Senaste kommentarerna i forumet

@bella70
Du har rätt. Det gör ont att inse det.

@Åsa M
Tack ❤️
Men någon nästa gång blir det aldrig. Just nu känns det bättre att välja ingen, än att riskera att välja fel. Igen.

Kära du! Be socialtjänsten om hjälp med boende omgående, barn ska inte vistas i en sådan farlig miljö. Oavsett om han är självmordsbenägen på riktigt eller ej så måste ni därifrån. Han lär behöva mycket hjälp och det är inte du som kan ge honom den. Usch, jag lider med dig. Gå och se dig inte om.

Hej Laban och bälkommen hit.
Med all respekt att rekommendera dig att söka lugn och ro för dig och barnen så är det få som klarar det i det första skedet.
Men du har vänt dig hit och nu kan du få stöd härinne om du vill.
Det är jättetufft när polletten trillar ner och allt bara snurrar.
Men försök spalta upp var du är.
Vad du kan göra och vilket ditt första steg ska bli.
Och skydda dina barn allt du förmår.

@Ullabulla Tack 💛

Min man pratade också om självmord både före och efter att jag flyttat, sms:de till både mig och våra vuxna barn, satte t o m ett datum. Konstigt nog var det då jag blev riktig arg. Sista gången fick min dotter nog och ringde 112 som knackade på hemma hos honom och ville ta honom med sig efter som han var självmords-benägen. Sedan dess har det inte kommit upp igen. Jag tror han tyckte det var väldigt pinsamt. Det är väl inget att rekommendera, de har ju viktigare saker att göra, men jag förstår min dotters ilska och frustration

@Laban90 Du har det väldigt jobbigt nu och jag har varit där du är. Och kännt det du känner. Skammen, rädslan och oron. Jag kan inte annat än hålla med om att du och barnen behöver få komma ifrån, men jag vet också hur svårt det är. Att mitt i eländet mana fram kraft att lösa allt praktiskt. Har du någon riktigt driftig vän eller anhörig som kan få saker att hända? Just det där med att lösa boendesituationen tror jag är viktigt att få hjälp med. När jag fick ordning på den delen, blev allt lättare och distansen gjorde att jag för första gången insåg hur jag levde och vad det gjorde med mig. Tänker på dig

@Laban90
Låter jättetufft..

Det första nu direkt som måste ske är att du tar barnen till ett lugnt hem omgående.
De känner av trauman även som små och behöver en stark mamma. Iom att deras pappa är alkoholist så måste du ta ansvaret om än att du själv mår dåligt hur tufft detta än är ❤️

Därefter får mannen genomgå behandling om han är motiverad…
Men det finns ju inga garantier.

Självmordshot är väldigt vanligt förekommande - en manipulation som vi aldrig får offra oss och våra barn för.

Har en sambo som egentligen sedan vi fick barn har haft ett alkoholmissbruk. Vi har nu två små barn, och jag ringde vårdcentralen för ett par veckor sedan. Vi gick på möte, allt skulle bli bra. Han började hos primärvården, var så motiverad.
Ett par små återfall men jag började se personen jag blev tillsammans med igen. Men i förrgår blev han som förbytt. Skrek och gormade igen, slog i väggar, försvann hela natten. Han har börjat nämna mer och mer att han vill begå självmord och speciellt om jag lämnar honom.
Han tror inte längre att vården kan hjälpa honom.
Idag drack han sig stupfull och däckade innan barnen ens fått på sig pyjamas. Jag är så trött och även om jag har vänner och familj som vet en del så orkar jag inte ta allt med dem. För det finns inget som rättfärdigar att jag stannar i det här förhållandet och jag skäms så mycket. Det var ju inte såhär livet skulle bli och jag förstår verkligen inte hur jag hamnade här. Vet inte heller vart jag vill komma med det här, jag behöver väl bara ventilera antar jag.

Jag vill tillägga.
Det var först efter uppbrottet jag förstod hur sjuk jag var.
Tidigare kunde jag skylla allt som var fel i mitt liv på mitt drickande ex.
Om det fortsätter vara hemskt jobbigt.
Kontakta alkoholhjälpen så kan du få mina kontaktuppgifter.
Jag kommer att kunna prata med dig ibland,men inte alltid.

Hej kevlarsjäl.
Ja visst är det hemskt.
Jag ramlade rakt ner i ett helveteshål när vi slutligen gick isär.
Jag skapade mig ett alterego.
Ullabulla,hon som skulle klara det här.
Den andra personen var bara en blöt fläck och jag ville inget hellre än att fortsätta vår snurriga dans.
Det var flera månaders smärta.
Ju mer rätt jag gjorde desto ondare hade jag.
Så mitt råd är att du skapar små delmål.
Kapar dagen i småbitar om du måste.
Men framför allt, håll gränsen mot ditt ex.
Jag försökte också umgås en dag i veckan efter några månaders brytning.
Men det gick inget vidare.
Jag blev tvungen att söka hjälp då jag hade tappat kontrollen över mig själv.

@Bella Det var jag som kapade Ullabullas tråd i så fall. Jag vände mig direkt till henne och då blev det inte helt rätt kanske 🙃 Men jag är jätteglad att du kommenterade. Jag "pratar" gärna vidare här i min tråd. Jag känner mig så ledsen just nu, men när jag läser mina inlägg får jag så dåligt samvete. Jag har det ju så bra egentligen. Blir ofta väldigt berörd av andras öden här i chatten

@An.Me
Först av allt - så klokt att du separerar och skyddar barnet och dig 🤩

Men till din fråga..
Alkoholen går före allt, inget kan konkurrera med den tyvärr…

@An.Me Det låter som ett mycket klokt beslut att separera!
För att besvara din fråga: enligt min erfarenhet är alkoholism, likt psykisk ohälsa, något som gör individen extremt egoistisk. Andras behov är oväsentliga. Man kan gå runt och känna sig bortvald och kränkt över det, men jag tror inte att det hjälper alls. Alkoholism är en allvarlig sjukdom och för den som är drabbad verkar nog en relation rätt oviktig som jämförelse med det behov som ska stillas.
Mitt ex har sumpat ett antal relationer under de 25 år han har supit och det beror på att hans relation med alkoholen är den som är viktig för honom. Han vägrar söka hjälp och låtsas som ingenting.
Jag vet att det är tufft, men försök att inte låta hans sjukdom innebära att du utgår från att han värderar dig eller familjen mindre. Hans hjärna är kidnappad av sprit och han kan inte fatta rationella beslut. Det kan däremot du göra. Låt aldrig en relation definiera vem du är och vad du är värd. Du är värd att älskas oavsett om du är singel eller i en relation, särbo eller sambo, gift eller ogift. Nästa gång väljer du bättre - man lär sig när man väl gått igenom detta.. kram 😍

Jag var i samma sits som dig och efter fyra år tillsammans har jag gått igenom det någon/några gånger i månaden. Om han inte aktivt vill förändra så kommer det aldrig bli bättre. Jag vet hur det känns och det är hemskt.

Efter fyra år tillsammans och ett barn har jag nu valt att separera och min sambo är på väg att flytta ut. Någonstans hoppas jag att det är tillfälligt och att en förändring kommer ske. Även om vårt förhållande är kantat av brutna löften.

Min sambo har ett riskbruk. När han dricker så kan han sällan sluta i tid. Någon gång i månaden, minst, blir han såpass påverkad att det påverkar vårt förhållande. Han blir aggressiv, väcker mig och barnet, ramlar, spyr och hamnar i situationer han inte skulle hamnat i nykter.

Även on jag förstår sjukdomsbilden så förstår jag inte. Hur kan man välja bort sin familj när jag försöker hjälpa och stötta? Hur kan man välja att dricka när det påverkar relationen såpass mycket att partnen väljer att lämna? Hur kan det vara viktigare än sin familj?

Han förstår hur jag känner och ångrar sig alltid. Han har lovat att sluta dricka. Han har lovat att dricka med måtta. Men sedan går det några veckor det är igång igen.

Jag känner att jag behöver skriva av mig all min känsla av att vara bortvald. När går besvikelsen över? Gör den någonsin det? Jag har försökt stötta och tipsa om olika vägar att få hjälp men han har bara gjort halvdana försök.

@Ullabulla Först nu ser jag att det är din tråd från början…förlåt intrånget 🙈

@Kevlarsjäl62 Åh, ditt inlägg gick rakt in i mig, du sätter ord på det märkliga som jag också känner.
Efter många riktigt tunga helvetesår har livet på ytan vänt för mig. Har brutit mig loss från min alkoholist, lyckats någorlunda med att själv bli nykter, köpt min drömlägenhet, har goda vänner, hyfsad ekonomi, många hobbies och bra relation med vuxna barn. Och inuti har jag rasat samman totalt. Tomt, meningslöst, kraftlöst. Nu när min tid äntligen kommit…
Jag har tyvärr ingen hjälp att komma med, parasiterar mest på din tråd.
Men du är i alla fall inte ensam, om det nu är en tröst.

@Ullabulla Nu har jag läst det mesta i din(a) tråd(ar), jag tycker om ditt sätt att skriva. Själv har jag fått väldigt svårt med att återge mina känslor och tankar i ord vilket känns både skrämmande och främmande. Ett år har gått sedan jag lämnade min man,efter ett halvt liv tillsammans, p g a hans mångåriga alkoholmissbruk.
Ett par månader senare sökte han hjälp och slutade dricka. I nästan sju månader. Sedan tog han ett beslut att han inte vill leva utan alkohol, men att han har det "under kontroll" och bara dricker folköl (helt galet).Vi har under hans nyktra period umgåtts en hel del som kära vänner och mot slutet tyckte jag att det började kännas så bra och jag vågade tro på att det kanske skulle gå vägen. Det tog mig väldigt hårt när jag insåg att det inte var så det skulle bli. Det känns som om livet är slut och jag förstår inte riktigt varför. Jag har skapat mig ett eget liv, trivs i min lilla lägenhet och umgås med barn, barnbarn och vänner, men jag känner mig plötsligt så ensam och bortvald, igen. Precis som att det först nu går upp för mig att jag inte är en del av en tvåsamhet längre. Vi umgås fortfarande, men det kan inte vara bra för mig, jag känner att det är på väg helt åt h-e. Vill han att jag kommer? Eller vill han dricka sin öl i lugn och ro (han dricker enbart i sin ensamhet, aldrig tillsammans med vänner, de tror att han är nykter än)? Jag känner så tydligt att jag inte är lika viktig längre. Han har sin snuttefilt igen och inget kan konkurrera med den. Han verkar glad och nöjd i sin livslögn och jag rasar samman utanför. Vad är det som händer? JAG lämnade, JAG skaffade mig ett självständigt liv. HAN föll fullkomligt samman, blottade strupen och la sig platt. Nu är det ombytta roller. Han verkar nöjd med att ses nån gång i veckan och jag drunknar i sorg. Varför? Jag fattar inte. Allt känns meningslöst och jag tror aldrig jag varit så kraftlös. Det är kanske först nu jag verkligen behöver hjälp.
Hur f-n gör jag nu? Skilsmässa, bodelning med allt vad det innebär, den älskade sommarstugan som har varit och är mitt andningshål (mest jag som är där) måste säljas, jag kommer att leva i en konflikt under lång tid innan allt är klart och jag är livrädd för konflikter. Antagligen därför jag befinner mig där jag är nu.
Var ska jag börja? Hjälp mig!

Ja jag har en mamma som är 77 år som har druckit till och från sedan jag var ca 20 tror jag. Men pågrund av min pappa så har hon skött sig hyfsat. Jag har också fått åka till min mamma o behövt tillkalla ambulans för hon druckit för mycket o trillat.
Har tyckt att hon blivit sämre de 2 sista åren men idag säger min pappa att det är abstinens hon har. För han har inte kunnat begränsa hennes drickande. Tycker synd om min pappa och jag har jobbat jätte mycket med mig själv för att må bra. Har en dotter som mått dåligt I ångest. Jag blev så ledsen, ja hur ska man orka vara mamma åt sin egen mamma?
Styrkekram till dig från en i liknande situation. Ta hjälp är mitt råd.

@gros19 Det förstår jag ju innerst inne att jag får, men när det knappt finns någon tid för återhämtning är det ganska svårt att komma ihåg. Plus att ilska är en känsla som jag blir skuldbeläggd för.

@Åsa M ❤️

@Kärringen Tack ❤️ Ja, det gör nåt med en, jag behöver verkligen bli påmind om det. Det är så himla obehagligt när jag ifrågasätter om jag har rätt att bli arg för att han utsätter min son för fara. Man blir så sjukt mindfucked.

@frutillnykterist jag tror du måste förlåta dig själv först. Hans förlåt kanske aldrig kommer, det är inget att vänta på. Du behöver förstå varför du har stannat, varför du har stått ut, och så behöver du vara snäll mot dig själv så att du inte hamnar där igen. Mitt ex tog tre år på sig att be om ursäkt. När ursäkten väl kom betydde den inget eftersom jag redan hade bearbetat allt och gått vidare. Förstår du hur jag menar? Lägg inte ditt välbefinnande i alkoholistens händer. Ta hand om det själv. Hans ursäkt skulle säkerligen inte ändra på något ändå?

Alltså detta var oerhört tungt bara att läsa.

Din omgivning har fel.
Ditt barn och du är ditt ansvar.
Inte mannen.
Låter fruktansvärt att lämna bort dottern istället för att lämna mannen!
Stackars flicka
Hon är viktigare

Ring kvinnojouren nu direkt

Lyssna inte på släkten, diskutera inte med dem eller din man.
Din barn är ditt ansvar inte de andra.

Blir arg bara att läsa om deras bemötande

Du.. ring kvinnojouren nu så snart du läst detta. De tar emot dig. Det handlar inte om var du bör, det är din skyldighet för barnens skull. Om det gör det lättare att välja.
Säg inget till din man eller andra så han inte skadar er.

Snälla ring direkt o uppdatera sen…