Senaste kommentarerna i forumet

Hur går det för dig Azalea?

Jag har lämnat min man efter att jag också ställde ultimatum. Går och pratar med anhörigstödjare som jag sökte genom kommunen, alt socialen. Man har rätt att få detta. Jag tycker det har hjälpt mig enormt eftersom dom har erfarenhet av vad vi anhöriga går igenom. Jag är även med i en grupp nu där vi är flera anhöriga som diskuterar.
AA-möten har jag inte gått på, men det är nog också bra.
Hoppas du hittar något som passar dig, då jag tror att det är bra att även vi får stöd.

Hej

Jag är ny här och funderar lite på det här med anhörigstöd. Vilket är bäst, hur söker ni stöd? Behöver jag ens stöd?
Jag har hängt ihop med min särbo i snart 3 år och jag bor växelvis hos honom dvs när jag inte har mina barn hos mig.

I helgen brakade allt ihop utifrån att jag fick nog och ställde ett ultimatum, mig eller alkoholen.

Utifrån det så har jag varit med på beroendecentrum och min särbo har bestämt sig för att inte dricka mer. Går på Antabus from idag.
Jag dippar lite i tilliten till allt och skulle gärna se att han även går och pratar med ngn om ångest och oro men hur mycket ska jag tjata om det tro?

Sen är det jag som anhörig, vad är bästa stödet för mig? Vad har ni för erfarenheter, ska jag jag vara delaktig och gå på AA anhörigmöten eller finns det andra möten som är bättre eller räcker det med att jag kan prata med ngn som jag har förtroende för om än vän.

Måste vara en härlig känsla att du äger din tid och vilja själv.
Du har gjort ett fantastisk jobb och lyckats med att lämna. Nu har du dig själv att ta hänsyn till bara och tiden att njuta av livet.
Kram i massor till dig Skrållan

Det jag läser in är en väntan från din sida.
En väntan om att han ska sluta dricka,en väntan att han ska vilja åka hem.
Och i det så mår du förstås dåligt och känner dig ej lyssnad till.
Men vad skulle hända om du helt enkelt reste dig upp och sa,nu åker i alla fall jag.
Du får gärna följa med,men annars får du ordna med egen skjuts hem.

Hur skulle det kännas för dig?
Det svåra är ju just som anhörig att acceptera att de inte druckit klart när man själv ser att så är fallet.
Om man har ett alkoholproblem,eller helt enkelt inte riktigt kan sätta stopp när man väl börjat så lyssnar ofta den personen inte.
Då är ju drickandet slut,just när det börjar vara så trevligt..

Vi som skriver härinne har alla olika lång erfarenhet av att leva med eller ifrån en som dricker för mycket.
Vi är i olika stadier av att acceptera läget,eller kämpa med att hitta kraft för att lämna relationen.

Läs runt och ta till dig det som passar dig.
Det brukar vara en hel del aha upplevelser i början när man läser och tar till sig.

Nu har ni kommit till ett beslut och det känns bra för dig, du längtar dit.

Du håller på gränser och är tydlig med att det är drickandet du sätter emot när du står upp för att han får gå när han druckit. Du har också varit ärlig med honom och dig själv. Klokt att du ser att det är hans val att göra förändringen och att du behöver fylla på din egen energi.

Han har möjlighet att få stöd och hjälp och har till viss del tagit emot den nu, ofta tar det tid innan man hittar rätt och det är vanligt att förändringar går lite krokigt samtidigt är det hans resa och att du är tydlig brukar oftast vara hjälpsamt också för den andra. Jättebra.

Fint att du är här skriver och berättar. Hoppas du hittar mycket som blir hjälpsamt!

Varma hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du startade en tråd i sommras och nu är du tillbaka, situationen har förändrats. Din partner har gjort slut och du funderar över hur du ska kunna släppa dina tankar och din oro kring hans val att fortsätta dricka alkohol. Att du funderar över om han dricker mycket nu eller inte är helt normalt, ni har levt tillsammans och såklart går det inte över på en dag. Du skriver att du inte kan berätta sanningen om hur det varit, det låter besvärligt att känna att du inte kan det- trots det gör du det här så ett steg är taget, jättebra! Finns det någon mer plats, person eller liknande där du skulle kunna göra det? Du beskriver också att du önskar att du kunde få lite bukt på din oro och dina tankar kring hans drickande, återigen att skriva och läsa här är ett sätt att göra det på men det finns mer hjälp att få om du vill ha den.

Det finns möjlighet att gå och prata med någon, vända sig till anonyma självhjälpsgrupper eller kanske ringa till Alkohollinjen 020-84 44 48. Vad tror du själv skulle passa dig?

Fortsätt oavsett gärna skriva och läsa här, det låter som att du är medveten om att du behöver lägga mer energi på dig själv. Jättebra att du berättar här så vi kan ge dig stöd.

Varma hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej,
Jag är tillsammans med en underbar man sen 2 år tillbaka och vi bor ihop.
Men när han dricker är han inte lika underbar. Han vet inte sina begränsningar och han blir ofta otrevlig och dryg mot mig.
Vid 3 olika tillfällen på en ganska kort tid har vi blivit ovänner för att jag känner mig tjatig och nonchalerad när han har druckit. Vid alla tillfällena har vi varit bortbjudna och det har varit fri tillgång till alkoholen. Vid ett tillfälle hade jag en väldig mensvärk och det visste han om och han sa att vi inte skulle stanna så länge för han ville att vi skulle ha en mysig kväll i soffan, bara jag och han. Det slutade ändå med att tiden gick och vid flera tillfällen frågade jag om vi inte kunde åka hem och han svarade "snart, jag ska bara dricka upp". Han både drack upp och fyllde på. Jag dricker sällan och är ofta den som kör. Denna kvällen hade även hans föräldrar åkt med oss. När vi senare hamnade i en diskussion så skyllde han på dom och sa att de ville inte åka hem så tidigt. Jag anser att man får anpassa sig efter den som kör om man vill ha skjuts. Två timmar efter att jag frågade första gången åkte vi äntligen.
Andra gången var vi hemma hos en kompis till mig, det var första gången de träffades. Han började ta några öl redan innan vi kom dit. Sen drack han och jag märkte hur han blev allt mer högljudd och hamnade på en annan nivå än de andra. Jag bad honom dricka långsammare, men icke... När jag tyckte att det var dags att åka hem, för vi skulle hämta våran hund hos min syster så sa han ok, "ska bara gå på toaletten" Det tog en bra stund så till slut gick jag o letade efter honom. Då hittade jag honom utanför huset med några andra och de hade bestämt att vi skulle stanna längre. När jag försöker säga emot så är jag den som är tråkig. Senast igår var vi hos ett par vänner och drack kaffe. Jag hade hoppats på att det skulle vara en visit på någon timme, jag hade nämligen dagen innan varit hos läkaren för luftrörskatarr och var inte jättepigg. Men så bjöd de på öl och då visste jag hur det skulle bli. Han kan inte säga nej och han dricker fort och det fylls hela tiden på. När vi hade varit där i 3 timmar började min hosta dra igång ordentligt och jag sa att vi får snart åka hem så jag får ta min medicin. "Absolut" svarar han och fyller på. De satt och rökte vid en köksfläkt men ändå spred sig röken i resten av köket och jag mådde väldigt dåligt av det. "Snälla kan vi åka nu, jag måste ta min medicin" bad jag men han bara ignorerade. Istället började vännerna tjata om att "nä ni ska inte åka hem". Och då är det precis som att han vill inte vara tråkig och säga nej. Ytterligare 3 timmar senare åker vi hem...
När jag försöker prata med honom om det idag när han är nykter så blir han arg och tycker att jag överdriver. Gör jag det? Vet inte hur jag ska agera när det blir så här. Jag brukar inte ha svårt med att säga ifrån men det är helt hopplöst när han är full för han blir så fruktansvärt otrevlig och blir ofta väldigt elak. Nästan alla bråk vi har haft har varit när han är full, så jag försöker att undvika att ta en diskussion med honom då.
Tips, råd på vad jag kan göra?

Slängde ut honom nyss
Han fick nåt konstigt beteende av alkoholen. Jag vart rädd
Han skrev att hör inte av dig mer.

Jag är ledsen men ändå förstår jag vad som hänt, hur det eskalera

Har pratat med en vän som känner oss båda väl.... han sa att ja gör rätt. Jag veeeet jag gjorde rätt men de va inte planerat att den här kvällen skulle sluta i separation.

Ligger hemma nu själv. Tänker på hur de skulle blivit. Vet hur dumt det är att tänka så pga att det blir bara värre men får acceptera att tankarna slår åt det hållet just nu.

Vi skulle skedat nu, vi skulle hållt om varandra, men nu är vi isär

Förstår din saknad! Och det är en otrolig sorg för en mister som du säger en människa. Och att till slut endast leva på det där hoppet är förrädiskt...
Vad som gör mig frustrerad är att allt sköts så snyggt att ingen annan får uppleva den där hemska sidan som jag har fått uppleva. Jag får se all skit medans alla andra i hans omgivning endast får se han som jag föll för och den fina personen han är egentligen vilket också gör förbannat ont. Hur har jag förtjänat det?
Har beställt två böcker som jag ska dyka ner i så fort de kommer, ska kolla upp den du tipsade om. Jag börjar också se det, tyvärr. I början på året hade han sån insikt i att han var missbrukare/beroende och hans största bov var alkoholen men efter en månad i nykterhet och renhet kom han på att han inte har eller har haft några problem någonsin så han kan ju fortsätta (fast lugnare med "kontroll") för han kan ju sluta när han vill...?
Att träffa sonen även fast vi inte är tillsammans kan bli svårt men det är självklart något jag kommer försöka, jag kan alltid vända mig till mamman som aldrig skulle neka mig att få hälsa på och så men blir som sagt en knepig situation.
Tack för orden!

Du skriver att du saknar den pussiga glada och kramiga mannen du också träffat även om det nu var längesen. Jag känner också denna saknad efter min jättefina son som får omgivningen att bli glada när han är drogfri. Det finns en stor sorg i att mista den positiva människan man älskar och en stor saknad. Detta upprepas hela tiden så det blir en sorg som aldrig tar slut om inte man själv väljer att bryta kontakten vilket inte är lätt. Finns en bra bok om dom här två personerna som det ju handlar om. Missbrukaren och jaget heter den och författare är Craig Nakken. När man läser den så blir det lättare att förstå och därmed att fatta rätt beslut. Tyvärr ser jag inget i din berättelse som tyder på att din sambo är motiverad att förändra sitt liv. Trist att mista kontakten med hans son det förstår jag att du tycker. Finns ingen möjlighet att ni kan träffas även om du väljer att separera från hans pappa?

Tack för orden! Det känns bra att inte vara ensam men också väldigt sorgligt... Den här sjukdomen är så fruktansvärd, den sårar på tok för många bra människor.

Mina tankar börjar sakta samla sig till att jag ska flytta härifrån. Sen vad det innebär, om vi fortsätter vara tillsammans eller bryter är svårt att säga i dag. Jag kommer inte bara sakna den fina personen han kan vara utan också sonen som jag fått så bra och fin kontakt med. Också känner jag hur han (10 år) har märkt en positiv förändring hos sin pappa sedan vi blev tillsammans, han har uttryckt det till flera i sin familj som kommit fram till mig. Barn förstår mer än vad en del tror. Så hjärtskärande att pappan inte vill mer eller göra bättre ens för sin sons skull. Vad krävs liksom?? Önskar jag hade svaret!

Men det blev en brytpunkt en kväll då han hade inhandlat 2 flaskor vin, en till mig en till honom. Under hela kvällen drack jag lite mindre än halva flaskan medan han greppade "min" flaska och halsade när hans vin var slut. Kvällen var ok och faktiskt mysig till en början men så kom en låt på från min playlist som han tyckte var bedrövligt dålig. Jag var helt jävla dum i huvudet som gillade sån musik och var en jävla fitta!
Va!? Vad hände?! Hur är det ens möjligt att säga så till någon? Pga en låt? Och någon en påstår sig älska mest på denna planet?
Jag blev arg och bad han att aldrig mer säga så till mig men då vaknade 5 åringen i honom och jag skulle sluta ta åt mig, han kan säga så till alla sina vänner (krök och pundarvänner...), jag överdriver, är känslig. Sen fick jag höra att jag var en fitta ca 7-8 gånger till den kvällen, fast på "skämt" så då var det okej. Jag skäms över att skriva detta. Att jag fortfarande vill vara med någon som tycker ner mig såhär. Vill såra mig medvetet och har ingen som helst tanke på hur han får mig eller andra att må genom sina handlingar och all skit han slänger ur sig.
Jag tassar på tå och hoppas att just denna dagen så kommer han, den pussiga, glada och krämiga han komma tillbaka men det är alldeles för länge sedan nu... Nu bestäms dagarna av hans irritation över när och om han får dricka nästa gång.
I morgon är han ledig så jag antar att det kommer vankas vin och hårda ord.

Försöker peppa mig med att sonen kommer nästa helg så jag kan få gosa ner mig!

Bra att du har börjat skriva här och sätta ord på det som händer i ditt liv. Du har säkert läst runt här och som du förstår så är du inte ensam om dina upplevelser. En del av oss har valt att lämna och en del kämpar fortfarande. Känner igen mig jättemycket i det du skriver att du vill ha tillbaka allt du gett. Så kände jag med. Man kände sig rånad på sin energi och hela person. Har haft nytta av att gå lite utanför mig själv och tänka att min bästa vän berättar att hon upplever samma sak. Vad skulle du tycka då? Vad skulle du ge henne för råd. En sak är säker: det är inte hälsosamt att leva med en missbrukare. Jag började lämna för två och ett halvt år sedan. Det tog tid att ta sig ur. Jättesvårt att ge upp hoppet men det var det bästa jag kunde göra. Mitt ex super fortfarande. Jag är glad att jag inte lade ytterligare år på det förhållandet. Vet inte hur det hade gått för mig då. Fortsätt skriv och sätt ord på dina upplevelser. Mig har det hjälpt mycket. Och så får man så mycket pepp och stöd från andra. Kram

Bra val att börja skriva här. Här kan du få mycket stöd och råd. Förstår precis vad du går igenom då jag nu lämnat ett förhållande där vi varit ett par i 20 år. Han kunde inte välja ett nyktert liv med mig. Det har varit så jobbigt, men det har gått. Vilket jag inte trodde.
Det är ju ganska vanligt att vi som står bredvid får skulden för både det ena och det andra.
Ta inte på dig någon skuld. Låt din sambo ta hand om det själv. Och han kan inte bli frisk om han inte vill det själv, hur mycket kärlek vi än ger.
Fortsätt att skriv så får du flera goda råd.

För lite mer än ett år sedan träffade jag mannen med stort M. Han var min person. Jag älskade honom direkt!
Snabbt fick jag veta att han har stora problem med alkohol, droger och tabletter.
Stunderna vi hade och fick tillsammans var antingen i påverkat tillstånd eller avtändande tillstånd vilket såklart blev tvunget att lösas med något som dämpade ångesten som komma skall.
Jag är är uppvuxen med alla möjliga olika missbruk och min mamma gick bort för 14 år sedan pga av detta. Så att leva med en människa med hens problematik var ingenting jag ville. Jag var öppen redan från början att om han inte gjorde något åt sin situation så kunde han räkna bort mig.
Självklart ville han det och kampen var igång med mycket tårar och ångest från hans sida, den blev dock inte långvarig... Han satte upp sina egna regler och gränser. Jag sade ifrån och han förstod! Han lovade dyrt och heligt att om han fick försöka på sitt vis så skulle han OM det inte gick söka hjälp (som han vägrat).
I dag sitter jag i hans lägenhet, har anpassat hela min tillvaro på hans villkor. Har fått höra de mest elaka orden jag aldrig varit med om. Hans kärleksfulla ord och önskan om ett nyktert och rent liv är som bortblåst. Jag är den som kväver honom. Allt vi ville, önskade tillsammans har han tagit bort från mig/oss.
Om det bara gick att ta tillbaka allt jag gett till han, om han bara inte hade sin son (varannan helg) som jag nu också älskar. Jag vill slå honom. Få honom att förstå. Han har problem som han vägrar se. Han missar så mycket av livet. Jag vill bara lämna och glömma allt men det gör för ont! Jag är som fast i betong. Det gör för ont!!!

Idag är hans födelsedag och d har då inte undgått nån redan o då är vi bara en timme in på den. När vi kom hem igår så va han plakat redan vid 18-tiden. Vi hade varit borta hela dagen och då hade han kunnat supa ifred, skönt för honom mindre skönt för oss....
Jag hoppas så innerligt att vi får en lägenhet snart för d börjar bli ohållbart. Måste ringa till dom på måndag igen och ”tjata” lite. Sonen grät ikväll för han va rädd...d är inget kul att se. Men vi pratade lite o d kändes som att han faktiskt kunde öppna upp sig lite för mig, vilket han inte gjort innan. Vi pratade om att pappa är sjuk och att han inte mår bra och d är därför han gör som han. Jag började även smått prata om att det är nog bäst om pappa bor själv snart eftersom han mår som han gör. För man ska känna sig trygg i sitt hem och just nu hör vi inte det och då är d bättre att man bor enskilt så alla kan försöka att få må bra men ändå träffas. Det höll han med om och han sa att då skulle han bo med mamma o lillasyster för där kände han sig trygg och inte med pappa.....

Du skriver att din sambo bara vill göra roliga saker som att kolla på tv och spela tv-spel. T.o.m. femåringar har större krav på livet. Han vill bara dricka så ser jag det och det är en del i missbruket att inget är längre intressant inget betyder något inget mer än drogen man använder, för din sambo alkoholen. Han dricker varje dag och troligen mycket mer än vad du vet. Sedan undrar jag ju lite varför du letar och räknar flaskor. Du vet att han dricker dagligen och ingen människa som inte själv missbrukar vill ju leva under såna omständigheter. Alkoholen verkar ha tagit över hela hans liv. Antar att han själv anser att det inte är något bekymmer och då finns det ju ingen anledning att ändra på något. Det innebär ju att du är tvingad att leva under dessa omstänigheter om ni ska leva tillsammans och du verkar redan fått mer än nog av hans drickande. Du har situationen väldigt klar för dig och du vet hur du inte vill ha det. Sedan är det skammen man som anhörig ta på sig. Det är så orimligt att du ska känna skam. Det är ju han som i så fall ska skämmas, men man mår som anhörig väldigt dåligt och det är svårt med gränser. Du har ju redan passerat dina gränser med råge eftersom du "accepterat" att leva med en sambo som dricker dagligen. Kanske skäms du för det som du själv skriver. Du vet vad du måste göra och inget blir bättre om du inte gör något tvärtom det blir troligen sämre. Du förtjänar något mycket bättre. Sedan är det ju trist med din sambo, men tala om för honom var han kan få hjälp för sina problem. Det är nog allt du kan göra för honom, men du kan göra mycket för dig själv.

Samma för mig. Runt onsdagen så börjar oron inför helgen . Så trött på ljudet av att han öppnar sina äckliga ölburkar .

Jag väntar och väntar på min lägenhet. Planerar, köper lite inredning. Förväntansfull nu. Jag och mannen har snart bott isär i 5 månader. Trodde aldrig jag skulle klara att lämna.
Börjar faktiskt ibland att njuta av ensamheten. Att kunna bestämma över mig själv. Att göra precis som jag vill.

Välkommen hit Justina. Jag förstår vad du går igenom. Jag har lämnat en man som bara vill dricka på helgerna. Vi hade väl perioder där vi hade det bra, men den sista tiden handlade det bara om alkoholen. Jag gav ett ultimatum, och han valde alkoholen.
Lita på det du känner. Du vet att han dricker för mycket. Jag var ihop med denna mannen i 20 år. Tvivlade också många gånger. Räknade burkar, var arg, var sur, var ledsen, hotade och bönade och bad. Men inget hjälpte. Förstod till slut att jag inget kunde göra. Han måste vilja själv.
Och samma med mig och dig. Vi måste bestämma över våra egna liv. Hur vi vill ha det.
Att vänta på någon som inte vill bli nykter, är det värt det?

Vilket fint inlägg. Du har verkligen gjort det enda rätta. Trots din ångest och rädsla har du tagit detta steg. Allt du skriver är så rätt tycker jag. Modigt och med den insikten fixar du det här. Många kramar till dig.

Föreslår dig ta kontakt med någon alanongrupp. En grupp för anhöriga till personer med beroende av alkohol eller droger av olika slag. Leta på nätet efter närmsta grupp. Hoppas du kan ha nytta av det och att det finns en grupp i din närhet. Kör själv sammanlagt 16 mil tor till min närmsta alanongrupp, men det är värt det.

Så bra och modigt att du lämnat. Du tar ansvar för dig och dina barn. Vet att det inte är lött att lämna sin kärlek. Vill skicka dig en stor kram och hoppas att allt går bra för dig. En dag i tacet?

flyttat, har jag med säkerhet brutit den akuta rädla och ångst min sambo skapade i mig genom sitt drickande.
Jag lyckades tänka klarsynt i situationen :
det han håller på med är sjukt
jag kan inte lita på honom
det är INTE mitt fel
jag kan inte "fixa" honom

han skadar inte bara sig själv, han skadar mig också

Jag behövde ta beslutet att flytta, han gav mig inget val. Alla människor är ansvariga över sina egna handlingar, ansvariga över sitt eget liv.
När han fortsatte och fortsatte att dricka och därmed gång efter gång förvandlas till en oerhört skrämmande bomb, på en mängd olika vis, utsatte han mig och två barn för såååå mycket rädsla, ångest och oro. Dessa negativa känslor tog mer och mer över mig; jag slutade i mångt och mycket att vara mig själv, blev en darrande skugga.
Jag förstod att endast jag kunde göra en förändring för att hitta tillbaka till ett värdigt liv igen, endast jag hade insikt i den rådande situationen som han satte oss i.
Jag har ansvar över mina handlingar, mitt liv och jag har ansvar för barnen. Vi behöver tygghet för att kunna fungera.
Alltså ledde hans dåliga handlingar till att jag behövde ta beslutet att bryta den onda cirkeln på det enda tillgängliga sättet;
flytta ifrån.
Hans urusla ansvar över sitt eget mående, hans förnekelse och vägran att söka hjälp pågår ännu, såklart, nu har jag ju "gett" honom ytterligare en "anledning"
att dricka.
I början av texten skrev jag att den akuta rädslan och ångesten är borta nu, vi befinner oss inte längre mitt i skärselden och tvingas bevittna den. Men för den skull är inte ångesten och rädslan borta, långt därifrån.
Jag vet att jag gjorde det enda rätta, det enda jag kunde göra för att bryta cirkeln där jag höll på att gå under pga hans beroende.
Nu har jag möjlighet att reparera mig själv, hantera alla miljoner känslor och minnen,
att lyssna på mig själv o mina behov, att vara en bra, närvarande mamma.
Jag är så fruktansvärt ledsen över allt, känner ofta en förlamande sorg.
Gråter och gråter igen och igen över att jag förlorat mitt livs kärlek. Gråter lika mycket för honom, det kan inte vara något annat än ett helvete att vara fast i ett beroende.
Jag ÄLSKAR honom. Jag vet att jag tog rätt beslut, det enda som kunde tas i situationen som rådde.
Nu tar jag det härifrån.

Du beskriver ett tufft dilemma, som många med dig funderar över, och där vägarna framåt kan se lite olika ut. Du och din sambo har tydligt satt gränser för din svärmor sedan ni väntade ert barn, där reglerna för umgänget är att hon ska sluta dricka för att få träffa sitt barnbarn. Ni testade att låta henne träffa er bebis, för att se om det kunde hjälpa till att motivera henne att bli nykter, men det verkar inte ha haft effekt ännu. Just nu är det två månader sedan din sambo sa ifrån ordentligt och förbjöd henne att komma till er, men situationen är jobbig för er då båda föräldrarna nu är arga på din sambo.
Du funderar på hur ni ska gå vidare, om ni ska fortsätta stå fast vid långvarig nykterhet som krav eller om ni ska ha kontakt med henne när hon är tillfälligt nykter. Du skriver att det kan gå att strunta i telefonsamtalen när hon ringer på fyllan, men att det är svårare att ignorera elaka sms som kommer. Har ni vid något tillfälle tagit upp med henne, hur hennes beteende gör det svårt för er att hålla kontakten? Alltså att själva sms:en gör att ni vill dra er undan, utöver det faktum att hon är berusad?
Ett sätt att hjälpa henne att göra det mer lockande att vara nykter är att ni fortsätter att träffa henne och låta henne vara med barnbarnet, men bara vid de tillfällen som hon faktiskt är nykter. Om hon är berusad när ni ses, så förklara läget för henne och sätt en tydlig gräns - "vi skulle gärna vilja träffa dig mer och att du ska få träffa bebisen, men nu är du berusad och då funkar det inte för oss. Vi kan väl höras om att träffas en annan dag, när du är nykter?". Men det här förutsätter förstås att ni vill behålla kontakten och att ni orkar med. Hur låter det när du och din sambo diskuterar det här tillsammans? Vill ni ungefär samma saker?
Det var bara lite tankar från min sida, du avgör såklart själv om något av det här blir hjälpsamt för dig.
Med hopp om en lugn och skön helg,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet