Senaste kommentarerna i forumet

Jag behöver lite råd när det gäller min släkting som har ett alkoholberoende sedan flera år.
Innan alkoholberoendet uppdagades, så var det tabletter efter en operation som fick hen att bli morfin och opiatberoende. .
Och dessförinnan så var det mat som var hens beroende.
Det har alltid varit väldigt känsligt med att slänga eller göra sig av med saker.
Detta har eskalerat under ca 10 år och är nu ohållbart.
Jag antar att det inte finns mycket hjälp att få från sjukvården, men idag har hen skrivit in sig själv på en beroendeklinik för avgiftning, och jag är så glad över det!
Haken är att där är det stopp på info!
Ingen vet när hen blir ”utsläppt” eller
vad som händer efter detta!

För en som kanske går in och läser.

Känns så fint att läsa det du skrev.
Att du har funnit ett lugn och äntligen kan må väl och bara njuta är dig väl unnat
Bamsekram från Azalea ?

Ja, den tanken har jag föreställt mig många ggr och den verkar befriande! Ångrar nu ikväll att jag inte ringde idag....imorn kanske d är försent!

Tack ?
Kramar till er

Föreställ dig ett liv i lägenheten med dig och barnen. När turbulensen lagt sig och du kommit ut på andra sidan av allt det här svåra. Ett hem utan fyllegräl och oroliga barn. Du förtjänar det. Hoppas du orkar ringa imorgon. Hejar på dig!

Tack, ska försöka ta nya tag imorn....jag ringde gjorde menyval och la på av nån konstig jäkla anledning o blir så sur på mig själv!

Ring på den ?vet att det inte alls är lätt att ta steget. Men å andra sidan har din man tagit alla steg åt dig hittills som lett hit. Utan hans steg i många år hade du inte varit här. Tänker på dig ❤️

Har precis lämnat barnen på fsk...gått runt runt i området o drar mig för att gå hem o möta honom...
Har hittat en lägenhet som jag vill ringa på, vill så gärna ha den. Skulle lösa så många problem men varför är d så jvla svårt för?! Hela mitt inre skakar av rädslan, nervositeten över att d nu är dags för min del....
Gråten är så nära just nu

Jättejobbig situation, men hela ansvaret för din bror kan ju inte du ta och kanske blir det inte bra ändå. Han vistas ju ändå hos din pappa en stor del av tiden om jag förstått det rätt. Undrar om du varit i kontakt med barn och ungdom på soc eller enbart de som jobbar med missbruk. Du har gjort orosanmälningar, men man har på soc inte fattat något beslut om att din pappa ska omhändertas enligt lvm. Det jag blir fundersam på är om den sektionen som jobbar med missbruk inte kontaktat barn och ungdom eftersom din bror lever tillsammans med sin pappa som har missbruksproblem. Det är dom skyldiga att göra. Barn får inte växa upp i hem där det förekommer missbruk. Om din pappa fick veta det kunde det i bästa fall bli en motivation att genomgå behandling för sitt missbruk. Jag tycker du ska göra en anmälan till soc och den sektionen som jobbar med barn. Det finns säkert olika lösningar inte nödvändigtvis att man placerar din bror i familjehem. Det är sista utvägen, men det finns t.ex. kontaktfamiljer och förhoppningsvis fler lösningar. Vet det är inte lätt och förmodligen finns det oro för vad händer då och det vet man ju inte. Ansvaret ligger då hos soc och inte som nu hos dig. Du finns där ju ändå för din bror. När jag läser vad du skriver förefaller det som att du måste göra något så en förändring sker. Alanon är också bra där kan du får stöd och det behöver du säkert för egen del. Det är inte lätt men fundera över vilka alternativ som finns.
Kram och lycka till. Du måste också få ett liv.

Blir på riktigt helt dum i huvudet...så då åker han o en kompis till Sthlm över dagen och hans kompis skriver ett whatsapp att d är nog bra om du lägger barnen innan vi kommer hem...han är jättefull! Alltså va är d för fel på människan????
Han gör mig kräkfärdig! Inte nog med d så har väl hela jvla avloppssystemet gått sönder i huset så nu är d ju inte att ”bara” flytta utan att behöva lägga pengarna på det först för att överhuvudtaget huset ska kunna användas. Är så trött och arg på allt idag på hela förbaskade situationen.
Saken gör inte bättre att den där mannen jag fikat med och pratat med uttryckt ändrade känslor dvs mer än kompiskänslor. Varför?! O varför nu?! Allt på en gång....blä för mitt liv just nu. Förlåt för hemskt tråkigt inlägg

Förstår dig så väl hur du känner.
Jag känner likadant fast jag har inte kommit så långt som du ändå.
Här en lägenhet som jag inte vågar flytta till än. Törs liksom inte ta sista steget för jag är rädd för konsekvenserna det får för honom.
Åh så svårt allt är.
Gläds med dig som flyttat och önskar att du kan må väl. För någonstans är vi ju skyldiga oss själva det och vi är också de enda som kan göra nåt åt det.
Stor kram Azalea

Emotionellt insnord, det är en bra beskrivning!

Jag läste i en psykologisk litteratur om gaslighting, och det förklarar verkligen det som vi anhöriga till en missbrukare är med om.
Dvs. Det vi ser, hör, luktar och känner förnekar alkoholisten och akloholisten vill få det till att det är vi anhöriga som har fel och gör fel. I och med att vi inte får bekräftelse i att vi tolkat världen rätt, så börjar vi misstro vår förmåga att tolka det vi är med om överhuvudtaget. Därav blir vi kvar i relationen till missbrukaren.

Den dag jag började att titta på mig själv utifrån och såg hur mycket tid och engagemang ja la på en make som faktiskt inte själv gjorde ett dyft för att resa sig ur fördärvet, då förstod jag att jag faktiskt måste lägga min tid på något som ger mig något tillbaka.

Så tänker jag till dig som skrev att din make inte är så intresserad av att flytta, ta kontakt med domstolen, bostaden skall ägas av den som har störst behov av den och det har sannolikt du om ni har barn.

Ta hand om er därute!

Usch vad tråkigt att det är likadant för er. Att han väcker honom och blandar in honom i saker barn ska slippa. Eller egentligen ska vi vuxna också slippa det ☹️

Det verkar som att du är på väg att lämna honom på riktigt denna gång?

Jag har nog snarare kommit till en punkt där jag absolut inte kan se mig själv i en relation igen. Det är inte värt det nånsin. Längtar så oerhört efter att bara tänka på mig och barnen. Vill inte anpassa mig efter någon annan alls igen nånsin. Är så trött på det.

Jag har de senaste åren jobbat mycket med mig själv. Så jag har hittat mig själv skulle jag nog säga. Var nog borttappad förut och som resultat av det drack även jag. Men till skillnad från våra män så såg jag faran och bytte riktning i livet. Tror jag hamnade fel mycket pga mitt äktenskap. Har i många år varit osäker på mig själv och haft låg självkänsla men tack och lov inte längre.

Du har yngre barn än vad jag har också och med ett barn som är 1 år (väl?) är man väl lite "lost" i sig själv även i en bra relation skulle jag tro. Man ska hitta tillbaka till sig själv och den man är efter bebistiden. Så kände iaf jag.

Med tiden kommer du hitta dig själv igen och se ditt värde. Att i flera år ta emot den skit din man kastat på dig bryter ju ner. Inte många skulle orka det.

Det här klappa/slå beteendet som våra alkoholiserade män verkar ägna sig åt förvirrar hela ens inre. Ena dagen är man inte vatten värd men nästa dag betyder man allt. Det är psykiskt misshandel som bryter ner oss ☹️ och även våra fina barn bryts ju ner när männen väljer att dra in dem. Det gör mig så arg att min man gjort så att mina barn kan säga saker som att "pappa luktade jättemycket öl. Jag är rädd". Barn ska slippa sånt ☹️☹️

Heja dig och ditt framtida liv. Ett steg i taget ♥️

Tack, fantastiskt att få svar så snabbt och värdefullt att få det av dig som vet och har varit igenom det här själv. Det är inte lätt.

Så skönt ändå att ni kommit överens iallafall om den biten. Jag förstår att du måste ha det sjukt jobbigt speciellt nu när processen med allt detta är igång.
Hur har du tänkt med barnen?

Det sär med att pappan väcker barnet har börjat nu senaste tiden o jag blir så förbaskat arg....han går in o berättar hur lite han älskar mamma o att d är bättre om vi flyttar så pappa får va själv o allt möjligt!

Men eller hur, sen kommer dagen efter o allt är ”normalt” igen....de är kärleksfulla o känns trygga. Dock har dessa känslor sakta men säkert lämnat mig. Även om önskan är kvar så finns inget hopp kvar tyvärr! Så ja, denna mannen jag träffat som jag skrev att jag önskade va min sambo så ja d gör jag....dock vet jag o har i dagens läge realiserat att det aldrig kommer bli så. Men är så osäker som person just nu, vilket är en sån hemsk känsla.

Hur känner du? I dig själv menar jag....är SU en stark person på det sättet eller har du som mig förlorat dig själv en aning?

vi skrev visst samtidigt :-(

Byt nummer till mamma, försök att få henne att flytta med skyddad identitet men få henne framförallt att inse att hjälp bara stjälper.
Bryt kontakten helt !!
Finns inte viljan att förändra sitt liv så kan ni inget göra, tyvärr. Tufft ? Ja !

Att kasta mjuka kuddar framför en beroende när den ramlar får bara en tvärtom-effekt ! Man blir en sk möjliggörare.

Låt han visa att han kan hålla sig nykter och drogfri utan er inblandning så ser ni rätt snart hur det går.

Men ni i övriga familjen måste ta hand om er själva och göra er fria från det ok ni släpar på !

Kram !

inte rätt person att råda men försök ta egen hjälp hos tex Al-anon eller nåt behandlingshem där du bor. På många orter finns hjälp för anhöriga i grupper där det finns folk med samma problem som du har. Du kan inte göra nåt åt din pappas drickande men du kan göra nåt åt din egen situation och för din bror.
Som exempel kan det se ut såhär : https://vardochomsorg.uppsala.se/personligt-stod/socialt-stod/trappan/b…

Fortsätt att skriva här så kommer du att få mer stöd och hjälp !!

Kram !!

Hej. Snart kommer min alkoholiserade bror hem från 6 mån på behandlingshem, den första behandling eller "förvaring" han fått, för han har inte fått några terapisamtal eller något för att gå vidare. Vi anhöriga är väldigt oroliga för hur det blir när han kommer hem. De telefonsamtal vi haft nu under behandlingen avslöjar att han har INTE tänkt sluta dricka, han inser INTE hur många han har sårat, han är INTE beredd att ta ansvar. Han skyller bara ifrån sig. Min bror 38 år är arbetslös, bor ensam, utan sysselsättning, beter sig som en tonåring, har förlorat vårdnaden om sitt eget lilla barn vilket gör honom mer deprimerad, uppgiven, väldigt manipulativ. Han brukade utnyttja våra föräldrar, trakassera dem verbalt, hotfullt, kastande saker, stjälande pengar, visakort, lugnande tabletter osv. Andra gånger låg han i fosterställning på deras soffa, ville ha tröst och grät förtvivlat. Han har dessutom kronisk bukspottskörtelinflammation och är diabetiker. Jag älskar min bror MEN hur ska vi göra när han kommer hem? Under tiden har varit borta har vår pappa tyvärr hastigt avlidit, min bror fick permission och var med på sjukhuset och på begravningen. Jag har personligen tyckt tidigare att det varit bäst för mig att inte ha så mycket kontakt med min bror. Vi anhöriga har verkligen försökt hjälpa i flera år, men min bror är så personlighetsförändrad och envis så inget har fungerat. Hur ska vi göra för att han inte ska börja trakassera vår mamma igen om han börjar dricka direkt, ringa 50 ggr/ dag, utnyttja henne för att få pengar osv.? Vilka regler ska vi sätta upp från början? Jag, mamma och vår andra bror? Vi kanske har en chans att nå fram till honom med våra önskemål och åsikter när han kommer hem och är avgiftad? Förhoppningsvis vill han själv vara nykter. Men ifall han bara börjar om igen med supandet och skumma kompisar och förstör mammas liv så kommer vi inte att orka med det. Hjälp!

Antar att du funderar hur du ska göra ?

När jag skulle åka hem från min behandling så åkte exet samtidigt på sin familjevecka, vi hälsade på varandra på behandlingshemmet, och jag åkte hem till ett tomt hus.
Jag var rädd för att vara ensam för jag visste inte hur jag skulle reagera eftersom jag alltid söp i min ensamhet. Jag kom hem rätt sent på kvällen och var enormt trött och stupade i säng.
Dagen efter gjorde jag det jag fått lära mig : Jag letade upp en aa-grupp i min hemstad och gick dit varje dag efter hemkomsten.

Många många tankar snurrade i min skalle och idag skulle jag nog kanske bäst beskriva min situation som en form av postraumatiskt stressyndrom. Tror inte psykologerna håller med men jag har inget annat sätt att beskriva det på. Men i vilket fall, med facit i handen, så var det nog väldigt bra för mig att få vara ensam och få struktur i mitt liv och i mina tankar. Jag hade också väldigt lite med jobb de första månaderna och det var också skönt. Bit för bit kunde jag bygga upp mitt liv igen utan att nån flåsade mig i nacken.

Min alkoholism och mitt tillfrisknade är helt och hållet mitt ansvar och jag måste ta det ansvaret fullt ut annars är jag snart tillbaka i skiten. Ingen annan kan göra jobbet åt mig.

Ta hand om dig !

Tack så mycket för ditt inlägg. Är precis så som du säger, jag vet egentligen precis vad jag vill och måste göra. Känner ett lugn när jag bor i min lägenhet men så fort jag är hemma i huset vilket jag är väldigt ofta nu för att han inte klarar av barnen själv efter olyckan så slår tankarna igång igen. Fruktansvärt jobbigt. Men jobbar hela tiden mot att säga hejdå. Rädd att han skall falla och må än sämre än han redan gör.

Min pappa som idag är kring 50 snåret, jag över 20 år, är periodare och har alltid varit. Min pappa är världens bästa, goaste, snällaste, roligaste man som är lätt att tycka om. Förutom när han dricker. Vilket han gör varje helg(fre-sö eller fre-mån dygnet runt).
Hur kan någon som är så kärleksfull och hjälpsam vända totalt? Jag är trött in i själen och vet inte vad jag ska göra. Orkar någon hänga med mig en stund här i tråden skulle jag bli så tacksam. Detta är första gången jag berättar för någon utomstående i hopp om att känna mig mindre ensam.

Min mamma som var vår allas solstråle gick bort när jag var barn. Efter det eskalerade pappas missbruk och han blev värre än någonsin. Själv med två barn drack han i veckorna. Han drack sig så där gräsligt full. Hög musik spelades nätterna igenom, han hade ofta dejt med mamma i köket (en uppförstorad bild av henne satte han på en av köksstolarna) och då fick man inte störa "dem". Han glömde ge oss mat och försökte vi fly låste han dörrarna och blev jäkligt arg.
Varje gång han dricker skickar han elaka sms till alla som står honom nära. Nästan alla i hans liv har tagit avstånd från honom förutom jag.
Anledningen till att jag är kvar är för att han fick barn för 5 år sedan med en kvinna som var psykiskt sjuk. Pappa har idag ensam vårdnad och jag är hans enda avlastning vad gäller min lillebror. Jag kan i n t e låta honom ge min lillebrorsa samma uppväxt som han gav mig, men ansvaret är stort och jag är så trött inombords. Varför ska jag vara förälder åt min förälder? Det känns som han tog min uppväxt ifrån mig och nu tar han även min ungvuxna tid. Andra i min ålder reser, umgås med vänner, pluggar osv. Det är inte ett alternativ för mig då min lillebror behöver mig här.
Jag ser framför mig hur allt går åt helvete för lillebror om jag bryter kontakten. Socialtjänsten är inkopplad sedan länge men vi är inte prioriterade. Pappa ljuger så bra så något LVM är inte aktuellt trots att jag orosanmält flera gånger.

Kan någon komma med lite pepp eller kloka råd till en ung uppgiven tös?

Jag tror att ni innerst inne vet vad ni vill göra i alla fall om ni är det minsta som jag. För mig tog det tio år innan jag lämnade.
När allt började spåra ur ordentligt hemma så började jag att läsa här på forumet och gick även igenom hjälpen som man kan få via Alkoholhjälpen. Det var en bra start...att börja fokusera mer på mig och vad jag ville och behövde ha för att må bra.
Efter det blev kaoset än värre hemma med en orosanmälan från skolan och möte med socialtjänsten. Det var då jag började se allt utifrån och verkligen kunde se hur illa barnen for av att leva i kaoset.
Min största oro var hela tiden det att OM jag skulle lämna min alkoholist så skulle barnen vara tvungna att vara med honom utan mig som filter.
Efter mötet med socialen hittade jag en grupp där min son kunde få hjälp och även jag. Hela våren gick vi där en gång i veckan i varsin grupp och det är det bästa jag någonsin har gjort för mig själv. Att träffa andra i samma situation och att få prata med människor som inte dömde mig eller kom med en massa oombedda råd. Jag tror att det var den gruppen som till sist gav mig styrka nog att skilja mig och flytta ifrån pappan till barnen.
Han skärpte sig efter det och höll sig nykter när han hade barnen men för någon vecka sedan spårade det ur igen och nu bor barnen hos mig på heltid. Mina barn är ganska stora, 12 och 15 år och bestämmer själva hur de vill göra.
Det känns som att jag aldrig kommer att bli kvitt min exman och hans drickande men jag känner en oerhörd frihet ändå i att jag slipper uppleva det under samma tak. För att inte tala om stressen jag numera slipper... Jag har en lång väg kvar till att hitta tillbaka till mig själv igen efter alla dessa alkoholist-år men jag är en bra bit på väg och jag känner mig FRI.
Mitt egentliga råd är väl att börja fokusera mer på dig själv och göra sådant som får dig att må bra och som kan ge lite distans. Det är ingen enkel match, men ett steg i taget. Kram till er båda ❤️

Vet inte hur jag ska våga lita på en man el på ngn annan igen. Har bara min far kvar. Han ställer alltid upp.
Min syster har fullt upp med sitt liv.
Har träffat en man på nätet.

Min sambo är periodare. Han är även ganska hypokondrisk och då under de nyktra perioderna. Under våra fyra år har han bla haft dessa "åkommor":

Blod i urin och avföring (var dock helt påhittat) men jag blev såklart väldigt orolig.

Väldiga problem och smärta med prostatan. Han har undersökts och testas 2 ggr för detta, allt är som det ska, han har troligtvis en överaktiv blåsa. Vid ett tillfälle fick han mig till att ringa till sina barns mamma och ljuga och hitta på att han hade såna enorma besvär och mådde så dåligt så att barnen inte kunde komma hit. Istället var han hemma från jobbet och drack konstant i 2 veckor.

Olika sorters cancer. Nämnde han senast idag, jag tycker det är typiska influensasymptom; muskelvärk, trötthet mm.

Hjärtinfarkt (efter en veckas utomlandssemester när han hällt sprit i sig hela tiden), han ville jag skulle ringa ambulans, jag sa att, detta är typiska abstinensbesvär (vilket det också var), efter en lång natt där han hållit på hela tiden och nej vaken så åkte vi till närakuten morgonen därpå, de gjorde EKG mm, allt var normalt, han stank fylla och de tyckte jag att personalen märkte även om de inte sa nåt.

Hjärntumör. Han hade en liten bula i pannan precis under huden. Var hos vårdcentralen och det var såklart inget.
Kraftig artros i armar och händer. Känselbortfall och svaghet. 'Försvann' av sig själv efter några dagar, sen har han aldrig nämnt det mer.

En gång klagade han över ont i tummen och frågade mig om jag tyckte att han skulle gå till vårdcentralen? Då sa jag åt honom att sluta på riktigt och då blev han tyst.

Han klagar över sin onda rygg VARJE dag. Jag säger åt honom att gå till en bra sjukgymnast, kiropraktor, naprapat etc. Då svarar han att det är ingen idé eftersom det ändå inte hjälper. Han har inte ens testat. Nu låtsas jag bara som att jag i te hör när han gnäller över sin rygg.

Listan kan göras lång. Ett tag sprang han på vårdcentralen hela tiden. Han fick också mig att gå dit och skaffa sömntabletter mm som han sen lade beslag på. Jag fixade detta ett tag åt honom för att få lite lugn här hemma men gör det inte mer. Han frågar dock mig fortfarande emellanåt om jag har något mer uttag på recept att hämta ut?
Det har jag inte och även om jag hade det så hade jag inte sagt eller gjort det.

Det märkliga är att han är väldigt manlig i sitt sätt och som person (mest utåt kanske), snygg, vältränad, fina muskler och kropp. Det går liksom inte ihop med hans gnälliga hypokondri. Men det är väl just det som också är ett bevis på att hans beteende inte är helt sunt, det går helt enkelt inte ihop.

Någon som känner igen sig?