Senaste kommentarerna i forumet

Ditt inlägg träffar som ett slag i magen och det är svårt att sätta sig in i hur du har haft det och har det nu. Vilket mod du visar som sätter ord på din situation och delar med dig här. Jag hoppas att du får stöd av andra användare som kanske känner igen sig eller som har varit i en liknande situation.

Utifrån det du berättar så behöver din partner antagligen akut vård och jag vill rekommendera dig att föröka lämna situationen. Det kan vara svårt att identifiera sig som våldsutsatt fysiskt eller psykiskt samtidig är just det du beskriver att bli verbalt hotade, att få ansvar för någons annans liv på det sätt du beskriver just psykiskt våld. Vad tänker du om det. Du behöver inte ta några långsikta beslut. Det är inte min menig att skrämmas och du känner dig själv bäst, ändå vill jag berätta att sömnbrist och psykiskt illamående samt eskalerande hot och aggressivitet bör tas på stort allvar. Hur skulle det vara att ringa polis nu och rådfråga dem?

Vem mer kan du prata med i verkligheten om detta? Om du inte har någon just nu finns det professionella kontakter så som Kvinnofridslinjen.

Psykiskt och fysiskt våld, oavsett eventuell alkoholproblematik, skapar ofta processer som kan vara svåra att förstå och svåra att ta sig ur. Att få en professionell kontakt är för många bra.

Alkohol förändrar personer. Alkohol ökar riskerna för att våld, hot och kränkningar förekommer. Personer som nyktra aldrig skulle använda våld kan i berusning bli direkt farliga. Berusning är inte en ursäkt och det våld, de hot och kränkningar som förekommer under eventuell berusning kommer att påverka den nyktra relationen.

Ett steg i taget, det första, sätt dig i säkerhet.

kvinnofridslinjen.se/
unizon.se/hitta-jour

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Han har tappat det helt. 3 dagar var han vaken konstant. Äter ingenting och mår psykiskt dåligt. Han har kastat skit på min alla timmar jag vart hemma. Jag har vart lugn men han är kaos. Han började slå sönder saker/dörrar/garderober. Och skyller allt på mig. Allt är mitt fel och så klart min pappa fel som finns där som stöd för mig. Vi har tryckt ner honom, mobbat honom och attackerat honom. Han tog en kniv mot sin hals och drog den så det började blöda lite och gav ett rött märke. Han sa att han ville ta sitt liv och på hans gravsten ska det stå att det var mitt fel. Han ringde mig när jag jobbade och bokstavligen tvingade mig att komma hem annars skulle han komma dit och göra kaos. Jag gick hem tidigare. Det här är helt sjukt hur jag lever just nu. Han sitter o pratar i telefon till 1 på natten och skriker o beskyller folk. Jag ligger vaken och ska gå upp kl 5 för att gå och jobba. Efter den här veckan är jag helt slut körd. Jag försöker hålla lugnet och bara låta det rinna ut i sanden. Men han fortsätter även idag nu har han vart vaken 2 nätter. Blir väll kaos igen om han är vaken en till. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har tappat alla mina känslor nu för den här mannen. 15 år åt skogen pga av dogmissbruk. Han inser inte att det är han som är orsaken till att vi sitter där vi sittter idag. Utan "han mådde ju bara dåligt" och hur kan jag "lämna han i sticket" nu när han mår som sämst. Hur kan jag gå till jobbet när han hotar med självmord? Hur kan jag vara så ond.? Hur hamna detta helt plötsligt på mig? Hur blev det mitt fel. Det är inte jag som överdoserat, blivit skuldsatt på 400 000:- det är inte jag som krockat bilar, fått bilar bestulna, häktats, sårat, krossat drömmar och förstört vårt liv.. Det är ju han!!!

Flyttar till min lägenget i nov. Men fan vad långt det känns kvar..

Och ofta lägger man 99% av energin i att tänka på hur kan de vara så korkade och göra så dumma val.

Frågan som kan vara bra att ställa är ju.
Vad kan du göra åt det?

Och börja nysta där i den svåra frågan.
Ofta kommer man fram till att inga hot eller ultimatum hjälper.
Istället måste man hitta strategier för att skydda sig själv.

Hitta alternativ för att skydda sig själv och ev barn.
Det som är bra med det är att den som då dricker själv får ta konsekvenserna av sitt drickande om du inte är där och reagerar på hans drickande.
Utan agerar vilket ger en annan handlingskraft i den egna personen och konsekvenserna blir också tydligare för er båda.

Men det är tufft att vara i detta.
Läs och skriv och ta till dig det som passar.

Och att ta makten över sig själv är möjligt.
Du är inte för evigt fast även om det kanske känns så just nu.

Han skulle på systemet idag, ”skulle bara” hade en ganska hetsk diskussion om förra helgen och att han inte klarar av det - skulle bara dricka lite vin framför datorn ikväll.

Jag la mig vid 23 då jag var dödstrött och då hade han dragit i sig två flaskor 11%-igt vin, hade inget mer köpt och var i relativt gott skick. Tänkte jag kunde slappna av då han satt och spelade!

Vaknade nu kl 03:30 av okänd anledning, inser tillslut att det är ljud utanför fönster, hinner tänka tanken att han somnat på soffan men så hör jag spottandet, han ligger ute på gården med cykeln över sig! Jaha. Då var vi här igen, äntligen fredag.

Vad gör man om ens mamma lever ihop med en arg alkoholiserad man(min styvfar). Min styvfar har sedan länge vart alkoholiserad och har förlorat sin familj, vänner och jobb pga spriten. Det gör mig så oerhört ledsen och stressad att inte kunna hjälpa min mamma ur denna situationen. Jag har erbjudit att ordna ny lägenhet eller att hon kan bo hos oss tills det blir bättre men istället väljer hon att vara kvar med honom och arbetar dygnet runt för att hålla sig hemifrån då hon vet att hon kommer hem till en som är arg, full och svär. I sommar bröt jag min kontakt med honom efter att han som vanligt anklagade mig för saker jag inte gjort och skrek och sa elaka saker till mig inför min 4 åriga son. Det gör mig så oerhört ledsen att se min mamma leva i detta och att folk i hennes närhet har valt att ta avstånd ifrån båda. Behöver verkligen råd om hur jag kan stötta henne och få henne glad igen

Ja jag förstår att något förlåt får jag aldrig.
Ibland, men bara ibland letar sig en tanke in och jag undrar, kunde jag gjort något annat, var det så farligt? Men bara ibland, sedan tar förnuftet plats igen och jag vet. Vet att jag gjort rätt som lämnat. Jag kan inte göra någon annan nykter, som dessutom inte vill.
Mannen skyller på allt annat än alkoholen. Tänk vad han förtränger allt.
Jag kommer leva mitt liv. Jag kommer leva själv. Jag ska ta hand om mig och jag ska bli lycklig.
Jag ska göra allt som jag drömt om. Nu är min tid.
Dax att gå vidare och inte tänka på mannen.

Ja så frustrerande att man aldrig får prata ut och prata färdigt, Azalea. Att man inte helt kan lägga det bakom sig. Men det blir väl så att man får tänka att det är deras sjukdom. Att man aldrig får förståelse för allt som sårat. Allt som gjort ont i stjälen.
Känns igen att man inte får dra upp det som hänt utan bara glömma och förlåta, och se glad ut.
Det är inte lätt.

Det här hade lika gärna kunnat vara jag som skrivit känns det som. Alltid skuldbeläggande på mig om han mot förmodan någon gång skulle stanna hemma eller egentligen bara av att jag nämner nånting så var jag kontrollerande. Evigt testande inför sina vänner. Ringa medan han är med dom och fråga om det är okej att han följer med ut, jag säger ja trots att vi inte träffats på länge eftersom jag anar att hans vänner får veta mitt svar och jag är livrädd för att verka ”psyko”, sedan få svaret ” ja vad bra för du är på högtalare. Vi slog vad om att du skulle säga nej”. Så förnedrad och besviken. Men ändå har jag stannat trots att jag sagt hot om att lämna, mycket för att han inte alltid var full och dessa nyktra stunder gav mig nånting att hålla fast vid. Han har alltid druckit minst torsdag, fredag och lördag. Inte alltid mycket men åtminstone minst en öl. Ibland tagit sig återställare dagen efter fest för att orka festa igen. Måndag- torsdag jobbar han borta så jag antar att han druckit då också eftersom hans ekonomi är dålig trots relativt bra lön. En gång drack han så mycket att han fick minnesluckor och påstod att han blivit drogad. Alltid trott att han ska ändra på sig, men det har aldrig skett. Kanske en kort period men inte mer. Det enda jag ångrar i nuläget är att jag inte lämnade honom, nu fick han istället nöjet att dumpa mig och säga hur hemsk jag varit istället för att behöva erkänna sina problem för någon.

Vissa kanske läst min förra tråd, andra inte. Hursomhelst så tog min sambo beslutet att lämna mig eftersom han tycker att det är mitt fel att han dricker eftersom jag får honom att må så dåligt. Han har aldrig förbättrats, endast blivit sämre och denna semestern har varit hemsk. Första veckan efter vi separerade söp han tre dagar i rad, som jag vet om. Jag vet att det är bra att det är slut men ändå så kan jag inte gå vidare, det sjuka är att jag fortfarande tänker på om han dricker och hur mycket. Även så frustrerande att inte kunna prata med någon för jag vet att han har sagt hur hemsk och kontrollerande jag varit och hur dåligt han mått. Det irriterar mig att inte kunna berätta sanningen om hur förhållandet har varit. Dagen han gjorde slut så var han först som vanligt på morgonen, frågade om jag ville följa, sedan åkte han iväg och kom hem ett par timmar senare och då svarade han inte på tilltal. När han sedan kom hem på kvällen så gjorde han bara slut utan förklaring förutom att han tyckte att det inte fungerade. Jag skrev ett långt mejl om det helvete jag haft men det tog han inte åt sig av så nu tänker jag gå vidare och låta honom supa ihjäl sig. Men hur ska jag sluta oroa mig och sluta vara så medberoende? Någon som har tips?

Starkt jobbat med dina 50 nyktra dagar! Du märker att suget efter alkohol har sjunkit undan gradvis, men att humöret går upp och ner. Kanske börjar en sorg dyka upp, över att alkoholen inte kommer att finnas i ditt liv framöver. För några dagar såg du bara det härliga med nykterheten. Utåt så märker ingen av vad du går igenom inombords, hur du kämpar emot alkoholen. Nu gruvar du dig inför en fest, där du överväger att tacka nej för att slippa se på när andra dricker. Jag tycker inte att du verkar egoistisk som överväger hur du ska göra med festinbjudan, du tar ansvar för dig själv och vad som blir bra för dig. Du känner vad du egentligen mår bäst av just nu. Det kommer säkert flera inbjudningar framöver, när du kanske är mer säker på din förmåga att välja din egen väg?
Starta gärna en egen tråd i forumet, kanske under forumdelen "Förändra sitt drickande" eller "Det vidare livet", när det gäller ditt eget drickande, så finns det större chanser att få svar, pepp och tips från andra användare!
Allt gott!
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Första gången jag skriver här,
Är hemma med små ångest, ingen dag är sig lik... Nu är det alltså 50 dagar nykter.. Suget är ju inte alls de samma som i början. Men humöret går upp o ner, kan inte sära på vad som är vad.
Håller jag på bli små sjuk är det därför jag är så slö o nere el är det pga att man inser mer o mer att alkoholen aldrig mer kommer finnas i våra o mitt liv!? Bara ett par dagar sedan mådde jag så bra, spänd över nyktra livet.. Och idag helt nere... Jag känner en otrolig press för jag är inte den som någon skulle peka ut som alkis, varken på jobb, vännskaran el mina barns skolor. Jag är tjejen med kontroll och skarp som en kniv, klok, rolig alltid glad och positiv... Men här ligger jag på soffan o försöker komma på hur jag ska kunna tacka nej till en inbjudan... Och jag vet att många kommer bli besvikna om jag inte dyker upp.. Men är det rimligt att sitta på en fest/tillställning för alla andras skull o titta på när alla dricker ( rätt mkt för den delen) när jag då kämpat i snart 2 månader? Är det egoistiskt att tacka nej för att inte riskera att suget blir för stort o jag faller dit igen

Precis så tänker jag också Azalea. För det är oftast så att man mår sämre själv av alla bråken. Frustrationen är enorm när det inte går att prata då locket lagts på. Känslor och tankar samlas på hög. Själv har jag insett att det kostar mer att försöka få den andra att förstå. De är helt enkelt inte medvetna om hur deras val påverkar oss eller vill inte kännas vid det. Hans missbruk är hans eget ansvar så stå på dig som flera säger här. Har följt din tråd ett tag och känner igen så mycket av det du beskriver.

Det är lika bra att glömma att bi kommer att få ett uppriktigt erkännande eller förlåt förren den dag de har kommit till insikt och kommit långt i sitt tillfrisknande från alkoholen.
Det tar säkert väldigt lång tid av behandling innan de är där.
Vi får försöka förlåta oss själva istället och ge oss en fin framtid och lägga vår energi på det istället för att vänta ut en ursäkt som kanske aldrig någonsin kommer.
Må väl och ta hand om er tjejer?

Ja, Spinoza det är helt klart hans ansvar och de 3-4 Första tabletterna var han noga med att visa upp att han tog men sen har jag inte sett nåt. Så jag har ingen aning om ifall han tar det. Släpper det helt.
Tyvärr är det de enda "hjälp" han tar för sitt beroende. Söker inte någon sorts terapi eller annan behandlingsform utan verkat tro även denna gång att han kan lösa det själv.
Ikväll efter en lugn början så plötsligt drog han igång värsta bråket om pengar igen.
Jag ändrade ju i början av sommaren så min lön kommer på mitt konto och skickar sen över till gemensamma för kostnader för hus mm
Han är vansinnig över det och anser att pengarna ska tillbaka. Jag vill inte det, det är ju min lön tycker jag och efter allt det han spenderat på sprit böter hotell taxi you name it så vill jag inte vara med och betala längre.!!!!
Såklart fick jag en massa slängt i ansiktet och det mesta gick ut på hur dum i huvudet jag är.
Jag tog upp att det beror på dessa stora händelser som hänt och han vill absolut inte prata om det. Tycker inte det finns nån anledning att dra upp det. Men för tusan nån gång måste man ju prata om det som hänt och inte alltid bara lägga locket på. Han förstår inte mina känslor alls eller att hur jag mår .
Fast jag tänker hålla mig lugn när det stormar här hemma. Ja tänker inte nappa på betet och skrika tillbaka utan låta det rinna förbi mig. Det blir bäst för mig så.
Annars mår jag bara sämre utav bråken och jag tänker inte lägga mer energi på det.
Usch så vimsig jag var men behövde skriva av mig lite

Jag har sedan jag insett vad jag gjort börjat gå min egen väg. Detta efter att han inte vill tala om alkoholen med mig eller någon annan eller gå i någon form av terapi. 3 gånger har jag frågat om gemensam terapi och han slår ifrån sig. Det gör att jag känner att han har gjort sitt val och då gör jag mitt. Precis som Adde uppmanat mig till har jag nyligen avslutat 4 veckors semester där jag merparten av tiden rest bort och umgåtts med mina nära och kära för att ladda med energi. Mannen har varit hemma under den tiden och jobbat. Det som kändes tungt igår var att jag kom hem till ett hem som inte städats eller röjts upp under mina 2 veckor borta och det väcker ilska och stress. Stress som jag just nu har svårt att hantera eftersom det utlöser ångest över den situation jag försatt mig i. Jag håller fullständigt med dig Nordäng67, jag missar målet och kan uppenbarligen inte välja rätt man. Båda mina män har utåt sett varit starka män, vältaliga och högutbildade precis som jag. I det första fallet så fanns det ingen alkoholism från början utan den svåra händelse som han och jag gemensamt drabbades av utlöste ångest som gjorde att han började dricka och så småningom utvecklade grav alkoholism efter att vi separerat. Denna händelse som blev startskottet för min dåvarande mans alkoholism blev också startskottet för min fars nykterhet. Min mor skiljde sig från min far då han började tappa greppet kring sitt drickande. Visst finns det grova händelser som jag kommer ihåg från det att jag var 7-11 år innan de skiljdes men jag skulle inte säga att jag växte upp i någon form av misär då min pappa jobbade på den tiden. Hans missbruk och misär som jag senare fick se startade efter att vi flyttat till annan ort med min mor. Jag var i tonåren då han spårade ur rejält så jag känner inte igen mig i beskrivningen av ett alkis hem som Clara skriver.
Som du skriver Nordäng67 man känner sig som en främling i sitt eget liv när man inser att man spårade ur. Jag har redan sagt till min man att jag inte är ansvarig för hur han lever sitt liv eller hans relation till alkoholen. Det jag vet när jag insett vad jag gjort är att jag skulle gå under om jag fortsätter denna relation. Sen är det ju otroligt svårt att bryta upp från någon man älskar, man vill ju så gärna hoppas. Jag inser dock att jag har gjort fel och han har gjort fel men det finns ingen anledning att göra saken värre. Jag bråkar inte om stöket längre för jag har ju självt valt det under många år utan att klaga. Nu handlar allt om att komma ur detta, renovera klart huset så det kan säljas men det är tufft att veta att jag måste vara här 1 år till. Har dock försökt hitta lösningar så jag kan åka bort och andas lite då och då. Det tär på mig att se hur han helg efter helg väljer bort mig och tar till alkoholen. Nu den sista tiden har jag t.o.m svårt att prata med honom då jag helt enkelt mår för dåligt. Igår bestämde jag mig för att avboka det som skulle varit en gemensam höstsemester till varmare breddgrader. Jag vet att jag inte kommer klara av att vara i samma rum som honom då han kommer dricka hårt. Det är bara dumt och onödigt att utsätta sig för den stressen i ett annat land där man inte kommer undan.
Min man tog inte bara mig med storm när vi träffades utan även min familj. T.o.m min far med alla sina erfarenheter och som ägnat senare delen av sitt liv att jobba med missbrukare öppnade famnen och förstod inte problemet. Som jag sa in förra inlägget så är min man ytterst manipulativ och väldigt duktig på att avväpna andra. Det positiva är min egna fina familj som stöttar mig till 100 %. Jag ska ut ur detta och jag har en plan och en liten dröm som jag hoppas kunna förverkliga nästa år. Men vägen dit känns just nu lång men jag är på väg ifrån det jag själv gick in i. Massa kramar till dig med Nordäng67 som jag kände förstod hur jag känner mig när sanningen slog mig i ansiktet. Insikten och ångesten som kommer när man tittar i backspegeln är svår att hantera men det går en dag i taget.

hur du hamnade där? (Eller så är svaret enkelt; för att du känner dig hemma i ett alkishem.) Det intressanta är ju vad du du ska göra för att du ska ta dig därifrån. Det hörs ju på långa vägar att du inte ska vara där, allt med det där förhållandet låter vidrigt. Antingen får han flytta, eller så gör du det själv.

För att du är trygg med att vara otrygg och att vara i skymundan! Du är som jag! Har också växt upp med destruktiva inslag i barndomen. Har alltid tänkt att jag behöver en EXTRA trygg och stabil man men VÄLJER alltid motsatsen. Lägg märke till väljer för det är så det är. Man hamnar inte där man väljer det. Vänd fokus till dig själv och kom till insikt på djupet om att du faktiskt är där du är av egen och fri vilja. Du kan göra andra val! Jag har börjat gå en annan väg nu. Går stappligt och kör i diket emellanåt men har fokus på målet. Har gett mig den på att leva resten av mitt liv på ett annat sätt. Det handlar inte om alkoholiserad ex mm utan om mig och dig. Vi måste ta makten över våra liv och göra aktiva val. Förstår hur du känner. Man känner sig som en främling i sitt eget liv. Är JAG i det HÄR liksom men man gick dit alldeles för egen maskin. Som tur är kan man också gå därifrån. Massa kramar till dig

en nystart och åk iväg på en Familjevecka !! Unna dig själv något riktigt bra och utvecklande !

känner igen mig i det ni skriver. "Problemet" erkänns inte utan läggs över på annat och andra. Vet jag fick ångest liknande känslor av det, frustration plus plus. Kan fortfarande känna frustration över att jag inte fick något förlåt och erkännande för allt dåligt han sa och gjorde under fylla. Som du skriver Spinoza, acceptans i sig själv. Det tröstar och ger inte frid. Men jag har fortfarande mina stunder! Kram till er!

Jag vill också ha ett förlåt och ett erkännande från mitt X, men tror inte att jag kommer att få det, så jag kan förstå din frustration.
Jag försöker flytta fokus från honom till mig själv och jobbar hårt på att förlåta mig själv för vad jag tillåtit honom att utsätta mig för.
Jag träffade min coach igår och fick hjälp med att hitta acceptans i mig själv och det känns klart bättre efter det.

Det är den återkommande frågan för mig och också den frågan min egen mor ställde mig för ca 6 månader sen när hon fick veta sanningen. Hon blev nog lite chockad mamma för som hon sa: du borde ju veta. Ja jag borde veta, den saken är klar, och ändå så var jag så fullständigt blind, valde att inte se, att tysta varningsklockorna i huvudet och tro att det var på det sätt som förklarades för mig i början av vårt förhållande. Det förhållande som blev ett äktenskap som nu håller på att ramla sönder sedan mina ögon successivt öppnats för att till sist bli helt uppspärrade och förfärade över vad jag såg och insåg. Jag blev helt enkelt medberoende till en mycket manipulativ alkoholist. Insikten har gjort ont, fruktansvärt ont. Hur jag nästan tappat all kontakt med mina nära och kära, hur mina idag vuxna barn hamnat totalt i skuggan och hur tiden inte räckt till för mitt barnbarn p.g.a. att jag prioriterade en alkoholist.
Jag lade all min tid på honom, för att få honom att må bättre då katastrof efter katastrof med familj och arbetsliv tycktes drabba honom. Att min egen familj gick igenom svåra dödsfall och sjukdomar kom hela tiden att stå åt sidan för hans behov. Mina egna behov av omtanke och empati under en jobbig period fick jag sköta hos psykolog då han inte ville prata om mitt jobbiga. I 7 år ställde jag mig själv i skuggan och lät honom stå i rampljuset och vårdade och ömmade för alla hans behov. Valde att se mellan fingrarna när han var tvungen att lugna nerverna med whisky och vin efter händelser som gjorde honom orolig. Var stöttande, lugnande, förstående, dolde inför andra och slätade över med kommentarer som ”han har det lite jobbigt nu”. Så lätt det är när alkoholisten alltid har en anledning, alltid en ursäkt för sitt beteende. En gång sa han till mig att han var en mästare på att hitta ursäkter och det är nog det ärligaste han sagt mig någon gång, för precis så är det.
Det senaste 3 åren har varit rejält jobbiga av flera anledningar. Han valde att ”jobba” hemma med eget finansierat projekt under 2,5 år. Ett projekt som det gick mindre bra med. En alkoholist som jobbar hemma utan ögon på sig och inga tider att passa blir en fullständig katastrof. Allt förfaller, dygnet vänts upp och ner på, han lägger sig när jag går till jobbet, han sover när jag är ledig och hemma. Samlivet försvinner eftersom dygnsrytmen är helt ur led och till slut valde jag att sova i annat rum. Det så kallade kontoret fylls med tomma boxar, flaskor och ölburkar så det till slut bara är en gång fram till skrivbordet. I början kunde jag alltid prata med honom om alkoholen vilket jag tyckte var positivt när jag tog upp samtalsämnet med min far. Min idag nyktre far som tidigare var stämplad som farlig alkoholist då han nyttjade både alkohol och droger under min uppväxt. Som jag sa: jag borde ha vetat bättre..

Då tidigare när jag pratade med min alkoholist sa han alltid att: näää, han skulle inte fortsätta och dricka så här, han måste ju tänka på hälsan och åldern, han skulle dricka mer som mig, till maten när vi hade myshelg. Det kan jag säga på en gång, att myshelg med EN flaska vin till maten har aldrig hänt. Varför ska man bara dricka ett glas? Det har jag aldrig förstått förklarar alkoholisten då han är ute efter berusningen säger han uppriktigt. Nu idag vill han inte längre prata om alkoholen efter att jag sagt att det är nog nu. Jag tittar ju bara på mängden enligt honom och ja det gör jag men också beteendet som stadigt förändras och det är det som fått mina ögon att öppnas successivt. Idag har han ett fast jobb som han kan sköta delvis hemifrån men han åker oftast till kontoret om han är tillräckligt nykter på morgonen. Det ger mig lite andrum vilket jag inte hade tidigare. När han kommer hem så öppnas kranen på vinboxen direkt och han hinner vanligtvis få i sig upp till 2 liter innan läggdags. Helgerna går det fortare och mycket, mycket mer. Då är han helt utslagen och apatisk i kontorsstolen där han sitter med hörlurar på och lyssnar på musik. Han har inget annat intresse på helgerna än att få i sig alkohol, allt som stör detta förhandlas bort på ett eller annat sätt. Han säger att han kan sluta när som helst men de 2 sista gångerna när han försökt har han fått ge vika för abstinensen och ändå förnekar han. Totalt på 8 år har han varit helt nykter 11 månader med den längsta perioden om 4 månader.
När ångesten river i mig så kommer tankarna. Jag som har en far som missbrukat det mesta, en tidigare lång relation med en man som blev mina barns far och som kom att bli alkoholist och dö ung. Hur hamnade jag här? Igen?

Jag fortsätter framåt, men ibland blir det bakslag. Så fort jag är borta och gör något själv, så skriver mannen. I kväll var jag borta och då skriver han att han tycker vi kunde gjort något åt våra problem för flera år sedan, bytt bostad o.s.v. Han varken ser eller erkänner sitt problem med alkoholen. Det är allt annat än det.
Det är så frustrerande men jag inser ju att jag aldrig kommer få ett erkännande eller ett förlåt från honom.

Varför är dom så arg? Det är ju dom som gör fel, men till slut så blir man osäker

Jag visste om en rattfylla med dom, och som han förklarade. Och då lät det logiskt.
Men här blev det som över en natt, vi hade varit tillsammans i nästan 2 år, hoppat rejält och köpt stort hus med allt vad det innebär. Och då började det, jag blev både rädd och ledsen att han ångrat sig osv. Vi kämpade på, gifte oss 7mån senare, för jag älskar ju honom. Tufft, turbulent och helt galet, lagt skulden på mig själv och även blivit så förbannad. Två svängar försvann han, var i vår sommarstuga och jag väntade på dödsbesked efter att han drog iväg packad på motorcykel. Kände efter det att det där får inte hända igen. Han har varit och fått medicin plus sömntabletter, kämpar och jag vet att han gick in i en depression pga av flytt, nytt jobb som han inte trivdes på, men det har kostat så jävla mycket. Det har varit lugnt i 2månader nu. Nu kommer jag hem, han sover, han är full, vi hade en diskussion om pengar och han är deprimerad igen... Men det tar inte lika hårt, det är skönt. Och det blir som en urladdning när han dricker, jag har ju som väntat på det och när det händer märker jag på mig att jag blir mjukare och lenare, helt sjukt. Lite hoppigt, men jag måste bara få ur mig... Jag sa sist det hade hänt att jag ville skilja mig, och då kändes det verkligen så, men jag skulle skämma ögonen ur mig för det är i min by vi bor i. Men för er då, hur hanterar du det?

Klart att han ska ta ansvar för att ta antabus, det är INTE du som ska hålla koll på det.
Superbra att du står på dig Azalea!!!