skrev Nordäng67 i Att lämna någon man älskar...

Under några års tid har jag jobbat mycket med mig själv. Den senaste tiden har jag kommit till insikt om... att jobba med sig själv inte nödvändigtvis innebär att man skall typ "justera" sig själv. Det innebär mer att man skall lära känna sig själv och vad man själv behöver och mår bra av. I förlängningen också vilka människor man ska omge sig med. Dessutom en person kan vara bra...men inte bra för mig. För att jag är jag och hen är hen. Inte mer komplicerat än så. Bara man känner sig själv väl.


skrev Skrållan i En fortsatt kamp

Ja jag tror att det kommer bli så. Upp och nergångar. Och sedan blir uppgångarna fler. Vi kämpar vidare, Spinoza. Och vi finns här för varandra. När jag känner att nu vet jag inte vad jag känner eller tycker. Då skriver jag här. Så skönt att få åsikter från dom som förstår hur det är.
Du kämpar på bra Spinoza. En dag i taget?


skrev Anonym 21523 i Stegen efter jag lämnat... hur jag gör för att bli fri bit för bit

Clara jag förstår vad du menar
Jag skulle lika gärna sagt det åt mig själv. Dina ord finns i mina tankar och funnits där länge. Men som skrållan menar
Jag måste bestämma mig, och jag har inte det än.. jag tror som tidigare jag nämt att relationen till honom tagits bort stegvis. Det gjorde ont att rent av få han flytta, det gjorde ont att ta av sig ringen, ställa in bröllopet. Nu är jag här nu bor jag ensam, ingen ring och ogift. Jag är inte ledsen över det längre och känner att det var rätt beslut. Men vi ses ff. En blandning av vänskap och mer intimt. Jag har inte kommit fram till nästa steg än.

Tack för era svar ?


skrev Pilutta i Sagt upp kontakten med mamma/svärmor/farmor

Kort fakta:
Min svärmor har druckit under hela sambons uppväxt. Pappan har funnits med i bilden men har arbetat borta väldigt mycket och dessutom var de särbos. Svärmor får stöd på Alkohol- och narkotikagruppen sedan många år tillbaka, där hon pratat med samma person hela tiden.

När jag väntade sambons första barn så sa han till sin mamma att hon måste sluta dricka, annars kommer hon inte få träffa bebisen. Hon fortsatte dricka, men vi tänkte att om hon får umgås lite med nytillskottet så kanske hon tar tag i det ordentligt. Så fel vi hade!

Nu är det ca två månader sedan sambon sa ifrån ordentligt och förbjöd henne att komma hit och speciellt inte träffa hennes enda barnbarn. Hon skriver ständigt till min sambo att han är en elak människa som bara vill henne ont. Att det är han som förstör hennes relation med hennes barnbarn. Att han ska söka hjälp hos en psykolog för sitt förakt mot sin mamma.

Idag ringer svärfar och halvt skäller ut min sambo för att han fortfarande envisas med att vara sur på sin mamma. Han sa att sambon måste sluta fred och låta svärmor träffa bebisen, att hon aldrig blir bättre om vi straffar henne. Han tycker att vi bara ska gilla läget, ignorera hennes samtal och sms, blockera henne när hon är onykter. Han sa även att en person som druckit hela livet inte slutar bara så där.

Jag kokar! Jag tycker så otroligt synd om min sambo så jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag blir så arg som jag aldrig trodde att jag kunde bli. Men jag har hållt mig från att kontakta svärmor själv, för då kommer bara jag få skulden för att sambon har sagt upp kontakten med henne.

Sambon har ALLTID sagt och skrivit att den dagen hon slutar dricka så kommer hon få oss i hennes liv och att det är allt vi vill. Men ändå är det sambons fel. Men nu när svärfar ringde så vet jag inte vad jag ska göra, värre för sambon. Han är förtvivlad. Vad ska han göra när både mamma och pappa är sur på honom när det egentligen inte är hans fel?

Ska vi stå fast vid att hon inte får ha kontakt med oss så länge hon dricker eller ska vi vika oss som sambon fått göra hela sin uppväxt, genom att endast ha kontakt med henne när hon är nykter? Visst, man kan låta bli att svara på hennes samtal. Men smsen som hon skriver har man redan hunnit läsa och det är inga roliga sms hon skriver.


skrev Rosette i Min mamma vill ha hjälp, vart vänder jag mig?

Du berättar om din mamma som har alkoholproblem, hon vill själv göra en förändring och det går bra en tid men faller sedan tillbaka beskriver du. Hon har nu ringt dig, du lyssnar och försöker komma på något som kan bli hjälpsamt för henne.

Du har fått en hel del bra tips här bland annat, kommunen, socialen, AA-möten mm. Hon skulle även som ett steg kunna skriva här eller ringa till Alkohollinjen 020 -84 44 48. Frågan är vad vill hon själv, i slutändan är det vad hon vill som oftast blir bäst. Hon har tidigare klarat av perioder av förändring, vad hjälpte henne då?

Det är tufft att ha en nära person som har problem med alkoholen och många gånger behöver man fylla på sin egen energi och kanske söka stöd på egen hand, hur ser det ut för dig? Bra att du tagit steget att skriva här!

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet


skrev Spinoza i En fortsatt kamp

För det mesta går det rätt bra, men sen kommer det en svacka när jag känner mig rätt eländigt ensam som idag. Så tack för att du frågade, det känns skönt att det finns medsystrar där ute!
Men det får väl vara så ibland tänker jag och så kommer det bättre dagar igen.
Kram!


skrev Rosette i Älskade pappa

Vad fint att du har hittat hit trots att du bor i Finland. Du berättar på ett tydligt sätt hur det har varit för dig. Du är medveten om att du inte har ansvar i din pappas val och du kan se hur du tidigt fick ta mycket ansvar på grund av att du växt upp med hans drickande.
Nu ser du framåt och funderar på vad du vill ge dina barn i framtiden, när det kommer till värderingar, hur du vill prata med dem om alkohol och hur du ska berätta om din pappas alkoholproblem.

Du är en omtänksam person och det hörs att detta är något viktigt för dig. Att du formulerar här hur det är för dig ger oss chansen att ge dig stöd. När det kommer till barn är det generellt bra att prata ärligt och öppet även om det kanske handlar om ett alkoholberoende. Exakt hur man säger är ju lite upp till var och en, och om man pratar om det också såklart.

Hur mår du själv nu? Och vad behöver du för att få ta hand om dig själv nu i första hand?

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet


skrev Rosette i Behöver råd

Du har hittat hit, kanske läst runt en del och även startat en egen tråd. Bra gjort! Du beskriver en tuff situation du varit i länge, det är tungt att leva bredvid någon som dricker på det sätt du beskriver och dessutom blir elak och ändrar sin personlighet då han dricker mycket.

Det hörs att du är medveten om att du inte vill ha det som det är nu om det fortsätter som det gör, att du inte vill fastna i en relation som är destruktiv.

Du har försökt prata med honom och funderat på andra sätt hur du kan försöka få honom att ändra sig.

Utifrån det du beskriver låter det som du gjort det du kan för att försöka påverka honom. Det är sedan upp till honom om han vill göra en förändring eller ej. Oavsett vad han väljer, hur vill du ha det? Hur ser det ut med stöd och hjälp för dig?

Fortsätt gärna skriva och läsa här, ibland behöver man skriva flera gånger innan man får svar.

Hoppas du hittar något här på forumet som blir hjälpsamt och modigt och klokt att du berättar hur det är för dig!

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet


skrev Rosette i Efter hans rattfylla

Fint att du är här och skriver och läser, kanske som ett steg i att börja ta mer hand om dig oavsett hur han väljer att göra en förändring eller ej. Jag ser att du startat flera trådar och har fått mer respons i dina andra. Det låter som detta är något hjälpsamt för dig.

Vet inte hur det är för dig, för många anhöriga är det vanligt att fokusera ibland kanske lite för mycket på hur det går för den andra personen, att ens mående är är helt avhängit av det. Många är då hjälpta av att försöka jobba med att hitta sätt att oavsett hur det går för den andra börja stärka sig själv, tillåta sig själv att må så bra man kan på olika vis. Hur tänker du kring det?

Bra att du är här, modigt och starkt att du tar steg att berätta hur det är utåt.

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet


skrev Skrållan i En fortsatt kamp

Ja ett steg i taget. Bra strategi Spinoza. Försöker också tänka så.
Hur går det för dig Spinoza?


skrev Spinoza i En fortsatt kamp

Då är ett till stort steg taget.

När jag var i det läge du är i nu, så tog jag en dag i taget och en sak i taget.
Det blev liksom för stort att ta in hela förändringen, så jag tog det steg för steg och då blev det mer hanterbart.
Kram!


skrev Tbf83 i Att stå fast vid ultimatum

Sen några veckor sen är det äntligen bestämt att vi ska separera. Det var så blandade känslor i början men efter flera tunga svek bestämde jag mig inne i hjärtat.
Den här mannen ska ut ur mitt liv.
Om en vecka flyttar han och jag lämgtR ihjäl mig. Jag längtar efter att bli fri. Fri från besvikelser och denna stress med några mindre barn inblandade. Inga gemensamma som tur är?
Nu har han börjat kvälls behandling.
I dag va jag hemma med alla tre barnen och när han kommer från behandlingen märker jag att han druckit. Tvingar honom blåsa, visar så klart 0,9...
Han fick 5 min på sig sen va han ute.
Över min döda kropp han är här onykter.
Gör mig så arg att Jan fått så många chanser att bli nykter men tar det aldrig på allvar... Fy fasiken vad jag längtar till nästa vecka när han lämnar nycklarna till mig och jag behöver inte oroa mig mer?


skrev Skrållan i En fortsatt kamp

Tack för fina ord. Nu är huset sålt. Nu är det dax att börja flytta och packa saker. Det tar ju tid än innan allt är klart. Men snart så.


skrev Skrållan i Stegen efter jag lämnat... hur jag gör för att bli fri bit för bit

Ja det går att lämna. Jag gjorde det. Jag är inte färdig, jag vet. Men jag klarade de värsta veckorna, månaderna. Det kändes som att någon dött. Jag vaknade på morgonen och visste inte hur jag skulle klara dagen. Men det gick. Jag stod upp för mig.
Jag tror också du klarar det Troja. Men det måste vara du som bestämmer dig.


skrev Clara i Stegen efter jag lämnat... hur jag gör för att bli fri bit för bit

Jag förstår faktiskt inte. Du har skrivit här inne länge nu, ett år eller två? om hur dåligt du mår av att vara med den här mannen. Ni har inga barn ihop, du har inget som binder dig vid honom. Var det inte han som nästan fick dig vräkt från din lägenhet? Du tycker dessutom att han luktar illa. Och varför är du så orolig för att nån annan ska få honom? Fundera istället på om DU skulle kunna få nån annan - det skulle du, men inte så länge du hänger upp en så stor del av din tillvaro på en alkis. Varför tror du att tjejerna står på kö för den här mannen, som du själv knappt står ut med?

Eller okej, jag förstår visst. Jag lämnade min man för drygt fyra år sen. Han träffade en ny tjej inom några veckor. Då kände jag också att "Vad fan, ska nån annan få honom nu, ska det funka nu, är det nu han blir nykter? Fy fan vad orättvist, efter all tid jag lagt på honom!". Men han blev inte nykter. Den nya tjejen (och hennes dotter, fy fan) hamnade i samma träsk som jag och mina barn lämnat. Hon flyttade så småningom till England för att komma loss.

Jag tror såhär: Det går inte att lämna missbrukare (eller en relation över huvud taget, kanske) utan att man själv blir ledsen. Och det är inte farligt. Om du sätter ner foten nu, säger "Nej, nu vill inte jag mer. Det spelar ingen roll vad du säger, jag vill inte vara med dig mer!" så kommer det att vara jättejobbigt för dig ett tag. Det måste man bara ta sig igenom. DÅ kommer du att kunna få stöd av vännerna, som just nu troligen är skittrötta på hur du håller på och aldrig kommer till skott. De kommer att bli så glada! Det gör ont att rycka bort ett plåster, men sen går det över. Jag har aldrig hört en enda person i efterhand uttrycka ånger över att man lämnade sin alkoholist. Ge det ett försök! Det vore så fint att få läsa här att du mår bra. Det går fortare än du anar, jag är säker på det.

Stor kram.
/Clara


skrev Anonym 21523 i Stegen efter jag lämnat... hur jag gör för att bli fri bit för bit

Hej
Jo jag har haft samtal men inget går att göra mer för det slutar med samma sak
Mitt beslut, och när.
Jag behöver mogna i det. Jag vill inte ge han till andra det är det som är just nu.

Jag vet att jag inte mår bra i detta, och jag skäms över situationen. Att prata om det via terapi blir bara ett ekorrhjul.

Jag trivs,att skriva här, det är istället för att prata med mina vänner om hur det är. De hörde om mitt klagande förut men eftersom jag ännu umgås med honom så kan jag inte klaga hos dem längre


skrev Nordäng67 i En fortsatt kamp

en härlig kväll med dina vänner. Ja visst är det svårt ibland (ofta) och veta vad man vill! "Lyssna på din magkänsla" är något man fått höra många gånger under livet. Jaha men den säger ju två saker..minst? Dock har jag märkt att om man ger sig själv tid och känna/tänka innan man agerar så är det lättare att veta vad man vill. Och att prata med sig själv på samma sätt som man pratar med andra man anförtror sig till. Tidigare kastade jag mig på telefonen och ventilerade med någon kompis om det var något. Gör jag faktiskt aldrig längre. Visst kan man prata och anförtro sig men på ett helt annat sätt nu. Jag pratar mer om vad jag HAR kommit fram till än vad jag SKA komma fram till. Skönt för dig med din alldeles egna bostad. Kram till dig Skrållan, du är så modig ♥️


skrev gros19 i Min mamma vill ha hjälp, vart vänder jag mig?

Du kan vända dig tiil kommunen eller socialförvaltningen. Dom har ofta olika former av behandling och där ansöker man även om att få åka till ett behandlingshem om man har behov av det. Kostar en hel del så de flesta kan inte betala själv. Givervis kan hon även gå på AA möten. Dom brukar ha öppna möten någon gång i månaden alla få komma dit då även du om du vill veta vad som händer på AAs möten. Annars finns alanon för anhöriga. Hoppas det blir en förändring.


skrev gros19 i Vårt gemensamma liv bygger på att jag kan omforma mig

Du beskriver allt väldigt bra. Man förstår verkligen AAs syn på alkoholism att det är en familjesjukdom. Jag hade nog försökt hitta någon alanongrupp där du kan få bekräftat hur sjuk man blir som anhörig. Du har insikt men behöver ju också göra en förändring. Att leva med en aktiv missbrukare är varken bra för den fysiska eller psykiska hälsan. Var rädd om dig.


skrev Blade Runner i Vårt gemensamma liv bygger på att jag kan omforma mig

Du verkar så klarsynt och fast i din beslutsamhet, imponerad !!! Är själv på vägrat skiljas men sååå emotionellt trassligt. Det du beskriver känner jag så väl igen mig i men ”min man” är inte så tillmötesgående och vill inte flytta ut vilket gör allt så mycket svårare. Jag är dock fast övertygad om att jag tar steget fullt ut för att rädda mig och barnen från ett liv som präglas av ständig oro, ångest, hopp blandat med förtvivlan och besvikelse där alla dansar efter hans pipa. Lycka till med ditt nya värdefulla liv !
Blade Runner


skrev Tröttare än någonsin i Vårt gemensamma liv bygger på att jag kan omforma mig

Han bor i egen lägenhet och det gör även jag, det händer att vi träffas, han vill fortfarande gärna komma till mig och att jag skall planera saker för oss båda.
Men på detta halvår har jag skilt mig, skaffat andra intressen, träffat nya vänner (de gamla gemensamma har jag gett upp hoppet om, de tycker att jag borde hjälpa honom ännu mer än vad jag gjort, som om jag vore livegen).
Jag tänker att livet är för kort för att levas insnort i en missbrukares garn, bättre att klara sig själv och att kunna planera för sin egen tid!
Ibland känns livet ensamt, men oftast fungerar det ganska bra. Ett halvår är ur ett livsperspektiv en ganska kort stund, så jag hoppas att det fungerar ännu bättre om ett år!

Ta hand om er därute! :)


skrev Nykteristen i Det är mig och min son det handlar om....

Frågade dom om just d för att sa nämligen att han kommer att motsätta sig det här direkt...vilket nog alla ändå tycker är fel att han gör då det ändå handlar om sonen och inte om honom i sig. Men de sa bara att då kunde de bjuda in honom o prata möjligheter...jo tjena som att d är enklare då eller?
Jag vet inte, allt är så känsligt nuförtiden...vi kan liksom inte prata knappt förrän det blir bråk på nåt håll......ohållbart jag vet, men tror bådas bägare har tippat


skrev Skrållan i En fortsatt kamp

Tänk att det ibland är så svårt att veta vad man vill. Ibland är det så svårt när man bara får bestämma själv. Vill jag träffa mannen eller vill jag inte? Jag har nog kommit fram till att jag kommer må bättre om jag inte träffar honom. Det kommer bli lättare när jag har min lägenhet och jag kan låsa om mig. Mitt alldeles egna.
Känner mig lite starkare i dag, och har varit och pratat med anhörigstödjare. Bollat med henne fram och tillbaka. Det känns bra.
I kväll ska jag träffa vänner. Ska bli kul.


skrev Skrållan i Stegen efter jag lämnat... hur jag gör för att bli fri bit för bit

Hej igen Troja. Det är jobbigt och känslomässigt när man ska ta beslutet att lämna någon man har känslor för. Jag kämpar ju också. Men jag vet att jag inte blir frisk förrän jag lämnat och släppt mannen. Och jag är ju på väg åt rätt håll tror jag.
Vet inte om jag frågar det, men har du gått och pratat med någon om din situation? Det kan lätta. Man kan få många goda råd.
Har just nu varit och pratat och det känns så skönt.