Senaste kommentarerna i forumet

Har länge försökt skapa en tråd, men kommer av mig, suddar ut, börjar om.. men nu känner jag mig redo att skriva, och hoppas att någon orkar läsa och kanske svara, om man känner igen sig, har tips eller råd att ge.

Min sambos drickande har varit en stor del av vårat liv i många år. En outtalad hemlighet bara jag och han vet om. Att det har kunnat vara en hemlighet är väl för att han "skött det snyggt", dvs skött sitt jobb, aldrig druckit på dagtid osv.

Alkoholen har varit en så central del av hans (=vårt) liv att jag knappt vet vem han är utan en öl eller ett glas vin i handen. Allt går (och ska) enligt honom firas med alkohol... att solen skiner, att rätt lag vann fotbollsmatchen, att det är fredag, måndag eller söndag.

Jag har försökt få honom att trappa ner/sluta dricka i så många år att jag till slut gav upp. Jag insåg att han aldrig kommer att ändra sig om han inte själv vill , eller att något allvarligt händer pga hans drickande.

Hans drickande har lixom tagit upp hela min tillvaro, jag visste precis vilka dagar han åkte till bolaget, vilka dagar han kommer dricka mindre = när han börjar jobba tidigt dagen därpå (kanske "bara"5 glas vin, mina favoritdagar, då vet jag att han inte blir full) Istället för att längta till helgen när sambon är ledig har jag nästan bävat för den, för då vet jag hur mycket han kommer dricka.

Samma med sommarsemester, när mina vänner bara längtar till deras sambos är hemma 4 veckor, har jag haft ångest över det, då det innebär stora mängder alkohol varje dag i 4 veckor...

Sambon försvarar sig genom att säga att han aldrig blir otrevlig eller våldsam när han dricker, och har väl då tyckt att jag inte haft något att klaga på.

När han dricker blir han väldigt glad, skrattig, lite högljudd, känslosam, myssugen... och jag blir bara äcklad av hans beteende. Han har aldrig blivit direkt otrevlig men däremot småtyken, fällt kommentarer, kommit med klagomål om mig osv.

Själv dricker jag i stort sett aldrig. Visst kan jag uppskatta ett glas bubbel tex, men det stannar alltid vid ett glas och det kan gå månader mellan glas ett och två, så att säga, och mycket är för att jag blivit så fruktansvärt avtänd på alkohol pga sambon.

Jag ryser av ljudet när en ölburk öppnas, när vin kluckar ner i glaset osv. När vi varit på semestrar och alkoholen alltid har varit det viktigaste.. vart finns närmsta bolag tex, och hur mycket alkohol som än fanns på hotellrummet/I stugan osv skulle det alltid letas upp en bar, för det är ju så trevligt att beställa "något gott" från baren. Efter en resa tänkte och hoppades jag varje gång att han skulle ta det lugnt ett par dagar, men han såg alltid till att vi var hemma innan bolaget stängde.

Några extremt få gånger har han blivit utan , men har då åkt och köpt krisöl i form av folköl istället.

Oftast har jag varit tyst , men någon gång gjort misstaget av fälla någon kommentar i form av "igen?!" när han efter en blöt kväll/helg styr mot bolaget.. men då är det ju jag som är sur, missunnsam, taskig, tråkig och som ger honom onödiga pikar.. därför slutade jag tillslut att kommentera.

Jag har gråtit massor över detta genom åren , känt mig ensam och dum och undrat om det kanske är jag som är tråkig och att hans leverne är helt normalt.. sen hör jag från vänner och kollegor som berättar att deras sambos kanske tar någon öl på helgen ibland.. kanske varannan helg..och så sitter jag där med en sambo som dricker rätt stora mängder varje dag.

För att spola fram historien en aning har sambon äntligen fått hjälp mot sitt drickande. En situation gjorde att han tillslut insåg att detta inte är bra , han blev erbjuden hjälp och tackade ja till det.

Nu är han låg och deppig. Ingenting är kul, festen är bokstavligt talat slut. Vem är han nu utan sin stämningshöjare? Kommer han kunna och vilja umgås med vänner och göra sånt vi alltid gjort , nu när han inte dricker?

Jag känner mig taskig som innerst inne är överlycklig. Såklart inte över att sambon är deppig men över att han äntligen har tagit emot hjälp, nu behöver jag inte ha ångest över lediga helger, semestrar, onsdagar och fotboll på Tv:n..

Men självklart är det mycket tankar också.. när kommer vi kunna umgås med vänner igen? Göra roliga saker nu när han inte kommer dricka..

Det känns som att jag blir straffad för att han inte kunnat hantera alkohol och nu behöver sluta, och leva nyktert som mig.. han tycker synd om sig själv och tycker att det är orättvist att hans vänner (som kan hantera alkohol) kan dricka.

Det är än så länge för tidigt att veta hur framtiden blir, om han kommer kunna lära sig att dricka med måtta eller om han måste sluta helt, men vad är måtta för någon som druckit 365 dagar om året i många, många år?

Jag älskar min sambo och kommer stötta honom i detta till 100%. Ni som varit i min sits, vad kan/ska jag göra?

Ullabella o sårad, noll kontakt sen han lämnade nyckeln och nu är det bättre igen. Så nu är det noll kontakt och full fokus på mitt nya bättre liv ❤️ stor kram

@Åsa M
Tack för kloka tankar.
Så sant... Logiskt att 'en bra dag' tydliggör hur illa det samtidigt är. Kontrasten blir sorgligt tydlig.
Det går upp o ner, en påfrestande berg o dalbana.
Är väl därför det kan hålla på så länge, att man orkar fortsätta dag efter dag. Lite plus varje gång en bra stund kommer.
Men ju kortare eller färre de bra stunderna är o ju längre o fler de dåliga är, så hamnar man ju totalt på minus i slutändan.
Måste bromsa nu.

@Kevlarsjäl62
Goa du! ❤️
Är så fint att du tänker på mig o vill hjälpa mig. Du hjälper mig mer än du tror! Dina ord o din omtanke når fram, jag hör vad du säger.
Jag är lite orolig över min hälsa faktiskt. Stressen är nog mer påfrestande än jag insett. Stor stress o press på jobbet, det ser jag vad det gör. Men är mer smygande, hur den ständiga vaksamheten, alltid jour, på hemmaplan påverkar mig.

Men, som du även sa, är jag nog inte där ännu. Vet ju inte om jag kommer dit, till att lämna. Har ju fortfarande ett läge med hemmaboende barn, även om unga vuxna/tonåringar, o ser inte möjligheten att lämna.
Det är i så fall min man som ska lämna o jag kan inte se det hända. Skulle han aldrig göra frivilligt.

Men skapa distans skulle jag absolut må bra av. Jag är en person som trivs o behöver mycket tid för mig själv. Är social o har ett socialt arbete där jag ger mycket av mig själv. Men för att få energi behöver jag vara själv.
Känner ofta känslan av 'lämna mig ifred'!
Så jag har tagit ett steg tillbaka i relationen. Gör egna planer, utan att räkna med min man. Jag gör egentligen som han gör, men utan alkohol, o med öppenhet för resten av familjen att hänga på.
Det skapar en distans o på ett vis är den sorglig men samtidigt öppnas tid o energi att lägga på mig själv.
Han märker ju detta o jag ser en förändring i hans beteende. Han saknar min omsorg o värme tror jag. Försöker 'nå' mig. Han har dåligt samvete för att han inte räcker till men saknar insikt/total förnekelse till varför han inte räcker till.
Varför är han så trött? Varför går han upp i vikt? Varför har han ont i huvudet? Varför sover han så dåligt?
Förklaringarna är många men att han druckit kommer aldrig upp.

Med vårt trevande efter att prata mer öppet (ftån mitt håll i alla fall) tror jag vi kan komma ditåt på denna slingriga omväg.
För fortfarande är det ju alkoholen som står i vägen för förändring!

Jag uppskattar så din känsla för det jag behöver höra o att du bryr dig!

Tänker mycket på dig i din situation. Hur du har kämpat o kämpar. En sådan kärleksfull o klok förälder du är. Tänk vad fint att få till en fin relation med sina vuxna barn. Det är min absoluta största önskan!

Det lät så harmoniskt med dig o din hund på balkongen. Ett eget space.
Djur o natur ger kärlek o energi utan att kräva något tillbaka.
Fantastiskt!

Kram min vän!

❤️ känner med dej kärringen, är inte inne här så ofta nu men du har varit ett stort stöd för mej. Jag har fortfarande nollkontakt och mår mycket bättre. Hopp om framtiden har knackat på! Önskar dej allt gott, kram.

Tack för ditt svar, det är skönt att höra stressen och oron är rimlig. Det säger även min nuvarande kille å är väldigt förstående å hjälpsam. Likaså kring händelsen för ett åt sen - han har tagit på sig hela skulden å aldrig fått mig att känna att jag borde sagt eller agerat annorlunda. Han tog sedan dag 1 på sig ansvaret och har varit väldigt flexibel för att göra det som behövs för att jag ska må bra.

Hade det inte varit för ryggsäcken med exet tror jag därför inte att jag hade haft något problem kvar av denna anledning. Men tyvärr triggade händelsen igång de rädslor och stresskänslor jag hade när mitt ex inte kom hem om kvällarna, så bara ordet öl ger mig ångest

Ny fas. Den som är sorgesam. Stillsam. Full av medkänsla. Både för mig och för honom. Klump i halsen. Självbedrägeri för honom. Fortfarande. Efter alla dessa år. Det är som att prata med ett barn. En fjortonåring. En 48 årig fjortonåring. Så fina samtal med mina tonåringar. Så fint vi hittills vandrat genom detta. Så fina friska val vi gör. Lite hit lite dit men alltid ändå med öppna ögon på något sätt. Jag har gått in i sorg, förlåtelse och acceptans. Har trott det är där jag varit tidigare. Men nä. Det är nog nu jag är framme. 24 år från dem första stegen på denna resa. 8 år på min alldeles egna väg. Till slut på en grusväg. Gröna träd. Kanske lite vallmo längs kanten. Sandaler. Nuddar kanske en brännässla. Men bara ben. Sol i nacken. Det ordnar sig. Ja det gör det faktiskt.

@ajabaja Tack för att du berättar så öppet om hur det är och har varit för dig i dina relationer.

Du bär på jobbiga erfarenheter i ett tidigare förhållande med någon som drack, som fortfarande skapar stor oro och stress i dig. Jag tror många andra anhöriga här på forumet kan känna igen sig i att en partners drickande kan väcka starka känslor, även efter att relationen tagit slut, och det är vanligt att sånt sitter i ett tag och påverkar en i senare relationer.

Att också bli förminskad i sin egen upplevelse, kan ofta göra att man får svårt att lita på sig själv och sina gränser för vad som känns okej och inte. Så klokt att du uppmärksammar detta!

Den händelsen i din nuvarande relation som du berättar om tänker jag passerar gränsen för vad som är okej, alldeles oavsett vad man har varit med om innan. Även om det låter väldigt klokt att deala med dina egna känslor, tankar i förhållande till gamla erfarenheter, så hoppas jag att du inte lägger hela ansvaret på dig själv i detta.

Ta hand om dig!

Har ni helt olika syn på alkohol kan det ju vara ganska svårt att finna ro tillsammans. Själv står jag inte ut med fulla människor alls efter relationen med mitt ex och skulle aldrig sätta mig i den situationen igen, då är jag hellre singel.
Har ni gått i parterapi? Om ni vill vara tillsammans låter det som att hans drickande bara är en fråga att diskutera, tillsammans med hans hälsa, din hälsa och er framtid.

@Tusselina Jag känner väl igen det där med mjuk och snäll man som är "värd att älska". Problemet som jag upplevde det var att vissa män har bristande förmåga att ta hand om sin egen hälsa, vad det nu beror på - i mitt ex' fall var det helt klart machonormer och en ovilja att visa svaghet, oavsett hur tydligt det var för alla andra att han inte mådde bra. Han skröt om att han aldrig sökte hjälp utan han hanterade jobbiga saker "som en man".
Att jag accepterade det är obegripligt men jag var väldigt förälskad. Precis som du bad jag att han skulle söka hjälp, erbjöd mig att följa med. Vi pratade mycket om hans mående. Inget hjälpte. Han saknade sjukdomsinsikt.
Förstår din sambo att han behöver hjälp, både för alkoholen och för vad det låter som, sin depression? Förstår han att er relation tar stryk av att han beter sig illa? Vad vill du göra för din egen del? Missbruk är ofta progressivt till sin natur och dricker han mycket nu, och söker inte hjälp, är det en stor risk att det bara blir värre. Har du sökt hjälp för egen del (utöver här då)?

Hej!
Var ett tag sedan. Jag ställde ett ultimatum och det blev nyktert i hemmet. Vilken fantastisk period! En lugnare partner, en mer lycklig partner och jag blev nykär.

Men... så åkte han på resa med kompisar och sade innan att det bara skulle bli "någon öl" och det blev många öl i flera dagar.
Han kommer hem och säger "aldrig mer", men så börjar diskussionerna 2v senare om att vi ska på någon fest och jag uttrycker att jag inte känner mig sugen. Förklarar vidare att jag inte orkar med att han blir så onykter.

Jag skäms, jag får ångest. Jag känner ingen glädje alls.

Har dividerat med mig själv från och till. Jag vet att han kan. Men så fort alkoholen kommer in i bilden igen/diskuteras kring så kryper oron, ångesten, olyckligheten och känslan av att inte alls känna samhörighet till.
Hur länge står man ut? Jag gav en chans, den togs väl emot och det blev fantastiskt och han var den jag blev kär i. Men nu då? Vafan gör jag nu?

@Ech Jag kanske inte sitter på så mycket tips. Men känner ändå att jag behöver lyfta att jag förstår din känsla kring förnekelse, erkännande, förnekelse. För en anhörig som går med förhoppning om insikt och förändring blir det en känslomässig utmattning tillslut.
Att inte kunna ha alkohol hemma & anpassa sig som att det är en själv som har missbruk, att kämpa och försöka i ensamhet, att ha ångest samtidigt som man är hoppfull. Det är tufft...

@Adina98
Men du ta med dig en kompis eller släkting idag och ta grejerna😊

Hej igen och tack för alla era svar dem betyder mycket.❤️
Jag har nu skaffat en lägenhet men tar inte tag i att flytta mina saker.
Det är så svårt att lämna vårt gemensamma hem och jag vet inte varför.
Han lovar guld och gröna skogar och försöker att inte dricka han lyckas dock inte alltid.
Han känner att han inte behöver professionell hjälp utan han kommer att lyckas om vi kämpar tillsammans
Han säger att det finns inget att kämpa för om jag lämnar och om jag stannar kvar kommer han att lyckas för han vill inte förlora mig.
Jag blir helt handlingsförlamad när jag börjar packa mina saker och slutar direkt. Jag vet att jag inte kan leva så här just nu i två världar känns det som

Lever halvt om halvt med en man som det är helt fantastiskt bra med. Vi kan prata om allt, skrattar och mår otroligt gott i varandras sällskap - om det inte vore för alkoholen.

Han dricker åt pipan för mycket. Det har blivit stor skillnad sen han blev arbetslös, nu tröstar han sig och sitt dåliga mående med öl. När han får jobb några dagar så har han nolltolerans, men annars är det öl varje dag. Han blir sällan berusad, men det blir åtminstone 5-6 33 cl per dag. Han säger själv att han mår skit och det förstår jag, han har haft ett par år där så mycket hänt kring dödsfall av nära anhöriga, sjukdomar osv - men det spelar ju ingen roll. Alkoholen är fel väg att gå. Han säger själv att han lägger ner så fort han får ett fast jobb.

Igår fick jag nog. På riktigt. Han kan bli verbalt elak och det blev han då, gick till personangrepp om mitt utseende och kränkte mig. Jag som är lugnet själv, dricker extremt lite dessutom, kastade ett stort glas grogg över hela honom och åkte därifrån. Skäms som en hund över det, så gör man inte och han är garanterat förbannad. MEN, det fanns en anledning till att jag blev så arg. Att ge sig på någon verbalt och vara elak är aldrig nånsin ok.

Det som är svårt, vilket säkert de flesta av er andra också har erfarenhet av, är att detta är en genuint snäll man. Han är så otroligt älskad av många, det är en mjukis och han är värd att älska. Han är så hjälpsam mot alla och han behandlar mig så väl - utan alkoholen. Men alkoholen gör honom elak, även om det är rätt sällan, och det accepterar jag inte, hur mycket jag än älskar den mannen och han mig.

Snälla, ge några stöttande ord. Jag har skrivit till honom att jag älskar honom, att han är den snällaste som finns, men att alkoholen gör honom elak och då går det ut över mig. Skrev också att jag vill att han söker hjälp.

Förlåt för långt inlägg. Det här är mannen jag vill bli gammal med.

Jag har alltid haft respekt för alkohol och saknat det intresset som vänner i min ungdom hade. Det var först efter jag fyllt 18 som jag testade någon cider och drack litegranna.

Sedan så träffade jag mitt ex som var mer eller mindre alkoholist och tog droger (kokain). Han kunde därför alltid påpeka att jag inte förstod att han inte drack mycket - utan det var för min nivå av dricka var mycket lägre än normen. Så hans ursäkt var alltid att han drack normalt.

Nu för tiden - efter förhållandet med honom - så har jag fortfarande problem med alkohol och partner.

Att mina kompisar eller syskon/familj dricker - inga problem. Att min kille nämner öl - stresspåslag och ångest. Jag mår så dåligt bara av order/tanken på att han ska dricka (och då händer det inte särskilt ofta).

Jag vet heller inte hur jag ska ta mig ur det

Jag var tillsammans med min första kille i 1,5 år. Vi bodde ihop. Vi hade det bra. Förutom den lilla detaljen att han både drack och knarkade. Han hittade hela tiden ursäkter till det (dricka för att fira, dricka för att sörja, ”vännerna är värre än mig”) och minimerade mina tankar kring det som i att jag inte förstår för att jag inte drack som honom - eller han kock-kollegor.

Det hela slutar med att vi gör slut, men säger att vi älskar varandra under samma situation.

Det går sedan lång tid och jag har från början svårt att hantera dejter i alkohol-sammanhang. Det blir dock bättre med tiden och efter ca 4 år hittar jag min nya kärlek.

Vi har det superbra och jag känner mig trygg och avslappnad. Fram till en kväll. Då han varit ute och druckigt, kommer hem å vi har sex. Under sexets gång går det över till mer analt (vilket är helt nytt för mig) och trots nyfikenheten tappade jag allt intresse och stelna till. Låtsades sova. Efter mycket om och men (två försök från hans sida, även med penis i analen när jag låg med ryggen emot å spelade sovandes) så tog det slut.

Det är mer än ett år sedan nu och han har visat att form av bevis på att det inte kommer hända igen. Å hade det inte varit för mitt ex hade vi inte haft ett problem idag. Men med mitt ex i ryggsäcken så triggade det igång min tidigare känslor, vilket gör att jag mår skit på exakt samma sätt som med mitt ex när min nya kille ska dricka något. Han har hyrt gästlägenhet och sovit på soffan - gjort allt för att jag ska känna mig trygg. Men bara ordet öl får mig att flippa. Till och med nu, när han är bortrest och nämner att han är ute kryper det sig i hela kroppen på mig. Jag vet inte vart jag ska ta vägen och hur jag ska komma ifrån dehär. Vart jag ska börja. Har försökt med terapi utan resultat - men kanske måste ge det ett nytt försök.

Och sitter här ändå och längtar.
Istället för att lägga kraft på mig själv och mitt egna liv fullt ut.
Vi träffas som vänner ett par gånger i veckan och har väldigt trevligt.
Vi är artiga och uppmärksamma och kemin mellan oss är stark.
Vi hat 9 år i bagaget och det har varit mest yttre faktorer som stökat till det för oss.
Men de faktorerna är kvar och inget har egentligen ändrats.
Det är jag som fysiskt förflyttat mig från platsen då vi inte fick till ett bra liv just pga detta.

Varför vill jag inte inse fakta,att det är för svårt och vi kommer att trilla tillbaka till samma mönster.
Där jag förväntar mig förändring och utveckling åt det håll jag vill.
Historien vi har visar tydligt att nä,det sker troligen inte.

Men jag förmår inte ta mig ur det vänteläge jag befinner mig i.
Jag älskar den man jag för några månader sen var klar med.
Livet är inte så lätt..

Sippande skulle det vara..
Kul ändå blenda,med igenkänning.

@Ullabulla ”som en sorts sipprade på smuts”, vilken genialisk beskrivning!
Och intagna var — om än oavsiktligt — ett lika bra ord som upptagna…
Du har en stark förmåga att sätta ord på komplicerade känslor, tack för det ❤️

Upptagna,inte intagna

Att tycka om någon,fast man inte borde.
Att ha knytit an och har svårt att knyta av.
Ett högst mänskligt beteende och säkert också en överlevnadsinstinkt för att inte dö ute på savannen.

Men tänk om vi alla som trillar dit i relationer som inte vill oss väl skulle kunna hitta ett bättre förhållningssätt?
Lyckas klippa ut det goda och strunta i det dåliga,som i en godispåse.
Det går ju inte förstås.
Jag tänker mer på hur vi gjort i alla tider innan dessa lyxår i evolutionen nu kan ägna oss åt.
Välja,välja bort och gå vidare.
Hur mycket av tiden ägnar vi medberoende åt att titta på oss själva?
Hur kul är vi på en skala?
Ständigt bekymrade och intagna av att rätta till problem som inte är våra att fixa.

Tänk om vi blev bättre på att se till det goda som är i människor och bejaka det?
Visst skulle livet bli enklare för oss.

Själv har jag i avsaknad av problem I min absoluta närhet börjat gå igång på allt mindre bekymmer,som en sorts sipprade på smuts.
Måste liksom ner i alla möjliga dypölar för att få anledning att bränna energi.

Så dumt och bortslösat.
Och återigen,ett sorts bevis på att problemet sitter i mig och inte i någon annan.

Kära du! Det första jag tänker är: varför måste du hålla fasaden? Finns det någon du kan anförtro dig till, så att du slipper spela teater? Familj, vänner, arbetskamrater? Bördan är för stor för att bära själv. Som anhörig orkar man inte det och man blir sjuk av stressen till slut. Att vara medberoende är fruktansvärt tungt. Men det finns hjälp att få, bara man vågar be om den. Både för missbrukaren och för en själv.

Jag själv var i din situation för några år sedan och lämnade men tog tillbaka min man som började dricka igen, sen blev jag plötsligt oplanerat gravid och ville inte göra abort men visste att det kommer att bli svårt att få barn med en alkoholist. Det tog mig fem år efter det att avsluta relationen nu med två barn inblandade. Hade jag varit kapabel att välja hade jag gjort slut innan och inte skaffat barn med honom. Även om han nykter är en underbar pappa. Det fanns så mycket med familjelivet jag var tvungen att välja bort och upplever nu att jag är mentalt slut efter alla år med små barn och alkoholism i huset. Om du bara klarar av det. Gör slut för din egen skull, du hinner ännu skaffa barn med någon annan. Om han dessutom visat tecken på att vilja ta i tu med sina alkoholproblem är det också hans enda chans att göra det. Då får du också se om han är kapabel till det.

Ny här, från idag ett försök och ett steg mot hjälp för mig från er andra.
Jag har en sambo (sedan 27 år) som nu sedan ca tre månader tillbaka tagit steget mot ett nyktrare liv. Han är inskriven på beroendecentrum och med i ett forskningsprojekt som ska hjälpa till mot ett ”kontrollerat” drickande..
-går det bra?
-går det mot en förändring?
Lite för tidigt att säga kanske men allt pekar mot ett helt annat håll.
Drickandet har ökat, även om det har varit en period (30dgr) som varit helt vita.
Därutöver ett ständigt flöde, det värsta är alla förolämpningar och misstolkningar.
Min ork och energi är iallafall slut, jag gråter i det tysta och önskar mig allt längre bort.
Jag har ingen att prata med och livet känns ganska meningslöst.
Vi kan inte inte prata med varandra och han säger att det är ” hans ” problem.
När han har sin ”bakfulleperiod” och dricker hela tiden för att ”landa” som han säger och jag är inte på mitt bästa humör då föreslår han oftast att jag ska ta mig ett glas eller en hutt så jag blir lugnare….det värsta är att om jag gör det, vilket jag gör ibland, så hjälper det faktiskt i stunden.
Det jobbigaste är att försöka hålla fasaden mot vänner, barn o barnbarn. Man ska mörka hela tiden och anpassa så att det tex inte kommer någon på besök. Tänka på vad jag säger och hur jag uttrycker mig för att han inte ska missförstå, bli arg och anklaga mig för att ge honom dåligt samvete (vilket sker ganska ofta)
Jag räcker inte till och vet inte vad jag ska ta mig till