Senaste kommentarerna i forumet

Du funderar över hur det kan bli om du skulle separera från din man, hur det skulle bli för barnen när du inte finns där hela tiden - om han kan ta hand om dem på ett bra sätt under sina veckor eller inte. Kanske kan du hitta lite matnyttig information om du läser vidare på den här länken: https://alkoholhjalpen.se/anhorigstodet/faq - det handlar en del om separation och delad vårdnad.
Jag hoppas att du snart ska få svar från flera användare här, som vill beskriva hur det har gått för dem. Ibland får man skriva flera gånger, ge inte upp!
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Heja er. Så starka ni är, och starke lär ni bli, när ni slipper vara med någon som bara vill dricka.
För mig börjar det kännas lugn i själen. Det kommer ni också göra. All styrka till er?

Jag flyttade ut mina saker i Tisdags. Han hörde av sig på kvällen, var full och tyckte allt gått så fort.
Hörde av sig igår och ville veta vad han skulle göra med sakerna som råkat bli kvar (vill självklart ha tillbaka dem, det vet han). Han är jättefull enligt honom själv och vill inte prata då han vet att han inte kommer minnas vad vi pratat om.
Huuur går det att inte se sitt problem när han är ensam hemma, full och flyr från allt?! Hur? Varför ser han det inte? Tvivlen jag haft om att jag kanske överdriver börjar försvinna iaf.

Absolut är det så det ska vara och kännas!!
Det vore en dröm!
Som jag saknat den känslan... Så sorgligt att en glömmer bort sitt eget värde i förtvivlan att ge allt en har för den man älskar.

#Förlorad själ
Fy för alla dessa år som gått, förstår att det måste riva i själen. Alla planer och drömmar en haft tillsammans som nu raseras tycker jag är bland det värsta. Även tanken på att bli ersatt eller utbytt av någon annan som kanske kommer få det där livet om han nu blir nykter och ren. Det skulle vara jag och han för alltid!
Har du någonstans att ta vägen? Hur långt har du kommit i lämnandet?
Vi är grymma och starka!!
Är så glad för detta forum! En vacker dag slipper vi vara såhär starka och bara kan få slappna av i vårt eget trygga rum, längtar! ?

Hej!
Ny här. Hoppas någon kan ge mig lite input. Jag känner mig helt rådvill och ledsen. Igår fick jag veta genom min sons kompis mamma att de tydligen rökt cannabis. Han är 16 år. Verkar sköta skolan ok. Har som jag vet bra vänner men jag vet ju inte allt...
Har inte pratat med min son ännu, ska göra det ikväll tänker jag. Men jag vet inte vad jag ska säga och jag är rädd att han skyller ifrån sig och att vi hamnar i en konflikt i stället för att det blir ett konstruktivt samtal. Har ni tips på hur jag ska säga/göra?
Och vilken hjälp finns att få? Kompisens mamma pratade om att vi bör få våra söner att gå till en mini-maria och lämna urinprov. Bör jag göra det eller vänta och se om detta bara var en tillfällig grej?
Har 1000 frågor men börjar så här.

Tacksam för era tankar!

Min son är som troligen alla med missbruksproblem två personer. En frisk person som är aktiv glad social inresserad av sin omgivning, som ser framåt, känner hopp och som har planer för framtiden. En person som städar och har koll på sina saker även om det finns mer att önska. En person man vill vara tillsammans med, som man blir glad av. Sedan finns den andra som är destruktiv, lever i kaos, orkar inte ens packa upp sin dammsugare, inte sköta sin hygien, mår jättedåligt, är paranoid och ser inga möjligheter i framtiden. Han kommer aldrig att få det han önskar i livet och han kommer alltid att må dåligt och han tror på det verkar det som. Att det beror på hans missbruk att inget hopp finns verkar han inte förstå. Dessa två personer är så olika dom kan bli och för mig är den positiva, konstruktiva personern hans "riktiga" jag. Sedan växlar han mellan dessa personer och vad händer då med oss anhöriga. Hur förhåller man sig till två helt olika personer. Inte konstigt att man mår dåligt och inte har någon aning om hur man ska tänka, vara eller bete sig. Upplever det som att jag själv går sönder och blir även jag två personer, en som känner hopp om framtiden, som ser möjligheter och en som bara ser katastrofer och sen undrar man vad är det för fel på mig. Har läst en del vad ni alla skrivit och ni behöver absolut inte tvivla på er själva, er upplevelse. Alla jag läst om lever eller har levt med en anhörig med allvarliga missbruksproblem. Det är inte oss det är fel på, inte vi som upplever problem som inte finns, men risken är stor att vi blir lika sjuka som personen vi lever med. Vad som jag tycker är märkligt och intressant är att de två personer jag pratar om är så olika man kan bli. Varje gång den positiva, glada och konstruktiva personen försvinner i sitt missbruk upplever jag en stor sorg och saknad, nästan som når någon dör och jag vet inte om jag nånsin får träffa personen jag älskar igen. Det är mycket vi ska uthärda som anhöriga.

Efter att jag bestämt mig för att lämna detta helvete på jorden så har jag börjat granska mitt liv, mående och tankar mkt mera. Hur hamnade jag i det här? Efter 10 års relation hur spårade allt ut? och hur missade jag när det startade? Känner mig lixom ganska förvirrad. Vi har haft 7 fina år tillsammans och 3 rent ut sagt skit år. När min kille blev beroende till drogerna så blev jag beroende till honom. Till att rädda honom, ställa allting till rätta. Till att få tillbaka vårt liv. Jag var tyst som en mus och berättade inte för någon om vår mörka hemlighet. Han kunde sitta och ljuga alla i ansiktet och förespråka om att allt var tiptop. Jag satt brevid och skämmdes även om jag visste att ingen visste sanningen. Ljuga är inte min grej. När jag väl valde att öppna upp och berätta för min pappa om våra problem så var det som om jag kunde tänka mer klart. Bubblan sprack, äntligen. Hur mkt jag än älskar denna människan så älskar jag mig mer och jag förtjänar så mkt bättre. Jag vet det. Jag önskar till framtiden att vi kan ha hittat tillbaka till varandra och att allt kan vara som innan drogerna kom in i bilden. Jag verkligen önsksr det mest av allt. För han är min andra hälft ( i nyktert tillstånd ) ❤

Vi träffas för att dela upp saker. Om två veckor flyttar jag in i min lägenhet. Det går faktiskt över förväntan bra att dela upp sakerna. Vi är sams och vi beter oss som kompisar. Tänkte härom dagen att nu får jag hela tiden träffa den mannen som alla andra träffar. För jag ser honom inte full längre. Han ringer inte ens när han är full. Och han är nu riktigt trevlig. Men jag vet vad jag vill. Och jag vet att han dricker när jag inte ser. Och dit vill jag aldrig mer. Jag har nu fått smak på hur det är att leva ett liv där jag slipper oroa mig för någon som är full. Så skönt.

Bra att du har lämnat och att du tänker på dig och dina barn. Förstår att man lämnar det värsta men att man har en lång bit att gå efter flytten. När hela världen rasar så är det svårt att tänka på sig själv. Man vill ju så hemsk hjälpa nån man älskar. Riktigt tufft för dig fördtår jag men du tycks ha gjort det ända rätta ?

Jag vet att det är tufft. Håller på att lämna efter 10 år. Med drömmar och framtidsplaner som är krossade. Fula ord och nedtryckning av den som säger sig älska en. Bullshit. Så trött på det här livet och jag vill med ha min energi tillbaka. Bra att du inte spenderar fler år på detta. Det går ju som sagt inte att rädda. Dessa missbrukare måste rädda sig själva. Det är inte vårt ansvar eller ligger i vår makt. Ni är så jävla grymma tjejer som kämpar. Ha en bra kväll och skapa er en bra framtid. ? vår framtid ligger i våra händer.

Jag vill nog lämna min man men har svårt att se ett liv utan barnen på halvtid. Samt mest svårt att leva med att inte veta om han missköter dem på sin vecka. Kan ni som gått igenom detta skriva nåt klokt?

Det är ju som sagt både sorgligt och skönt med flera i samma sits. Är ledsen för vår skull, för deras skull också.
Azalea, vi får stöttas här och bolla m varandra och andra. Tror att ju mer man pratar om det, desto klarare kommer vi se.
Nordäng, du har en stor poäng i frågan du skriver. Jag går hos psykolog för att försöka bena ut just det.
All styrka till er!

Jag lever alltså med en man som alltid druckit mycket.
För ungefär två år sedan separerade vi pga detta och han började gå i terapi osv.
Allt blev bättre och jag flyttade tillbaka.
Senaste halvåret har han börjat dricka i smyg.
Jag hittar vintetror och ja, vi har levt ihop i sex år så jag vet hur han är när han är onykter.
Om jag tar upp det blir han eld och lågor.
Nu vågar jag inte ens prata om det längre.
Vi har ett barn tillsammans och så har han två sedan tidigare som bor hos oss varannan vecka.
Jag vill inte att barnen ska behöva ha det så här.
Tidigare har jag försökt sova borta på helgerna för att slippa vara med honom.
Nu har han oregelbundna tider vilket innebär att han jobbar några dagar och sedan är ledig i en vecka.
Det innebär en veckas ångest för mig.
Hur ska jag prata med honom? Få honom att vilja ta hjälp?
Jag har börjat skriva ett brev men tror att det bara skulle göra honom förbannad.
Herregud vilket spretigt inlägg detta blev men jag tror att jag bara behövde spy ur mig allt.

Mitt ex stämde också in på samtliga punkter på narcissism. Han använde också flera former av manipulation. Läste mycket om det när vi var ett par, min Google historik handlade nästa enbart om sånt. Bättre att fundera över varför man själv väljer det livet. För väljer gör man ju. Även om det inte känns så när man är mitt upp i det.

Man ska känna glädje och trygghet i sitt hem och förhållande. Gör man inte det utan har en klump i magen så är det inte rätt.
Din beskrivning var klockren Nordäng67.

Du har så himla rätt.
Jag vet att det kommer ett återfall. Det kan jag vara säker på.
Om inte förr så till januari då hans alkolås tid går ut efter 2 år.
Efter allt som hänt denna sommaren så kommer han nog inte att få sitt körkort tillbaka och det kommer absolut vara en bjässe anledning till att dra igång.
Så imorgon tar jag min lägenhet och sen lurar jag nog lite i vassen och är redo. Ska flytta dit lite saker och preparera lite.
Jag vet att i längden så är det helt rätt men så himla rädd för att bara säga det till honom. Rädd för både ilskan, tiggeriet om att allt ska bli bra igen och att jag ger honom anledningen till flaskan vilket kommer att leda till att han mister jobbet han just börjat på.
Jag vet ju innerst inne att det inte är mitt ansvar men ändå...... fasen så jobbigt.
Tusen tack finaste Blade Runner för att du ändå lappar mig trots att jag är en sån räddhare?
Kram och hoppas att du mår väl och att det går framåt för dig.

För det är dig väl unnat ?

Det är så jobbigt att vara så kluven hela tiden.
Jag vet att min kärlek har ebbat ut och att jag skulle må så mycket bättre själv men att våga ta steget och radera ut allt vi byggt upp med hus och allt känns så svårt.
Hur kan man vara så dum emot sig själv? Hade det gällt en vän i min sits så hade jag önskat att hon lämnat.
Morr, vilken räddhare jag är.
Tänkte idag på att skriva upp en lista på antal dagar han varit onykter per år. Det kanske skulle hjälpa mig.
Jag har prickat i almanacka typ sen 2016 och det är många dagar..........

Till forumet som är helt fantastiskt i att få tillhöra då man kan få mycket stöd.
Det är tråkigt att se hur lika vi är i våra situationer men samtidigt stärkande att man inte är ensam eller att man inbillar sig att man överdriver.
Jag är kvar än i mitt äktenskap men efter 10 år som det har eskalerat efter helfdrickande till vad jag vill säga är en periodare som orsakat många stora drama och stort lidande för hela familjen.
Börjar komma till min gräns nu.
Som sagt varmt välkommen till oss?

Har väl aldrig riktigt tänkt på det innan men efter 10 års konsumtion så här jag märkt att han passar in på alla punkter som narcicisst.
Kan inte riktigt komma ihåg att det var så innan men tänker jag efter så fanns det nog signaler på det då också.
Det är inte lätt att leva jämte en sådan person och man känner sig konstant nedtryckt tycker jag.

Funderar på om alkoholismen föder och göder ett narcissistiskt beteende hos min man eller om han självmedicinerar, att alkoholen intas för att dämpa känslorna i samband med den i sådana fall medfödda narcissismen?

Han kommer högt på narcissism-tester och stämmer in nästintill till punkt och pricka. I min naiva drömvärld är det alkoholen som gjort honom sådan och att han kommer bli kvitt det en vacker dag. Men i verkliga världen misstänker jag starkt att han varit narcissist sen länge och att alkoholen lugnar honom. (Endast HONOM dock, INTE oss runtomkring honom.)

För bra förslag, ska kolla upp vad som finns i min närhet och vad som passar.

För bra förslag, ska kolla upp vad som finns i min närhet och vad som passar.

Tusen tack för ditt svar. Det är såklart oerhört sorgligt att du känner igen dig men också stärkande, att vi är flera. Plus att du faktiskt har lämnat. Strongt! Även om det var han som gjorde "valet" så var du stark och stod på dig. Det är inspirerande.

Ja, superskönt att få skriva av sig och få ta del av andras historier och tankar. Känner mig redan lite stärkt. Tack :-)

Tack Nordäng67 för fina ord?

Lite fel där. Personen som var nykter blev lik personen som var full, skulle det vara.