Senaste kommentarerna i forumet

Hej och välkommen hit. Känner igen mig i det du skriver. Jag ställde ett ultimatum för min man, numera x-man, bli nykter eller jag lämnar dig. Han valde alkoholen, ja eller om dom nu väljer.....
Det som gjorde att jag till slut lämnade efter 20 år, inte lika illa hela tiden, var just att han blev lika dum och tyken, även när han var nykter. Det liksom flöt ihop. Personen som var full blev lik personen som var full.
Så skönt att kunna skriva här, har hjälp mig otroligt mycket. Så fortsätt skriv. Du kommer få många goda råd och svar på dina frågor.

Jag vet inte om jag gjort rätt här. Men försökte lägga in en trådstart. Jag har nyss reggat mig här. Fru till en alkoholist. Tror jag. Jag vet egentligen alla svar men behöver dem, svart på vitt. Är hans ens alkoholist? Beror hans dumheter på alkoholen? O s v...

Han tar "vinkvällar" som innefattar både vin och starksprit. Dricker inte på dagarna men tar de här s k myskvällarna en till två kvällar sön-tors samt ALLTID på fredagar och lördagar. Hela semestern, hela julledigheten o s v. Jag upplever att han inte blir så direkt elak just när han dricker, snarare mer när han är bakis alternativt har abstinens. Nån som känner igen det? Han är oerhört icke-harmonisk när han vet att han inte kan dricka på kvällen.

Han har ett jobb och dricker aldrig dagtid. Däremot möjliggör jag hans drickande genom att låta honom bestämma att jag måste ta morgonbestyren kring barnen och skjutsa dem o s v de morgnar han inte kan köra bil förrän senare. Jag förstår nu att det är en del i medberoendet som jag har utvecklat. Jag har massor av frågor. Många av dem vet jag nog som sagt svaren på. Men det jag undrar frmst just nu är om någon annan känner igen just det där med att det riktigt dåliga beteender kommer när personen inte är full utan mer när abstinensen slår till?

Jag har massor mer att lära och skriva. De verkliga problemen är mkt större än de jag snuddar vid här. Tack för att ni finns. Skönt att ha hittat detta forum!

Känner igen det där som sammanfattningsvis kan beskrivas som: man vet med hjärnan vad man borde göra men man åker en karusell som av någon anledning är svår att hoppa av. Jobbigt att vara kvar och jobbigt att lämna, en rävsax. Tror du får ett mycket lättare liv om du bor själv med dina barn. Bara att ansvara för två små barn är mycket. Att då ha en vuxen människa som belastar en ytterligare blir en orimlig börda. Kram

Att känna lugnet. Man är starkare än man tror. Var jättestolt över dig själv! Massa kramar

Et lugn har infunnit sig i mig den senaste tiden. Så skönt. Känner sorg ibland men mest lugn. Trodde ju aldrig att jag skulle klara detta, men jag tror jag är på god väg.

Så bra skrivit Nordäng67. Så är det verkligen. Man ska ju få energi från sitt förhållande, inte känna sig uttömd. Efter all sorg över att ha lämnat min man, så börjar det infinna sig ett lugn. Så skönt.

Vilket spännande läge nu när din särbo har bestämt sig för att inte dricka längre och ni har varit på Beroendecentrum tillsammans. Du undrar över vad det finns för stöd för anhöriga och har redan fått bra tips i form av att höra med kommunens anhörigstöd och att kolla upp om det finns Al-anon-möten i närheten där du bor. Jag tänkte passa på att nämna att vi här på Anhörigstödet just nu erbjuder program för anhöriga inom ramen för en studie, läs gärna mer här om du är intresserad: https://alkoholhjalpen.se/anhorigstodet/studien
Hoppas att du hittar något som blir hjälpsamt för dig!
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

att ett förhållande inte ska få en att orka mindre, ge skuggor under ögonen och göra att man tvivlar och känner sorg. "Regnar det" ska man ha känslan av att man "går under samma paraply". Tycker det var så bra skrivet. Din ork och kradt kommer återvända när du tar bort det som stjäl det ifrån dig. Kram

Jag vet att detta är det rätta. Jag vet att jag inte mår bra. Jag vet att det kommer bli bättre.
Jag orkar inte känna såhär något mer.
Jag saknar honom redan och jag saknar sonen.
Och jag vet att detta är själviskt men det skulle göra så ont om han skulle bli nykter och drogfri utan mig, få det livet vi planerade och drömde om med någon annan än mig. Han är min person och kommer alltid att vara.

Kan relatera med svartsjukan, han säger också att den är ett problem men jag är inte den svartsjuka typen och som du skriver har allt sådan som triggat det skett i hans påverkade tillstånd. Vilket skapat en oro när han väl är påverkad.

Just nu vill jag gå runt problemen och försöka hitta en lösning (troligtvis på egen hand) så vi kan fortsätta bygga på det fina vi hade och få han att förstå att jag finns där genom allt bara han erkänner sina problem. Som han inte kommer göra. Men tankarna går i 100 och ändras konstant. Sitter just nu inlåst på jobbtoaletten och försöker andas. Behöver en paus från livet. Orkar ingenting.

När man inser att deras drog är viktigare än man själv och andra nära. Mitt ex reagerade också mest med ilska i början när jag hade lämnat. Enligt honom var min svartsjuka anledningen till vårt avslut. Men jag var och är inte särskilt svartsjuk. Jag reagerade känslomässigt mot saker han gjorde på fyllan: flirtade med andra, skickade sms mm till andra kvinnor. Stå på dig nu och stå upp för dig själv! Det är inte okej att bli behandlad så som du (och jag) har blivit behandlade. Det är inte kärlek utan något ömsesidigt beroende: han av droger och du av "något annat". Vänd fokus till dig själv och utforska vad detta "något annat" är. Det har jag gjort och kommit till många insikter om mig själv. Dom insikterna kommer att hjälpa mig att leva ett annat liv framöver. Massor med kramar och styrka till dig ♥️

Han ringde igår när han va på jobbet, tyckte d va tråkigt att vi ”lämnat” honom under helgen för att hitta på saker själva.....han ville ju faktiskt också vara med! Han ville också hitta på saker med sina barn och inte lämnas åt sitt öde hemma på soffan! Pinsamt säger jah! Inte vill jag eller för den delen vi ha med honom på nåt sånt längre för antingen är han full eller bakis, hur som ingen mysig människa.
Sen kompletterade han med att han också vill att vi ska bli lyckliga, men på nåt sätt har den båten börjat segla ut från hamnen....jag vet inte om jag verkligen vill d! Jah har kommit så pass långt med mig själv nu att frågan om att han skulle eventuellt möjligtvis ändå sluta dricka för att vi ska bli en lycklig familj är svår att offra denna gången för mig denna gången. Allt känns som ett hopplöst fall och d enda oavsett vad ör att gå vidare själv med mina barn, att få starta om och göra rätt.

Just nu känns d som ett fängelse och jag tror min kropp håller på att märka av d. Så många blodsockerfall och nästan små panikångestattacker så där att man känner sig instängd i sin egna kropp har jah inte haft nångång förut som nu! Men jag måste måste måste bita ihop o klara av d hör för barnens skull

Jag tror det blev gjort. Orden bara rann ur min mun och nu kan jag inte få saker osagda. Ligger ensam i ena rummet och har sådan panik i kroppen. Vill bara packa ihop mina saker och dra men har ingen bil så det går inte.
Allt jag försökte förmedla vändes i hans huvud till något helt annat och nu är det som att jag har sagt att han är ett argt jävla pundarfyllo i hans skalle. Jag är inte mycket bättre själv och han är så himla lugn nuförtiden om man jämför med innan.
Jag har PANIK! Kan inte andas! Hur kan saker bli så fel fast en bara vill väl??? Allt är raserat och det finns ingenting att plocka upp. Han verkar inte ens brydd eller ledsen över det som händer. Bara arg över vad jag sagt och det är synd att jag känner så.
Vill bara knäppa med fingrarna och trolla bort allt det onda.
Jag drunknar.

Du undrar hur du förtjänat att ha det som det är, men egentligen vet du ju att du inte förtjänat det. Hur skulle det gå till? Lätt att tänka så när man tycker livet är orättvist det gör jag också, men ingen har förtjänat att leva med en missbrukare/beroende. Lätt att leta fel hos sig själv och att ha skuldkänslor det är vi anhöriga ofta experter på. Hoppas litteraturen du beställt ger dig insikter på behöver. Lycka till !

Så där kände jag också, jag undrade vad alla andra skulle tycka om jag inte klarade att vara ifrån honom. Men jag har hela tiden försökt tänka, vad känner jag, vad vill jag. Första tiden visste jag inte hur jag skulle överleva. Men jag lovar, det går.
Och jag blir ledsen i dag också, men inte så ofta längre. Sen får du väl tänka att bevisar han att han kan bli nykter, så är det ju ingen som säger att det inte kan bli ni.
Jag tycker du ska tänka på dig nu Azalea, du måste också få må bra. Och det är så skönt att slippa handlas med någon som är full. Man blir lugn inom sig. Och jag tror att du klarar det. Gör detta för dig nu?. Kram till dig

Oj oj oj vad jag känner med dig. 7 veckor utan alkohol är bra men tror du verkligen att han kommer klara av att inte falla tillbaka igen och orkar du gå igenom det igen? Jag tänker exakt som du om ”hopp” om återfall som hjälper en att ta nästa steg och bli arg och handlingskraftig. Men alldeles oavsett om han får ett återfall eller inte när det är dags att flytta så får du nu en egen lägenhet som du har all rätt i världen till och som du behöver för att läka och få lite distans. Det kanske känns som du sviker honom och det är klart det för ont och det är okej ! Men om du inte flyttar sviker du dig själv och du är värd lägenheten. Inget kommer ju att hända när du flyttar dit annat än att han antagligen blir arg och får ett återfall som han skyller på dig. Men ett återfall hade kommit även om du stannat kvar. Se det som ett steg mot att vara snäll mot dig själv. Säg att DU behöver detta för att må bra. Tänk att människor med eller utan missbruk separerar precis hela tiden och att världen fortsätter som om inget hänt. Jag förstår att du också är rädd att tappa ansiktet inför omgivningen, det är jag också, men jag troendet är hjärnspöken som försöker hålla oss kvar i det som känns tryggt för att det är vad vi vant oss med även om det är skit.
Kramar till dig
Blade Runner

nåt att använda : https://www.al-anon.se/ ?

Tack för att du frågar Skrållan?
Jag har det rätt oroligt och skäms lite över mig själv.
Fakta är att:
Han har är inne på 7:e nyktra veckan nu.
Jag får nycklarna till lägenheten på onsdag.
Han fick ett jobb idag som är i 2 månader.
Mina känslor:
Sjukt nervös över lägenheten, typ kommer jag ha råd och sånt( vilket jag har egentligen)
Känns hemskt att jag smugit med den bakom ryggen eftersom han inte vet om den.
Känns som jag överger en som har problem, fast tur han har jobb nu lite.
Rädd att jag inte kommer att klara av allt känslomässigt när jag flyttar.
Rädd att tappa ansiktet inför alla fina människor runt mig om jag inte lämnar.

Så jag mår inte toppen just nu. Allt kretsar kring detta och ibland , skäms över att skruva detta, så önskar jag han började supa på onsdag för då hade det blivit så mycket enklare. Att liksom få ett kvitto på att man gör rätt.
Det är så mycket enklare att vara bestämd när jag är förbannad istället som nu när allt låtsas vara som vanligt.
Han har fortfarande inte sökt någon annan hjälp eller stöd förutom antabus, som jag inte har koll på ifall han tar.
Är sjukt stolt över dig Skrållan som fixat det? ( och lite avundsjuk ? )
Stor kram till dig?

Hur går det för dig Azalea?

Jag har lämnat min man efter att jag också ställde ultimatum. Går och pratar med anhörigstödjare som jag sökte genom kommunen, alt socialen. Man har rätt att få detta. Jag tycker det har hjälpt mig enormt eftersom dom har erfarenhet av vad vi anhöriga går igenom. Jag är även med i en grupp nu där vi är flera anhöriga som diskuterar.
AA-möten har jag inte gått på, men det är nog också bra.
Hoppas du hittar något som passar dig, då jag tror att det är bra att även vi får stöd.

Hej

Jag är ny här och funderar lite på det här med anhörigstöd. Vilket är bäst, hur söker ni stöd? Behöver jag ens stöd?
Jag har hängt ihop med min särbo i snart 3 år och jag bor växelvis hos honom dvs när jag inte har mina barn hos mig.

I helgen brakade allt ihop utifrån att jag fick nog och ställde ett ultimatum, mig eller alkoholen.

Utifrån det så har jag varit med på beroendecentrum och min särbo har bestämt sig för att inte dricka mer. Går på Antabus from idag.
Jag dippar lite i tilliten till allt och skulle gärna se att han även går och pratar med ngn om ångest och oro men hur mycket ska jag tjata om det tro?

Sen är det jag som anhörig, vad är bästa stödet för mig? Vad har ni för erfarenheter, ska jag jag vara delaktig och gå på AA anhörigmöten eller finns det andra möten som är bättre eller räcker det med att jag kan prata med ngn som jag har förtroende för om än vän.

Måste vara en härlig känsla att du äger din tid och vilja själv.
Du har gjort ett fantastisk jobb och lyckats med att lämna. Nu har du dig själv att ta hänsyn till bara och tiden att njuta av livet.
Kram i massor till dig Skrållan

Det jag läser in är en väntan från din sida.
En väntan om att han ska sluta dricka,en väntan att han ska vilja åka hem.
Och i det så mår du förstås dåligt och känner dig ej lyssnad till.
Men vad skulle hända om du helt enkelt reste dig upp och sa,nu åker i alla fall jag.
Du får gärna följa med,men annars får du ordna med egen skjuts hem.

Hur skulle det kännas för dig?
Det svåra är ju just som anhörig att acceptera att de inte druckit klart när man själv ser att så är fallet.
Om man har ett alkoholproblem,eller helt enkelt inte riktigt kan sätta stopp när man väl börjat så lyssnar ofta den personen inte.
Då är ju drickandet slut,just när det börjar vara så trevligt..

Vi som skriver härinne har alla olika lång erfarenhet av att leva med eller ifrån en som dricker för mycket.
Vi är i olika stadier av att acceptera läget,eller kämpa med att hitta kraft för att lämna relationen.

Läs runt och ta till dig det som passar dig.
Det brukar vara en hel del aha upplevelser i början när man läser och tar till sig.

Nu har ni kommit till ett beslut och det känns bra för dig, du längtar dit.

Du håller på gränser och är tydlig med att det är drickandet du sätter emot när du står upp för att han får gå när han druckit. Du har också varit ärlig med honom och dig själv. Klokt att du ser att det är hans val att göra förändringen och att du behöver fylla på din egen energi.

Han har möjlighet att få stöd och hjälp och har till viss del tagit emot den nu, ofta tar det tid innan man hittar rätt och det är vanligt att förändringar går lite krokigt samtidigt är det hans resa och att du är tydlig brukar oftast vara hjälpsamt också för den andra. Jättebra.

Fint att du är här skriver och berättar. Hoppas du hittar mycket som blir hjälpsamt!

Varma hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du startade en tråd i sommras och nu är du tillbaka, situationen har förändrats. Din partner har gjort slut och du funderar över hur du ska kunna släppa dina tankar och din oro kring hans val att fortsätta dricka alkohol. Att du funderar över om han dricker mycket nu eller inte är helt normalt, ni har levt tillsammans och såklart går det inte över på en dag. Du skriver att du inte kan berätta sanningen om hur det varit, det låter besvärligt att känna att du inte kan det- trots det gör du det här så ett steg är taget, jättebra! Finns det någon mer plats, person eller liknande där du skulle kunna göra det? Du beskriver också att du önskar att du kunde få lite bukt på din oro och dina tankar kring hans drickande, återigen att skriva och läsa här är ett sätt att göra det på men det finns mer hjälp att få om du vill ha den.

Det finns möjlighet att gå och prata med någon, vända sig till anonyma självhjälpsgrupper eller kanske ringa till Alkohollinjen 020-84 44 48. Vad tror du själv skulle passa dig?

Fortsätt oavsett gärna skriva och läsa här, det låter som att du är medveten om att du behöver lägga mer energi på dig själv. Jättebra att du berättar här så vi kan ge dig stöd.

Varma hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej,
Jag är tillsammans med en underbar man sen 2 år tillbaka och vi bor ihop.
Men när han dricker är han inte lika underbar. Han vet inte sina begränsningar och han blir ofta otrevlig och dryg mot mig.
Vid 3 olika tillfällen på en ganska kort tid har vi blivit ovänner för att jag känner mig tjatig och nonchalerad när han har druckit. Vid alla tillfällena har vi varit bortbjudna och det har varit fri tillgång till alkoholen. Vid ett tillfälle hade jag en väldig mensvärk och det visste han om och han sa att vi inte skulle stanna så länge för han ville att vi skulle ha en mysig kväll i soffan, bara jag och han. Det slutade ändå med att tiden gick och vid flera tillfällen frågade jag om vi inte kunde åka hem och han svarade "snart, jag ska bara dricka upp". Han både drack upp och fyllde på. Jag dricker sällan och är ofta den som kör. Denna kvällen hade även hans föräldrar åkt med oss. När vi senare hamnade i en diskussion så skyllde han på dom och sa att de ville inte åka hem så tidigt. Jag anser att man får anpassa sig efter den som kör om man vill ha skjuts. Två timmar efter att jag frågade första gången åkte vi äntligen.
Andra gången var vi hemma hos en kompis till mig, det var första gången de träffades. Han började ta några öl redan innan vi kom dit. Sen drack han och jag märkte hur han blev allt mer högljudd och hamnade på en annan nivå än de andra. Jag bad honom dricka långsammare, men icke... När jag tyckte att det var dags att åka hem, för vi skulle hämta våran hund hos min syster så sa han ok, "ska bara gå på toaletten" Det tog en bra stund så till slut gick jag o letade efter honom. Då hittade jag honom utanför huset med några andra och de hade bestämt att vi skulle stanna längre. När jag försöker säga emot så är jag den som är tråkig. Senast igår var vi hos ett par vänner och drack kaffe. Jag hade hoppats på att det skulle vara en visit på någon timme, jag hade nämligen dagen innan varit hos läkaren för luftrörskatarr och var inte jättepigg. Men så bjöd de på öl och då visste jag hur det skulle bli. Han kan inte säga nej och han dricker fort och det fylls hela tiden på. När vi hade varit där i 3 timmar började min hosta dra igång ordentligt och jag sa att vi får snart åka hem så jag får ta min medicin. "Absolut" svarar han och fyller på. De satt och rökte vid en köksfläkt men ändå spred sig röken i resten av köket och jag mådde väldigt dåligt av det. "Snälla kan vi åka nu, jag måste ta min medicin" bad jag men han bara ignorerade. Istället började vännerna tjata om att "nä ni ska inte åka hem". Och då är det precis som att han vill inte vara tråkig och säga nej. Ytterligare 3 timmar senare åker vi hem...
När jag försöker prata med honom om det idag när han är nykter så blir han arg och tycker att jag överdriver. Gör jag det? Vet inte hur jag ska agera när det blir så här. Jag brukar inte ha svårt med att säga ifrån men det är helt hopplöst när han är full för han blir så fruktansvärt otrevlig och blir ofta väldigt elak. Nästan alla bråk vi har haft har varit när han är full, så jag försöker att undvika att ta en diskussion med honom då.
Tips, råd på vad jag kan göra?