Senaste kommentarerna i forumet

Tack för allt stöd och tankar.
På något vis känns det lättare när jag får bekräftat att det inte är mig det är ”fel” på. Vilket jag konstigt nog länge trodde.

@Sommarsol_2023 jag känner igen nästan allt du skriver. Och jag förstod det inte heller förrän i separationen och eftervåldet.

Det är brutalt att först förstå att man lever med en alkoholist. Sedan inse att man blivit utsatt för våld.

Hos oss höll det sig också ”lugnt” om jag inte hade någon egen vilja. När jag började stå på mig blev allt värre och värre, och jag blev problemet: överkänslig, måste alltid ha min vilja fram, svartsjuk, kontrollerande osv osv.

Först efteråt har jag förstått att allt det här har projicerats på mig och egentligen gäller honom.

Jag har fått fantastiskt stöd från kvinnojouren, rekommenderar varmt en kontakt där om du har möjlighet❤️

Ja ligga blir man ju sugen på..
stå upp för dig själv o det liv du vill ha!

Så bra insikter! 🤗

@Hoppfulla Vi separerade utan att skiljas, den möjligheten finns ju och min trettioåriga erfarenhet säjer mig att jag var en "möjliggörare". Jag känner mig så säker på att det aldrig är en nackdel att ta avstånd, för din skull, men även för bäraren av beroendet

@Hoppfulla Var inte rädd 🧡 Hur det än slutar för er, så tror jag inte att en separation gör saken värre, jag tror tvärtom. Det skulle kunna bli ett uppvaknande, det blev det för min man. Tyvärr hade det nog gått för långt och han klarade det inte ändå, men det finns ju flera som lyckats efter att verkligheten knackat på

@Sommarsol_2023 Jag är så imponerad av din styrka! Att du drivit igenom denna separation trots att han gjort det riktigt besvärligt är helt makalöst. Psykisk misshandel har du med all tydlighet varit utsatt för och jag får många tankar själv när jag läser din beskrivning. Du är fantastisk och jag önskar att du fick komma därifrån snabbare än snabbt. Men så mycket som du klarat redan, så kommer du klara resten. Tänker på dig, så skriv gärna här igen 🧡

@Vårbarn Det finns inget "bara" i din situation. Det är så lätt att börja tänka så, jag har levt i en liknande situation i många år. Det bryter ner en och gör en osäker och förvirrad och det handlar egentligen om våld, man gör våld på sig själv. Jag levde ett liv som gjorde mig frustrerad, ledsen och maktlös. Det ska inte vara så. Det är helt fel och du ska lita helt på din känsla. Fortsätt skriva, här finns otroliga människor! Modiga, medkännande, peppade som delar med sig av sina upplevelser. Du är själv en av dem 🧡

@esterest oj vad stort. Hur tycker du att det känns?

Ibland kan det vara skönt när valet äntligen ligger på den andra personen. Men också ångestfyllt.

Hoppas att han äntligen vågar ta steget att söka hjälp så att ni kan komma vidare🙏

@esterest Hej! Vad roligt att höra från dig igen! 😊

Jo det är ganska bra. Sambon fortsätter med försök på längre alkoholfria perioder. Jag träffar bara honom när han inte dricker nu, och det känns som det var ett bra beslut. Han är tredje dagen på en ny medicin mot sug nu, och den behandlingen kan vara lika effektiv som samtalsterapi har jag läst. Så det finns hopp igen😊

Ett framsteg för mig: igår trodde jag att han börjat dricka igen, (men det visade sig att han bara blivit dålig av medicinen.) Och jag tog det helt lugnt! Bara kände att det var en del av processen och att han får sköta den.

Jag har inte fått ny tid än men hoppas att hon är tillbaka igen imorrn så jag kan få en.

Vad är Less-appen? 😊

Är sambo sedan 7 år ungefär. Jag skriver detta efter att han som vanligt börjat dricka öl vid 11 tiden på förmiddagen en söndag. Jag var först och handlade, sedan en promenad, och när jag kommer in är han ju onykter, något jag börjar vänja mig vid alla söndagar. (lördagar och vardagar också men söndag värst). Han fick ett nytt jobb i höstas efter att varit arbetslös en tid, sedan dess har det bara blivit värre upplever jag det som. I alla fall, så när jag kom tillbaka hem efter promenaden, då säger han: "Vi kanske kan ligga sen?" Varpå jag säger: "Ja om du nyktrar till" Då muttrar han: "Jaha det är lika bra att ta livet av sig, och jag är ju trött, du är ju ledig i flera månader". Vilket jag är, tre månader för att vara exakt. Men det har ju inget med saken att göra. Jag dricker inte hela tiden när jag jobbar. Men han verkade ju liksom skylla ifrån sig och lägga skulden på mig känns det som....I vilket fall som helst så la han sig och somnade, jag brast ut i gråt. I veckorna intalar jag mig att det inte är så farligt, men varje helg är en prövning. Jag är i grunden en positiv människa och rätt konflikträdd, men just idag var jag tvungen att säga ifrån. För det känns inte normalt detta, och ibland undrar jag hur jag kunnat hamna här. Det ska sägas att han inte är våldsam eller så, det är "bara" att jag tycker det är jobbigt när han är onykter och inte sig själv liksom. Jag dricker ytterst sällan själv.

Jag har tidigare skrivit några enstaka trådar och inlägg här om min situation.
Missbrukande (numera ex) man, två barn och en separation som har varit allt annat än enkel.

Vi delar fortfarande tak ett par månader till, men i början av juni går flytten och då är vi äntligen fysiskt separerade.

Gud vad jag har kämpat för att komma hit. Jag har verkligen fått ta en sak i taget för att något överhuvudtaget ska gå igenom. Små steg framåt hela tiden.

Mitt i allt detta har jag också sakta börjat inse något som varit väldigt smärtsamt att se: att jag under lång tid har utsatts för psykisk misshandel – och till viss del fortfarande gör det.

Det har skett så gradvis och under så lång tid att jag inte såg det komma. Allt blev normaliserat. Jag anpassade mig mer och mer utan att riktigt förstå vad som hände.

När jag nu börjar sätta ord på saker ser jag hur många beteenden som blivit ”vardag”.

Till exempel en så enkel sak som middagarna hemma.
När det är 5–10 minuter kvar tills maten är klar brukar jag säga till alla att maten är klar om några minuter. När den är klar ropar jag in alla så vi kan duka fram tillsammans. Barnen kommer alltid. Men ex-mannen har satt i system att börja göra något annat just då.

Vi andra sitter ner och väntar. När vi sitter där börjar han först lägga upp mat, och sedan börjar han ”ordna” saker han tycker saknas – någon sås, något tillbehör som plötsligt ska fixas.

Om vi börjar äta medan han gör detta blir han arg för att vi inte väntar.
Så det slutar med att jag och barnen sitter med tallrikarna framför oss och väntar tills han behagar sätta sig.

En annan sak som hänt är kring pengar. Vid försäljningen av vårt tidigare hus tog han hela handpenningen från vårt gemensamma konto utan att säga något till mig eller stämma av först. Jag fick reda på det i efterhand.

Det har också flera gånger försvunnit pengar från vårt hussparkonto – ofta runt 10 000 kronor åt gången. Det är pengar som ska gå till husreparationer eller oförutsedda kostnader. När jag frågar vad pengarna gått till får jag bara svaret:
“Husgrejer.”

Jag har också märkt hur lite utrymme jag haft att tycka eller känna något själv.
Om jag inte håller med honom blir han ofta irriterad och säger:
“Varför måste du alltid säga emot?”

I början protesterade jag och sa att jag har rätt till en egen åsikt och att vi inte behöver tycka lika. Men efter ett tag slutade jag protestera. Och efter ytterligare ett tag slutade jag säga vad jag tyckte överhuvudtaget.

Det var helt enkelt lättare så. Då blev han inte arg och stämningen höll sig lugnare.

Samma sak gäller känslor.
Om jag försöker berätta att något han sagt eller gjort gjorde mig ledsen får jag höra att jag är överkänslig. Att jag läser in saker som inte finns. Att jag har uppfattat situationen fel.

Det vill säga: mina känslor får egentligen inte finnas, särskilt inte om de är negativa.

Separationen i sig har också försvårats. Han ville länge inte skriva under skilsmässoansökan, så till slut fick jag ansöka själv.

Bodelningen förhalas också genom att han
– inte vill prata om den
- gömmer saker som han anser är hans eller som han vill ha (frågar jag om dem så vet han inget ljuger och blir arg)
– och trots överenskommelse om att ta det via jurister inte skickar kontaktuppgifter till sin jurist och förhalar på alla möjliga sätt

Allt detta låter kanske tydligt när jag skriver ner det. Men när man lever i det blir det suddigt. Man vänjer sig. Man anpassar sig. Man börjar tvivla på sin egen upplevelse.

Just nu försöker jag bara hålla fokus på nästa steg: att vi flyttar isär i juni.

Det känns både skrämmande och som en enorm lättnad.

Jag skriver här mest för att få sätta ord på det jag har börjat förstå – och kanske också för att höra om någon annan känner igen sig i den här typen av långsam normalisering av psykisk kontroll.

Tack till alla som delar här. Det betyder mer än ni kanske anar.

@Rike tack för att du frågar hur det går!
Jag har inte varit här inne på evigheter. Det betyder inte att det går så bra för det. Snarare att det har varit överväldigande mycket att ta in och försöka genomföra.

Tre veckor sedan min förra anteckning.
Det har gått ganska bra. Vardag går bäst kanske. Rutiner fungerar. Gå-ut-grejer och resor är lite mer krävande inslag.

Så flög topplocket en andra gång igår.
Precis som förra gången var det lite oförberett i stunden. Mitt i frukosten på ett café. Men kanske säger det något om mitt egentliga tålamod. Han kom hem onykter kvällen innan, rättfärdigade sina glas, hade inte ätit, uppträdde klumpigt och sa inte snälla saker.

Att topplocket flög dagen efter var för att han ville boka in oss på en weekend med vänner. Som om kvällen innan inte var ett problem. Jag svarade med att jag bad honom söka hjälp för sin alkohol, imorgon måndag. Om han väljer att inte göra det så behöver vi flytta isär.

Så där är vi nu. Mitt i äktenskapets största ultimatum.

@november25 hur har du det? Har inte vart inloggad så mkt, loggar i Less-appen istället som stöd. Såg att ditt anhörig-stöd blev inställt, fått ny tid?

@november25 Tack för ditt stöd!

@Hoppfulla Så starkt av dig!
Låt det landa i dig o i honom. Andas.
Hur var hans reaktion? Respons?

Jag vet hur svårt det är att få ur sig det man vill få sagt. Har också nyligen lyckats få sagt en del till min man. Ett bra samtal.
Lättnad men samtidigt sorg i att se att han nog inte på riktigt inser vad detta handlar om.
Styrkekram till dig!

@Hoppfulla Vad skönt!! ❤️ Vilken lättnad. Håll fast vid att du vill försöka med det här nu🙏
Börja kika på bostäder, ordna med praktiska saker, det kan också vara lite avledande från ångesten.

Hur tog han det? Om det är jobbigt att vara hemma just nu kanske det finns någonstans där du kan få några dagars paus? Det kan också hjälpa till att liksom landa känslomässigt i beslutet.
Heja dig, du är så stark! 💪❤️

Jag har sagt orden nu…
Ångest, lättnad och sorgsenhet är vad jag känner. Jag vacklar och undrar om det verkligen är rätt. Vad måste jag göra nu? Jag är helt slut.

@diris jag tyckte boken ”Beroendepersonligheten” var en bra hjälp i att förstå varför det inte går att försöka ha ett normalt liv med personen som har ett aktivt beroende.

Instämmer i det @Rike skriver: försök göra egna saker, komma ifrån, träffa andra, få lite andrum♥️

Större och större del av personen blir som kidnappad av den aktuella drogen.

Jag känner igen de där absurda jämförelserna. Därför är det så viktigt att försöka bli indragen så lite som möjligt.

Kanske berätta att det är extra jobbigt just nu för deras andra föräldrar? Så barnen kan prata av sig där och stanna lite längre hos dem?
Tänker på dig 🤗

Hur går det?♥️
Om inte barnen är hemma - tar en tur på stan shopping o gofika eller ännu bättre en hotellnatt. Unna dig lite - andas ut lite 🤗

@Kevlarsjäl62 Tack snälla för stödet! 🙏 Det känns bättre av att veta att man inte är ensam och någon förstår precis hur man har det.

Idag är en bättre dag. Det blev ett beslut om nytt alkoholstopp från hans sida, och han bestämde sig för att testa en ny medicin mot sug som han fått utskriven. Det blev inga bieffekter första dagen så det verkar lovande.

Jag kommer låta honom kämpa lite mer självständigt den här gången. Ge stöd men inte vara där hela tiden första dagarna som förut. Jag var där idag, och det kändes fint, men nu är det nattskift och jag sover hos mig.
Känns ändå som han får lite mer insikt i hela den här processen och att det går framåt.
Är glad att jag valde att bo hos mig och bara vara där när han inte dricker😊.

@has tack för de orden❤️
Det bekräftade mest är att du skriver att det går inte att ha en sund diskussion med någon som är sjuk i alkoholism…
Precis innan jag läste vad ni alla skrivit, så kom diskussionen upp igen här hemma, alla barnen är hos sina mammor/pappa…
Min sambo jämför det jag gjort, dvs pratat med hans äldsta dotter som såklart ser pappans missbruk, dottern har pratat med soc..detta jämför han med otrohet..att det är så det känns för honom..
Att en hjärna kan bli skruvad! Jag gick och la mig, ingen idé att ens svara.. sen läste jag här..
Tack för att denna sidan finns och för ni alla hjälper varann❤️

@RedRidingHood hoppar in här igen och undrar hur det går för dig?

Av erfarenhet vet jag att allt har en tendens att eskalera (snarare explodera) när man till sist är på väg❤️