Senaste kommentarerna i forumet

Vill bara säga vad symtomen känns igen på mannen som ska försöka vara nykter. Helt otroligt att det kan vara så lika.
Kämpa på Azalea. Du är inte taskig. Låt honom ta ansvar för sitt drickande.
Ha en bra dag?

Jadå, Nordäng jag ger mig inte med sömnen. Ligger i eget rum och han får tycka vad han vill om det. Jag jobbar och jag behöver sova, punkt.
Så skönt att våga vara lite bestämd även om det är en liten grej bara. Jag har alltid bara givit med mig och accepterat innan men nu vågar jag stå på mig i mina åsikter, om allt möjligt.
Kanske har jag lyckats släppa en bit av honom och gå lite mer efter mitt eget.
Det är nu 3 veckor nykter och jag känner igen alla tecken från tidigare:
Speedad, ska göra massvis
Sur,
förbannad över onödiga saker
Kaxig, alla andra är tröga idioter
Locket på, vill inte nämna det som hänt
Tyck synd om mig syndrom
Deprimerad
Precis som alla andra gånger efter en lång fylleperiod och nu pågår bara väntan på hur länge det ska hålla innan han ramlar dit igen.
Vet inte om han tar sin antabus som jag skulle ha koll på, enligt honom. Jag har släppt det helt och bryr mig inte, han ville att jag skulle göra det och nekade att gå till sjuksyster och få det gjort.
Är jag taskig tycker ni? Jag blev bara så syr att han lägger den bollen och ansvaret på mig. Han får banne mej ta ansvar själv.
Sov sött ftån Azalea

Så bra att du vågar på att prova vingarna.
Lita på dig själv och dina instinkter så kommer du få en spännande höst.
Du vet och du kan?

Ja ACA, har provat det men upplevde att alla andra hade gått igenom så mycket värre saker än mig... har inte vågat gå tillbaka för att det kan sådan ångest. Kan al anon vara bättre tro?

Det är enklaste och bästa rådet. Gör massor av sunda saker som du tycker om. Det ger effekt på även den andra. Båda har samma strävan.

Heja dig.

Sakta sakta under sommaren. Fortfarande utmattning kvar. Klart det oroar mig. Tillbaka till arbete under hösten. Men orkar inte må fysiskt dåligt. Så det blir myrsteg.

Jag har börjat dejta igen ?. Med medvetenhet om mitt medberoende i bakhuvudet. Valde aktivt bort det välbekanta och trygga. För att ge mig ut i nya okända marker. Med människor som vet mörker. Men har det under kontroll.

Heja mig. Så jävla stark just nu. Inte rädd för jag vet. Jag har klarat botten förr. Kommer den igen. Jag har det. Jag KLARAR DET.

Kram till er alla kämpar ❤

Det finns stödgrupper på olika ställen för personer som vuxit upp i dysfunktionella familjer. Där får man möjlighet att bearbeta sitt förflutna och att förlåta och gå vidare i livet. Vuxna barn grupper kallas det och det bygger på AA s program. Leta på nätet. Du kan även söka dig till Al-anon som är en anhöriggrupp för personer som har anhöriga med missbruksproblematik. Detta kan nog hjälpa dig mycket. Det är mycket motstridiga känslor att hantera . Har själv deltagit i sorgebearbetning för att få möjlighet att inte påverkas så mycket av det förflutna. I en sådan grupp bearbetar man sorgen över, som i ditt fall, en barndom som inte motsvarade det man kan förvänta sig som barn. Hoppas något passar dig för du har säkert mycket att bearbeta.

Å så jobbigt du haft det. Jag som är mamma till 3, skulle vilja ge dig en kram, och säga att allt kan bli bättre. Men jag förstår att du bär med dig dina minnen. Men har du någon du kan prata med? Någon som verkligen förstår? Du skulle behöva prata av dig och börja bli hel igen. Inte bära detta ensam.
Du har ju ingen skuld i detta. Det är bara din mamma som kan ta ansvar för sitt drickande. Du kunde inte göra något alls åt hennes missbruk.

Ända sen jag börjat förstå och knyta ihop trådarna har jag varit arg. Arg för att mamma lever en traumatisk barndom med alkoholiserade föräldrar och sedan gör samma sak mot oss. Anmälan till Socialtjänsten, "vem var det som ljög?". Hysch, vi pratar inte om det här. Mamma är inte alkoholist. Mamma är trött. Jag är 12 år och vaknar av min mammas skratt i köket, smyger upp och ser henne sittandes själv med vinflaskan vid matbordet. "Mamma, vad är det som är roligt?". Inget svar, hon ser mig inte, hör mig inte. En känsla av obehag som sprider sig i kroppen när jag försöker smyga så tyst jag kan tillbaka till sängen. Jag är 14 år. Min äldsta syster och mamma bråkar. Några minuter tidigare har min syster stått och hällt ut flaskor med vin i slasken. Mamma tar bilnyckeln och åker. När hon kommer hem har hon nya flaskor. Jag är 17 år. "Gillar du inte rött vin eller?". Frågan är enkel, ångesten är stor när killen för glaset under näsan på mig. Doften sprider sig i kroppen lika fort som gråten tjocknar i halsen. Vänner som inte förstår. Vänner som säger att dem förstår. Jag är 25 år. Studerar på annan ort och sover hos min mamma när jag hälsar på hemma. Klockan är 02:30 när lampan tänds och jag sätter mig käpprakt i sängen. "Jag dör!! Ring ambulans!". Pulsen i 180, vart är min telefon? Vad har hon tagit? "Mamma vad har du gjort?". Svaret lamslår mig. Lugnande tabletter och sprit. Min kropp blir iskall, där jag sitter på knä framför min döende mamma, på hennes badrumsgolv. Jag hasplar ur mig vad som hänt för den som svarar på 112, min mamma börjar frenetiskt be mig lägga på. "Det behövs inte, jag behöver ingen ambulans". Förvirring. Kvinnan i telefonen ber att få prata med min mamma, hon börjar lugna ner sig. Vi avslutar samtalet och jag hjälper henne i säng, hon ligger mitt emot mig ihopkurad och gråter, som ett barn. Vill inte leva. Jag känner mig som 12 år igen och försöker vara stor. 6 månader senare går vi en promenad. Hon har börjat gå på AA, hon säger "jag är alkoholist". Jag förstår inte. Får vi säga det nu? Efter 28 års tystnad står helt plötsligt elefanten mitt i rummet. Vi ser den allihopa. Min mamma mår bättre och jag drar mig undan. Lever med ångesten och skulden. Är arg och besviken. Men skulden är värst, den äter upp en inifrån. Hur förlåter man och går vidare?

Hej! Jag är tjej på snart 18år, jag bor till skillnad från många av er i Finland men bor i ett tvåspråkigt samhälle. Min pappa är alkoholist.
Känns kontit att skriva de orden eller att ens överhuvudtaget reflekera över de orden. För de orden har varit förbjudna så länge jag minns. Det är inget man pratar om har jag fått lära mig trots att det är en av de vanligaste folksjukdomarna så ska man tysta de hela. Jag har levt ett bra liv hittils och alltid blivit översköljd av dyra prylar och kläder och elektronik jag lagt fingret på. Jag har levt ett bortskämt liv om man skulle fråga vänner och halvsyskon. Samtidigt vet jag att pappas sjukdom lagt sina spår.
Min pappa fyller 60år 2020, och jag vet att han aldrig kommer få uppleva mina barn eller deras uppväxt eftersom att jag vet att alkoholen i det stora hela redan vunnit den här matchen. Jag har accepterat pappas situation det var ja tvungen att göra allt för tidigt. Jag har aldrigt släppt en tår över pappas sjukdom jag har heller aldrig tyckt synd om honom och jag är trots allt en rätt så känslofylld person i det stora hela.
Det jag går runt och grubblar mycket över är hur jag med all säkerhet ska låta mina framtida barn leva ett alkoholfritt liv hur det aldrig kommer vistas alkohol runt dom. Vad ska jag berätta om honom? Att jag älskar honom och han var den roligaste och bästa människan någånsin. Men han va sjuk och det gjorde honom till en agressiv och högljud person.
Hur gjorde ni med era nära och kära när ni kände att de var dags att berätta om hur saker ligger till? Alla korten på bordet?

Första gången jag söker hjälp för mitt problem
Skilde mig efter 30 år då mitt ex var helgalkis... Samt så pågick psykisk misshandel
Jag tog mig ur detta o var med i en kvinno grupp för utsatta kvinnor
Ville inte trilla dit igen
Träffade en underbar man som påstod haft samma problem som mig
Men efter drygt ett år började han ta en whisky då o då o sedan kunde han helt plötsligt nästan tömma en stor flaska på 3 timmar o blev en helt annan person
Så elak o anklagade mig för allt möjligt hela nätterna
Det hände oftast i sommarstugan på somrarna men nu även hemma
Senast natten till söndag
Han ville göra mig svartsjuk
Tyckte jag var så tråkig som bara drack ett halvt glas vin... Kan du aldrig slappna av o bli full o rolig?
Han kan spy galla över mina barn o hur jag bestämmer hur det ska se ut hemma
Sen vill han ha sex o när jag inte vill så blir han sur o ger mig dåligt samvete att det är då man söker andra kvinnor som ger det man vill ha
Jag la mig på soffan o när han vaknade så ifrågasatte han mig varför jag sov på soffan?
När jag svarade sa han att han är rädd för mig
Jag har hällt ut alkoholen o sedan skyller jag på honom!.
Att jag är en psykopat som smusslar själv o talar osanning... Hur kan jag göra så mot honom?
Att vi måste gå isär... Att det är jag som dricker vin o går på tabletter för jag somnar sittande varje kväll
Jag har en medfödd smörtsjukdom som jag tar medicin för, kliver upp 6 varje morgon för att jag har ont i kroppen
Går o tränar varje morgon
Jag blir trött på kvällen
Han sover till 11 minst när han är ledig o tycker om att sitta uppe o kolla tv o ta whisky som spårar ut allt oftare
Vet han vad han gör eller har han totala minnesluckor o då tror att jag ljuger?
Hur ska jag hantera detta?
Det går inte att prata med honom
Han äter 8 citodon om dagen,, varan pga hjärtop samt epilepsi medicin mot reumatism
Alla säger att jag måste gå
Men jag älskar honom som den han är nykter men livrädd o ledsen när han dricker o sedan gör mig till boven
Jag ska inte dricka något alls mer så han inte vänder det mot mig o ska jag filma honom i smyg för att ge bevis?
Jag gjorde det en gång men han kom på mig o har inte vågat det igen
Vad ska jag göra?

Ta det varsamt men gå inte på tå för det. Försök undvika krogliv och fester till en början det kan trigga igång suget! Min sambo tog bort all alkohol hemma medans jag var på avgiftning, och det hjälpte faktiskt! Mitt sug försvann ganska fort fast jag tänkte på sprit dygnet om. Antabus är nu en kär vän klarar mig utan men "spritdjävulen" plågar mig så fort han kan,men så fort jag tar antabus försvinner allt sug och tankar efter alkohol pga att då vet jag att det är inte lönt att ens tänka tanken!

Det låter som att du fortsatt har det kämpigt och att ditt fokus ofta hamnar på den person som dricker och drogar. Något som många kan känna igen sig i. Jag ser också att du startat en ny tråd med samma innehåll som den du startade för ett par veckor sedan. Du har fått fina svar i den andra tråden och det kan bli förvirrande för andra då det finns fler parallella trådar. Hur skulle det vara att endast ha en tråd?

Du har skrivit här under en längre tid och jag får en tanke som jag vill dela med mig av. Kanske blir den hjälpsam för dig eller andra.

För en del människor fungerar ett forum som en strategi för att dämpa ångest. Att sätta ord på vad som händer och få stöd och uppmuntran fungerar i stunden. Ibland är det dessvärre så att just den uppmuntran innebär att personen står ut lite till med det som faktiskt sker och det kan få konsekvensen att det inte blir en förändring. Det får alltså motsatt effekt på sikt. Vad jag vill förmedla är att forum inte är tillräckligt eller rätt för alla.
Vad tänker du om det?

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Vad fint att du hittat hit och sätter ord på hur det faktiskt är för dig. Det låter som att du inte längre ser på hans drickande och beteende som enskilda händelser utan som ett mönster, en smärtsam insikt. När jag läste ditt meddelande stannade jag upp vid "Han blir alltid väldigt aggressiva när han dricker." Jag vet ju inte hur det är för dig samtidigt vill jag gärna ge dig ett råd. Det är att kontakta kvinnofridslinjen, kanske har du redan gjort det? Aggressivitet har en tendens att eskalera och du nämner att det redan har förändrats under tid till det sämre.

Du har fått fina svar här och jag hoppas att vårt forum kan vara ett stöd för dig nu. Du är modig som berättar det är ett steg mot förändring.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Kvinnofridslinjen: 020-50 50 50
kvinnofridslinjen.se

Hemsk att man måste uppleva all det elaka orden från den människa som man älskar och sägs älska en. Vad är det för slags kärlek?Jag tänker många gånger, varför vill man ens dricka om man bara blir elak? Sen dagen efter när ångesten kommer då mår han så dåligt och ska aldrig göra om det. Ska bättre sig. Lovar att bara jag ger stöd ska han klara det den här gången. Han har sagt så i 11år. Vad ska få mig att tro på det här denna gång? Känns som att man tappar bort sig själv för varje gång man förlåter så förlorar man sig själv bit för bit. Styrke kramar till er alla som går igenom allt det här. Kommer det bli bättre? Om inte kan man inte få styrkan tillslut att lämna

Det är han som vänder sin spegel mot dig. Dålig självkänsla.
Min man gör likadant när han dricker.
Jag är ohygienisk........och kan inte sköta nåt. Kommer från en som inte duschat på en vecka så nej, det är inte oss det är fel på. De ser nog sin egen spegelbild.
Kämpa på och ta hand om dig ?

Det verkar vara klassiskt att de ska vara elaka och säga taskiga saker. Det är likadant hos oss och blev som du säger en vändning när jag började protestera och säga vad jag tycker om hans drickande.
Det är väldigt egoistiskt beteende han har mot dig. Både under din cancer behandling där han skulle funnits vid din sida som stöd istället.
Men även att han visar makt i huset är inte okej.
Ta hand om och var snäll emot dig själv för det är du värd?

Det är ju tyvärr inte så att allt blir perfekt och jättetrevligt bara för att dom är nyktra. Man tror gärna att det ska bli det. Mitt ex var också hyperaktiv när han var nykter. Satt inte på baken i två sekunder, kunde gå runt med tallriken när han åt. Och att prata ut om allt dåligt som hade hänt under fylla var inte aktuellt. Ville jag det fick jag höra att jag var negativ och istället skulle vara glad åt att hans nykterhet. Dessutom skulle jag istället ägna mig åt att stötta honom. Visst det ville man ju men kan ju vara fint att få lite utrymme för egen del. Stå på dig om att få sova själv, sömnen påverkar en så mycket. Kram till dig

Ja, jag vet men tycker ändå att det är obegripligt hur de kan vara så.
Enligt sjukvården så har han en så enorm förnekelse om sitt missbruk så de vet inte om det är hans personlighet eller en hjärnskada.
Så det är ju klart att då är det kanske inte så svårt att glömma att 2 månader har passerat utan att han fattar det.
Otäckt

Han kanske faktiskt har förträngt det som hänt. Antingen för att han inte vill komma ihåg det, eller för att han faktiskt inte gör det efter så pass långvarigt missbruk.
Oavsett vilket så har det ju faktiskt hänt och även om han förnekar det så vet ju du hur det är.

Alla har rätt till att må bra. Och du tycks inte må bra när han dricker. Du ber han sluta dricka men det vill han inte lyssa på. Med det så visar han ingen respekt eller kärlek till dig. Han ber dig packa dina väskor och känner att han har makt för det är hans hus. Det är på en så låg nivå det bara kan bli. Jag är påväg att bryta med min problem person. Han har gjort mkt som sårat mig genom år. Nu räcker det. Samma för dig sätt ner foten och visa att du inte tänker bli trampad på. Kämpa vidare och tänk på dig själv i första hand. Styrke kram ?

Jag fattar inte??!!??
Hur kan hjärnan funka så att han är nykter nu (3 veckor) och då kör han på som vanligt. Som om inget har hänt överhuvudtaget. Ni som har följt mig vet ju vilket drama det har varit hela denna sommaren......
Nu är det tyst om det och allr ska rulla på fadt i en rasande fart.
Det är inte en lugn stund och aktiviteter hela tiden som jag ska vara med på. Han är ju arbetslös och rastlös när jag kommer hem från heltidsjobb och då skulle jag ibland hellre sitta i trädgården och slappa istället för att fara omkring.
Han har noll förståelse för det.
Blir sur att jag vill sova i eget rum eftersom han har Tv:n på hela natten.
På riktigt så tror jag att han tror fyllan pågått i kanske nån eller 2 veckor istället för 8 veckor. Jag fattar inte det??!!
Förra sommaren söp han i 2,5 månader och påstod efteråt att det bara varit 5-6 dagar.
F...n vad trött jag blir

Ja, det är ju en evig väntan bara på när de ska trilla dit igen för msn vet ju att det kommer.
Så himla härligt att du har din lägenhet som du och barnen kan åka till och ha det lugnt och skönt.
Min man är inne på 3 veckor nykter och det är också väldigt stressfullt.
Tusen saker ska göras och aktiviteter hela tiden som jag tvunget ska med på. Jag blir fasen stressad av att fara omkring hela tiden.
Så nu väntar jag ju igen på när det ska krascha igen. Det är bara frågan om när eftersom han är arbetslös.
Hoppas du och ni andra haft en bra helg

På vad han säger. Han visar åter igen på sin egen osäkerhet. Han försökef trycka ner dig i ett desperat försök för att lyfta sig själv. Patetiskt. Du vet sanningen.. kämpa på ?

Vad ger denne man dig egentligen mer än oro och bekymmer? Jag gjorde en lista på plus och minus med mitt förhållande och också en lista på vad jag behöver. Sidan med plus stämde inte ALLS överens med vad jag behöver. Allt viktiga saker jag behöver fanns som saknad post på minussidan. Kanske kan du bena upp ditt liv genom att göra såna listor. Man blir helt geggig i huvudet av att leva i ett förhållande med en beroendeperson. Kram