Senaste kommentarerna i forumet

Det kan jag göra nu när du säger det.
Det kan vara en idé att göra nåt vid huset eller trädgården t.ex. Det är full fart och Inger annat går stora när han planerat in att göra sin grej.
Likadant så fullföljer han alltid det han startat. Börjar han måla ett rum så är han igång varje ledig minut sent in på natten.
Det har hänt att vi sagt att det rummet som vi ska fixa gör inget om det tar lång tid, vi gör lite då och då.......slutade med att jag gick på hörntänderna....så trött var jag för det blev dom vanligt fullt på.

Tack MM, har aldrig fattat att det kan vara mani det handlar om.
Hoppas du har en fin kväll i höstrusket?

Först och främst en anmälan till socialförvaltningen. Din vän utsätter sin hälsa för allvarlig fara och även läkaren kan bekräfta detta. Dåliga levervärden är ju en följd av hennes drickande. Inkommer det en anmälan är det socialförvaltningens ansvar att se till att hon får den hjälp hon behöver. Då kan du släppa det. En anmälan kan göras anonymt om man så vill.

Min son har allvarliga missbruksproblem. Använder samtliga narkotikapreparat och i dagsläget även alkohol i stort sätt dagligen. Lever i misär, en skitig knarkkvart. Ser för djävligt ut helt enkelt. Äter väl någon färdig rätt ibland. Min son har genomgått mängder med behandling så där brister det inte. Han har dessutom allt stöd man kan få. Det handlar helt och hållet om att han själv måste ta ställning till hur han vill leva sitt liv. Det är så fruktansvärt plågsamt att se hur han lever, hur åren går och hur möjligheterna att få ett liv hela tiden minskar som jag ser det.

Känner mig så misslyckad som förälder trots att jag kämpat så otroligt mycket och verkligen gjort allt för att min son ska få ett bra liv. Han har flera diagnoser och har haft problem under hela sin uppväxt. Jag känner skam för mitt misslyckande som förälder. Skäms när jag möter gamla arbetskamrater, människor som vet hur det är, som träffar honom och ser hur dåligt han mår och hur totalt ointreresserad han är av sitt yttre. Jag skäms och det är mycket mycker smärtsamt att höra mina vänners berättelse om sina barn, allt dom gör, hur duktiga dom är, berömmet dom får osv. Jag får aldrig känna att min son gör något som är bra, får inget beröm för min son och jag känner mig alltid i underläge, det är så plågsamt och tillsammans med skammen bär jag på en enorm sorg och en desperat önskan ska det aldrig ta slut. Har jag förtjänat det här? Inte konstigt man isolerar sig. Är kanske självömkan men så här känns det.

Att den närmaste relationen man har är ju oftast med sin partner,på gott och ont.
Och då sätter de också lite stämpel på en själv.
Som jag beskrev hur det var för mig.
Var han i dett dåligt läge så var jag det också.
Just för att jag lät mig påverkas alldeles för mycket.

Jag ägade mig åt en massa flyktbeteenden för jag ville inget annat än att han skulle förstå,dvs sluta dricka.

Jag såg inte att jag samtidigt grävde ned mig själv och mina egna förmågor.
Kunde inte han,så kunde per automatik inte jag.

Det ideala,att man älskar varandra och ger varandra frihet att leva ett liv utanför relationen där man fyller på energi med vänner,hobbys eller vad det nu kan vara är ju såklart det bästa.

Alla förstår sig på gurus säger är ju att det är dit man ska sträva.
Men i detta strävande så står man kanske lite ensam och frågande,men min partner då?

Dvs om man själv lyckas slita sig loss och rikta sig utåt mot något friskare så känner man sig som en svikare.
Bättre att sitta kvar inne i grottan och må lite halvtjyvens.
Det är säkert alldeles för bra därute,det klarar jag nog inte.

Så tänkte jag på allvar,jag var rädd för allt.
Nu lever jag ett bättre liv,om än med fortsatta svårigheter med mig själv pga mitt medberoende.

Jag behöver höra till,knyta an för att känna mig viktig.
Kanske en narcisissistisk läggning,eller bara osäker.

Så jag menar inte att alla segrar är vunna om du klarar att bryta.

Men om jag förstår det rätt så är du ganska ung.

Satsa på att se vad det bästa av Troja kan ge dig.
Ge honom så lite som möjligt om du inte klarar att bryta.

Sakta men säkert så byggde i alla fall jag på min egen cirkel där jag styrde och bestämde över mig själv.
Skapade mig ett alldeles eget fordon där jag satt bakom ratten.

Så lycka till Troja,du klarar det :-)

Fortfarande svårt ge råd till andra men jag berättar lite om min erfarenhet. Tyvärr valde jag under en tid alkoholen som ett bedövningsmedel. Inte nu längre men jag har gjort det. Jag har aldrig, aldrig någonsin svikit som förälder och jag har dessutom erfarenhet av att min pappa var periodare i att konsumera alkohol och missköta sig som förälder. Jag har även erfarenhet av en frånvarande pappa (utan alkoholproblem) till våra gemensamma barn ända sedan de var små.
Jag värnade om mitt privatliv, utanför strul med alkohol och annat. Alla kontakter jag har haft med familjerätt, advokat eller försäkringskassan har jag bett att få skriftlig underlag från. Dels för att se att vi talat om samma sak, d v s förstått varandra och dels för att ha ett underlag om det blir strul. Jag valde även att ha två telefonnummer. Ett som vart min privata för vänner mm och ett annat nummer som jag kunde stänga av ljudet på och känna ro när jag behövde. Jag har aldrig kapat kontakten och jag har alltid ringt upp om meddelande har lämnats.
När någon har alkoholproblem så får man inget tillbaka, så länge problematiken kvarstår. Alkoholen kommer först, sen alkoholen och någonstans personen själv och sist övriga. I ert fall kommer verkar det ändå som att er gemensamma son är viktig (i olika omfattning) för er båda. När jag reglerade allt, underhåll via Försäkringskassa men även extra vi dom i Tingsrätten och efter Familjerådgivning som inte gav mer till barnen men jag blev mer klar över mina ställningstagande så vart det bättre. Jag vart lugnare. Finns hot med i bilden så är det ännu viktigare tror jag att du får prata med någon och ta reda på hur du ska gå vidare. Familjerådgivningen som jag var på fanns under kommun och de förde ingen journal men jag fick prata av mig. Kanske finns det fortfarande?
Ingen av er kommer att må bra utan att gå vidare med detta och löften måste man ta ställning till. Hur många löften är OK och när är gränsen nådd? Jag kunde inte lita på min pappa och det tog jag tidigt ställning till och så var det med det. Alla är inte så, vissa människor klarar av att ändra på sig men under tiden detta pågår behöver man bli stark själv. Kan du inte ringa runt och hitta någon annan där ni föräldrar tillsammans gör upp ett samarbetsavtal? Att pappan lyssnar och förstår att det inte är ok att bete sig hur som helst och att du då kommer bli tvungen gå vidare med en anmälan. Att han förstår att han har ett val. Familjerådgivning utanför soc eller en annan handläggare på soc? Familjerätten? Koppla in andra som avlastar dig.

Ullabulla
Jag känner inget påhopp alls. Bara kloka ord och bra råd.

Vet du? Du skrev att det va omöjligt för dig att få fram dig! Att om jag startar en tråd där han inte får nämnas så blev jag tom i mig ?

Jag har nog också suddats ut.
Och ja, jag har haft en traumatisk uppväxt,vill inte gå in mer på det här.

Dålig självkänsla har jag och haft både sämre och bättre i perioder. Nu är den någonstans där jag inte riktigt får tag på den.

Har ställt många frågor till mig själv varför jag inte bara bryter... tror det har med att jag får för mig att det är mig det är fel på, för känslig, tänker för mycket, är för hård mot honom mm... alla bråkar, du får det inte bättre med någon annan. Han känner dig så väl, och du honom osv osv.... kämpa vidare, han blir bättre, ge han tid o så där håller jag på.

Sen kommer det stunder då jag märker att jag blir gladare av andra, men då drar jag ursäkter att jo men du? Hur väl känner ni varandra då? Du och den där vännen du pratade med ni är ju bara vänner så om du hittar en man utan alkoholproblem så kommer ni ändå bråka om annat....

Kram

Jag har en vän. Som förstör sitt liv.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre. Vännen är vuxen, hela 35 år gammal och är riktigt nere i träsket.

Vi har känt varann i snart 14 år. Jag märkte i början av våran vänskap att hon drack varje helg men tänkte inte så mycket på det . Efter några månader så bestämde vi att mötas ute och gå till en pub. Tiden vi hade satt var 23:00. Jag är på stan och väntar på henne , jag ringer och hon är dyng full. Då när jag pratade med henne fattade hon inte hur man kunde gå ut så tidigt , hon kallade mig hora , fitta och mycket mer, då jag sa att jag åker hem istället. Jag spelade in samtalet och spelade upp det för henne när hon va nykter . Och jävlar va hon skämdes. Men blev de nå bättre resultat ? Nej nej nej...

Hon är en sån person som tycker om att ha fest hemma. Så jag har varit där några gånger genom åren. De spårar ofta ur.. hon blev en diva som skulle åka taxi 300 meter ner till stan och jag skulle betala för den och jag skulle betala in henne på krogen .. ung och dum som jag va gjorde jag det . För jag ville inte gå in själv . Så där höll det på i några år.

En annan gång när hon hade hemma fest så hade jag köpt alkoholfritt till mig, jag kände inte för att dricka alkohol men jag sa inte till nån heller att de va alkoholfritt för vem skulle bry sig ? Vi gick ner till stan , sen träffade jag på en kompis som inte mådde bra , frågade om han ville ha skjuts hem och de ville han. Sa till min andra vän att jag skulle skjutsa hem honom . Och hon sa att du kan ju inte köra , du har ju druckit vin och öl . Jo sa jag , de va alkoholfritt . Och jävlar va hon skällde på mig! Jag hade ljugit för henne , och hon va så besviken på mig hon ville inte vara min vän och bla bla bla ... bara för jag inte drack alkohol?!
Som vanligt så skämdes hon när hon va nykter när vi pratade om det som hänt...

Under de här åren så höll hon sig ganska bra till att dricka under helgerna hon kunde väl sjukskriva sig nån gång under veckan om hon hade varit ute på en onsdag liksom . Men sen...

Hon opererade sig , en sån här gastric bypass operation, för att gå ner i vikt . Vad jag vet , så höll hon sig nykter den månaden som hon käkade modifast innan operationen men hon tyckte de va så tråkigt , sen kom dagen för operation, tror hon fick stanna där 2-3 dygn innan hon blev utskriven . Och vad gör hon ... jo hon går på fest och dricker alkohol samma dag hon blivit utskriven..
och efter operationen har det bara gått mer utför....
vi har pratat om hennes alkohol vanor ganska mycket . Hon säger alltid de rätta orden , när hon är nykter. Men sen rasar allt när kvällen/ helgen kommer.

För 2 1/2 år sen fick jag nog! Jag kände att hon utnyttjar mig på många olika plan . Jag kände att hennes alkohol problem gick ut över mig, att de va sämre än innan . Hon sjukskrev sig titt som tätt jag visste varför hon va hemma . Och nästan alla andra kollegor visste också att hon va ju fylle sjuk och inte sjuk . Men de va ingen som tog upp det med chefen ...

Men jag sa upp kontakten med henne. Vi pratade inte på 1 år kanske .. under de året hade hon träffat en kille , som verkade vara bra för henne. De hade lugna hemma kvällar och han kunde hejda henne från att gå ut på krogen och så . En hyvens kille, till en början!

Nu känns det som jag har fått nog igen... hon har lånat pengar av mig med jämna mellanrum de senaste månaderna. Nu sist ville hon låna 200kr till pizza på en söndag. Inge sprit skrev jag , till svar fick jag att systemet va inte öppet . Ringde henne nån timme senare . Och hon va full! Hennes kille skulle åka och jobba på måndagen. Så han va nykter och berättade för mig att när hon fått pengarna på kontot , stack hon ner och mötte upp någon och köpte sprit. Hon ville låna pengar så hon kunde köpa mer , för de hade tagit slut tidigare på dagen. Han har ju även börjar dricka mer. Han säger att han har aldrig någonsin druckit så mycket han har gjort sen han träffat henne . De kan vara fulla 4-5 dagar i rad . Hon skiter i jobbet , hon skiter i sina vänner. Hon sitter hemma och dricker och dricker och dricker .

Efter den här söndagen när hon lånade pengar av mig , så skämdes hon som vanligt om att hon ljugit för mig . Hon sa att hon skulle hålla sig nykter ett bra tag nu och som vanligt så lät de så bra . På fredagen samma vecka skulle jag dit och dricka kaffe . När jag frågade vilken tid sa hon att hon inte hade tid , sen åkte jag ner till stan , och vem träffar jag där? Jo hon! Hon hade varit och köpt en stor sprit flaska och vin... jaha....

Och det som är det jävligaste är att hennes levervärden inte är bra . Hennes läkare har avrått henne från att dricka alkohol . Och när hon va full så sa hon till mig att hon kommer ju dö lycklig iallafall och hon har ju roligt på vägen ....

Nu blev de lite hoppigt men de är så mycket som jag vill skriva , men de skulle ju bli en bok...

Jag är så trött på hela den här cirkusen . Vad ska jag göra? Nån som kan komma med nånting?

Ska tillägga att en dipsomaner oftast inte är fysiskt beroende utan
det ett maniskt beteende. Vi/jag är manisk(a) och det kan man se tydligt
i andra situationer. Ex. jobb, träning, fixa i trädgården, byggprojekt mm

Vi går "all in" i nästan allt vi gör. Mani tar över.
Allt eller inget. 0 eller 100. Svart eller vitt. På eller av.

Kan du se mani hos din man i andra situationer än alkohol?

Din man kommer förmodligen inte ihåg vad som hänt p.g.a det höga intaget av alkohol. Och det vi inte minns - det har väl aldrig hänt? Hjärnan är smart och försöker lura en. Därav är vi svårbotade - vi läker ihop. Det är bara de första dagarna efter en period som det finns i vårt minne.

Problemet är också att dipsomaner tar vid där det slutade sista gången. Intaget ökar ofta för varje period. Detta gör att vi får i oss otroliga mängder alkohol under en kort tid. Kommer man inte till insikt att man är periodare så är man svårbotad.

När jag sökte hjälp så trodde jag inte ens att jag skulle få hjälp - att jag inte var alkoholist. Trodde de skulle skicka hem mig utan stöd.
Så var det icke. Läkaren pratade om hjärtstillestånd och epilepsi och där någonstans förstod jag att det var mitt liv och min kropp jag höll på att supa bort. Ingen annans. Utan den insikten hade jag inte klarat av att vara nykter.

Jag är trygg i mitt nyktra liv så det kommer att fortsätta så. Jag vet att jag tar död på mig själv nästa gång så... ja jag undviker det.
Jag vill leva lite till.

MM

Känner igen mig också... min man har vart nykter sen juni men fick återfall i lördags, när jag var på en tjejresa som var bokat sen ett år tillbaka.... han hade dessutom ansvar för båda våra barn den helgen.... allt fantastiskt och all energi man tankat efter tjejhelgen rann ur kroppen efter första minuten hemma igen....

Känner jag också nu. Som tur var startade min man inte sin "karriär" förren barnen flyttat hemifrån så de slspp leva och växa upp i det.
Men däremot har de haft en massa oro över hur jag mår och har det och även över sin pappa så det har slitit på dem.
Jag tröttnade helt i somras som han söp bort helt och hållet med en massa kaos som följd och då skaffade jag en lägenhet som jag fick tillträde den 1 oktober. Då blir han nykter så bör jag kvar och lever med en konstant skuldkänsla över lägenheten som han inte vet om. Vet inte om jag har mod elker klara att ta steget fullt ut nu.
Usch att allt ska vara då svårt.
Kram till dig Triste och vi får hålla varandra i handen?Azalea

Ja, det är oerhört tufft att leva jämte i denna berg och dalbana.
Jag har gjort det nu in det 10 år och det har hänt värre och värre saker genom åren och jag känner mig oerhört trött.
Har fått väldigt svårt för att glömma och lägga alla elakheter, hotfullheter och jobbiga tillfällen bakom mig. Kan inte glömma längre och är då rädd för att bli en bitter och sur kärring.
Skickar dig en kram?

Till nykterheten, jättebra jobbat, och tack så mycket för tipset.
Jag har läst hela din tråd och det var intressant så lika ni är. Det är inte lätt för er heller att kastas från helnyktert till vansinnesdrickande.
Att läsa tråden gav mig mycket mer förståelse för det men det jag lider mest av i mitt fall är att det nu, under hans nyktra period som är c:a 2 månader, ska sopas helt under mattan.
Vi kan inte prata om det och han blur förbannad om jag försöker säga hur det kändes för mig när ytterligare en hel sommar bara försvann i tomma intet.
Jag fick flytta hemifrån och sov runt på luftmadrass i 2,5 månader för så länge håller han på mär det är som värst.
Att sen jag bara ska acceptera och vara glad o nöjd fast jag är arg,ledsen och besviken för nu är det ju " inget problem" och " va fan ska du dra upp det för för" gör ju att det känns som vi stampar på samma ställe hela tiden.
Till saken hör att han vill inte ta npgon hjälp utan ska klara det själv genom att ignorera problemet.
Tack än en gång för ditt svar och jobba vidare för ner här kommer du att klara fint
Kram Azalea?

Så igen mig. Min pappa är också alkoholist sen innan jag var född tror jag och han erkänner det. Något han tidigare inte gjort! Jag är hemskt ledsen men vi kan inte göra något om personerna inte vill ha hjälp själva. Vi kan stötta men vi kan inte bära dem tyvärr. Kramar

Hej Carro89
Jag är i samma situation, första gången jag skriver här.
Jag vet att det inte är hållbart som jag har det idag men ändå harvar jag mig fram. Känner mig dock trött och undrar om livet inte har mer att ge.
Min sambo dricker ca 6-10 flaskor vin per vecka. Han blir aldrig våldsam. Det som sker är att han somnar, är ständigt trött, oengagerad och energilös, överviktig, arg, irriterad och dåligt tålamod.
När vi ska ha roligt blir han alltid för full.
Jag dricker inte alls eller väldig lite, tycker inte längre om att dricka...
Han är annars en pappa som vill umgås med sina barn och är engagerad i hemmet.

Mina tankar snurrar mest runt:
1 Hur kommer barnen ha det när jag inte är där? Vilka situationer kan/kommer att uppstå, när jag inte är där...
2 Hur ska jag klara mig utan att se barnen varje dag...
3 Hur blir det ekonomiskt.
4 Hur kommer vi kunna samarbeta runt barnen vid en separation (funkar ok idag, men vem vet)
Det finns tusen frågor till som snurrar förstås...

Hej,

Jag är ny på detta forum och ber om ursäkt om min fråga avhandlats 598 ggr innan...

Omfattningen av min fars alkoholism har tidigare inte vara klar för mig. Den blev tydlig när han berättade att han till och med dricker när han kör bil..

Jag vet inte hur många turer som jag varit med om sviterna av hans drickande. Den mänskliga hjärnan är fantastisk när det gäller förmågan att kunna förtränga och glömma bort. Det är också otroligt hur länge min pappa lyckats på sitt otroliga vältaliga och manipulerande sätt kunnat förklara sitt drickande så det låter..normalt. Han är den där alkoholisten som utåt klarar sig och rentav ter sig problemfri. Han har eget företag som går bra. Han har snygga fina kläder. Välklippt hår, vårdat yttre liksom. Han kan dricka normalt när vi är på bar, middag eller fest. Dessutom är han välutbildad och har forskat kring alkoholism till sin uppsatsskrivning (slutet 70 tal). Han vet minsann skillnaden på alkoholmissbruk och medicinsk alkoholism (som ju är en sjukdom!). Och att HAN skulle vara alkoholist är ju helt skrattretande. Han kan erkänna på sin höjd att han tidvis missbrukar alkohol. Men du vet ju hur det är - nu har ju farmor dött, nu går bolaget dåligt, nu är det jobbigt med partnern bla bla bla. Alltid ursäkter.

Nu har dock något hänt (tror jag?). Jag vet inte varför - det började med att han frågade mig om tips för att kunna gå ner i vikt - han har fått en ganska imponerande buk osv. Jag säger ju att sponken är det som gjort det. Han håller med. Sen börjar han protestera när han inte i denna diet får dricka vin till maten. Efter 1,5 h samtal igår så var vi överens om att han är alkoholist. Notera dock att han då druckit upp sig under tiden. Då berättade han allt det där jag tidigare inte vetat - att han öppnar 6.9a i bilen och tar "fyllestigarna" (han bor på landet) för att inte bli upptäckt. Han vill inte ta leverprover för han är livrädd för resultatet så han kommer på ursäkter för läkarna hela tiden. Han lägger ner mer pengar på systemet än på mat. Han sa att han vill sluta dricka (sa detta full) - vill ändra sitt liv.

Talade med honom imorse och vi snackade i en halvtimme. Att han vill ändra sitt liv. Jag sa att jag inte ställer upp framöver om inte han är totalt ärlig (han har ju uppenbarligen ljugit för mig förut gällande drickandet). Han lovade att vara totalt ärlig.
Sen kom jag fram till jobbet och skulle ringa upp honom en halvtimme senare. Då hade han kollat i skåpen för att "rensa" och hittat en halv flaska whiskey. När jag då ringde upp sa han att han ville vara ärlig och att han druckit (no shit - han sluddrade ju värre än ett spädbarn) och att han gjort det för att "det ska ut ur mitt hus!!" - "detta är sista gången".

Och mitt hjärta brister. Jag har hört det förut.

Vad ska jag göra? Hur ska jag gå till väga? Ska jag ta hem honom till mig och vakta honom? Hur ska jag hantera ångesten och oron i mitt bröst?

Tacksam för någon input..
Mvh
Brådmogen

Maktlöshet föder ilska. Tror anledningen till att man inte går är individuell, precis som motivationen att sluta för en missbrukare. Det handlar ju inte om förnuft utan känslor, men jag tror att acceptera som du ju ändå gör, ofta blir ett hinder för att den missbrukande personen att ta tag i sina problem. Självklart är det inte alltid så. Vänd blickarna inåt och leta hos dig själv för att komma fram till varför du stannar eftersom du skriver att omtänksamheten och kärleken har tagit slut. Ta eventuellt kontakt med kurator eller något anhörigprogram. Alanon finns ju också och det hittar du på nätet. Socialförvaltningen ska erbjuda stöd för personer som lever under de omständigheter du beskriver.

.

Men tusan vad svårt det är. Så lättsamt jag kliver på dem. Så enkelt att behaga. Så svårt att inte göra.

Gjorde det igen. Letade ursäkter. Kan inte ngt douchigt, bara vara douchigt? Oavsett bakomliggande orsak. Jo det kan det faktiskt. Inte mer med det. Behöver inte värderas. Behöver inte ens analyseras. Kanske bara konstateras.

Det är tufft att leva med en periodare också.
Lång tid då allt är upp och ner och inget fungerar tills soeiren är slut eller perioden.
Sen växla lver till nykter period då det är surt och allmänt otrevligt
Och jobbigast är nog att då ska allt återgå till det normala igen och fortsätta som om inget har hänt.
Min man dricker helt okontrollerat i en helg, veckor eller månader i sträck sen plötsligt orkar han inte längre och då är det nyktert en tid.
Det är tufft att hänga med och att orka stå kvar med alla dåliga minnen från sprit-perioden och spela glad och bara gå vidare igen.
Kämpa på ?Kram Azalea

Min mamma dricker sig full varje kväll och ska putta ibland slå andra och skrika springa runt och he sönder massor av saker behöver hjälp för den ända jag kan prata med är min låtsas pappa som jobbar 6 till 5 på dagarna bara för att få komma hem och få massor av skit! Har en pappa men kan sällan vara där om inte han är ledig!

Jag tror inte heller att han riktigt förstår.
När jag sa att han kunde kolla med Företagshälsan, så sa han att då får dom veta... Så någonstans där inne så inser han att han behöver hjälp.
Men jag ska fortsätta att puscha!

Men det känns lite som en tickande bomb, men vet aldrig när det händer något.
Jag är också skeptisk till hans kvällsblåsande, men om han nu vill prova så får han gärna!

Jag ska kolla in Alkispodden! Lät intressant!

Kram på dig!
?

Jag lever också med en periodare (se mitt inlägg "Märklig periodare"). Jag kastas ständigt mellan hopp och förtvivlan. Kärlek, besvikelse, frustration och framför allt en väldigt stor sorg över att det är så här. Han är verkligen mannen i mitt liv. Jag älskar honom oändligt. Men inte den han blir när han dricker. Han blir oerhört personlighetsförändrad när han druckit lite för mycket. Innan dess är han ok, mest glad, trevlig och mysig. Men, sen bär det totalt utför. Han har gjort så oerhört många galna och elaka saker. Främst mot mig. Dessutom blir han våldsam. Men det är ett kapitel för sig.

Måste säga, vilka kloka ord Ullabulla. Verkligen sånt man behöver tänka på?

Jag har läst och svarat några gånger under åren.
Jag om någon med flera andra vet hur svårt det är att bryta när förnuftet trotsar känslan.

I mitt fall så var jag helt enkelt beroende av min alkoholiserade sambo.
Dvs relationsberoende.
Att vara utan honom var som att behöva andas utan syre.

Att han var en del av mitt blodomlopp och som jag lät jorden snurra kring var jag medveten om.
Men det var tryggt och säkert och tillräckligt ofta så fick jag medicin,dvs betalning för att jag stod ut.

Jag skulle vilja tipsa dig om att göra alla inlägg i kanske en alldeles ny tråd där han inte får nämnas.
Vad gör troja glad,vad får troja ståpäls av.
Vad vill Troja göra för sig själv närmaste veckan,närmaste månaden.

I mitt fall så var det helt omöjligt eftersom mitt eget jag hade suddats ut.
Jag var mamma och företagare så de rollerna var också säkra att spela.

Men att vara jag huvudpersonen ullabulla var helt omöjligt.
Allt jag sa eller tänkte eller kände var kopplat till min alkoholist.

Jag hade inte alls koll på detta utan tyckte att jag var självständig och oberoende.
Men han var min bensin,mitt hjärta min mittpunkt, ja allt.

Dels älskade jag honom djupt.
Men framför allt så hade jag hängt upp min livskvalitet på honom.
Och i takt med att den sjönk så sjönk också jag med den.
Ju sjukare han var och betedde sig ju sjukare blev jag.
Jag kunde titta på mig själv utifrån och tänka just som du kanske tänker.
Men varför gör jag såhär mot mig själv.

Kanske det är dax att ta på sig de glasögonen och börja fråga dig själv just det.
Varför gör jag såhär?
Vad vinner jag på det.
Vad är det som gör det så svårt att avstå kontakt osv.

Först då kan man börja frikoppla sig på riktigt.
Kanske du har svaren i barndomen,kanske i dålig självkänsla vad vet jag.
Men det smärtar mig att läsa om hur du låter dig själv fara illa och bli bortvald.
Om och om igen..