Senaste kommentarerna i forumet

Att du behöll din lägenhet.. smart drag, man vet ju aldrig vad som händer..? känner att september snart är slut så då är det bara en månad kvar och majoriteten av tiden är jag ju på jobbet ☺ .. nej vi har inga barn alls.. vilket tror jag var det största drömmen som krossades. Efter man spenderat 10 år med någon så vill man oftast ha barn med den personen. Och att det skiter sig nu när vi är i 30års åldern gör ju inget lättare, det var lixom vårt nästa steg. Tur i oturen det skulle vart mkt jobbigare med barn med i bilden. Å andra sidan undrar jag ofta om det ens hade hänt ifall att vi hade barn. Hade han varit mer ansvarsfull? Det kommer jag aldrig få veta. Hoppas verkligen inte din killes son får lida. Är så trött på månniskor som skaffar barn som inte ens kan ta hand om sig själva. Blir sån misär för dessa barnen. Har en granne som har 5 barn och alla är placerade i olika fosterhem. Pga hennes missbruk.. hemskt och så in i helv*te egoistiskt. Vi får hålla tummarna för att framtiden blir ljusare och som vi vill ha den. Samtidigt kämpa för att må bra själv i första hand. Jag är slut på energi men jag är "stark" pga mångs händelser i livet. Har även en mamma som har alkoholproblem och som jag brutit kontakten med. Det som inte dödar det härdar. Tänker fan inte falla pga att nån annan förstör sitt liv. Man lever ju bara en gång och livet är en gåva.. kram på dig ?

Du ska inte behöva känna dig ensam. Jag vet hur det känns, jag finns för dig om du behöver dela dina tankar

Ja, jag är glad att jag valde att ha kvar min lägenhet och att ingen hann hyra den. Tur i oturen.
Jobbigt att behöva vänta till November men tiden går fort och förhoppningsvis håller han sig städad under den tiden. Har ni barn tillsammans?
Är inte bara alkohol inblandat för mig heller, men är ofta den som är "huvudboven" den som öppnar upp för att det blir svårare att motstå annat...

Aj! Förstår de inte att sånt gör ont att höra? Hur liten betydelse allt får när de säger så!
Jag försöker verkligen se det på det sättet. Jag hoppas verkligen sonen inte behöver uppleva någon skit nu. Han älskar verkligen sin pappa och jag ser hur han vet mycket och oroar sig...

Jag lever fortf med illusionen om att allt kommer lösa sig, han kommer bli bättre, söka hjälp och komma tillbaka till mig (hans stora kärlek?) och få de drömliv vi önskade. Även fast jag vet att den procenten är väldigt liten...

Även fast du är helt slut på energi så känns du så stark! Jag vet att det är frustrerande att höra att en är stark när en bara vill falla ihop till en pöl och låta någon annan ordna allt. Men vad är alternativen? Hoppas så att du får tillbaka energin när du får eget utrymme att andas på ?
Känner att det hjälper för mig, om än lite.

Här ska du inte behöva känna dig ensam länge till! Skriv gärna mer om hur du har det, så att vi kan få en chans att stötta dig. Det finns mycket igenkänning, värme och pepp här på forumet!
Allt gott!
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Vad bra att du kom iväg så fort. Själv bor vi än tillsammans och får min nya lägh. I november. Just nu har det vart lungt hemma och han försöker verkligen hålla sig "nykter" nu handlar ju mitt problem inte om alkohol utan tablettmissbruk och andra droger. Han tycker han vart duktig och att jag borde lita på honom nu efter ca 1 månad nykter. Humm.. 3 år av lögner är inget man lappar igen på en månad. Jag har satt ultimatum att han ska sluta droga och skaffa sig ett jobb. Ta tag i sitt liv o sluta ljuga. Sen får vi se vad som händer. Men jag ska bo själv och han får bo själv. Måste verkligen få energin tillbaka. Dessa åren av hans dåliga mående har slukat mig helt och jag har inget kvar att ge. Tänk inte att han hittar en ny och löser sitt liv. Utan tänk att den nya förmodligen kommer få samma år som du fått. Kan han inte sluta för sin son så kommer han inte sluta för nån alls. Min kklle försöker säga till mig att det finns tjejer som står i led för att vara med han.. så kul för dom eller inte. För han kommer vara samma människa bara börja om och manipulera någon annan med hans fina smörande. Been there done that.. tänk istället att det finns så många andra fina människor där ute och du förtjänar verkligen att få någon som kan älska sig själv så pass att han kan älska dig och ge dig det du förtjänar.. kram på dig ?

När jag var tonåring och själv var lite vilsen och testade på olika grejer så tog mina föräldar mig på pissprov.. och även förklarade hela grejen om vad som kunde hända om jag fortsatte som jag gjorde. Skrämde upö mig lite med lvu mm. Det gjorde susen men fungerar ju olika för alla. Hsr en kille som röker och har gjort sen han var 16 år idag 31. Inget att rekomendera eftersom det gick åt helvete för honom med mkt tyngre missbruk i äldre ålder + dåligt minne och en rätt slö livsstil än idag. Så se till att skräm upp din son och berätta hur det kan sluta.. tycker inte du ska vänta alls ta det redan ikväll. För att inte få motsatt effekt så kan du ju ta det med en lugn o sansad/bestämd ton utan att brusa upp. Lycka till ?

??

Mitt ex kallar sig stolt för narcissist, tycker han själv är bäst och har sjukligt svårt att förstå andra människors sätt att leva, tycka och tänka. Han blir arg när han inte förstår vad andra/jag menar och går till motattack och trycker ner.
Han var inte sån till en början, han var mer öppen och verkade iaf vilja förstå mig och andra. Medan andra kan skratta bort ett missförstånd eller meningsskiljaktighet blir han fly förbannad och vill dra och hatar den andra personen i fråga.
Detta är för mig helt orimligt och obegripligt.
Kanske är en annan femma när en inte lever med personen och inte ser de här dragen så ofta men jag tycker att andra borde reagera? Hur kan vänlistan vara så lång tänker jag? Manipulation?
Urs, blir mörkrädd och sorgsen.

Du funderar över hur det kan bli om du skulle separera från din man, hur det skulle bli för barnen när du inte finns där hela tiden - om han kan ta hand om dem på ett bra sätt under sina veckor eller inte. Kanske kan du hitta lite matnyttig information om du läser vidare på den här länken: https://alkoholhjalpen.se/anhorigstodet/faq - det handlar en del om separation och delad vårdnad.
Jag hoppas att du snart ska få svar från flera användare här, som vill beskriva hur det har gått för dem. Ibland får man skriva flera gånger, ge inte upp!
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Heja er. Så starka ni är, och starke lär ni bli, när ni slipper vara med någon som bara vill dricka.
För mig börjar det kännas lugn i själen. Det kommer ni också göra. All styrka till er?

Jag flyttade ut mina saker i Tisdags. Han hörde av sig på kvällen, var full och tyckte allt gått så fort.
Hörde av sig igår och ville veta vad han skulle göra med sakerna som råkat bli kvar (vill självklart ha tillbaka dem, det vet han). Han är jättefull enligt honom själv och vill inte prata då han vet att han inte kommer minnas vad vi pratat om.
Huuur går det att inte se sitt problem när han är ensam hemma, full och flyr från allt?! Hur? Varför ser han det inte? Tvivlen jag haft om att jag kanske överdriver börjar försvinna iaf.

Absolut är det så det ska vara och kännas!!
Det vore en dröm!
Som jag saknat den känslan... Så sorgligt att en glömmer bort sitt eget värde i förtvivlan att ge allt en har för den man älskar.

#Förlorad själ
Fy för alla dessa år som gått, förstår att det måste riva i själen. Alla planer och drömmar en haft tillsammans som nu raseras tycker jag är bland det värsta. Även tanken på att bli ersatt eller utbytt av någon annan som kanske kommer få det där livet om han nu blir nykter och ren. Det skulle vara jag och han för alltid!
Har du någonstans att ta vägen? Hur långt har du kommit i lämnandet?
Vi är grymma och starka!!
Är så glad för detta forum! En vacker dag slipper vi vara såhär starka och bara kan få slappna av i vårt eget trygga rum, längtar! ?

Hej!
Ny här. Hoppas någon kan ge mig lite input. Jag känner mig helt rådvill och ledsen. Igår fick jag veta genom min sons kompis mamma att de tydligen rökt cannabis. Han är 16 år. Verkar sköta skolan ok. Har som jag vet bra vänner men jag vet ju inte allt...
Har inte pratat med min son ännu, ska göra det ikväll tänker jag. Men jag vet inte vad jag ska säga och jag är rädd att han skyller ifrån sig och att vi hamnar i en konflikt i stället för att det blir ett konstruktivt samtal. Har ni tips på hur jag ska säga/göra?
Och vilken hjälp finns att få? Kompisens mamma pratade om att vi bör få våra söner att gå till en mini-maria och lämna urinprov. Bör jag göra det eller vänta och se om detta bara var en tillfällig grej?
Har 1000 frågor men börjar så här.

Tacksam för era tankar!

Min son är som troligen alla med missbruksproblem två personer. En frisk person som är aktiv glad social inresserad av sin omgivning, som ser framåt, känner hopp och som har planer för framtiden. En person som städar och har koll på sina saker även om det finns mer att önska. En person man vill vara tillsammans med, som man blir glad av. Sedan finns den andra som är destruktiv, lever i kaos, orkar inte ens packa upp sin dammsugare, inte sköta sin hygien, mår jättedåligt, är paranoid och ser inga möjligheter i framtiden. Han kommer aldrig att få det han önskar i livet och han kommer alltid att må dåligt och han tror på det verkar det som. Att det beror på hans missbruk att inget hopp finns verkar han inte förstå. Dessa två personer är så olika dom kan bli och för mig är den positiva, konstruktiva personern hans "riktiga" jag. Sedan växlar han mellan dessa personer och vad händer då med oss anhöriga. Hur förhåller man sig till två helt olika personer. Inte konstigt att man mår dåligt och inte har någon aning om hur man ska tänka, vara eller bete sig. Upplever det som att jag själv går sönder och blir även jag två personer, en som känner hopp om framtiden, som ser möjligheter och en som bara ser katastrofer och sen undrar man vad är det för fel på mig. Har läst en del vad ni alla skrivit och ni behöver absolut inte tvivla på er själva, er upplevelse. Alla jag läst om lever eller har levt med en anhörig med allvarliga missbruksproblem. Det är inte oss det är fel på, inte vi som upplever problem som inte finns, men risken är stor att vi blir lika sjuka som personen vi lever med. Vad som jag tycker är märkligt och intressant är att de två personer jag pratar om är så olika man kan bli. Varje gång den positiva, glada och konstruktiva personen försvinner i sitt missbruk upplever jag en stor sorg och saknad, nästan som når någon dör och jag vet inte om jag nånsin får träffa personen jag älskar igen. Det är mycket vi ska uthärda som anhöriga.

Efter att jag bestämt mig för att lämna detta helvete på jorden så har jag börjat granska mitt liv, mående och tankar mkt mera. Hur hamnade jag i det här? Efter 10 års relation hur spårade allt ut? och hur missade jag när det startade? Känner mig lixom ganska förvirrad. Vi har haft 7 fina år tillsammans och 3 rent ut sagt skit år. När min kille blev beroende till drogerna så blev jag beroende till honom. Till att rädda honom, ställa allting till rätta. Till att få tillbaka vårt liv. Jag var tyst som en mus och berättade inte för någon om vår mörka hemlighet. Han kunde sitta och ljuga alla i ansiktet och förespråka om att allt var tiptop. Jag satt brevid och skämmdes även om jag visste att ingen visste sanningen. Ljuga är inte min grej. När jag väl valde att öppna upp och berätta för min pappa om våra problem så var det som om jag kunde tänka mer klart. Bubblan sprack, äntligen. Hur mkt jag än älskar denna människan så älskar jag mig mer och jag förtjänar så mkt bättre. Jag vet det. Jag önskar till framtiden att vi kan ha hittat tillbaka till varandra och att allt kan vara som innan drogerna kom in i bilden. Jag verkligen önsksr det mest av allt. För han är min andra hälft ( i nyktert tillstånd ) ❤

Vi träffas för att dela upp saker. Om två veckor flyttar jag in i min lägenhet. Det går faktiskt över förväntan bra att dela upp sakerna. Vi är sams och vi beter oss som kompisar. Tänkte härom dagen att nu får jag hela tiden träffa den mannen som alla andra träffar. För jag ser honom inte full längre. Han ringer inte ens när han är full. Och han är nu riktigt trevlig. Men jag vet vad jag vill. Och jag vet att han dricker när jag inte ser. Och dit vill jag aldrig mer. Jag har nu fått smak på hur det är att leva ett liv där jag slipper oroa mig för någon som är full. Så skönt.

Bra att du har lämnat och att du tänker på dig och dina barn. Förstår att man lämnar det värsta men att man har en lång bit att gå efter flytten. När hela världen rasar så är det svårt att tänka på sig själv. Man vill ju så hemsk hjälpa nån man älskar. Riktigt tufft för dig fördtår jag men du tycks ha gjort det ända rätta ?

Jag vet att det är tufft. Håller på att lämna efter 10 år. Med drömmar och framtidsplaner som är krossade. Fula ord och nedtryckning av den som säger sig älska en. Bullshit. Så trött på det här livet och jag vill med ha min energi tillbaka. Bra att du inte spenderar fler år på detta. Det går ju som sagt inte att rädda. Dessa missbrukare måste rädda sig själva. Det är inte vårt ansvar eller ligger i vår makt. Ni är så jävla grymma tjejer som kämpar. Ha en bra kväll och skapa er en bra framtid. ? vår framtid ligger i våra händer.

Jag vill nog lämna min man men har svårt att se ett liv utan barnen på halvtid. Samt mest svårt att leva med att inte veta om han missköter dem på sin vecka. Kan ni som gått igenom detta skriva nåt klokt?

Det är ju som sagt både sorgligt och skönt med flera i samma sits. Är ledsen för vår skull, för deras skull också.
Azalea, vi får stöttas här och bolla m varandra och andra. Tror att ju mer man pratar om det, desto klarare kommer vi se.
Nordäng, du har en stor poäng i frågan du skriver. Jag går hos psykolog för att försöka bena ut just det.
All styrka till er!

Jag lever alltså med en man som alltid druckit mycket.
För ungefär två år sedan separerade vi pga detta och han började gå i terapi osv.
Allt blev bättre och jag flyttade tillbaka.
Senaste halvåret har han börjat dricka i smyg.
Jag hittar vintetror och ja, vi har levt ihop i sex år så jag vet hur han är när han är onykter.
Om jag tar upp det blir han eld och lågor.
Nu vågar jag inte ens prata om det längre.
Vi har ett barn tillsammans och så har han två sedan tidigare som bor hos oss varannan vecka.
Jag vill inte att barnen ska behöva ha det så här.
Tidigare har jag försökt sova borta på helgerna för att slippa vara med honom.
Nu har han oregelbundna tider vilket innebär att han jobbar några dagar och sedan är ledig i en vecka.
Det innebär en veckas ångest för mig.
Hur ska jag prata med honom? Få honom att vilja ta hjälp?
Jag har börjat skriva ett brev men tror att det bara skulle göra honom förbannad.
Herregud vilket spretigt inlägg detta blev men jag tror att jag bara behövde spy ur mig allt.

Mitt ex stämde också in på samtliga punkter på narcissism. Han använde också flera former av manipulation. Läste mycket om det när vi var ett par, min Google historik handlade nästa enbart om sånt. Bättre att fundera över varför man själv väljer det livet. För väljer gör man ju. Även om det inte känns så när man är mitt upp i det.

Man ska känna glädje och trygghet i sitt hem och förhållande. Gör man inte det utan har en klump i magen så är det inte rätt.
Din beskrivning var klockren Nordäng67.

Du har så himla rätt.
Jag vet att det kommer ett återfall. Det kan jag vara säker på.
Om inte förr så till januari då hans alkolås tid går ut efter 2 år.
Efter allt som hänt denna sommaren så kommer han nog inte att få sitt körkort tillbaka och det kommer absolut vara en bjässe anledning till att dra igång.
Så imorgon tar jag min lägenhet och sen lurar jag nog lite i vassen och är redo. Ska flytta dit lite saker och preparera lite.
Jag vet att i längden så är det helt rätt men så himla rädd för att bara säga det till honom. Rädd för både ilskan, tiggeriet om att allt ska bli bra igen och att jag ger honom anledningen till flaskan vilket kommer att leda till att han mister jobbet han just börjat på.
Jag vet ju innerst inne att det inte är mitt ansvar men ändå...... fasen så jobbigt.
Tusen tack finaste Blade Runner för att du ändå lappar mig trots att jag är en sån räddhare?
Kram och hoppas att du mår väl och att det går framåt för dig.

För det är dig väl unnat ?

Det är så jobbigt att vara så kluven hela tiden.
Jag vet att min kärlek har ebbat ut och att jag skulle må så mycket bättre själv men att våga ta steget och radera ut allt vi byggt upp med hus och allt känns så svårt.
Hur kan man vara så dum emot sig själv? Hade det gällt en vän i min sits så hade jag önskat att hon lämnat.
Morr, vilken räddhare jag är.
Tänkte idag på att skriva upp en lista på antal dagar han varit onykter per år. Det kanske skulle hjälpa mig.
Jag har prickat i almanacka typ sen 2016 och det är många dagar..........