Senaste kommentarerna i forumet

Ja jag är själv orolig. Trodde aldrig det kunde bli ett sånnt här helvete när man valde att flytta.. lugnare idag men kommer helatiden in på samma saker. Jag säger bara att det inte är någon ide att vi diskuterar för vi kommer inte fram till något.. jag ska ta tag med psykologhjälp så fort jah kommit härifrån.. tack det värmer ?

Orkar inte se
orkar inte höra
Inte känna
det jag känner nu

Vill inte plågas
Vill inte vråla 
ut min desperata 
frustration.

Vill inte känna 
hur hjärtat 
krampar
när ångesten 
tar sitt hårda tag..

Jag vill leva.
Jag vill älska. 
Ge mig hän 
utan hat.

Ett sviket hjärta 
kan inte läka
om den får leva 
med konstant svek.
i känslornas slakthus
varenda dag.

Det trasiga liv
jag levde..
kan inte läkas
om jag stannar kvar.

Det är över nu.

Jag gör ett avslut 
tar mitt hjärta
Kastar bort 
min frustration.

Jag ser på dig 
en sista gång

Jag räddar 
min själ.

Tar klivet ut

Jag går..

Bra inställning och det är precis vad du kommer att få nu. Jag gläds med dig?

Låt inte hans ord fastna hos dig. Jag brukar tänka att det är en spegel mellan oss och det är han själv han pratar om. Det enda de vill är att såra så mycket som möjligt men låt det bara studsa tillbaka.
Du är en fin person med känslor som inte ska behöva höra något sånt.
Flytta till din lägenhet och njut av stillhet och låt honom ta hand om sig själv.
Kram?

Jag vill oxå vara med min nyktra pojkvän. Och har vart vid hans sida genom missbruksträsket i några år nu. Han har aldrig velat ta hjälp då tänker jag att då väljer han ju inte mig. Att komma på att man har ett problem och vill ta hjälp är ju kärnan. Så länge man inte är på den vägen så spelar det ingen roll vad du gör eller hur mkt du vill. För bollen ligger hos honom. Och om du och bebisen är viktigast så borde han välja er ellerhur? Förnekelsen sitter djupt jag vet. Man vill bara att allt ska vara som förr. Man vill att allt ska vara bra. Men när det inte är bra så får man inte bara stå brevid. Jag talar om eget misstag. Hålla under armarna och sopa upp hans misstag. Du kommer förlora på det och i framtiden din son. Säger inte vad du ska göra men att sätta ner foten tidigt är att föredra då kanske ni har en chans att lösa allt. Jag väntade för länge och just nu är mitt liv kaos. Vill tillägga att det är utan barn. Lyssna till din magkänsla den har oftast inte fel. Kram

Jag blir orolig när jag läser det du skriver.
Du måste försöka tänka på dig själv så du kan vara säker. Det är ju en oerhört stressande situation du lever i och du behöver lugn.
Att prata med en psykolog är väldigt skönt och för mig hjälpte det att vända fokus till mig själv och att få mina tankar på rätt spår igen.
Kram ?

Även om det gör ont så är det nog den bästa vägen, kanske för er båda.
Som Förlorad själ skriver så är det hans eget ansvar att välja ett drogfritt liv.
Samma även för dig som också kan välja ditt liv.
Det kan verka hårt men kanske det kan bli startskottet till något bättre där ni båda kan må bra till slut.
Kram?

Låter tufft att din son har problem. Jag vet själv hur orolig man är för överdoser. Min kille har legat på intensiven 6 ggr för överdos men livet som instats. Han klarade varje gång men det var alltid nära ögat. Hemsk att du ska behöva se ditt barn i den situationen. Man är så hjälplös. Det sista du skrev om kan man lämna sitt barn. Ja alltså det är ju bara han som kan ta tag i sig själv och välja väg. Hur många gånger du än räddar honom så hamnar han fel igen om han inte själv vill sluta. Jag tror att du måste ta avstånd för dig själv och kanske säga till honom att jag tar avstånd från dig nu mina dörrar står alltid öppna för dig när du väljer att prioritera ditt liv. Menar att du går ju under. Ditt liv är ju oxå viktigt. Din son är en vuxen människa. Jag sa upp ko takten med min mamma. Det var oxå tufft. Men vägrade leva i hennes alkohol bubbla.. Kram på dig ?

Jag vill ju vara med honom, egentligen. Men inte på dessa villkor, nej.
Så jävla svårt. Vill såklart min sons bästa men hans pappa vägrar söka hjälp. :(

Jag vill ju vara med honom, egentligen. Men inte på dessa villkor, nej.
Så jävla svårt. Vill såklart min sons bästa men hans pappa vägrar söka hjälp. :(

Tack för dina ord.. ja det är farligt att leva med en människ som inte kan kontrollera sin ilska. Han har aldrig slagit mig men vid sitt senaste utbrott så blev jag otroligt rädd på riktigt. Riktigt obehaglig känsla. Tror han har borderline personlighetsstörning och dom är oftast väldigt rädda för separationer. Men finns ingen ursäkt i världen för hans agerande. Just nu känner jag mig helt förlorad. Jag saknar mitt gammla jag. En glad och stark tjej som visste vad jag ville. Nu vill jag bara vara själv. Längtar så till min flytt att få stänga dörren och bara få vara ifred i mina egna tankar. Det kommer gör mig stark igen det vet jag. Måste nog även ta kontakt med psykolog så jag får prata av mig med någon specialist. Men det får bli när jag flyttat för jag är alldeles för trött för det nu. Tack för dina ord och råd ?

Klarar dig bättre utan honom? Hur känns den tanken? Med tanke på att ni har ett bar med i bilden oxå blir det ju inte lättare. Men man gör ju inte barnen en bamse tjänst genom att dom får leva upp krig en missbrukade person. Det sätter spår i själen. Kämpa på och sätt dig och din bebis i första rummet. ?

Din text är mycket min, hur hamnade jag här för elfte gången känns det som...? Vi köpte hus efter 2 år tillsammans och 1år som sambo, huset är stort med ladugård och stor verkstad, han dröm och han kommer 45mil härifrån. På en gång, blev han förändrad, kunde inte sova, fyllkörde, drack för mycket och för ofta och var väldigt låg. Vi gifte oss för ett halvår sedan, vi älskar ju varann. Och jag mitt spån tänkte att det blir bättre, och han var deprimerad det förstod jag. Men det blev inte bättre, för jag var också sårad och arg, för han strular till det för oss. Vi var till beroendeenheten, fick veta att problemet funnits tidigare. Han har försvunnit i dagar för att supa för han blir så arg på mig. Och nu för en månad sedan har han variy till läkare och fått antidepressivt och sömnmedel efter att jag sa att jag vill skiljas. I veckan kom jag hem på onsdagen, då hade supe så han somna, jag orkade inte ens bry mig. Fredag skulle vi åka på konsert 30 mil bort med 2 andra par, vi åker motorcykel. Jag ser under kvällen hur han dricker, och att blicken blir mörk. Vi har riktigt skoj, och jag är inte heller nykter. Han lyckas missa bussen till hotellet, men vi tänkte han är ju vuxen. Så stövlar han in i mitt rum, 2.5tim senare och är helt galen på mig och dom andra som lämnade honom, säger att jag ska vara glad att han inte ger på mig en smäll. Packar sina saker, tar motorcykeln och får hem 30mil!! Dagen efter får jag ett sms att jag kan fara åt helvete och sen ett till att jag får inte komma hem, så jag sover hos min syster. Och ändå är jag så jävla dum att jag sms honom, lite bedjande att han ska höra av sig.. Jag skäms så fruktansvärt, att jag inte visste bättre, vi bor i min hemby och alla kommer säga, hon borde ha vetat bättre

Har en sambo med spel och alkoholmissbruk. Han dricker inte varje dag, men tappar all kontroll När han dricker och beter sig som en skit.
Han spelar även bort alla sina pengar.

Lämnar mig själv med vår bebis på 6 månder och tar alltid sina vänner före oss.

Vet inte vad jag ska göra länge.
Idag gjorde han slut. Igen. För jag sa att han inte kunde dra iväg pga jag ligger sjuk och vår bebis måste han ha.

Har en sambo med spel och alkoholmissbruk. Han dricker inte varje dag, men tappar all kontroll När han dricker och beter sig som en skit.
Han spelar även bort alla sina pengar.

Lämnar mig själv med vår bebis på 6 månder och tar alltid sina vänner före oss.

Vet inte vad jag ska göra länge.
Idag gjorde han slut. Igen. För jag sa att han inte kunde dra iväg pga jag ligger sjuk och vår bebis måste han ha.

När jag påtalade vid hämtningen att han luktade av alkohol fick jag till svar att det blivit lite sent igår kväll. Kan tilläggas att han festat med sin 18-årige son (från en tidigare realation) som även han har drog- och alkohol poblem. Nu sitter jag med hjärtat i halsgropen och har svårt att både formulera mig här samt tänka klart tills att jag vet att hon är hemma igen.
Kan jag hålla henne kvar med anledning av att han luktar? Hur ska jag kunna avgöra om han fortfarande är berusad eller ej. Själv känns det väldigt främmande att hämta ett barn när man stinker alkohol. När finns det någon som hjälper oss? soc verkar tycka att det är ok att han har henne så länge han inte är full och att det är jag som ska kunna avgöra det. Kan tilläggas att de under ett av mötena i samband med orosanmälan själva påtalat för honom att han luktat men att de inte agerade trots att han var där själv med vår då 1 åringa dottter (han var pappaledig) så nej mitt förtroende för soc är helt bortblåst det ända de gjort är att svika en mamma som ber om hjälp för sitt barn.

Jag vet inte längre vem som ska hjälpa oss. Idag har jag fått skicka iväg min 2 1/2 åriga dotter med hennes pappa som kom 1 1/2 timme för sent om som var indräkt i alkoholånger. Vi har varit hos socialen orosanmälningar finns och ändå så lämnas vi gång på gång utan insats med hänvisning till att för närvarande har han inget pågående missbruk då han lyckats hålla upp under utredningsperioderna men alltid börjat igen när de avslutas. Jag ger inte mycket för soc kompletens inom alkohol och drogmissbruk då de blev alldeles förundrade efter att jag ringde dem i samband med att de i vårdnads, boende och umgängesuredningen föreslagit att hon sås måningom skall kunna komma att börja sova över hos sin pappa. Jag informerade dem om att det tar över 1 år innan kroppen slutar reagera på absitensen från alkohol och droger något de var helt novisa om. Så nu tvingas jag skicka iväg en liten gång på gång trots att hennes pappa både skakar, svettas och inte vare sig kan hålla det han lovat eller tider. Skickar jag inte iväg henne kommer de säga att jag förhindrar umgäget mellan far och dotter. Vem räddar våra barn? Jag känner mig helt maktlös och vet inte längre vem som hjälper mig att skydda min dotter. /Hjälp

Så klokt och det blir ju så mycket bättre när man tänker så. För då har jag ju själv makten över hur jag vill ha det och vilken typ av vänner jag vill ha.

Det finns bara energigivare. Läste det någonstans, minns inte var, men tycker det var så bra. Min tolkning är att man har ett val när någon vill ha ens energi. Får dom den är dom ingen energi tjuv utan det var jag som frivilligt gav. Fick ett sms igår kväll från en kompis som jag känt sedan jag var liten. Alltid känt att jag inte får något endaste lilla utrymme, tänkt j-vla energitjuv om henne, blir helt matt och nedstämd när jag har pratat med henne..eller snarare lyssnat på henne eftersom man knappt får en syl i vädret. Hon skrev igår kväll "känner att du undviker mig, stämmer det?". Kände att jag behövde sova på saken så det gjorde jag. Kom fram till att jag faktiskt inte undviker henne aktivt utan helt enkelt väljer andra vänner nu. Vänner som vill ge och ta, lyssna på varandra mm. Tyckte det var lite intressant att det kändes så för henne. Och lite intressant att jag själv hade "undvikit" henne utan att tänka på det egentligen. Senaste gången jag pratade med henne var på min födelsedag i somras. Hon visste att jag var på mobilfritt spa den dagen ändå hade jag fyra missade samtal från henne. Ringde upp när jag var klar och hon sa snabbt grattis och började genast spy sin galla över allt och alla. Hennes mamma var dum i huvudet, hennes man troligtvis psykopat mm mm bla bla me me! Och nu detta sms från henne som också egentligen bara handlar om henne och hur hon känner. Ännu en människa man har försökt förklara sina behov för tusentals gånger utan att få gehör. Så vad svarar man? Skrev helt enkelt "Nej" som svar. Orkade inte ännu en gång förklara, gjort det redan. "Nej" för att det är sant, jag undviker henne inte, vi går bara inte på samma väg längre.

Du behöver professionell hjälp. Den situation du befinner dig är farlig och självklart ska ingen behöva leva som du har det. Han ska bort från ditt liv så snart som möjligt. Kanske dumt, men finns möjlighet att du bor hos någon annan tills vidare. Han kanske förstör ert hem då, men det gör han ju ändå. Var rädd om dig du förtjänar något mycket bättre och ta emot all hjälp du kan få.

Känner verkligen igen mig i att behöva sova med ett öga öppet pga att idioten pissar överallt. Vet inte hur många gånger han pissat ned sängen. En gång pissa han ned allt i hela min garderob. Du kan inte hjälpa, tyvärr är det den enkla bistra sanningen...

Jag lever tillsammans med en man som varit nykter i ca 5 månader. Enligt honom själv. Dock så vet jag att han dricker i smyg på helgerna. Jag har hittat ett flertal spritflaskor som är fulla på fredagen och tomma på söndagen.
Jag märker direkt på honom när han druckit och då tar jag varje chans jag får att leta efter flaskor som han gömt.
Min fråga är, vad gör jag? Ska jag konfrontera honom?
Han går i 12 stegs program samt behandling och enligt honom själv är han nykter.
Tack!

Jag kommer aldrig komma härifrån.. Jag känner det ända in i själen...
Du är hjärndöd, du är utvecklingsstörd, sök hjälp, du är lika störd som hela din familj, bla bla bla bla. Nej, det är du som är det, du din egoistiska, självupptagna jävla alkoholist. Jag är så jäkla trött mentalt så jag kräks.
Jag vet inte hur jag ska få utlopp för allt jag bär inom mig.
Jag är en fånge i mitt eget hem, en fånge i mitt eget liv.
Jag är onormal, för jag nästan aldrig dricker alkohol, jag har inget behov av det och det gör mig till en idiot. En tråkig jävla inkompetent, bitter människa. Nej, du pratar om din själv din jävla dåre. Fy faaaan vad jag är frustrerad just nu.
Jag fixade en lägenhet i maj.. jag hyr ut den en månad i taget till en vän.. Ja jag måste va hjärndöd som stannar i detta helvete.

Tack så mkt för stödet och för informationen om allt detta. När man är i skiten så är det så svårt att tänka klart. Då gör det mkt att få höra det från någon annan. Betraktar detta med som psykisk misshandel. Jag litar inte riktigt på att polisen gör ett så bra jobb. Och även om dom tar med han så släpps han nog väldigt fort. Och DÅ kommer han vara vansinnig. Han har aldrig slått mig och sagt att han aldrig skulle göra. Istället går ilskan ut på vårat hem. Inte kul det heller när man lagt ner mkt pengar på saker som en person som inte kan hantera sin ilska går och slår sönder. Längtqr iaf tills jag flyttar själv i november. Hoppas bara inte han fortsätter terrorisera mig då.. ?

Rädslan, smärtan och sorgen hur hanterar man som förälder detta när ens älskade barn väljer att rasera sitt liv, inte tar vara på de resurser och talanger som finns. Min son har tagit återfall efter 5 månaders nykterhet och drogfrihet. Han är nu försvunnen och hans missbruk har inga gränser när det gäller destruktivitet. Hamnar i stort sätt alltid på sjukhus p.g.a. överdoser., befinner sig ensam i mycket riskfyllda miljöer. Senast var han borta 16 dagar och levde på gatan i Köpenhamn, utan pengar, mat, kläderna var t.o.m. stulna och han sov utomhus. Själv blev jag inlagd på sjukhus pga olika psykiska symtom. Bl.a. en yrsel som gjorde att jag inte kunde röra mig och inte heller lägga mig. Flera undersökningar gjordes och inga fel hittades utan man gjorde bedömningen att det var oron för min son som var orsaken. Jag vill ha ett liv, jobba, göra roliga saker, umgås med människor, men oron och smärtan jag upplever blir ett hinder. Har sökt all tänkbar hjälp och vet hur jag ska hantera min situation rent praktiskt, men det har ingen inverkan på vad jag känslomässigt upplever och känslorna styr mitt liv inte förnuftet. Lever med rädslan för att han inte lever, dels pga att han psykiskt ibland mår mycket dåligt men även pga överdoser eller att han blir ihjälslagen i de miljöer han befinner sig. Då han senast var försvunnen hörde han inte av sig och när 16 dagar gått var jag tvungen att göra något kunde inte uthärda att bara vänta. Varje minut är en plåga. Jag bestämde mig själv för att åka till Köpenhamn och leta. Kunde se det orimliga i att hitta honom i en så stor stad men bestämde mig ändå att åka ner varje helg och leta medveten om att jag kanske aldrig skulle få se honom mer. Genom ett under hittade jag honom efter par ett par timmar i Köpenhamn och han följde då med hem. Missing people var även inblandade, men man letade bara i Sverige. Nu är allt likadant så känns det, oron, rädslan, skräcken, sorgen vanmakten alla förfärliga känslor man kan tänka sig och jag kan inte göra någonting. Att leva så här är omänskligt och outhärdligt och jag vet inte om det är möjligt att ta avstånd från min son det är ju mitt barn.