Senaste kommentarerna i forumet

Jag tror att ni innerst inne vet vad ni vill göra i alla fall om ni är det minsta som jag. För mig tog det tio år innan jag lämnade.
När allt började spåra ur ordentligt hemma så började jag att läsa här på forumet och gick även igenom hjälpen som man kan få via Alkoholhjälpen. Det var en bra start...att börja fokusera mer på mig och vad jag ville och behövde ha för att må bra.
Efter det blev kaoset än värre hemma med en orosanmälan från skolan och möte med socialtjänsten. Det var då jag började se allt utifrån och verkligen kunde se hur illa barnen for av att leva i kaoset.
Min största oro var hela tiden det att OM jag skulle lämna min alkoholist så skulle barnen vara tvungna att vara med honom utan mig som filter.
Efter mötet med socialen hittade jag en grupp där min son kunde få hjälp och även jag. Hela våren gick vi där en gång i veckan i varsin grupp och det är det bästa jag någonsin har gjort för mig själv. Att träffa andra i samma situation och att få prata med människor som inte dömde mig eller kom med en massa oombedda råd. Jag tror att det var den gruppen som till sist gav mig styrka nog att skilja mig och flytta ifrån pappan till barnen.
Han skärpte sig efter det och höll sig nykter när han hade barnen men för någon vecka sedan spårade det ur igen och nu bor barnen hos mig på heltid. Mina barn är ganska stora, 12 och 15 år och bestämmer själva hur de vill göra.
Det känns som att jag aldrig kommer att bli kvitt min exman och hans drickande men jag känner en oerhörd frihet ändå i att jag slipper uppleva det under samma tak. För att inte tala om stressen jag numera slipper... Jag har en lång väg kvar till att hitta tillbaka till mig själv igen efter alla dessa alkoholist-år men jag är en bra bit på väg och jag känner mig FRI.
Mitt egentliga råd är väl att börja fokusera mer på dig själv och göra sådant som får dig att må bra och som kan ge lite distans. Det är ingen enkel match, men ett steg i taget. Kram till er båda ❤️

Vet inte hur jag ska våga lita på en man el på ngn annan igen. Har bara min far kvar. Han ställer alltid upp.
Min syster har fullt upp med sitt liv.
Har träffat en man på nätet.

Min sambo är periodare. Han är även ganska hypokondrisk och då under de nyktra perioderna. Under våra fyra år har han bla haft dessa "åkommor":

Blod i urin och avföring (var dock helt påhittat) men jag blev såklart väldigt orolig.

Väldiga problem och smärta med prostatan. Han har undersökts och testas 2 ggr för detta, allt är som det ska, han har troligtvis en överaktiv blåsa. Vid ett tillfälle fick han mig till att ringa till sina barns mamma och ljuga och hitta på att han hade såna enorma besvär och mådde så dåligt så att barnen inte kunde komma hit. Istället var han hemma från jobbet och drack konstant i 2 veckor.

Olika sorters cancer. Nämnde han senast idag, jag tycker det är typiska influensasymptom; muskelvärk, trötthet mm.

Hjärtinfarkt (efter en veckas utomlandssemester när han hällt sprit i sig hela tiden), han ville jag skulle ringa ambulans, jag sa att, detta är typiska abstinensbesvär (vilket det också var), efter en lång natt där han hållit på hela tiden och nej vaken så åkte vi till närakuten morgonen därpå, de gjorde EKG mm, allt var normalt, han stank fylla och de tyckte jag att personalen märkte även om de inte sa nåt.

Hjärntumör. Han hade en liten bula i pannan precis under huden. Var hos vårdcentralen och det var såklart inget.
Kraftig artros i armar och händer. Känselbortfall och svaghet. 'Försvann' av sig själv efter några dagar, sen har han aldrig nämnt det mer.

En gång klagade han över ont i tummen och frågade mig om jag tyckte att han skulle gå till vårdcentralen? Då sa jag åt honom att sluta på riktigt och då blev han tyst.

Han klagar över sin onda rygg VARJE dag. Jag säger åt honom att gå till en bra sjukgymnast, kiropraktor, naprapat etc. Då svarar han att det är ingen idé eftersom det ändå inte hjälper. Han har inte ens testat. Nu låtsas jag bara som att jag i te hör när han gnäller över sin rygg.

Listan kan göras lång. Ett tag sprang han på vårdcentralen hela tiden. Han fick också mig att gå dit och skaffa sömntabletter mm som han sen lade beslag på. Jag fixade detta ett tag åt honom för att få lite lugn här hemma men gör det inte mer. Han frågar dock mig fortfarande emellanåt om jag har något mer uttag på recept att hämta ut?
Det har jag inte och även om jag hade det så hade jag inte sagt eller gjort det.

Det märkliga är att han är väldigt manlig i sitt sätt och som person (mest utåt kanske), snygg, vältränad, fina muskler och kropp. Det går liksom inte ihop med hans gnälliga hypokondri. Men det är väl just det som också är ett bevis på att hans beteende inte är helt sunt, det går helt enkelt inte ihop.

Någon som känner igen sig?

Vi blir experter på att dölja, mörka och släta över. På alla sätt. Jag har verkligen ingen att prata med. Eller jo, egentligen flera stycken men dom hade samtliga (garanterat!) polisanmält och gjort allt vad de kunnat för att ta mig från honom. Jag vågar inte ens tänka på vad min pappa hade gjort om han hade vetat. Oj, oj, oj.... Därför förblir jag tyst, låtsas, döljer och kapslar allt inom mig.

Helgen är nykter här så här långt. Han är gullig och kärleksfull och vill att vi ska umgås. Jag stod i köket för en stund sen och laddad kaffebryggaren. Tittade ner på golvet och återupplevde ett tillfälle när jag låg precis där och det han gjorde med mig då. Helt overkligt. Nu är vi på gå gång att flytta. Sälja vår jävla (ursäkta) lägenhet, som jag hatar pga allt som hänt här, och flytta ut på landet i närheten av mitt föräldrahem. Ska bli så otroligt skönt!

Då kan han heller inte få för sig vissa saker på fyllan (som han får ibland), tex att gå ut sent eller mitt i natten för att köpa cigg eller öl på den dygnetruntöppna macken i närheten...

Önskar dig en fin, lugn och vilsam helg ?

Ja visst kan man bli chockad själv när man ser sitt liv utifrån liksom.. Allt vi gått igenom och normaliserat. Men innerst inne vet vi ju att det inte alls är normalt. Men det är ju en överlevnadsstrategi när man är mitt i det. För att orka med så förtränger man och förklarar och slätar över. Tillsist vet jag ibland inte om jag bara överdriver de gånger jag fått nog liksom. Men sanningen är ju att det är alla andra gånger jag "underdriver".

Väldigt många av dina inlägg hade jag kunnat skriva. Hur mannen kan vilja rädda allt och ändra sig men likväl börja dricka en dag senare?!

Mina barn går i lågstadiet båda två. Och de verkar ha blivit tillräckligt stora för att deras pappa ska tycka (i fyllan) att det är okej att väcka dem och prata illa om mig och min familj. Det är därför jag vill skiljas. Men jag sa att om han slutar dricka helt kan vi försöka igen. Men i hans bakfylla och ilska så skyndade han till och med på hela processen. Skrev på pappren och postade dem. Så nu är det betänketid på 6 månader (snart har en månad passerat).

Det är en jobbig period nu men tänker jag tillbaka så är ett liv med en aktiv alkoholist ohållbart.

Läste att du träffat en man och fått känna hur det är att möta en man utan alkoholproblem. Men att du önskar det var din sambo du fick uppleva det med. Jag förstår dig så väl!! Det finns ju alltid den drömmen inom oss och en tro på att det livet ligger och väntar. Men frågan är hur länge man ska vänta och såras. 15 år till? ☹️

Din son påverkas negativt också skrev du. Jag tror att när vår egen kraft svajar och vi är så fast i vårt beteende att trycka ner våra känslor och inte ta oss själva på allvar så kan det hjälpa att titta på barnen utifrån hur de påverkas.

Tills nyligen stannade jag med min man för barnens skull och hade kunnat göra det hur länge som helst. För deras skull. Men nu när de mår illa av hans beteende så måste jag skiljas tidigare än vad jag planerat.

Det är en stor sorg att ge upp sitt förhållande med den man bildat familj med. Det var ju inte planen när man startade sitt liv ihop. Men tar det slut är det faktiskt inte vårat fel. För vi kan inte sluta dricka åt dem.

Justja. Jag ska bo kvar i vårt hem och mannen hitta lägenhet. Jag behövde inte kräva det utan han vill ha nåt mindre och billigare.

Hoppas jag inte skriver som om jag vet vad jag håller på med eller är ute på andra sidan. Tyvärr är jag fortfarande fast i detta ett tag till och jag genomlider fortfarande min mans nattliga bråk och fylla regelbundet. Han dricker fortfarande och påverkar oss oerhört negativt. På ett sätt bra att bli ännu mer säker på att separation är rätt men också slitande. För jag orkar inte mer. Är så själsligt trött och av all inhållen gråt känner jag mig ofta alldeles febrig ☹️

Men det är nästan värre när de är snälla och kärleksfulla? För då kommer hoppet fram. Falskt hopp är det för det mesta.

Hoppas jag inte skrev för långt. Och hoppas du får en fin helg ?

Läser mitt första inlägg här. Då känner jag mig stolt över hur långt jag kommit på min väg. Det känns ensamt ibland, men så lugnt och skönt det är inombords. Jag går här och pysslar och gör fint i min lägenhet. Så roligt. Bara min lägenhet.
När jag träffar mannen ibland, så känner jag mig stark. Stark att bestämma själv vad jag vill. En annorlunda känsla.
Kampen fortsätter, men nu för mig.

På att försöka gömma undan känslorna. Ren överlevnad för sig själv och sen vill man inte blanda in alla människor runt omkring heller.
Jag har förmånen att många vet men jag försöker ändå vara den gamla glada versionen av mig själv när jag är med folk. Känns ibland som man lever ett dubbelliv.
Hoppas du kan få en fin helg?Kram

På att försöka gömma undan känslorna. Ren överlevnad för sig själv och sen vill man inte blanda in alla människor runt omkring heller.
Jag har förmånen att många vet men jag försöker ändå vara den gamla glada versionen av mig själv när jag är med folk. Känns ibland som man lever ett dubbelliv.
Hoppas du kan få en fin helg?Kram

Så himla starkt av dig att begära skilsmässa och tack för att du velat o orkat läsa min tråd.

När jag själv läser blir jag deprimerad och arg över hur en människa kan låta sig behandlas på det där sättet.....sen kommer jag på att d va ju faktiskt jag, mina enbart mina ord o h nej inte känns det lättare för det.

Hur gamla är sina barn?
Har du hittat lägenhet?
Har du visat skilsmässopappren för mannen?

Tycker du har helt rätt som du tänker. Det kommer någonstans ifrån och gör det inte det så är ju detta en anledning att sluta dricka. Uppenbarligen har ju alkoholen varit ett bekymmer under lång tid. Så snabbt det går att rasera ett förtroende och så lång tid det tar att bygga upp det igen.

Min bonuspappa har väl alltid kunnat dricka ordentligt och mamma har flera gånger sagt att det blivit en "blöt helg" för honom. Jag har också märkt av det men kanske inte tänkt att det kan vara ett beroende. Om jag och min man blivit bjudna på middag hos dem och han druckit för mycket har jag visserligen känt mig obekväm och lite besvärad men det kan definitivt vara värre, han blir mest kärleksfull och mer extrovert än vad jag är van vid. Sedan jag fick barn för några år sedan har vi ändå varit närmare än någonsin och jag har haft bättre kontakt med honom än min biologiska pappa.

Nyligen var min bonuspappa på en weekend med ett gäng kompisar och ringer mig via Facetime (videosamtal) på natten runt 1. Jag är vaken så jag svarar och märker att han är full men det blir ändå ett "vanligt" samtal. Till sist så säger han till mig:
"Skulle du göra allt för mig? Det här stannar väl mellan oss? Kan inte du visa mig dina bröst? "

På en kväll lyckas han förstöra så mycket och får mig att må fruktansvärt dåligt. Dagen efter så minns han tydligen ingenting och det finns folk i min närhet som säger att han aldrig skulle gjort så om han inte druckit så mycket. Men spelar det verkligen någon roll? Han mår jättedåligt och förstår inte hur han kunde göra så mot sin (bonus)dotter.

Jag brottas väldigt mycket med var det här kommer ifrån. Jag har alltid trott och vad jag kan läsa mig till så släpper alkoholen på hämningarna så att detta inte skulle komma någonstans ifrån känns väldigt avlägset. Tänk om han har haft ohälsosamt intresse av mig under längre tid och det bara råkade komma fram nu pga fullständig överkonsumering av alkohol? Varför skulle det här annars hända..
Hur kan man lita på någon efter något sånt här?

Om någon har några råd eller varit i liknande situationer skulle jag bli tacksam för en kommentar.

Mitt råd till dig är att du gör en anmälan till socialen och gör den inte anonymt. Be att få boka en tid för samtal med en socialsekreterare för att berätta hur dina syskon har det. Berätta även att du är beredd att hjälpa till så gott du kan, men att dom inte kan bo hos dig. Barn får inte leva under de omständigheter du beskriver och socialen är skyldiga att agera på något sätt. I onödan placerar man inte barn i någon annan familj och man försöker ju helst lösa det på annat sätt. Kanske i bästa fall skulle din mamma erkänna sitt missbruk och ta emot hjälp om hon inser att hon riskerar att mista vårdnaden om sina barn. Tycker inte du ska prata med din mamma om hon är onykter. Inte meningsfullt och inget man som anhörig mår bra av. Du och dina syskon är det viktigaste just nu. Var själv på en anhörigvecka och fick lära mig något jag haft nytta av . Tre frågor man ska ställa sig när man som anhörig inte vet hur man ska hantera en situation. Vill jag det här? Kan jag det och slutligen är det bra för mig? Det är att ta hand om sig och det är du värd. Alanon har du fårr förslag och det är också bra.

Hej Sofia,
Tack för ditt råd. Jag har numret till Kvinnofridslinjen. Har varit på väg att ringa flera gånger. Men, nej inte gjort det. Så blir det lugnt en period, jag förtränger och tänker inte på det. Lever på det ett tag. Det går det runt på det sättet liksom. Dysfunktionellt, absolut. Jag har dessutom självskadebeteende och göra våld på och skada sig själv kan man göra på många olika sätt. Tyvärr.
Kram Katia

Hej nykteristen..

Jag har läst igenom i princip hela din tråd idag. Känner igen mig i så oerhört mycket av det du skriver.

Att man fått nog av allt men samtidigt känner att steget till att separera är så tungt. Jag har funderat i flera år och nu skickat in skilsmässoansökan. Men kastas ändå mellan sorgen över den kraschade kärleken och drömmen om en partner för livet och förhoppningar om ett lugnt liv utan alkohol.

Men visst tar processen lång tid? Man har ju lärt sig att släta över allt och trycka ner sina känslor så lång tid. Så att lära om tar tid. Att bearbeta idén om att lämna någon man älskar...

Jag har också två barn med min man. Barn som nu också har dragits in i fyllegräl och vuxenbråk på ett sätt som inte är okej och som ledde till skilsmässoansökan.

Jag drack förut också (inte på långa vägar på det sätt som våra män) men slutade helt och hållet för 2 år och 8 månader sedan. Så jag vet att man kan sluta om man vill.

Vill bara säga att jag känner med dig. Och att jag hoppas du blir fri. Ser att din tråd startades för ett par år sedan och han har inte slutat än. Du har verkligen försökt. Samma med mig. Väntar på att sanningen ska slå min man i huvudet men det verkar inte ens ske trots att jag vill separera nu. Alkoholen är för stark för vissa ☹️☹️

Kram till dig från en annan mamma med samma bekymmer

Hej Arvlin,
Jag förstår att du har det jobbigt när jag läser vad du skrivit. Att du skrivit här på forumet betyder att du vill ha hjälp i din situation och jag hoppas att rådgivarna också läser ditt inlägg och kan svara.
Det finns ett telefonnummer så du kan också ringa alkohollinjen och prata.
Lös mer här: https://www.alkohollinjen.se/

Vet inte hur gammal du är men om du går i skolan undrar jag om det finns någon lärare, skolsköterska eller annan vuxen du kan berätta för?.
Du behöver inte skämmas för att berätta, det som händer är inte ditt fel och du behöver få känns dig trygg och få lugn och ro hemma. Har du någon kompis eller annan släkting att prata med?
Det kan kännas skönt när man väl orkar berätta.
Vänliga hälsningar

Hej Azalea och Katia! Vad fint att ni har hittat varandra här och insett att ni båda har med er erfarenheter av våldsamheter på fyllan. Skriv gärna mer här, om ni vill. Det är något som drabbar alldeles för många, tyvärr. Du, Katia, har haft svårt att våga prata med någon om det du har varit med om, att berätta det för terapeuten du träffade kändes surrealistiskt och för jobbigt för dig, så du avbröt kontakten. En tanke som jag får är ifall det skulle kännas lättare att prata med någon över telefon, där möjligheten också finns att vara anonym? Jag funderar på om det kan vara till hjälp att testa ett samtal till Kvinnofridslinjen på 020-50 50 50? De har lång erfarenhet och kan även hjälpa till med att hänvisa vidare. Det är gratis att ringa och syns inte på telefonräkningen. Det är bara en idé.
Med hopp om en lugn och behaglig helg till er!
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

vanlig man skulle vilja ha dig! Du är ju helt vanlig eller förresten en helt vanlig människa som skaffat sig extra mycket styrka. MEN jag tror man behöver jobba med sig själv först. Allt börjar ju inom en själv. Man blir som smittad när man lever i närheten av sjukdom. Tror det är viktigt att göra sig av med "smittan". Känns också lite som om man har blivit bestulen på sin personlighet, man har varit någon annan under en längre tid. Att hitta tillbaka till sig själv tar tid. Packa upp bagaget brukar det väl kallas. Först nu börjar jag känna att jag faktiskt förtjänar en riktigt bra man. Kände precis som du: vill verkligen en helt vanlig man ha mig. Du förtjänar det bästa av allt i livet! Nu ska du bara känna det själv också. Kram till dig

Samlad och kontrollerad. Så beskrev terapeuten mig, som jag träffade. Det stämmer väldigt väl. Vissa stunder känns det som att jag ska gå sönder inuti av besvikelse, ilska och sorg. Och lika ofta mår jag så dåligt att jag inte vet vad jag ska ta vägen. Så sover jag en natt (försöker), gråter när ingen ser och hör. Det blir en ny dag och så tar man nya tag. Men det gör så otroligt ont.
Kram, kram

Tack för dom orden. Det värmer ❤

Det är inte lätt att ta in allt som hänt och jag tror att vi skjuter bort det som hänt så vi glömmer. Det är nog ett sätt för oss att överleva och inte bli galna . Typ ett skydd som hjärnan använder för att vi ska klara av det.
Di skrev att han kunde vara våldsam, min man har har också gjort en del saker och varit fruktansvärt elak.
Sånt är svårt att glömma under de nyktra perioderna.
Jag satte mig och skrev ner de stora sakerna som hänt och det blev ingen rolig läsning precis.
Jag har som tur är vänner som jag kan prata med fast de värsta sakerna säger man ju inte, de känns så jobbigt att göra det både för mig och för dem.
Använd oss här på forumet när du behöver lätta ditt hjärta om hur du mår. Vi finns här och vi är inte ensamma.
Stor kram till dig?Azalea

Ibland är d skönt med en paus mitt i allt, d fick jag i två veckor ungefär! Vi är tillbaka på Tura ett såklart med smygsupandet. Jag är bortkopplad, jag känner mig känslomässigt bortkopplad och har gjort ett bra tag nu. Det gäller liksom att ta d där sista klivet till frihet inte bara psykiskt utan även fysiskt. Att d ska va så jäkla svårt.
Jag gjorde nåt idag, Jag träffade en man som jag haft kontakt med en längre tid. Han vet om min ”problematik” som finns hemma....det va på nåt sätt så härligt att prata med en man som är ”vanlig” som inte har ett missbruk. Jag fick se en glimt av en person som jag vill umgås med, en person jag nångång i framtiden kan se mig med. Samtidigt gör det så in i helskotta ont i mig att d inte är med min sambo...d ör ju egentligen han som jag vill ska va den personen, den mannen som sitter på andra sidan bordet av mig och där vi löser värdsliga problem ihop...där vi är öppna, glada, sprudlande och avslappnade ihop med en kopp kaffe.inte han i garaget med en öl o cigg o jag sittandes i soffan med en the medans barnen sover..... Men för att återgå, det va en häftig känsla samtidigt som jag även tvekar på mig själv som kvinna. När jag sitter där, tänker jag...varför skulle en sån här man vilja ha en sån som mig? En person som levt känslokallt med en missbrukare i så många år. Jag som inte varit intim med nån på 2 år, hur ska en vanlig man vilja ha mig? Men jag längtar kanske efter nåt obegripligt.

Samma här! Han har sårat mig så oerhört många gånger under dessa fyra år. När jag tänker på det är det faktiskt svårt att förstå att ta in. Tyvärr blir han lätt hårdhänt och våldsam när han dricker. Ingen vet såklart något om det här. Jag har ingen jag kan prata med om detta. Träffade en terapeut ett tag i våras. Kändes bra men känslan att höra mig själv säga och berätta det jag gjorde till henne blev för surrealistisk så jag avbröt vår kontakt efter några gånger. Jag orkade inte mer. Stor kram till dej!

Nej du har inte förtjänat det och jag är helt säker på att du gjort allt och lite till i din makt som förälder. När barnen blir vuxna måste de stå på egna ben och jag förstår det gör ont när din son valt eller hamnat i det liv han lever. Klart du är frustrerad men skam ska du inte känna! Ville skicka dig omtanke och en kram och jag hoppas verkligen din son på något sätt kunde komma till insikt om att ta emot den hjälp och det stöd som finns så hans liv kunde ta en bättre riktning!

Det är just så. All go känsla och glädje bara tinnar av när man kommer hem och känner lukten eller ibland bara vibbarna i luften när man öppnar dörren.
Så istället för att berätta om allt roligt som hänt behöva starta upp oron och besvikelsen igen är tungt.
Hoppas ändå att du hade det härligt på din tjej helg

Även om jag inte önskar att ni ska ha samma frustration känns det ändå skönt att inte vara ensam i sina reaktioner. Ska kolla upp boken.