Senaste kommentarerna i forumet

Hej

Vilken jobbig sits du har hamnat i. Jag tror ändå hur jobbigt det än är ,så kommer hon uppsakatta din ärlighet. Förklara som du känner att det är trots allt din pappa och att du blir orolig och ångestfylld. Hoppas verkligen det ordnar sig för dig.
Styrkekramar ❤️

Du är stark.. glöm inte bara bort dig själv i din värld där allt kretsar kring honom. Du är oxå viktig. Ta nu en riktig tänkare när han är borta och du kan tänka och känna klart.. Lyssna till magkänslan så kommer säker vägen du ska ta att lysas upp i mörkret.. lycka till ? kram

Min pappa är alkoholist och är ihop med en kvinna sedan 8 år tillbaka. Jag och hon har en väldigt stark relation och vi känner båda två att vi kan prata om allt med varandra, hon har blivit som en extramamma för mig, en kvinnlig förebild i mitt liv. Problemet är att hon alltid ringer mig när det är som värst med min pappas drickande, när han har ballat ur totalt och hon inte vet vad hon ska göra och mår jättedåligt. Då ringer hon mig och får ösa ur sig allting. Under och efter de samtalen med henne mår jag jättedåligt och kan sitta och gråta för det är sån ångest. Jag vet att jag borde säga till henne att jag inte kan ha de där samtalen med henne längre, att hon måste vända sig någon annanstans istället. Men jag känner mig så elak och hon har sagt att jag är den enda som hon vågar anförtro sig så mycket till. Jag vet inte vad jag ska göra. Har ni några tips?

Efter senaste tidens galna helvete, där han varit full, elak, misskött vår gemensamma firma, betett sig illa bland våra kunder, varit full på tjänsteresa, försökt styra mitt liv i brist på egen ordning så här han - till sist - Skrivit in sig på behandlingshem.
Han åker på måndag. Nu ringer han runt å berättar för ungarna, släkten vännerna. Har skaffat ersättare till jobbet. Ordnat på kontoret. Städat verkstaden. Kämpar med allt praktiskt.
Men vi kan inte vistas i samma rum. Det blir krig direkt.
Är jag tyst är det fel. Säger jag Hej är det fel - på tonläget om inte annat.... Jag är helt slut.
Förstår att han är pressad. Nervös säkert. Ångestfylld.
Jag jobbar, gråter och sover.

Jag har kommit så långt att jag bara är så arg pch förbannad nästintill jämt när jag ser honom, hör honom eller ens tänker på honom. Kan knappt titta på honom o än mer prata med honom eller om honom. Jag litar inte ett uns på ett enda ord han säger till mig och jag räknar timmar tills han öppnar en nästa öl så jag kan bli än mer säker på att det enda jag vill är att försvinna ifrån honom. Jag får ont i magen av att öppna ytterdörren och veta att han finns innanför, eller när jag ser honom komma gåendes uppför uppfarten och vet att han snart kommer in i huset.
Ändå så är jag förbannad på att jag älskat honom, men troligtvis och innerst inne mest för att han faktiskt är mina barns pappa. Mest och troligast är jag också arg för att han gör såhär mot sina barn! Usch för denna kraftiga hatkärlek jag har inom mig som helst av allt skulle vilja banka skiten ur honom

Tack alla för bekräftelsen att jag tänker rätt som nu allt mer prioriterar mig själv och låter honom reda upp sitt själv.

Igår kväll slutade lugnt då jag struntar i hans drickande, fick lite verbala påhopp senare på kvällen men valde att inte svara och ta betet för att starta ett bråk. Hur kvällen gick för honom har jag inte ens frågat men det är en skamsen och tystlåten man som stryker runt hemma idag och han försöker låssas allt är som vanligt igen som om gårdagen inte hänt. Allt är på sitt vridna sätt alltså som vanligt i ett hem med en alkoholist ?

Vad tråkigt att höra det fortfarande är motigt men hit till forumet är man alltid välkommen tillbaka ? Det tar tid att bearbeta sig själv och hitta orken och modet att göra saker annorlunda, var snäll med dig själv och låt saker ha sin gång! Tids nog hittar du kraften att bryta dig allt mer ur det destruktiva och ta dig vidare.

Jag har själv jobbat hårt med mig själv i flera år för att äntligen börja få rätsida på mig själv. Jag har eget boende men bor också med mannen när han är nykter, så jag har inte lämnat helt men hittat ett sätt som fungerar för mig och barnen genom att ha ett eget ställe att växla mellan. Jag har en egen tråd Nu ör det dags om du vill läsa om min resa senaste dryga året. Allt är inte svart eller vitt och några standard lösningar finns inte så fundera vad som funkar för dig och hur du vill ha det ett år, fem år från nu. Och under tiden kan du lassa av dig frustrationen här på forumet ?

Oj oj oj och oj va länge sen d va jag va härinne! Mkt har hänt, både positivt och negativt. På nåt sätt skäms jag att jag själv inte kommit längre, fast ändå har jag kommit jättelångt i min insikt och nåt jag ändå är stolt över.

Nu förtiden är det ju inte bara jag och min son det handlar om utan jag, min son och dotter. Mina älskade barn som jag bara vill det bästa för.

Ska ge er och mig själv en update om läget. För ett år sen va dottern nästintill nyfödd och graviditeten hade varit allt mat än lätt. Kroppsligt va d helt okej trots foglossning och grejer men sambon hade sen vi fick reda på graviditeten gått totalt crazy på alkoholen och med den blivit väldigt aggressiv, mot mig! Han knuffades, slogs o va allmänt grov i munnen och kör detta framför sonen också. Detta fortsatte dock utan d fysiska våldet när dottern anlänt och i vintras gjorde han sig osams med allt o alla i sin omgivning, han lovade där o då att nu va d nog med alkohol. Familjen först o den ville han inte förlora. Hela våren och hela sommaren gick han omkring och smygsöp var o varannan dag för att var dagen efter ”va ångerköpt” o be om min förlåtelse, vilket gick en stund. Vi åkte iväg på semester och han lovade att inte supa till d med två små barn i närheten plus hans bästa vän med familj som också va med. Tror han hade en spritfri kväll under hela 2 veckor....
När vi kom hem fortsatte d ungefär varannan till var tredje dag som han dricker sig apfull.
Så nu är d nog oavsett vad, jag har ringt et hyresföretag som ska hålla koll på lägenhet till mig o barnen, jag har även pratat med eTt anhörigcenter som då även har samtalsgrupper för barn dit jag ska ta med sonen...mitt värsta scenario är att sonen kommer få lida mer än han gjort! Så dessa steg har verkligen stärkt mig och nu får han dricka hur han vill och jag har t.om slutat kontrollera hans drickaställen efter flaskor. Bara d känns som ett stort steg för mig då kontrollerandet va en stor grej för mig innan...
Men jag har sjukt långt kvar och medberoendet sliter tag i mig från ingenstans ibland och skriker ångest och självömkan för denna individ till sambo jag har. Att allt är mitt fel och att jag borde kunnat göra mer o allt d där...ja ni vet! Men ofta när d händer så försöker jag lyssna på poddar (alkispodden bla, grym podd) eller läsa här på forumet för att komma tillbaka till min tankegång och hitta motivationen igen....

Han är på väg och ska flytta hit, och när jag frågat om han är villig att söka hjälp så säger han att han kan tänka sig att göra det när han bor här hos mig, kan ha att göra med att jag inte dricker och att det då även är ett helt nytt "liv" en nystart ny ort 140mil bort från det gamla osv. Jag har i bakhuvudet att jag ska tänka på mig själv vad som är bra för mig. Det som är med honom att vissa gånger så är han ju ärlig mot mig (man hör när han druckit 1öl) vad brukar man säga hoppet är det sista som överger en. Och att han säger att han vill göra en förändring och jag kan ju tänka mig att om ma bryter helt med det livet han har nu så kanske det kan funka och då vill jag ju att han ska få en ärlig chans. Jag kanske är korkad men jag vill att han ska få den chansen visar det sig bara vara ord och ingen handling så att det blir så så kommer jag ju inte vilja mer.

Det svajar friskt hemma. Kan vara lite lugnt och sen kommer utfall då han är sååå arg över att jag har lönen på mitt konto.
Jag velar och har skuldkänslor över att lämna honom så jag skjuter på det hela tiden.
Är just nu på en mysig helg med fina tjejkompisar och laddar upp energi??
Tack fina du för att du tänkte på mig?

Förens du lämnar. Missbrukare är bra på att manipulera och han gör det säker med dig även om du ej är medveten. Får dig att känna hopp vissa stunder och säger det du vill höra. Orden som kommer ut från munnen är oftast för att behaga mottagarens öron. Eftersom att dom ljuger så fruktansvärt mkt så finns det aldrig nån sanning. Skapa dig din egen sanning. Berätta för nån du har nära familj/vän som kan se det från ett perspektiv utifrån utan känslor inblandade och som kan se vad som är bra för dig och inte.. Garanterar nästan att dom säger att du borde lämna.kämpa på och lycka till. Sätt dig själv i första rummet ?

Helt rätt gjort!!
Inte ett dugg elakt utan vänligt mot dig själv.
Hoppas ni fick en go myskväll i lägenheten?

Och du kommer att klara detta också.
Jag förstår dina känslor och tankar fullständigt. Jag sitter ju i exakt samma sits fast 6 månader efter dig och har inte klarat av att posta brevet än.
Känn dig stolt över att du tagit livet för dig och dina barn i dina egna händer.
Han måste ta ansvar för sitt.
Visst du kommer att såra honom och göra honom ledsen men stannar du så är det både du och dina barn som kommer bli sårade och vara ledsna.
Du har kommit långt redan och har bara ett kliv kvar.
Kram till dig från mig också???

Hur ska man få honom att förstå att han kommer förlora mig en dag om han inte slutar med ljuga det om sitt drickande. Jag älskar honom. Och har sagt att nu får han välja. Han säger att när han är med mig känner han ett lugn och inget behov av att dricka men varför klarar han inte av att avstå när han är själv? (kan tilläggas att vi i har ett distansförhållande)

Tack Blade Runer för stärkande ord??

Och fokus på dig och barnen. Han har gjort dig ledsen, arg och besviken många gånger. Skicka in pappren. En veckas nykterhet ställer inte allt tillrätta på långa vägar. Men minns hur det var när hoppet började gro på nolltid. Tänk långsiktigt, hur vill du ha det om ett år? Ta steg i riktning mot det. Massa kramar ♥️

Gud vad bra för dig.. verkligen. Du sätter dig själv i första rummet och låter andra människor sköta sina egna liv. Precis som jag är påväg att göra. Jag längtar till att får vara ensam. Kommer säkert känna samma som dig att man tänker på personen och att även alla bra minnen tillsammans kommer upp.. inser att bara för att man lämnar så är inte kampen över. Då har den just börjat.. kram på dig ?

Rätt person får ta ansvar och "städa upp"! Hoppas ni får en skön helg i lägenheten du och barnen

Kämpa på.. man kan om man vill och man borde göra allt för att man själv ska må bra. Annars finns det ingen självrespekt o det kommer bryta er än bit för bit. Jag är glad att jag vart med om detta 3 år o inte 10.. vet inte hur så många klarar av att stanna. Man mår ju inte bra.. ?

Håll tummarna för mig ❤️
Blade Runner

Helt rätt. Att vara kvar och nervöst hantera hela kvällen dränerar dig på energi. Skriv gärna och berätta hur det gick sen. Måste kännas fridfullt på något sätt när du agerat rätt och låtit mannen ta konsekvenserna för sitt drickande och du inte sopar undan för honom. Kram Blade Runner

Jag hejar på dig och finner också tröst i det du skriver. När jag hamnar i en dipp med saknad och osäkerhet blir jag rädd och tror att läget är kroniskt men sen så vänder det igen. Att läsa om hur andra starka kvinnor går igenom samma resa för att jag får tillbaka tron om att jag också klarar det. Skönt att läsa att du ätit gott och har det helt okej ikväll. Kram Blade Runner

Tack InteMera. Sitter i lugn och ro och har ätit gott. Känns ganska bra i kväll.

Bra InteMera. Du är inte elak. Du gör presis rätt som låter honom ta konsekvenserna av vad han ställer till med genom att dricka. Heja dig?

Jag har lämnat. Jag sitter ensam, men det är skönt. Jag lagade god mat i kväll och tände ljus. Mysigt.
Men tankarna kommer ibland. Vad gör han? Hur mår han? Men måste hela tiden tänka, jag kan inte gå tillbaka. Jag måste kämpa. Och bli fri. Det finns ingen annan väg att gå. Vissa dagar är lättare än andra.
Vet hur ni kämpar. Det är inte lätt med en man som sätter drogen först. Helgerna blir ju inget man ser fram emot.