Senaste kommentarerna i forumet

Till forumet som är helt fantastiskt i att få tillhöra då man kan få mycket stöd.
Det är tråkigt att se hur lika vi är i våra situationer men samtidigt stärkande att man inte är ensam eller att man inbillar sig att man överdriver.
Jag är kvar än i mitt äktenskap men efter 10 år som det har eskalerat efter helfdrickande till vad jag vill säga är en periodare som orsakat många stora drama och stort lidande för hela familjen.
Börjar komma till min gräns nu.
Som sagt varmt välkommen till oss?

Har väl aldrig riktigt tänkt på det innan men efter 10 års konsumtion så här jag märkt att han passar in på alla punkter som narcicisst.
Kan inte riktigt komma ihåg att det var så innan men tänker jag efter så fanns det nog signaler på det då också.
Det är inte lätt att leva jämte en sådan person och man känner sig konstant nedtryckt tycker jag.

Funderar på om alkoholismen föder och göder ett narcissistiskt beteende hos min man eller om han självmedicinerar, att alkoholen intas för att dämpa känslorna i samband med den i sådana fall medfödda narcissismen?

Han kommer högt på narcissism-tester och stämmer in nästintill till punkt och pricka. I min naiva drömvärld är det alkoholen som gjort honom sådan och att han kommer bli kvitt det en vacker dag. Men i verkliga världen misstänker jag starkt att han varit narcissist sen länge och att alkoholen lugnar honom. (Endast HONOM dock, INTE oss runtomkring honom.)

För bra förslag, ska kolla upp vad som finns i min närhet och vad som passar.

För bra förslag, ska kolla upp vad som finns i min närhet och vad som passar.

Tusen tack för ditt svar. Det är såklart oerhört sorgligt att du känner igen dig men också stärkande, att vi är flera. Plus att du faktiskt har lämnat. Strongt! Även om det var han som gjorde "valet" så var du stark och stod på dig. Det är inspirerande.

Ja, superskönt att få skriva av sig och få ta del av andras historier och tankar. Känner mig redan lite stärkt. Tack :-)

Tack Nordäng67 för fina ord?

Lite fel där. Personen som var nykter blev lik personen som var full, skulle det vara.

Hej och välkommen hit. Känner igen mig i det du skriver. Jag ställde ett ultimatum för min man, numera x-man, bli nykter eller jag lämnar dig. Han valde alkoholen, ja eller om dom nu väljer.....
Det som gjorde att jag till slut lämnade efter 20 år, inte lika illa hela tiden, var just att han blev lika dum och tyken, även när han var nykter. Det liksom flöt ihop. Personen som var full blev lik personen som var full.
Så skönt att kunna skriva här, har hjälp mig otroligt mycket. Så fortsätt skriv. Du kommer få många goda råd och svar på dina frågor.

Jag vet inte om jag gjort rätt här. Men försökte lägga in en trådstart. Jag har nyss reggat mig här. Fru till en alkoholist. Tror jag. Jag vet egentligen alla svar men behöver dem, svart på vitt. Är hans ens alkoholist? Beror hans dumheter på alkoholen? O s v...

Han tar "vinkvällar" som innefattar både vin och starksprit. Dricker inte på dagarna men tar de här s k myskvällarna en till två kvällar sön-tors samt ALLTID på fredagar och lördagar. Hela semestern, hela julledigheten o s v. Jag upplever att han inte blir så direkt elak just när han dricker, snarare mer när han är bakis alternativt har abstinens. Nån som känner igen det? Han är oerhört icke-harmonisk när han vet att han inte kan dricka på kvällen.

Han har ett jobb och dricker aldrig dagtid. Däremot möjliggör jag hans drickande genom att låta honom bestämma att jag måste ta morgonbestyren kring barnen och skjutsa dem o s v de morgnar han inte kan köra bil förrän senare. Jag förstår nu att det är en del i medberoendet som jag har utvecklat. Jag har massor av frågor. Många av dem vet jag nog som sagt svaren på. Men det jag undrar frmst just nu är om någon annan känner igen just det där med att det riktigt dåliga beteender kommer när personen inte är full utan mer när abstinensen slår till?

Jag har massor mer att lära och skriva. De verkliga problemen är mkt större än de jag snuddar vid här. Tack för att ni finns. Skönt att ha hittat detta forum!

Känner igen det där som sammanfattningsvis kan beskrivas som: man vet med hjärnan vad man borde göra men man åker en karusell som av någon anledning är svår att hoppa av. Jobbigt att vara kvar och jobbigt att lämna, en rävsax. Tror du får ett mycket lättare liv om du bor själv med dina barn. Bara att ansvara för två små barn är mycket. Att då ha en vuxen människa som belastar en ytterligare blir en orimlig börda. Kram

Att känna lugnet. Man är starkare än man tror. Var jättestolt över dig själv! Massa kramar

Et lugn har infunnit sig i mig den senaste tiden. Så skönt. Känner sorg ibland men mest lugn. Trodde ju aldrig att jag skulle klara detta, men jag tror jag är på god väg.

Så bra skrivit Nordäng67. Så är det verkligen. Man ska ju få energi från sitt förhållande, inte känna sig uttömd. Efter all sorg över att ha lämnat min man, så börjar det infinna sig ett lugn. Så skönt.

Vilket spännande läge nu när din särbo har bestämt sig för att inte dricka längre och ni har varit på Beroendecentrum tillsammans. Du undrar över vad det finns för stöd för anhöriga och har redan fått bra tips i form av att höra med kommunens anhörigstöd och att kolla upp om det finns Al-anon-möten i närheten där du bor. Jag tänkte passa på att nämna att vi här på Anhörigstödet just nu erbjuder program för anhöriga inom ramen för en studie, läs gärna mer här om du är intresserad: https://alkoholhjalpen.se/anhorigstodet/studien
Hoppas att du hittar något som blir hjälpsamt för dig!
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

att ett förhållande inte ska få en att orka mindre, ge skuggor under ögonen och göra att man tvivlar och känner sorg. "Regnar det" ska man ha känslan av att man "går under samma paraply". Tycker det var så bra skrivet. Din ork och kradt kommer återvända när du tar bort det som stjäl det ifrån dig. Kram

Jag vet att detta är det rätta. Jag vet att jag inte mår bra. Jag vet att det kommer bli bättre.
Jag orkar inte känna såhär något mer.
Jag saknar honom redan och jag saknar sonen.
Och jag vet att detta är själviskt men det skulle göra så ont om han skulle bli nykter och drogfri utan mig, få det livet vi planerade och drömde om med någon annan än mig. Han är min person och kommer alltid att vara.

Kan relatera med svartsjukan, han säger också att den är ett problem men jag är inte den svartsjuka typen och som du skriver har allt sådan som triggat det skett i hans påverkade tillstånd. Vilket skapat en oro när han väl är påverkad.

Just nu vill jag gå runt problemen och försöka hitta en lösning (troligtvis på egen hand) så vi kan fortsätta bygga på det fina vi hade och få han att förstå att jag finns där genom allt bara han erkänner sina problem. Som han inte kommer göra. Men tankarna går i 100 och ändras konstant. Sitter just nu inlåst på jobbtoaletten och försöker andas. Behöver en paus från livet. Orkar ingenting.

När man inser att deras drog är viktigare än man själv och andra nära. Mitt ex reagerade också mest med ilska i början när jag hade lämnat. Enligt honom var min svartsjuka anledningen till vårt avslut. Men jag var och är inte särskilt svartsjuk. Jag reagerade känslomässigt mot saker han gjorde på fyllan: flirtade med andra, skickade sms mm till andra kvinnor. Stå på dig nu och stå upp för dig själv! Det är inte okej att bli behandlad så som du (och jag) har blivit behandlade. Det är inte kärlek utan något ömsesidigt beroende: han av droger och du av "något annat". Vänd fokus till dig själv och utforska vad detta "något annat" är. Det har jag gjort och kommit till många insikter om mig själv. Dom insikterna kommer att hjälpa mig att leva ett annat liv framöver. Massor med kramar och styrka till dig ♥️

Han ringde igår när han va på jobbet, tyckte d va tråkigt att vi ”lämnat” honom under helgen för att hitta på saker själva.....han ville ju faktiskt också vara med! Han ville också hitta på saker med sina barn och inte lämnas åt sitt öde hemma på soffan! Pinsamt säger jah! Inte vill jag eller för den delen vi ha med honom på nåt sånt längre för antingen är han full eller bakis, hur som ingen mysig människa.
Sen kompletterade han med att han också vill att vi ska bli lyckliga, men på nåt sätt har den båten börjat segla ut från hamnen....jag vet inte om jag verkligen vill d! Jah har kommit så pass långt med mig själv nu att frågan om att han skulle eventuellt möjligtvis ändå sluta dricka för att vi ska bli en lycklig familj är svår att offra denna gången för mig denna gången. Allt känns som ett hopplöst fall och d enda oavsett vad ör att gå vidare själv med mina barn, att få starta om och göra rätt.

Just nu känns d som ett fängelse och jag tror min kropp håller på att märka av d. Så många blodsockerfall och nästan små panikångestattacker så där att man känner sig instängd i sin egna kropp har jah inte haft nångång förut som nu! Men jag måste måste måste bita ihop o klara av d hör för barnens skull

Jag tror det blev gjort. Orden bara rann ur min mun och nu kan jag inte få saker osagda. Ligger ensam i ena rummet och har sådan panik i kroppen. Vill bara packa ihop mina saker och dra men har ingen bil så det går inte.
Allt jag försökte förmedla vändes i hans huvud till något helt annat och nu är det som att jag har sagt att han är ett argt jävla pundarfyllo i hans skalle. Jag är inte mycket bättre själv och han är så himla lugn nuförtiden om man jämför med innan.
Jag har PANIK! Kan inte andas! Hur kan saker bli så fel fast en bara vill väl??? Allt är raserat och det finns ingenting att plocka upp. Han verkar inte ens brydd eller ledsen över det som händer. Bara arg över vad jag sagt och det är synd att jag känner så.
Vill bara knäppa med fingrarna och trolla bort allt det onda.
Jag drunknar.

Du undrar hur du förtjänat att ha det som det är, men egentligen vet du ju att du inte förtjänat det. Hur skulle det gå till? Lätt att tänka så när man tycker livet är orättvist det gör jag också, men ingen har förtjänat att leva med en missbrukare/beroende. Lätt att leta fel hos sig själv och att ha skuldkänslor det är vi anhöriga ofta experter på. Hoppas litteraturen du beställt ger dig insikter på behöver. Lycka till !

Så där kände jag också, jag undrade vad alla andra skulle tycka om jag inte klarade att vara ifrån honom. Men jag har hela tiden försökt tänka, vad känner jag, vad vill jag. Första tiden visste jag inte hur jag skulle överleva. Men jag lovar, det går.
Och jag blir ledsen i dag också, men inte så ofta längre. Sen får du väl tänka att bevisar han att han kan bli nykter, så är det ju ingen som säger att det inte kan bli ni.
Jag tycker du ska tänka på dig nu Azalea, du måste också få må bra. Och det är så skönt att slippa handlas med någon som är full. Man blir lugn inom sig. Och jag tror att du klarar det. Gör detta för dig nu?. Kram till dig

Oj oj oj vad jag känner med dig. 7 veckor utan alkohol är bra men tror du verkligen att han kommer klara av att inte falla tillbaka igen och orkar du gå igenom det igen? Jag tänker exakt som du om ”hopp” om återfall som hjälper en att ta nästa steg och bli arg och handlingskraftig. Men alldeles oavsett om han får ett återfall eller inte när det är dags att flytta så får du nu en egen lägenhet som du har all rätt i världen till och som du behöver för att läka och få lite distans. Det kanske känns som du sviker honom och det är klart det för ont och det är okej ! Men om du inte flyttar sviker du dig själv och du är värd lägenheten. Inget kommer ju att hända när du flyttar dit annat än att han antagligen blir arg och får ett återfall som han skyller på dig. Men ett återfall hade kommit även om du stannat kvar. Se det som ett steg mot att vara snäll mot dig själv. Säg att DU behöver detta för att må bra. Tänk att människor med eller utan missbruk separerar precis hela tiden och att världen fortsätter som om inget hänt. Jag förstår att du också är rädd att tappa ansiktet inför omgivningen, det är jag också, men jag troendet är hjärnspöken som försöker hålla oss kvar i det som känns tryggt för att det är vad vi vant oss med även om det är skit.
Kramar till dig
Blade Runner

nåt att använda : https://www.al-anon.se/ ?

Tack för att du frågar Skrållan?
Jag har det rätt oroligt och skäms lite över mig själv.
Fakta är att:
Han har är inne på 7:e nyktra veckan nu.
Jag får nycklarna till lägenheten på onsdag.
Han fick ett jobb idag som är i 2 månader.
Mina känslor:
Sjukt nervös över lägenheten, typ kommer jag ha råd och sånt( vilket jag har egentligen)
Känns hemskt att jag smugit med den bakom ryggen eftersom han inte vet om den.
Känns som jag överger en som har problem, fast tur han har jobb nu lite.
Rädd att jag inte kommer att klara av allt känslomässigt när jag flyttar.
Rädd att tappa ansiktet inför alla fina människor runt mig om jag inte lämnar.

Så jag mår inte toppen just nu. Allt kretsar kring detta och ibland , skäms över att skruva detta, så önskar jag han började supa på onsdag för då hade det blivit så mycket enklare. Att liksom få ett kvitto på att man gör rätt.
Det är så mycket enklare att vara bestämd när jag är förbannad istället som nu när allt låtsas vara som vanligt.
Han har fortfarande inte sökt någon annan hjälp eller stöd förutom antabus, som jag inte har koll på ifall han tar.
Är sjukt stolt över dig Skrållan som fixat det? ( och lite avundsjuk ? )
Stor kram till dig?