ibland hur han pratar med dem i telefon. Han berättar glatt och neutralt om mäklare och praktiska saker, som om det vore lika okomplicerat som att planera en resa. Det är som att allt är “normalt” för dem.

Igår var han hos sina föräldrar på kvällen och när han kom hem frågade jag hur det var.
Han berättade att “de mår bra”, att de hade ätit middagar, pratat om julen.
Inte ett ord om oss.
Det är som att vår separation och allt som hänt knappt existerar i deras värld. Och kanske inte i min sambos värld heller?
Detta gör så fruktansvärt ont. Jag känenr mig TOTALT osedd. Och helt känlsomässigt förbisedd.

Min fråga är:

Ska jag ens kontakta hans familj igen och berätta att vi nu separerar och att jag ställt ultimatum om hjälp/behandling? Säga att jag hoppas att de hjälper honom med det eftersom han har en tvåårig son.
Eller är det bättre att låta bli, eftersom de hittills inte visat någon vilja att engagera sig?

Det känns så märkligt att de inte reagerat på allt som hänt, eller ens ställt en enda fråga, trots att de vet om situationen sedan länge.

Hur hade ni gjort?
Har någon varit med om något liknande – att familjen bara “blundar” totalt?

@supportivechaos @supportivechaos Hej 👋🏼 det är verkligen inte normalt- googla begreppet "dry drunk". Jag tycker det har en hel del poänger. Mitt ex var def en dry drunk 🩵

Mitt svar Nej det är inte normalt. Inte ens om det är en beroende person, men det är ju det jag kommit fram till i mitt sökande.

Men det du beskriver är en helt vanlig dag för mig när jag bodde tillsammans med honom. Men jag såg det inte ens då, tvivlade bara på mig själv, att jag var galen, känslig. Men jag blev så psykiskt utmattad så hjärnan orkade inte stå emot.

Så mitt svar är: gå om du kan, spring ikapp mig så tar vi varandra i handen för det är en läskig stig men jag tror och hoppas att det är värt det för att inte bli galen.

@liman man kan inte hjälpa, de måste komma till insikt själv. Sök stöd på ett Al-anon möte och i deras litteratur, ring till någon beroende klinik de är jätte duktiga på att ta hand om oss medberoende också.
Hoppas du hittar något som kan hjälpa dig

@supportivechaos jag pendlar också mellan hopp och förtvivlan hela tiden och snabba vändningar är det. Vi har gjort denna dans i ca 4 år med 1 års helnykterhet men även då fanns det ett sjukt beteende av kontroll, styrning, även jag har vart så korkad och blind att jag lånat ut en stor summa pengar som inte kommer tillbaka. Det säger han om och om igen nu när jag tagit steget och lämnat helt.
Skillnaden denna går är att tvivlet inte är att jag gör fel, jag är bestämd i att jag inte kan leva med honom, kan inte släppa in honom ens en millimeter för då tar han över mitt huvud igen.
Som alla andra gånger.
Jag tycker synd om honom det gör jag, men när jag läser alla hans sms och det är 100 tals per natt så tycker han bara synd om sig själv, hånar allt som jag gör och gjort, han gör allt som vi haft smutsigt och fult allt det som jag var så säker på var äkta kärlek att vi hade nått själsligt.
Så otroligt overkligt att man kan göra så mot en annan människa och speciellt mot någon man säger att han älskar.

Åter mycket om mig igen förlåt. Men jag är mitt inne i mitt kaos och känner mig ensam, det finns några av er här som går igenom eller har gått igenom samma sak.
Men det är ändå en alkohlgrupp. Jag har försökt leta efter samtalsgrupp för de som har samma problem men hittar inte.
Bor på liten ort och har vart i kontakt med kvinnojour och soc men ingen kan erbjuda något.
Al-anaon är jätte bra för att jobb med sig själv och stegen, men jag skulle behöva prata om vad som har hänt.

Inte så mycket råd idag, känner mig ganska liten och sorgsen idag. Flera dagars krig knäcker även den starka ibland.
Men det känns så skönt att ni finns här ❤️

Jag skulle verkligen behöva era tankar om ett beteende hos min (ex)partner som gör mig både förvirrad och osäker. Han har haft alkoholproblem i flera år, men det som gör mig mest osäker är hur han beter sig även när han är helt nykter. Jag försöker förstå vad som hör ihop med missbruk och vad som verkar vara något djupare.
Här är ett exempel från i morse, som är väldigt typiskt för hur våra samtal ofta blir:
Jag:
“Jag kan hämta X (vårt barn) idag (torsdag) och imorgon fredag, eftersom jag ska vara borta halva lördagen.”
Han:
“Okej, men ska ni vara borta hela dagen och sen äta middag och hela natten?”
Jag:
“Nej, vi ska inte äta middag.”
Han:
“Bra, för det blir lite mycket i så fall eftersom jag har X större delen av söndagen.”
Jag:
“Jaså? Är det inte bara bad 9-10 på morgonen?" (De går på plask och lek)
Han:
“Ja, och sen teatern."

(Teatern är 14.00 på söndag, när vi dessutom pratat om att gå ihop.)

Jag:
“Jaha, jag trodde vi skulle gå på det tillsammans?”
Han:
“Nej, det har du aldrig sagt. Jag har bjudit dig, men du har inte sagt något.”
Jag:
“Vi pratade ju om det senast häromdagen, att du skulle hyra bil och att vi kunde äta lunch innan och ta en promenad så X får sova?”
Han:
(pausar – inser att det är sant, antar jag????)
“Nu känns det som det börjar bli bråk så jag tänker inte diskutera det här.”
Jag:
"Nej, det är det väl inte. Jag förklarar att vi ju haft en diskussion om det."
Och avslutar med:
"Nej, nu blir det här en jättegrej. Bra att du kan."

Det blev alltså en konflikt av ingenting. Jag var helt lugn.

Fler exempel (sånt som händer relativt ofta):
1. När han blir ifrågasatt i minsta lilla – även om jag inte ifrågasätter

Exemplet ovan var ju att jag erbjöd mig hämta båda dagarna eftersom jag är borta på lördag. Han säger då. Nej men jag kanske vill hämta en av dagarna.
Då:
Om jag bara berättar vad jag föredrar (“Jag tar gärna torsdagen, eftersom jag brukar göra det”) så svarar han:

“Varför det? Har du något på fredag? Ska du göra något?”

När jag svarar neutralt “Nej”, så blir han plötsligt upprörd:

“MEN JAG BARA FRÅGADE!”

Jag svarade lugnt: "Och jag svarade." Då himlade han med ögonen och gick iväg.

2. Han kan inte möta normala behov eller känslor

När jag varit jättesjuk och bett honom vabba (vilket är rimligt)
så går han och hämtar termometern för att bevisa att jag är sjuk. (Trots att jag sagt att jag har feber)
Som om jag ljuger. Som om jag måste försvara mig.

3. Anklagelser om saker jag omöjligt kan veta

I somras flyttade han hyrbilen medan jag var inne i en butik. Han släppte mig uppe vid en backe och jag gick ner för backen sedan runt hörnet till butiken och smsade honom typ "Det finns platser längre ner för backen"). Så när jag gick ut ur butiken sen så var jag ju helt inställd på var han skulle stå med bilen. Men han ringer mig och bara:
“Vad håller du på med?"
Jag bara "Va?"
Han: "Ja du bara gick förbi oss."
Sen när jag gick in i bilen sa jag typ: Varför blir du arg? Han svarar typ Det är ju jättekonstigt att du bara går rakt förbi oss. Jag bara: Okej, om jag är inställd på attt ni står en annan plats går jag väl inte och kollar på alla bilar på en annan gata? Dessutom är det inte ens vår bil, det är en hyrbil. (Som man kanske inte är så van att se)
Han: Eh, jag hade i alla fall sett den här bilen. Du har väl koll på hur den ser ut.

Detta bara en av många situationer.

Min fråga:

Är det här typiskt beteende hos någon med alkoholproblematik? Att bli defensiv, lättkränkt, ändra minnesbilder, undvika ansvar och tolka allt som kritik?

Eller låter det här som något djupare än missbruk, typ: gaslighting, känslomässig omognad, kontrollbeteenden, någon form av personlighetsdrag (/-störning)?

Jag försöker verkligen förstå vad jag har levt i.
Det känns som att jag alltid måste “försvara mig” fast jag inte gjort något fel, och jag går så ofta därifrån förvirrad och ledsen. Det är som att vi inte ens pratar samma språk. Och så har jag så jävla lätt att ha dåligt samvete. Som att jag måste be om ursäkt för något.

@myssockan Ja. Det är som att han säger såna saker, och då börjar jag tänka: har jag verkligen gjort allt? Tänk om jag hade kunnat göra något annorlunda? Har jag inte varit tillräckligt stöttande och peppande? Inte trott på honom? Så elakt egentligen av honom att säga sådär. Inget jag gör spelar någon roll.

Men sanningen är ju att jag har gjort det i flera år. Och han har aldrig tagit mig på allvar utan ändå fortsatt, trots alla gånger jag sagt att jag inte kan leva så här och att vi kommer behöva separera om det fortsätter.
Den här gången står jag fast vid det. Annonsen går ut nu i dagarna.
Det är jätteläskigt.

Jag ska se dokumentären. Det är så konstigt hur jag kan vara helt klarsynt ibland men hur det snabbt kan vända. Det är så himla svårt att greppa.

Det var något jag satt uppe och tänkte på i natt som jag skulle svara, men jag kommer inte ihåg nu. Det kommer säkert tillbaka…

Har du förresten gått på Al-Anon-möten?

@Kärringen tack för omtanken! Jg har gått i terapi i flera år. Inte bara pga detta. Men jag måste vara så sjuk i detta. Det är som att jag ändå bara kan se alla bra sidor, det går så fort för mig att släppa det dåliga varje gång. Känns som jag är skadad. Och inte vill acceptera att hans dåliga sidor är lika sanna som de fina. När jag använder AI (vilket jag börjat göra på sistone för att analysera enskilda händlser) så får man ofta en förklaring bakom incidenten. Och då är det som att jag bara: det är ju synd om honom. Han hatar sig själv så mycket. Det elaka han gör och säger handlar inte om mig.
Som att jag måste finna förklaringar.
Tänk om han själv liksom använde all denna tid och energi till att läka.
Det finns ju inte.
Men nu är det spikat och jag måste bara genomföra det här. Jag kan inte slänga bort mer av mitt liv.
Sen är han verkligen en otrolig pappa, det kan jag inte ta ifrån honom. För det är han ingen bra partner.
Tack för allt stöd. <3

Det du skriver med två hjärnor känner jag igen mig så mycket i. Det är därför det är så otroligt svårt, det är som att man lever med 2 helt olika personer.

Jag har tyvärr inte så mycket råd att komma med då jag är i exakt samma sits just nu, men ville bara säga att du inte är ensam❤️

Min sambo dricker för mycket. Säger att han ska sluta men bara fortsätter. Visst ibland mindre, men klarar enstaka dagar utan alkohol. På morgonen kan han säga att han ska sluta. Börja träna istället. Kroppen orkar inte mer etc. Men sen kommer stressen på jobb och han dricker och blir frånvarande på kvällen. Hjälper inte att jag pratar med honom. Jag orkar snart inte mer. Han är en fantastisk människa som hjälpt mig otroligt mycket. Han ställer alltid upp. Jag vill så gärna hjälpa honom men vet inte hur. Det känns som att han har två hjärnor. Menar han överhuvudtaget att han vill sluta när han säger det eller är det bara bla bla bla.

@funderarmest vet inte vad man ska säga…? Det är ju helt galet!

Har du kontakt med kvinnojouren? Om inte så vänd dig dit - de kan ha råd om var du kan vända dig, och framförallt hjälpa dig att inte tappa förståndet (det har varit helt ovärdeligt för mig) och påminna dig om att du istället är den goda som försökt få till en förändring och nu tar ansvar för ert barns hälsa och välmående.

Du är ute ur relationen, men står i det som kallas eftervåld. Tyvärr verkar det brista i kompetens runt det.

Som du får kämpa💔

Skickar styrkekram!

Hejsan! @Kevlarsjäl62, jag har läst lite i din tråd och sett att du inte har haft det så himla lätt alltid. Men ge inte upp hoppet, för det kommer att vända, det kommer att plana ut, och det kommer att bli bra mycket bättre än du nog någonsin kunnat tänka dig. Kan inte exakt säga varför, men det är en stark känsla som kom till mig efter att ha sänt en tanke uppåt, eller ja mera direkt än så, andligt till den källa som kan lösa allt och som alltid är verksam dag som natt. Ja, även när man som människa kanske tvivlar starkt på det allra mesta. Så håll i och håll ut, tror att det kommer att fixa till sig för dig och dina närmsta, och detta flaskans barn du beskriver. Jag vill inte predika eller så, för vem är väl jag att hålla på med sånt. Men det finns en kraft som kan ändra på sånt som verkar vara helt omöjligt.

Kämpa på kompis!

@Kevlarsjäl62 gud då jag känner igen det du skriver!
Min kommer garanterat också dö av detta, och det är fruktansvärt att se och veta och denna totala förnekelse...
Men jag bestämde mig, jag ska fan inte gå under för att han super ihjäl sig, så är det bara.

Jag pratar och pratar och har nu äntligen sökt traumaterapi. Jag kommer aldrig någonsin förstå jag heller , men det kanske inte ens är meningen?

Vi har all rätt till ett bra liv trots allt

Stoooor kram och massa styrka

Han kommer att dö av det här. Han är redan borta på många sätt. Han ser förskräcklig ut, eksem som blommat ut över hela kroppen, stapplande gång, vattniga röda ögon. Tjugo år har plötsligt lagts till. Kognitivt är han också förändrad, jag har börjat fundera över alkoholdemens och jag vet inte om han borde köra bil längre. Inte så att han kör onykter, utan det känns bara inte bra. Han som varit en så duktig och trygg bilförare. Allt rämnar. Han är någon annan. Nu börjar en ny fas i denna sorgliga historia. Vad är min roll nu? Måste jag vara delaktig i den här resan mot döden, eller kan jag också bara få ge upp nu? Båda scenarierna känns hemska. Kommer jag aldrig att bli fri? Jag vet att det är en sjukdom, men jag kan inte riktigt acceptera det ändå. Min pappa dog i tarmcancer när jag var 18 år, vid 53 års ålder. Han gjorde allt han kunde för att få några extra år, han lade om kosten och blev vegetarian. Min pappa som älskade fläskkotletter och köttbullar, mat var den största njutningen. Vi fick fyra fina år till, det var fantastiskt. Dumt att jämföra, men min man har inte gjort några större uppoffringar, som jag ser det. Kanske är jag orättvis, säkert kan det vara så.
Han uttalar nu också en önskan om att jag ska finnas med i denna plågsamma färd mot mörkret. Jag vet inte om han tappat verklighetsuppfattningen och inte inser hur illa det är eller om han aldrig på riktigt ägnat en tanke åt hur hans självdestruktivitet påverkat och påverkar hans familj. Jag vet faktiskt inte. Jag kommer aldrig att förstå.