Senaste kommentarerna i forumet

Känner att jag bara vill skriva av mig. Kanske någon kan relatera. Min sambo sedan 13 år har alltid varit glad i alkohol och jag har i många år haft en magkänsla att något inte helt stämmer med honom, men inte förstått vad. Han är en rolig, snäll och välfungerande person, bra med barnen och sköter om hushållet. Men ofta är han väldigt låg, innesluten och irriterad. Jag upptäckte för några år sedan en stor gömma av tomma vinflaskor/spritflaskor. Han sover ofta på soffan, har svårt att komma upp på morgonen och har oftast en dålig andedräkt. Vi har pratat mycket om att han verkar ha ett problem med alkohol och han har berättat att dricker när han mår dåligt/tycker illa om sig själv. Han har lovat att sluta smyga men jag har vid flera tillfällen hittat tomma flaskor i garderoben eller väska. Hans kropp mår inte bra och för kanske 6-8 månader sedan fick han konstiga domningar i foten och vaden. Han blev orolig och kollade upp det men fann inget fel. Det försvann efter nån vecka. Han blir också riktigt sjuk ganska ofta. Influensa, förkylningar, bältros. Jag har läst att alkoholen kan göra detta. Han påstår att han inte har ett stort problem och när jag säger att han ofta är trött, sliten och irriterad säger han att det är ju du med. Jag kämpar men jag känner att jag glidit ifrån honom emotionellt. Jag har kämpat med att lita på honom och sluta leta efter bevis men när magkänslan säger åt mig att nåt inte stämmer så hittar jag alltid nåt. Nu har vi haft ett prat igen och jag har förklarat hur det påverkar mig och att jag inte kommer kunna leva med honom om detta fortsätter. Han säger att han vill ha förändring men inte vad han tänker göra. Han är nu väldigt innesluten och allt känns bara jobbigt.. vi sa att vi ska prata om detta igen om några dagar så han får tid att smälta allt och komma med förslag på hur han ska gå vidare.
Är bara så uppgiven 💔

Trodde att det skulle lugna ner sig efter att exet sa upp sig från jobbet för att undvika att få sparken, och stack hem för att "få lugn och ro".
Men nej... Han kaosar vidare, trakasserar sin förra chef om nätterna med ändlösa fylleklagomål för att få referenser (vilket han inte får) och nu har han också hotat med att dyka upp på jobbet igen för att få som han vill, för att "jobbet förstör hans liv".
Alkoholmissbruk och psykisk ohälsa är en väldigt läskig kombination. Att denna person fortfarande lever är ett rent mirakel, men tyvärr är han väl på en inslagen väg som bara kan sluta på ett sätt. Jag kan bara tacka högre makter för att vår relation tog slut för fem år sen och att jag slipper leva mitt i det här. 🙏🏻
Till er som kämpar: låt inte åren gå. Agera! Det blir inte bättre. Det blir sämre.

Fy @sukada vilken tuff sits och vad svårt att hantera när situationen är akut men du har svårt att få gehör för hans behov av tvångsvård. Det finns nog inget klokt att tipsa om som du inte redan vet, förutom att kontakta 112 om du är orolig för hans liv. Utifrån hur du beskriver det så kanske situationen kommer att ställas på sin spets på ett sätt eller ett annat snart, att någon annan än du reagerar och agerar. Har du något stöd eller någon att prata med om hur du mår i allt det här?

@Ros Vad fint att samtalet fungerade. Det kan inte vara meningen att någon skall behöva trippa på tå i en relation.

Hej Lars. Tråkigt med din bror. Inte lätt att se sånt drabba ens nära. Har din bror haft alkoholproblem länge? Är han behandlingsmotiverad kan han skriva en egenremiss till en beroendemottagning. Är han inte behandlingsmotiverad men du ändå är orolig kan du skriva en orosanmälan till socialtjänsten.

Heja dig!!! STOR KRAM ❤️

Jag har en bror som den senaste veckan bara verkar ligga till sängs och dricker.
Jag försöker få honom att söka vård, är det vårdcentralen man ska vända sig till?

Jag lämnade i april, är inte längre särbo, och livet är lättare än på länge, var på semester ensam, jätteskönt. Dock vägrar han att acceptera att jag vill leva själv och kontaktar mig konstant och blir arg när jag inte svarar eller dröjer med att svara. Han kastar ur sig elakheter men det räknas inte, hans elakheter är ju ingenting. Är rädd att han börjat stalka mig, det finns lite tecken på det. Otäckt förstås....
Jag njuter iaf av min frihet, att ta hand om mig själv och slippa nån annans alkoholproblem och allt kaos det skapat.

Du är inte ensam, vi är många som vet vad du går igenom här. Kämpa ❤️

@Åsa M tack för din input. Nej, det är svårt när det gått så pass lång tid. Man har liksom levt i det. Alkoholen har alltid kommit först och ibland har jag t.o.m. fördragit att han druckit då han annars blir så otrevlig utan sin öl. Jag lät det gå för långt. Det är som allt annat. Jag har sånt tålamod och står ut med så mycket men tillslut rinner bägaren över och då har det oftast gått för långt. Jag vill inte känna så här. Han är fantastisk på alla sätt och vis utan alkoholen. Ibland vill jag att han ska falla tillbaka för att jag är så frustrerad på hur länge han har hållit på. Från början var det inte så här. Det har blivit värre med åren och jag har sagt ifrån. Då har det blivit bättre kortare perioder och sedan börjar det igen.

Jag känner igen mig i det du går igenom. Mitt ex har supit mer än halva livet och alla mina känslor för honom försvann när jag förstod hur illa det var. Om han känner annorlunda? Ja. Men det som var vi har dött, och det är inget jag vill ha tillbaka. Jag litar inte på karln mer, och jag tror du måste fråga dig om det skulle fungera att börja om från ruta 1. Man vill tro det, men är det sannolikt att det skulle fungera? Jag tror att samtalsstöd med någon som är van vid alkoholberoende kan vara en bra start för att få hjälp att reda ut tankarna. Att vara medberoende är inte något man bara tillfrisknar från, liksom att vara alkoholist.

@HellenII icke desto mindre ÄR det en sjukdom enligt den internationella sjukdomsklassifikationen som Världshälsoorganisationen har och som alla länder använder. Förstår man att det är en sjukdom så förstår man också att det inte går att resonera någon frisk. Han behöver vård, frivilligt eller via tvång, men han kan troligen inte göra andra val eftersom han är svårt sjuk. Som anhörig måste man acceptera det.
Här finns information om diagnosen och hur sjukdomen yttrar sig: https://icd.who.int/browse/2025-01/mms/en#1580466198

@HellenII icke desto mindre ÄR det en sjukdom enligt den internationella sjukdomsklassifikationen som Världshälsoorganisationen har och som alla länder använder. Förstår man att det är en sjukdom så förstår man också att det inte går att resonera någon frisk. Han behöver vård, frivilligt eller via tvång, men han kan troligen inte göra andra val eftersom han är svårt sjuk. Som anhörig måste man acceptera det.
Här finns information om diagnosen och hur sjukdomen yttrar sig: https://icd.who.int/browse/2025-01/mms/en#1580466198

@has tack för dina ord. Jag kan känna sån ilska till att jag låtit det gå på i så många år bara för att jag blev medberoende. Jag själv drack måttligt på helgen tills för två år sedan då slutade jag helt. Jag hoppades väl någonstans att mannen skulle tycka att det skulle kännas konstigt att dricka ensam men så var det inte. Han tycker ölen funkar som en motor för honom. Utan den saknar han motivation och allt känns tråkigt. Jag är glad att han nu är utan sin öl men jag bär på så mycket frustration att jag hoppas han åker dit igen på det. Hemskt jag vet…Det hann gå för lång tid. Jag hoppas att jag ska läka och bli av med min frustration så vi har en framtid ihop.

@Hoppfulla jag känner igen mycket av det du beskriver, även om det inte blev så många år ihop och vi inte hade gemensamma barn.

Vad gör man med alla känslorna, jag tänker att det kan vara bra att söka samtalsstöd för egen del. Framförallt för att reda ut alla känslor och tankar.

För att någon med beroende ska sluta behöver de komma till egen insikt för att förändringen ska kunna bli hållbart, det låter inte riktigt som att din man är där just nu? Det handlar ju om mer än själva drickandet, att ta tag i orsakerna till att det blev som det blev.

Min exman slutade dricka, var helt inne på att gå till botten med allt. Verkade väldigt lovande! Men efter att ha varit nykter (vad jag tror i af) något drygt halvår så kom de gamla mönstren tillbaka. Från ”du har räddat mitt liv och fått mig att se att jag är alkoholist” till ”det var bara lite otur och du var en del av anledningen till att jag blev alkoholist”.

Så jag tänker att det är ett stort jobb för den som dricker. För att en som anhörig ska orka den processen tror jag också det är viktigt att den beroende kan ta på sig ansvaret för all skada den gjort.

Med det sagt så är det ju fullt möjligt, om uppvaknandet håller i sig.

Så försök fortsätta med det du redan gjort - skifta fokus till dig själv. Och ta hjälp, det du går igenom är väldigt tungt att bära på egen hand❤️

Jag lever med en man sedan många år tillbaka och vi har barn. Hans öldrickande har gjort att jag glidit ifrån honom mer och mer. Det har varit så många år när ölen spelat stor roll i våra liv. Det började med helger för att sedan bli både på helger och vardagar. Jag var den som fick hålla ihop familjen. Hans korta stubin gick ut över alla oss andra och fick han inte sin öl blev det ännu värre. Vi upplevde honom trevligare med ölen i sig än utan. Under alla dessa år har jag varit medberoende. Det var först för ca två år sedan som något gick upp för mig. Så här ska det inte vara, det här är inte okej. Jag vill inte leva på det här viset längre och mina barn ska inte behöva ha en pappa som dricker varje dag och blir någon annan än den han är. Jag började påtala detta för mannen som tyckte jag överdrev. Han sa att jag ska dra ner på det till helgerna. Det gick ett tag som så många gånger förr sedan blev en dag till och en till och en till…Jag kände att jag mer och-element drog mig undan. Försökte hitta på saker att göra som jag mådde bra av. Helgerna satt vi mest bar för sig. Han i sin bubbla men sin öl och och jag på annat håll. Visserligen under samma tak. Jag blev mer och mer äcklad. Så fort jag hörde hur en burk öppnades så fick jag en rysning genom kroppen. Det här fortgick och det blev mer och mer tjafs om den här ölen. Tillslut sa jag att nu har jag fått nog. Nu blir det ingen mer öl annars flyttar jag. Han slutade och har varit utan den ett par veckor nu. Problemet är att jag kan inte bara få alla känslor tillbaka. Jag är besviken och ledsen. Jag vet att han kämpar men det har jag också gjort och gör. Jag älskar honom men jag känner mig inte attraherad på samma som jag var tidigare. Jag känner mig så jävla tråkig men det har gått så jäkla många år och mycket har blivit förstört. Han själv tycker inte att ölen har förstört något det är bar jag som tagit något han älskar ifrån honom. Vart tar jag vägen med mina känslor. Han har nog med sig själv och sitt kämpande.

Hej.
Jag har ett numera ex och vän med beroende.
Han och jag bröt för några år sedan. Jag minns så väl nu när jag tänker bakåt att han någon gång sagt att du, jag alltså, varit med om en hel del. Han menade då att jag drogs in i något jag inte borde dragits in i ... Med en alkoholberoende vet nog både du och jag att det kan bli lite vad som ... Ett beroende är så starkt. Då jag var i en relation med en beroende började jag lyssna på " 2 fyllon och 1 sanning" för att förstå hur beroende fungerar. Och jag insåg då att man kanske har ställt upp mål att hålla sig nykter vissa dagar, tillfällen, men att det inte ändå går och våndan där emellan. Beroende är ett starkt gift.

Vem har du och barnen som känner tillit till? Att fara dit om läget blir så.

Kram.

Hej @HellenII och välkommen till Alkoholhjälpen!

Jag förstår verkligen din frustration över hur din sambos alkoholvanor ställer till det för dig och för er familj. Det är så tufft att stå bredvid och se vad som skulle behöva förändras, men inte kunna nå fram. Du berättar att situationen har blivit lite bättre, men att ni har tappat tålamodet, ni orkar inte mer. Jag föreställer mig att ni har levt länge i den här situationen, att det har påverkat era liv, att ni har anpassat er, att du kanske fått ta ett stort lass.

Alkohol påverkar hjärnans belöningssystem. Belöningssystemet är till för vår överlevnad och ser till att vi fortsätter göra aktiviteter som är bra för oss. Alkohol och andra droger kidnappar belöningssystemet och när man väl har blivit beroende är det inte lika lätt att sluta längre, många fortsätter dricka trots negativa konsekvenser. Det betyder också att många fortsätter dricka trots att det ställer till det för ens familj, trots att man bryr sig om dem och älskar dem. Vad tänker du om det?

Men det betyder inte att ni behöver finna er i allt. Det låter som att du börjar fundera på om att ta steg för att förändra din och barnens situation. Hur går dina tankar? Fortsätt gärna skriv här! Ring till oss på 020-84 44 48 eller skriv med oss rådgivare genom att använda funktionen som ligger under "Stöd - Skriv till oss".

Varma hälsningar,
Nell, Alkoholhjälpen

@HellenII Med all respekt. När hjärnan är kidnappad väljer man inte längre. Beroende ÄR en sjukdom. Du kanske inte tycker att det är så men det känner jag i så fall speglar din icke-beroende-personlighet och den vill jag gratulera dig till. Grattis till vinstlott i beroendelotteriet. 🙏🏼🩵

@Åsa M Jag tycker det är en aning överdrivet att försöka bortförklara aktiva val av att konsumera en viss vara (alkohol i detta fall) som en ”sjukdom”. Om jag haft sjukdomssymptom som lämnat mig avsmälld var och varannan helg så skulle nog jag söka läkarvård..

@washington Hög igenkänning på det du skriver. Min man likadan ibland men tur inte så ofta nuförtiden. När han blir så så har han druckit mer än vad jag har sett. Oftast hände detta på helgerna o varje kväll blev väldigt tråkig för mig. Så jag vågade inte prata när han nått en viss gräns o jag blev tyst för att inte trigga igång något. Viste aldrig vad han kunde bli irriterad på. Så till slut tog jag en diskussion med honom när han var nykter o allt var lugnt o bra hemma. Jag berättade vad jag upplevde och hur dåligt jag mådde av det. Efter detta samtal har det blivit lugnare. Jag hoppas du kan ta ett samtal med honom när han är nykter 🤗

Är man svårt sjuk i en beroendesjukdom är det inte val man gör aktivt, de följer med sjukdomen. Jag tror inte han är kapabel att göra andra val, men det är du. Du är den friska.

Ja det är omöjligt att förstå hur den hjärnan fungerar! Ikväll har min man druckit 3 öl (som jag känner till). När jag kom hem från jobbet sa mannen att jag kunde gå upp och lägga mig en stund så skulle han säga till när maten började bli klar. Han lagar nästan alltid mat. Jag hör från sovrummet på övervåningen hur han spolar i kranen när han öppnar sin öl... Vi äter en god middag, allt är bra tills hann helt plötsligt bara vänder & skäller ut mig för att jag inte vidarebefordra ett mail till honom. Jag sa att jag i te visste att han ville ha det men att jag absolut kunde skicka det. Han går på om hur jag är... Vad jag borde fatta...Hur otacksam jag är. Jag önskar jag spelat in det så han fick höra. Det är HELT galet hur man kan vända i humöret så. Jag ber honom att använda en annan ton...då blir det ännu värre. "Det är så synd om dig, jag är så hemskt" osv. Sen börjar han slå mot lådor i köket osv. Absolut inte direkt agressiv mot mig. Hur skall det här sluta! Så sorgligt😭

Sambons alkoholvanor/problem har alltid varit påfrestande för hela familjen. På senare tid har vi sett viss förbättring och han har minskat både drickandet och förbättrat sitt sätt att hantera det. Men det har även blivit så tydligt att trots vissa framsteg så har både jag och barnen på senare tid ”tappat tålamodet” rejält, och trots att han kanske (eller kanske inte) är påväg uppåt så störtar vi som familj nedåt. Jag har så svårt att förstå hur han kan åsidosätta oss/sin familj så gravt. Exempelvis genom att utsätta barnen för att själva utveckla ett eget missbruk längre fram, då risken för den typ av problem ökar med ca fyra gånger (eller 30%) för ett barn som lever med en förälder med missbruksproblematik. Men även genom att riskera följderna som skulle kunna bli aktuella redan i dagsläget, så som att barnen som annars bor med sin mamma inte längre skulle vilja komma hit, eller en separation oss emellan. För mig känns det helt ofattbart.

@washington Så är det, och det är så svårt att få honom att se. Min sambos pappa är alkoholist och bor ofta på behandlingshem, min sambo kan säga både det ena och det andra om han pappa, att han inte förstår hur han ska supa bort sitt liv på detta vis. Hur han kan tvingas till nykterhet i månader och när han kommer ut från behandlingshem så dricker han ändå igen. Alla traumatiska minnen från sin barndom där hans pappa utsatt honom för oro och obehag pga sin alkoholkonsumtion.
Och visst min sambo är inte på den nivån själv men han är inte allt för långt ifrån, han påminner mycket om sin pappa och han kan ju själv säga att han ska sluta och klarar en vecka innan han ändrat sig och påstår att han aldrig sagt att han skulle sluta, han själv väljer ju alkoholen på kvällarna ist för att umgås med sin familj och finnas för sina barn.
Det är så svårt att lyssna på när han går an om sin pappa, hur han stör sig och blir irriterad när jag pratar med honom i flera år om hur hans egna drickande påverkar mig och vår relation.
Det är skrämmande också, att han ser sin pappa så och har åsikter men inte kan se sitt egna liv trots att jag påpekat det och trots att han flera gånger tidigare sagt själv att han vet att han druckit för mycket under en period och nu senast då han erkände att han har alkoholproblem.
Det är galet hur den där alkoholhjärnan fungerar och den är svår att förstå.