Senaste kommentarerna i forumet

Kanske du kunde fråga centret hur dom brukar göra i sådana fall, vart man kan vända sig för att sonen ska få sina rättigheter tillgodosedda när pappan inte vill kännas vid problemet? Du kan inte vara den första som kommer till dem och ställer frågan. Men ja tyvärr generellt ska bägge godkänna om vårdnaden är delad, hur fel det än blir många gånger i just dessa fall.

Skriver av mig

Jag vet att jag inte kan släppa honom.
Det som känns mest är att om jag gör det kommer han söka en ny. Jag är absolut inte redo för att få veta om och när han vart med någon ny... inget han gör på en kort tid men eftersom han lever som han gör, är ute o dricker, träffar likasinnade eller tjae... de är ute den dagen han är så är det lättare att gå hem med någon på fyllan för han.

Jag måste vara beredd på det om jag sätter gränser för hur vi ska ses. Ses vi utan fysisk kontakt så kommer han söka det på annat håll, och det är just där skon klämmer... jag klarar inte det!!!!

Men jag är trött på hur han är o lever.
Jag vill ha ett rent liv och han vill ha ett ohälsosamt. Jag har vänner som dricker som han men det påverkar inte mig på samma sätt eftersom det inte är känslor och fysiskt mellan oss. Att ha det så med han, det skulle jag vilja ha men då måste jag acceptera att han är med nån ny...

Som det är nu är det bara han och jag som har fysiskt, och det finns inga andra och det har vi sagt att ingen vill ha det med någon annan och det skulle vara som att vara otrogen då. Vi har lovat varandra att hålla oss till varandra även fast vi inte är ett par utåt

Förstår du drar dig längre o längre bort
Tycker de borde förstå men de gör de kanske aldrig ?

Senast igår så sa mannen att han blivit bättre, och ja bättre tänkte jag men långt ifrån bra. Jag sa det för mitt inre

Ullabulla - jomenvisst. Jag vet ju också bäst. Ofta(st). Men kan kanalisera andra vägar eller låta smälta inom mig.
Så klok du är. Allt gott, joppas det svåra går en bra väg! / mt

Behöver ert råd och funderingar kring detta. Jag har varit i kontakt med ett anhörigcenter som tar hand om och ger stöd även till barn med föräldrar som har olika missbruk. Just för sonens skull så vore det bra att ”fånga upp” honom innan hans medberoende blir för starkt. Va där och pratade med dom och allt verkade superbra och de har en minigrupp som han kan få vara med i och som som tror skulle va perfekt hans del. Problemet? Pappans godkännande...det här kommer aldrig gå, han kommer vägra och säga tvärnej till detta. Vad ska jag göra? Hur ska jag göra? Jag känner redan min egna frustration komma över mig pga detta....F-N att han ska sätta käppar i hjulet jämt!

Är impulserna här att få styra upp allt och alla.
Jag vet bäst,fattar ni inte.
Har ni inte bättre förstånd osv.
Viljan att bygga en koja ute i skogen och slippa alla människor och bara behöva ta hand om mig själv och lite djur.
Slippa se allas oförmågor och felaktiga handlingar och slippa känna så mycket som jag känner.
Ilskan när någon gör vansinniga saker.

TYröttheten när jag känner att jag inte räcker till på samma sätt som förut.
Varken för mig själv eller för min omgivning.

Just nu händer saker i min absoluta närhet som är riktigt tungt att vara med om.
Kanske det går vägen,kanske inte.
Men i detta vakuum som uppstår innan man vet är inte rolig.

Och jag går igång på alla cylindrar.
står liksom och brummar redo på startlinjen.
Men stannar där och slösar en massa bensin i onödan på ingenting.

Och i detta,när jag avstår kontroll och medberoende så mår jag ännu sämre.
Går då igång på att försöka kontrollera mig själv och agerar nästan tvångsmässigt ibland.

Och ser också det och ska avstå det.
Katten på råttan,råttan på repet...

Så nu är jag då i ett vakuum av ett vakuum.
Dvs göra ingenting åt allt som jag vill och kan göra för att underlätta eller styra upp saker.

Svårt,tungt och nödvändigt.
Men friskare än mitt tidigare beteende,även om det inte alls känns så friskt på insidan just nu.

Nu har jag skrivit till henne och sagt som jag känner. Det gick jättebra och hon var väldigt förstående över detta. Vi kommer ha en fortsatt bra relation men utan pappaaspekten. Fattar inte att jag inte gjort detta tidigare, det var ju så enkelt. Man ska alltid se till sig själv och göra det man själv kommer må bra av. Tack för ert stöd, det hjälpte mig att bara göra det!

Tack för era råd. Ska nu tänka på hur jag känner. Så skönt att kunna få råd här..

Det finns absolut inget rätt och fel i hur du än handlar i detta läge och det är något du själv måste ta ställning till.

Men... Man ska ha rätt många saker i åtanke och någonstans måste man ha i bakhuvudet att saker och ting kan gå snett.

Att för en missbrukare fly över hela landet kan givetvis vara bra i ett syfte. Man bryter ett mönster och tvingas till en nystart. Det kan låta jättebra och det är en förändring men om jag ska utgå från mig själv så innebar dom flyttar jag gjorde att jag fick bort mitt fokus. Jag slapp ta tag i mitt problem och det gick ofta rätt fort innan man hade samma kontaktnät och var igång lika hårt igen. Det var bara staden som hade bytts ut. Ansiktena också. Jag var densamma och körde lika hårt. Oftast ännu hårdare. Jag hade ju trots allt varit nykter kanske ett par veckor i samband med flytten.

En missbrukare är som dom här ovan säger expert på att manipulera och även se till att fokus riktas åt annat håll. Man skyller ofta på andra och egentligen vadsomhelst för att slippa prata om det egentliga problemet.

Jag hoppas verkligen att det löser sig på allra bästa sätt för er bägge och att oavsett vad ni väljer att göra väljer det rätta.

Den stanken är sjukt jobbig. I vårt fall är det inte bara han utan även sovrummet som stinker under suparperioderna.
Jag har alltid flyttat till ett annat rum men nu känns det som både han och rummet är infekterat trots att han inte dricker just nu.
Jag har tappat alla känslor och påminns på nåt sätt alltid och kan inte glömma hur det var.
Jag drar mig längre och längre bort och han förstår inte varför.

Det är nog bäst att begränsa träffarna till det nödvändiga angående huset.
De spinner gärna sin spindeltråd runt en och plötsligt kan man vara intresserad igen.
Nordäng67 har rätt i att han trivs ju fint med att kunna få allt men samtidigt få umgås med alkoholen i lugn och ro .
Gör det som din magkänsla säger dig och lita på dig själv, ingen annan bestämmer över dina beslut.
Kram från Azalea?

Min erfarenhet är att det bara ställer till det att ha kontakt. Ni har ju inte barn ihop så du kan ju egentligen göra precis som du vill/känner. Det är ju det där att dom vill låtsas som det regnar.. medans dom fortfarande dricker. Blir ju lite som att din man får det bästa av allt: han får dricka nu när han bor själv, han har dig och äta ihop med även om ni inte bor ihop OCH han behöver inte ta konflikter runt sitt drickande längre. Perfekt liksom. Så hade vi det också en period. Den stora förloraren var jag. Jag hade lämnat på grund av hans drickande men fortsatte träffa honom trots att ingen förändring skett. För mig blev det fel och smärtsamt. Känn efter vad som blir bra för dig själv i första hand, inte hur det blir för honom. Och tänk långsiktigt. Man känner sig ju lite ensam emellanåt, lätt att ta till nödlösning som dövar ensamheten för stunden men bara ökar den på sikt eftersom man får svårt att ta sig vidare. Kram till dig

Begränsa kontakten tycker jag, när du nu ber om råd.
Jag tror man behöver en lång period med så lite kontakt som möjligt för att släppa medberoendet.
Men jag vet att det inte är lätt. Jag och mitt X har nästan ingen kontakt, men jag kan inte låta blir att fråga min dotter när hon har träffat honom.
Jag ska snart sluta med det :-)...

Vill ha råd från er. I dag bjöd mitt ex mig till sin lägenhet på mat. Ja sa ja, fast jag var osäker på det. Ibland vet inte jag om jag vill, eller inte. Och ibland känns det som att jag inte vet vad andra, släkt och vänner, ska säga om dom vet att jag träffat honom.
Men när vi nu ses, så är det som bara vänner. Vi tar inte i varandra eller så. I dag var han trevlig och pratade på om sig själv och vad han varit med om.
Han frågar inget om mig.
Han dricker ju fortfarande, men hör aldrig av sig till mig när han är full. Men jag vill inte ha honom om han dricker. Är jag otydlig mot honom?
Är det dumt att ses? Det är ju fortfarande inte klart med huset, så kontakt måste vi ju ha ibland .
Eller behöver jag inte oroa mig? Kommer det rinna ut i sanden så småningom? Jag har ju inte min lägenhet än, så jag kan ju inte stänga om mitt privata.
När jag kom till huset så kändes det ändå skönt att vara ensam här.
Hoppas jag kan få lite åsikter.

Visserligen kan man behöva göra förändringar i sitt liv för att uppnå och behålla sin nykterhet. Bli av med tänkbara fallgropar, undvika tillfällen och umgänge som triggar ett återfall osv. För mig som typisk ensamdrickare blev t.ex beslutet att flytta ihop med min man en bestående väg ut ur beroendet. Men. Jag hade förstås ägnat många år åt att "förbereda" mig på ett nyktert liv innan dess. Samtal med alkoholterapeut, nyktra perioder med mera. Min man tog dessvärre med sig sitt smygdrickande in i vårt förhållande.

Jag skulle inte rekommendera att flytta ihop med någon som aktivt missbrukar, som flyttar långt - och indirekt riskerar att göra dig ansvarig för nykterheten, men lycka till med vad du än väljer. Se bara till att vara tydligt med vad du inte accepterar i ert gemensamma liv!

En geografisk flytt/flykt btukar inte förändra något på längre sikt. Det handlar ju om inre förändring och jag ser det som mycket riskabelt i nuvarande situation att låta honom flytta in hos dig. Det låter som att du är orsaken till att han upphör med sitt missbruk, men det finns något som säger att då blir du även orsaken till att börja dricka igen. Valet är ditt, men var medveten pm riskerna.

Du ska självklart inte behöva ha den rollen att behöva bära hennes ångest. Du är ju anhörig och mår därmed mycket dåligt av detta. Mitt förslag är att du föreslår henne att ta kontakt med alanon och använda denna grupp som ett stöd. Socialförvaltningen brukar även ha någon form av stöd för anhöriga. Föreslå henne detta. Där finns rätt kompetens, men samtidigt skulle nog du behöva någon form av hjälp för du har ju som jag förstår levt med en missbrukande pappa. Ring alanon och få råd därifrån vad ni båda kan göra det är mitt förslag. Du ska absolut inte behöva ra emot denna plågsamma information och ska jag vara ärlig så borde din pappas sambo förstå detta. Berätta hur dåligt du mår av att få veta om din pappas missbruk och leta upp tel.nr till alanon. Det är bara att ringa så hör dom av sig. Lycka till för er båda. Det kan bara bli bättre och kanske kan det leda till att även din pappa tar emot hjälp.

Det blir allt svårare för dig att alls motivera varför du ska ge honom ytterligare en chans. För ja vi ”kossor” tänker till slut bara på barnen och oss själva, då de minsann inte slösar en tanke på oss när de står där och gapar. Vet inte och förstår inte hur de tror de ska få nån kärlek tillbaka när de beter sig såhär? Vem tror de att glåpord, påhopp och elakheter motiverar att visa kärlek? Hur tror dom familjen ska kunna känna trygghet eller samhörighet när elakheterna åker ur munnen på dem så fort flaskan är korkad?

Hur tror du att du kunde vända din ilska och bitterhet till handling istället som skulle leda dig ens ett litet steg i en bättre riktning? Som du redan märkt så är det mest du själv som mår dåligt av att vara arg, han tar ändå inte åt sig. Vänta inte på en ursäkt och ett förlåt som aldrig kommer från hjärtat. Åk bort med barnen om du bara kan och låt honom gorma åt tomma rum istället! Du förtjänar ingen skit och han är en idiot om han inte ser vad han gör med er och förtjänar inte att ha en familj så länge han vill vara tyrann och inte pappa och make.

Stor styrkekram till dig från en som vet exakt hur det känns..

Skriver av mig

Något som funnits länge egentligen har kommit upp till ytan ( tror det har med långvarig tålamod från min sida ) det är lukten, STANKEN, av att han luktar alkohol!!!! Det har ju funnits där hela tiden men jag har varit allt för upptagen med de större problemen kring hans alkoholproblem. Men Nu NUUU har jag börjar reagera mer o mer på att han faktiskt ständigt stinker alkohol.

Kan skriva en av situationen som hände här om kvällen. Han pussade mig helt plötsligt, så som många gånger av alla gånger.. skillnaden denna gång var min reaktion och tanke kring stanken. Jag vart äcklad!!! Jag reagerade starkt av min reaktion kring det. Varför!!?? Varför nu o inte förut, tidigare, nu.är det försent troja du kan inte komma nu o säga någe osv osv.. allt det han snurra i huvudet.
Det kan ja visst sa jag till mig sj pga att jag vart upptagen med allt för mycket kring hans problem så dök detta upp nu....

Samma sak hände en kväll efter den kvällen och förs då skruvade jag på mig och nästan vände kinden åt han..
Han märkte nåt var annorlunda och frågade varför...
Jag svarade du STINKER!!!
Ok svarade han.. jag sa att det är inge trevligt att pussa dig eftersom du dricker nåt med alkohol varje dag.
Han påstod han förstod...

Han ville försvara folköl som han tycker är som vatten... jag svarade.. det är alkohol i det med och det är inte normalt att dricka alkohol varje dag.

Det här har fått mig en stark funderare.
Att det här kommer göra så att jag kommer dra mig från honom fysiskt, vilket innebär att det kan hjälpa mig att klarna ännu mer.

Väldigt bra råd. Det kanske kan vara en bra idé att skriva till henne istället. Vi brukar chatta med varandra så det vore inte konstigt. Då kanske jag kan skriva att jag inte vill att hon hör av sig när det är sånna där akuta tillflällen och jag kan tipsa om jourhavande medmänniska istället. Och verkligen förklara för henne att jag mår så dåligt av allting och jag tycker jag är värd bättre.

Inatt spårade allt ur igen. Pappas och hennes plan var att åka till staden där jag bor (de bor i en annan stad men pappa har ett hus här), så de åkte hit igår. Deras plan var att de skulle bjuda mig på middag idag. Jag hade redan sagt till henne tidigare i veckan att jag inte räknade med att de skulle bli någon middag eftersom det inte går att planera någonting med pappa. Men det är klart att man har hoppet i bakhuvudet. Håller dörrar öppna osv. Vilket ju också är dumt eftersom jag hade kunnat planera in någonting annan där. Iaf så vaknade jag av flera meddelanden på telefonen inatt från henne, där stod det att pppa hade spårat ur totalt och hotat henne. hon hade ring till polisen och grannen för att hon var så rädd och sen hade hon åkt hem till sin stad. Det stod att jag skulle ringa så fort jag vaknade. Jag orkade inte göra det eftersom jag själv har det jobbigt med mitt egna privatliv just nu (min kille gjorde slut för en månad sen). Så det jag gjorde var att jag skrev till henne "Jag är inte alls förvånad, hade inte räknat med att de skulle funka" "Bra att du åkte därifrån". Nu sitter jag här och har ångest över att jag inte har ringt upp henne och pratat om det. Och också för att jag känner mig taskig mot min pappa som inte undrar hur det gick inatt med polisen och allt. Men jag orkar inte, det är inte mitt ansvar. Även om jag får vet hur allt ligger till så kan jag ändå inte göra någonting åt situationen.

Jag förstår att du kan känna ett ansvar för att stötta henne. Samtidigt kan du ju inte vara den som tar emot all hennes ångest så att du själv mår dåligt.
Det finns ju jourhavande medmänniska att ringa och hon kanske kan ringa dit när det är akut och så kan ni prata när det har lugnat sig lite.
Om det känns jobbigt att säga, kanske det skulle kännas enklare att skriva ett mail och sen prata om det när hon läst ditt mail.

Starkt gjort InteMera!!!
Så bra att du tar hand om dig själv och låter honom ta konsekvenserna av sina handlingar!

verkligen ta hand om dig själv när han är på behandlingshem. Gör saker du njuter av och tycker är kul. Och fundera på hur du vill att resten av ditt liv ska vara. Försök att koppla bort din man under tiden han är borta. Kram

Mitt i allt detta nu när han står därnere och skriker för full hals efter en utekväll igen så ångrar jag att jag inte gått tidigare att jag inte öppnat ögonen för allt som är och varit i 13 år. Jag har kämpat för en man som inte vill bli kämpad för, som nu står därnere och gång på gång på gång skriker över hur synd d är om honom att han bara vill ha kärlek men att den stora fula kossan däruppe bara tänker på barnen och aldrig på honom längre. Konstigt då, känns ju sådär att ha ett kärleksfullt liv med en man vars bästa vän och älskarinna är en flaska....den kärleken och åtrån glöder då inte här längre!