Senaste kommentarerna i forumet

Vi är alla starka, vi tar oss igenom det här, och vi tar ingen skit! Vi tar hand om oss! 🤗
Bra att bolla med Chat GPT. Bra att få se det absurda i svart på vitt, liksom.

@has jag grät när jag läste ditt inlägg! O tänkte tack gode gud, en till, det kanske inte är jag som tappat det helt. Förlåt för det, alltså jag vill ju ingen ska lida som jag någonsin!

Men det är "sjukt" i mitt huvud, isolerade mig också med exet, men har även svårt nu att umgås, är då slut och trött, kroppen värker, hjärnan kan inte ens tänka,känns som sirap i huvudet.

Hsn slängde in min nyckel via brevinkastet, före ett förmiddags pass, jag for upp....det ekade i hela huset, jag visste direkt och bröt ihop totalt....Sen skriver han på kvällen- såg du nyckeln? Jag svarar snabbt , vi messar lite o då helt plötsligt är jag lugn. Det måste blivit ett trauma band? Varför är man annars så här?

Tror vi blivit utsatta för liknande behandling och det handlar nog tyvärr inte bara om alkoholen 😔

En dag, en minut i taget....till ett bättre liv!

Här är det som storm, passar mitt humör bättre 😅

@has Halloj i solen ☀️
Jag sa för mig själv, när jag lämnade min alkoholiserade make, att jag skulle vara singel till jag dog! Sa även att jag var klar med karlar! Efter 5-6 år övergick det till "kanske sällskap men aldrig mer sambo" plus att jag tänkte mig att det fick vara max 30 min resa för jag har inte tid att resa runt för någon karlslok 😂.

Låt mig uttrycka det enkelt - det gick åt helvete! Träffade man 1h 20 min bort. Varannanveckapappa. Jobbar dag och jag då treskift. Vi köpte en lägenhet tillsammans. Ja så gifte vi oss också... alla fel- boxar ikryssade utom att han är helt rätt 😳😂.

Det tar tid att läka och det får ta tid. I slutändan kanske du väljer ensamhet - kanske inte?! Det finns inga rätt eller fel. Du gör just nu sjukt tunga beslut för din del - det blir lättare och ingen människa kan på riktigt att kunna säga, och mena, att du inte har försökt! Stor kram 🤗
🩵

Jösses! Så många känslor det är att hantera. Jag har börjat föra ”samtal” med ChatGPT” låter kanske knäppt. Men det är också rätt så knäppt i mitt huvud just nu.

Jag skriver in situationer som varit besvärliga och frågar vad den tänker om det.

Och varje situation beskrivs som manipulerande med inslag av psykiskt och emotionellt våld.

Det börjar sakta sjunka in vad jag varit med om de senaste åren. Det var visst inte ”bara” alkoholen, det var mer än så. Eller så är sjukdomen aktiv utan alkohol. Sånt snurrar runt, runt. Varför blev det så här. Men kommer fram till samma svar igen och igen. Det spelar ingen roll varför, det enda som spelar roll är att jag tar klivet ifrån och räddar mig själv.

Sen svänger det och så tänker jag att det kanske ändå är mitt fel (som min man gärna påpekar). Har bett om att få kontrollfrågor på om jag är manipulerande.

Svaret blev nej😅

Försöker samla kraft så gott det går i mitt tillfälliga boende för att orka bodelning, leta bostad och flytt.

Första dagarna hade jag väldigt mycket ångest. Det var länge sen jag hade det ”på riktigt”. Tänkte själv att det nog var som en avtändning…? Jag tror att min partner lite har använt mitt nervsystem för att reglera sitt eget. Han brukade ofta säga hur mkt lugnare han blev när jag följde med på saker. Själv kände jag mig nästan alltid mer stressad!

Har nog inte riktigt greppat digniteten av det jag varit med om ännu. Fick som tur var en extra uppföljning hos (den avslutade) samtalskontakten jag haft ända sedan jag lämnade första gången, så hen har hela historien med sig. Det ska bli väldigt skönt!

En sak som drabbar en starkt när en lämnar är känslan av ensamhet. Hur ska det gå? Ska jag sitta här själv nu?

Utmattad till den grad att jag inte kan jobba. Dåligt med ork för nya aktiviteter och människor. Insikten att en blivit rätt så isolerad med åren. Inte för att jag blev hindrad, men för att energin slukades av annat och det helt enkelt inte fanns någon ork kvar när kroppen hela tiden är i överlevnadsläge.

Men försöker omfamna känslan av ensamhet och hålla tankarna lätt. Det ska nog gå det här med!

Sitter i vårsolen med vinden i håret. Det ska nog gå det här med. En dag i taget & det viktigaste först!

Ta hand om er alla som kämpar därute! 🤗

Hej igen
Ja nu har det snart gått ett år till, inget har förändrats iaf inte till det bättre. Jag är snart 72 år men har jobbat hela tiden sedan 65 år och pensionen. Arbetet som lärare på gymnasiet är min räddning mitt andningshål, så jag har nu sökt för att få fortsätta ett år till. Om jag inte får det vet jag inte hur det ska gå. Jag blir allt mera trött och jag kanske verkar pigg och stark utåt men på insidan känns som ett kaos och gråten ligger aldrig långt borta.
Det mest tråkiga är att vi inte kan ha ett så bra socialt liv, det här med ständiga anpassningar och att om vi bokat in något att göra slutar det oftast med att jag få göra det ensam eftersom min sambo antingen är för ”trött” eller måste ta sig en återställare och få ”landa” som han själv säger. Jag märker hur det minskar i det alkoholförbud vi har hemma. Om jag säger något blir han arg och fräser något i still med att ” hur tror det att det är för mig då, jag gör mitt bästa och försöker ju hela tiden…”
Det sämsta för mig är väl att det som lugnar mig är att själv ta ett glas, vilket jag gör ibland men inte alltid eftersom det är jag som måste köra och åka och handla osv. Vi bor långt från staden ute på ”landet” och här går inga bussar eller annat sätt att ta sig till tex affären.
En fråga;
- hur ska jag göra när han vill att jag tex ska köpa hem ett eller två sex-pack folköl från matbutiken på helgen? Det verkar ju oskyldigt med folköl och han säger att han behöver det för att klara av att trappa ner.. typ.. Gör jag rätt gör jag fel?
Jag känner och märker också att min kropp börjar bli allt svagare och ibland orkar jag knappt gå upp till övervåningen, benen känns som blyklumpar.
Det märkliga är att jag faktiskt blir starkare och orkar mera så fort jag kommer hemifrån till tex jobbet eller åker till barn o barnbarn …hemma blir jag sittandes i en fåtölj framför tv eller med tidningen. Min sambo säger att jag är lat och att jag sitter på ”läktaren” som en ”prinsessa på ärten ” och att han får göra allt på vårt hus som vi hållit på renoverat i en massa år. Javisst periodvis har han verkligen jobbat hårt med snickeriet och grävning osv sådant som är för tungt för mig men då har jag ju gjort mycket annat målat tex allt och spikat mindre grejer. Men nu orkar jag nästan inget, och känner mig mycket ledsen.
Jag är så trött på spritlukten, på gömda burkar här och var och jag märker direkt på morgonen när jag stiger upp att min sambo har börjat dricka på sin folköl, för sedan dröjer det inte länge förrän han toppen med en liten snaps eller ett snabbt dricksglas av vin eller vad som ev finns. Sedan blir han ju mer o mer surrig och vill diskutera och jag blir tröttare och ledsnare och orkar inte lyssna. Slutar oftast med att vi blir osams men inte alltid för jag brukar försöka dra mig undan på ngt sätt. Lägga mig tidigare eller gå ut med hunden eller åka iväg en sväng.
Det var skönt att får skriva av sig lite, Tack för att ni finns!

@Kärringen du tar dig dit! Mitt motto är, som Grynet sa i sina program: Ta ingen skit!
Hoppas det inspirerar dig ❤️ Ta hand om dig ❤️

@Åsa M tack ❤️
Hoppas en dag känna mig stark!

@noca jag har jobbat mycket med min vingliga självbild sista året. Gjorde det obekväma och bokade psykolog via Mindler. En akut kris fick mig att ta steget men samtalen kom att handla om helt andra saker.

Tack så mycket för att du skrev. Jag har fina vänner, men ingen jag kan prata med detta om. Det är väldigt ensamt.
Jag anser mig vara en stark person, men det tar väldigt mycket på en när man får höra så mycket negativt om en när han har druckit och sen dagen efter är han den fina personen igen. Vilken av personerna vill leva med mig egentligen?

Jag kan absolut relatera till det du skriver. Jag har ett långt förhållande med en person jag tycker mycket om. Bra föräldraskap tillsammans. Båda fungerande jobb.

Min man ser inte heller hur alkoholen påverkar vår relation negativt. Jag upplever att han tål sämre nu än för tio år sedan. Han tycker han blir kul trevlig och avslappnad. I mina ögon inte alls. Det blir lätt bråk om ingenting. Han kan fastna i saker. Ofta politiska. Eller gamla oförrätter. Det är tråkigt att somna osams. Sedan dagen efter så är det som ingenting har hänt.

Balansen mellan ”bra livslång relation” och ”en relation som sårar för mycket” kan vara rörig ibland.

Hoppas du kan skriva av dig här. Jag har precis hittat tillbaka hit, två år senare. Anteckningarna hjälper mig att sortera tankar. 🌼

Vi har varit ett par i 18 år.
Han har alltid varit känslig för alkohol, men enligt mig blev det ett problem när vi fick vårt sista barn för 10 år sen.
Han är en snäll, rolig och stöttande man. Vi delar lika på det mesta. Vi har roligt ihop med högt i tak.
Men när han dricker så börjar han sluddra och passar jag mig inte för vad jag säger så blir han sur på två röda. Han missförstår det jag säger och blir rätt grov i munnen.
Har vi vänner över så måste han alltid beklaga sig över hur tufft det är att leva med mig, berättar om mina sämsta sidor, hur jag hunsar honom osv. Allt sägs så att andra tycker att han är rolig. Jag tycker att det är förnedrande och jag kan inte försvara mig för då blir han värre.
Dagen efter är det glömt för honom och säger jag något så skrattar han bort det och tycker jag är tramsig.
Sen har vi det bra tills nästa gång han dricker, vilket är ofta.
Han hållet sig oftast till fredag och/eller lördag, valborg, en fotbollsmatch med favoritlaget. Det blir alltså rätt ofta.
Jag dricker själv, men inte dom mängderna. Jag dricker inte mig beusad eller personlighetsförändrad.
Jag vet mina gränser sas.
Det spelar ingen roll om han får sällskap, han dricker ändå för "han måste få slappna av".
Vårt sexliv är noll pga jag tycket han är avtändande när han alltid dricker över gränsen och jag hinner inte bygga upp något innan han dricker nästa gång. Han tycker jag blivit tråkig i vårt sexliv, men säger jag anledningen så är jag gnällig och "alla dricker".
Jag älskar honom och vår familj som vi byggt tillsammans. Men jag får ont i magen varje gång han dricker och måste vara på min vakt.
Han har aldrig varit fysiskt våldsam

Hej, hur är det? 🌸

@Lisa78 Jag tror många kan känna igen sig i osäkerheten kring om man överdriver problemet, särskilt om det är just det man får höra från den som dricker. Det är svårt när man har olika syn på vad som är problematiskt i förhållande till alkohol, och ibland kan det kännas som att man behöver "ha på fötter" för att kunna ta upp saken. Men oavsett vad din partner har för syn på sitt drickande så är din upplevelse minst lika viktig. Om du känner att det är ett problem så är det så. Det får allvarliga konsekvenser för dig, potentiellt även för era barn. Det är fullt rimligt att du reagerar!

Du är varmt välkommen att ringa till oss om du vill tänka tillsammans med en rådgivare: https://alkoholhjalpen.se/linjen
Och fortsätt gärna att skriva här! Du är inte ensam.

/Jenny, Alkoholhjälpen

Skulle kunna vara jag, eller en version av mig. Jag vet inte hur du ska övertyga honom att ta hjälp eller stanna upp och lyssna, visa honom den här sidan kanske?
Tyvärr tror jag han behöver förstå själv att han har problem, låter inte som han tar dina ord på allvar för att han säkert tycker att han inte dricker mer än kompisar/kollegor. Så rättfärdiga jag hela tiden mitt drickande i mitt huvud.
Hoppas du kan hjälpa honom att förstå!

Allt det du beskriver passar in på en alkoholist. Han är svårt sjuk och behöver hjälp. Man kan inte ursäkta det där beteendet med "riskbruk" eller "gillar att festa". Det där beteendet går över ALLA gränser.

@Lisa78 klart att du inte överdriver. Du kan ju alltid googla runt på audit vilket är en test som kan indikera överkonsumtion. Om du gör ett sådant test på din mans synliga drickande själv (uppskattar hur mycket han dricker) så kan du få en uppskattning. Det är dock jätteviktigt att förstå att du är en amatör och inte ska dra några större slutsatser av detta än att ”det var nog som jag trodde”.
Du kan inte ändra din mans drickande, det kan endast han höra själv. Hans drickbeteende särskilt när hans pappa dog av alkoholrelaterad skada är oroande och han har redan däckat utomhus och kommer säkerligen göra det igen om han fortsätter att dricka. Alkoholism är en långsamt verkande sjukdom och blir värre och värre över tid. Hands beteende påminner om mitt när jag var 35-45 år då var det ett par rejäla fyllor per år, sedan förstod jag att det var bättre att dricka hemma och bli full vilket jag gjorde och drickandet eskalerade. Han verkar även ha socialt arv av att dricka från sin pappa.
Finns det någon i din omgivning som du kan prata med? Syskon till din man, en vän han ser upp till?

Önskar råd! Upplever det jobbigt med min mans drickande men han dricker extremt sällan. Vilket får mig att känna att jag överdriver samtidigt så är detta riktigt jobbigt även om det är sällan. Men det är kanske jag som överdriver och gör en grej av något andra hanterar utan bekymmer.

Min man har alltid haft svårt med alkohol. Vi har varit ett par i 30 år. I början (utan barn) så blev han alltid rejält bakfull. Men det jobbiga var alla spyor jag fick ta reda på då han liksom tappa orienteringen i hemmet och inte hittade toan utan kräktes över soffor, mattor, golv, bord mm Sedan kom barnen och festandet minimerades. Hemma kan han dricka några starköl en kväll på helgen eller 1/2 flaska vin och han blir varken full eller dålig dagen efter.

Men problemet är de gånger han dricker utanför husets väggar och jag inte är där och stoppar intaget i tid. Sommarfest på jobbet eller träffar med ”herrklubben”. Då har han alltid vaknat rejält bakfull (kräks och mår skit men inget jag upplever tungt). Men han har haft rejäla black-outs över vad som hände kvällen innan. Han har gått in i någons garage och sovit (tills jag väckte honom när jag ringde och undra var han var kl 4). Han har kommit hem och kräkts i dotterns garderob (när hon var liten), över vår kamin, över toaletter mm mm. Så när han är ute numera kan jag inte slappna av förrän han är hemma. Och när han väl är hemma behöver han passas så han kräks på toan och ingen annanstans. Livrädd att han ska gå in i barnens rum (de är 11 och 13 år).

Och nu sist låg jag som vanligt i sängen och väntade hem honom. Kan inte sova riktigt tills han är hemma. Men han kom aldrig. Vid 04:30 gick jag ned till undervåningen och tittade av en händelse ut. Då låg han på backen nedanför trappen. Fick ingen riktig kontakt med honom. Ringde ambulans. De kom, fick upp honom, han kräktes direkt. Temp på 35 men övriga värden okej så han slapp följa med dem. Troligen ramlat i trappen och sen för full för att ta sig vidare utan sov helt enkelt på backen. Det skrämde mig rejält. Hans pappa ramla i fyllan, slog huvudet och frös ihjäl. Så det var en otäck påminnelse!

Efter den sista händelsen har jag bett honom att helt enkelt sluta dricka när han är borta. Hans reaktion är att jag överdriver och han blir sur på mig. Bävar nu inför den kommande sommarfesten på hans jobb och har redan ont i magen 😔 För han anser ju själv att det inte finns något problem.

Han klassas ju inte som alkolist då han dricker för mycket så det spårar ur ytterst sällan (2-3 gånger per år kanske). Men jag mår dåligt av detta och bär konstant på ett magont inför nästa gång och en stor rädsla. Men kanske är jag fjantig och överdriver :-(

@Kameleont tack snälla 🙏🏼

Det är både intressant och obehagligt att upptäcka hur rädd jag är inför varje möte så här efteråt. Nästan skräck i kroppen.

Eftersom han menar att relationen är toxisk och jag är en anledning till det blir huvudet så förvirrat. Men du har rätt, och jag lovade mig själv att välja att lita på min känsla mer än honom och hans ord när jag gick tillbaka till honom.

Så fastän mitt huvud inte riktigt greppar vilken del som är min och vilken som är hans. Om jag hade behövt göra något annorlunda (eftersom en såklart inte vill vara toxisk). Så får jag lita på min kropp.

Om det var jag som orsakade alla problem hade inte min kropp så tydligt talat om för mig att jag är så rädd för honom. För att föra min egen talan i separationen.

Jag vet att kroppen inte ljuger, och att den försökt tala om det här för mig en tid nu…❤️

Ursäkta upprepning, nåt fel i 'uppkopplingen' 😅

@has Åh nej, så tråkig att höra!
Lider med dig i din kamp. Är imponerad av din styrka, fast det så klar är oerhört jobbigt där du är nu.
Du har varit stark så länge o jag har varit glad för din skull, när det vände o verkade gå bra för dig o din man.

Genom allt har du resonerat så klokt, öppet o mänskligt.
Ifrågasätt aldrig din egen upplevelse o ditt handlande. Du gick tillbaka med kärlek. Att det inte funkade ligger på honom o hans beteende.

Tack för att du delar med dig. Det är också modigt.
Önskar dig lugn o värme ❤️
Kram

Du ÄR stark, men tyvärr har vi människor en tendens att välja fel ibland - flera gånger- och inte lära av våra misstag. Det kan man ju ändra på. Det är inte kört!
När man vet bättre så väljer man bättre. Det är min ledstjärna, i alla fall.
❤️

Jag tänker också på trauma bonding!

@Åsa M tack ❤️ det betyder mycket!

Blir ibland arg på mig själv, över 50 år och ett förhållande som knäckt en trodde jag var starkare än så.

@has vad ledsen jag blir för din skull! Men känner ändå igen mig trots min aldrig ens försökte hålla sig nykter.

Tycker det låter som klassisk manipulation något även min sysslade med, men man blir förvirrad. Där tänker jag att det blir som trauma bonding? Hjärnan hänger inte med och det blir kaos i huvudet....

Jag svamlar mest men förstår dig och finns ❤️ stor kram

Jag förstår... detta är en lömsk sjukdom, och manipulation är ofta en stor del av det. Därför är det bäst att lita på sig själv, dokumentera och inte låta sig övertalas att man minns fel, börja tvivla utan orsak eller fås att tro att man överdriver etc. Lita på DIG. Allt annat är en ren "mindf*k" och det syftar ju också ofta till att man ska bli desorienterad, inte kunna fatta beslut, och inte gå. Det är psykisk misshandel. Läs på om det, det är en reell företeelse. Hoppas du hittar fotfästet och lugnet snart!
🤗