Senaste kommentarerna i forumet

Alla barna är vuxna(vi är 4 st)och har egna barn förutom min bror som förtilfället bor hemma nu men ska strax flytta för att plugga på annan ort. Men han har bott hemma nu ett tag och sett hur pappa bara faller längre och längre ner i flaskan. Jag vet inte hur många gånger vi har pratat med han men som sagt så vill han inte pröva, eller någon gång har han prövat sluta dricka men då har han efter ca en vecka fått nå slags anfall som jag nu inte kommer ihåg vad det heter ? Men han liksom tuppar av och ramlar i golvet och tappar medvetandet och varje gång det hänt har min bror varit hemma och ringt ambulansen och då har han fått stanna på sjukhuset några dagar och ta prover och allt sånt, vet inte om pappa förnekar att det har med alkoholen att göra eller att han bara vill få oss att tro att det inte har med det att göra.. men vi vet det och det är lika jobbigt varje gång han ringer och säger att han ligger på sjukhuset pga något han hittar på men vi vet att det är för att han kropp skriker efter alkohol.. och sen att min bror ska flytta snart gör allt bara ännu jobbigare för då han har ingen där som kan hjälpa han när detta händer igen och det ger mig en sån jävla ångest.. jag bor 60 mil bort och har en egen familj att ta hand om sen har han min syster som bor 10 minuter bort men hon har ju också familj och ett eget liv. Han är som ett barn å kan inte ta hand om sig själv, min syster är där och städar varje söndag för det orkar han inte göra själv.. han gnäller att han inte får någon hjälp men hjälp är det enda han får och han sittter där i sin soffa med flaskan i handen..

För det första det du går igenom verkar helt normalt. Så känner nog de flesta i din situation. Rädslan är nog en stor del i att du tvekar och rädslan för ensamheten finns hos de flesta, men också att man är rädd för det okända. Sedan har vi ju förnuft och känsla som inte alltid går hand i hand. Tycker inte det är konstigt att du vil det ska vara bra men frågan är ju om det är realistiskt att det i dagsläget ska bli det. Förmodligen inte. Jag tänker så här att behåll de tankar du har när du känner dig stark och handla utifrån detta. Prata sedan gärna med någon om din rädsla, dina tvivel m.m. Tokig är du definitivt inte. Du vet vad du måste göra. Försök att inte låta rädslan styra ditt liv. Lätt är det inte men har man något val.

Ja jag går hos anhörigstödjare genom kommunen. Så skönt att prata med någon som förstår. Och så skriva här förstås. Sedan ska jag få hjälp genom vårdcentralen.
Men tack ändå för goda råd.

Fy så jobbigt för barnen att inse hur illa det är med deras pappa. Det är ju ingen som kan föreställa sig, varken barn, familj eller andra, hur det är och fungerar i ett betoendehem. Allt blir ju bara kaos och anklagelser och andra konstiga påhitt.
Folk skulle tro man hittade på om man berättade hur det är en vanlig vardag hemma. Helt sjukt att för oss är det ju något som nästan är normalt eftersom vi blivit så vana. " Normala " människor hade nog aldrig accepterat sånt vi gör och har gjort genom åren.
Kanon att du ska träffa advokaten. Min hjälpte mig med en checklista på vad jag skulle ordna och det kändes skönt att bara kunna följa den. Behövde liksom inte själv fundera och oroa mig så mycket när jag gick den att följa.
Ska lova mig själv att nästa vecka ska pappren vara postade på lådan.
Tack söta för allt du peppar mig med?
Kämpa vidare du också , vi fixar detta.
Kramar i massor till dig?

Jag vet, det är sjukt jobbigt att växla mellan skuld, rädsla, oro, ilska, trötthet och nu jä....ja lämnar jag.
Visst är vi manipulerade genom åren men vi måste ta tillbaka känslan över att bestämma över oss själva och ni det att ta ett beslut.
Det är supersvårt men jag försöker tänka och har skrivit ner en del av de stora drama och dåliga perioder som varit för att på så sett hitta kraften att kämpa istället för att ramla tillbaka i mina tidigare förlåtande eller förhoppnings beteende.
Vi måste kämpa för oss själva.
Kram

Kram kram från Blade Runner

Självklart oro man sig för förändringen som måste ske och oftast är det det värsta scenariet man föreställer sig. Så fungerar vi av någon anledning. Det jag har lärt mig är att det blir aldrig som man förväntar sig och det blir oftast mycket bättre än man kunnat tänka sig. Mitt råd låt inte rädslan styra ditt liv. Du fixar det.

Mitt förslag är att du i första hand vänder dig till kommunen/socialförvaltningen och ser vad dom kan erbjuda dig som anhörig. Sedan finns det ju olika grupper, tänker främst på al anon. Leta på nätet efter lämplig grupp. Det finns ofta kuratorer och även ibland psykologer på vårdcentraler. Psykiatrin kan man ju även vända sig till, men dom hänvisar ofta till primärvården. Bra du fokuserar på dig själv. Lycka till!

Er pappa vill inte inse sitt problem, erkänner han det då måste han ju ta tag i det och släppa flaskan som han tröstar sig med.
Det är lika synd om er barn efter er systers och mammas dödsfall och ni kanske måste satsa på er själva nu! Men bor ni ihop blir det ju väldigt jobbigt att han sitter full i soffan hemma. Lite som att han håller er gisslan med sitt drickande för ni påverkas.
Det finns inte en universallösning, men det blir ingen lösning så länge han inte ser sitt problem. Kanske behöver han skakas om?
Jag vet inte hur gamla ni barn är, om ni är myndiga, men kanske kan du göra en Orosanmälan om missbruk till Socialtjänsten, för det är inte bara er pappa som drabbas. Du kan ringa anonymt och tala med dem iaf. Det kan finnas en liten risk att omyndiga barn placeras i familjehem/fosterhem, så du vet Lykkeli. Men jag vet vissa unga som valt det.
Jag tror att en annan vuxen behöver prata med honom och ställa honom mot väggen för vad han gör mot sina barn som bara har honom kvar. Ni har förlorat för mycket redan! Kan ni fråga någon äldre anhörig eller vän han litar på? Men han måste vara nykter, så nykter det går för att det ska finnas en chans att nå fram. Han är inte sig själv nu.
Jag hoppas mina råd inte förvirrar dig ännu mer, men du ska veta att det finns lösningar. Ta hand om det som är bra nu och försök må bra! Mvh Victoria

Din pappa har alkoholproblem som han själv inte vill inse att han har. Du har förståelse för anledningar att alkoholen kommit in i hans liv, han har gått igenom stora förluster- så även du. Efter din syster dog har han druckit och din mor insjuknade i cancer. Det har verkligen varit tufft för er alla en längre tid.

Du märker att alkoholen har ett hårt grepp om honom. Du och dina syskon har försökt nå fram till honom för att påverka hans drickande men inte lyckats efter många försök.

Han verkar inte vilja göra en förändring just nu, det finns hjälp att få när han är redo för den. Han skulle kunna skriva här, gå till en beroendemottagning, vårdcentral eller ringa Alkohollinjen (020-84 44 48). Men ingen hjälp i världen kan hjälpa den som inte är redo att ta emot. (alla dessa alternativ kan även ni som anhöriga vända er till för stöd).

Hur ser stödet ut runtomkring dig, professionellt, vänner, bekanta?
Att leva nära någon som inte tar emot hjälp när den behöver är mycket tungt men ibland kan det bästa vara att släppa ett tag och försöka hjälpa sig själv för att kanske kunna se klarare på situationen.

Modigt och klokt att du tog steget att berätta för oss här på forumet. Fortsätt gärna skriva och läsa här, vi försöker finnas som ett stöd så gott vi kan!

Varma hälsningar,

Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du berättar om din sambo och att han röker cannabis. Detta är något han gjort hela sitt vuxna liv och tills för en tid sedan har du inte vetat om det. Tufft att få reda på det så långt in i en relation, samtidigt låter det som du nu kunnat koppla ihop saker som tidigare varit lite mer oförklarliga. Till och från har det gått bättre vad det verkar som med hans rökande, du ställde krav och han valde att ta till sig av ditt budskap. Det låter som du är och har varit väldigt tydlig med att detta inte är ok för dig. Han försöker att sluta och nu senast vill han inte erkänna att han rökt.

Du undrar nu vad du ska göra. Utifrån det du beskriver låter det som du gör vad du kan, du pratar med honom och är tydlig med vad som känns ok och inte för dig.

Vad vill han själv just nu? Vad är ett krav från din sida?

Att en förändring går lite upp och ner är vanligt, även att tilliten i relationen påverkas- det blir ju ett svek att lova något som man sen inte står för, tilliten måste byggas upp igen och det tar ofta tid. Samtidigt hur vill du ha det, vart går gränsen och kan ni bestämma något tillsammans kring detta? Inte alltid så enkelt såklart.
Hur ser stödet ut runtomkring er, dig? Honom? Har han tagit någon professionell hjälp kring sitt rökande?

Jag vet inte alls om det passar dig eller honom med stöd, det var en tanke hoppas det var okej att jag delade med mig. Att ta hjälp och stöd utifrån kan ibland vara ett bra steg, men du känner du honom och vet vad du själv vill.

Jättebra att du tagit steget att berätta här på forumet!

Om du vill kan du läsa lite på Cannabishjalpen: http://cannabishjalpen.se/ det finns också en sida som heter Droghjälpen, dit kan du skriva en fråga eller ringa då de har öppet- om du vill: https://droghjalpen.se/

Hoppas något av detta blir hjälpsamt för dig, fortsätt såklart gärna skriva och läsa här, ibland tar det lite tid innan man får svar och man kan behöva skriva flera gånger.

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Det ska jag verkligen lyssna på.

Att vara ensam..
Varför är man så rädd för det?
Rädd att ta tag i saker. Ena dagen är man stark andra dagen vill man bara att det ska va bra... man vet ju att man måste bryta upp men ändå velar man. Har man blivit söner manipulerad? Åh blir tokig på mig själv?

Har lyssnat och druckit morgonkaffe. Nu ska jag måla mitt hus och tänka på det jag lyssnade på. Och jag ska ha fokus på mig själv..inte på "alkoholisten". Kram till dig MT och alla er andra här ☀️

Du är så klok Spinoza. Tack för kloka ord?

När jag var i det läge du är i nu, så var jag så lite konfrontativ som möjligt. Allt för att inte dra igång massa bråk som skulle hindra mig från mitt mål att skapa ett eget liv. Så jag var vänlig och ganska neutral, men markerade de gånger X:et sa taskiga saker. Men bara genom att säga att det inte var OK, inte genom att gå till motangrepp.
Att umgås med mitt X känns just nu inte möjligt, men vi kanske kommer dit så småningom. Förutsättningen för det är att han tar sin del av ansvaret för det som hände mellan oss och att han slutar med sitt alkoholmissbruk.

Nordäng... och alla ni andra som, liksom jag en gång i tiden, gjort allt för att få en mänska att sluta dricka alkohol. Lyssna på Alkispodden, avsnitt 64: ’Hur pratar man med en alkis?’’ Så naket, så ärligt så sant av två män som valt nykterheten. / mt

Jag skjuter det framför mig än och har satt på mig skygglapparna.
Men på måndag nästa vecka skriver jag på kontraktet till lägenheten. Känns sjukt nervöst.....
Sen plockar jag fram pappren och provar en gång till innan jag skickar in själv. Är bara så sjukt nervös över reaktionen. Just nu spelar jag ju med i teatern att allt är normalt och att de 7 veckorna med LVM och kaos i sommar inte har hänt. Skillnaden är bara att jag blivit tuffare och säger rakt och ärligt vad jag tycker om olika saker.
Ex. Han vill jag sover i samma rum!? Har gjort det 2 nätter men han är vaken halva natten och har Tv:n på. Visserligen utan ljud men jag kan inte sova med allt flackande och blixtrande ljus från Tv:n. Så till att han skulle stänga av men fick svaret: jag kan ju inte sova......Hallå, han är arbetslös och jag ska upp och jobba!!!!
Ikväll blev han sur när jag så att jag inte sover där, Du har ju aldrig klagat innan!
Nä men nu säger jag vad jag tycker! DU har inte gjort annat än käftat emot sista tiden fick jag höra då.
Förlåt mitt snurriga inlägg men jag blir bara så irriterad.
Sov sött ?

Känns konstigt. Känns som mannen tror att vi ska fortsätta att umgås som vanligt efter att allt är klart. Försäljningen av huset, flytten till egna lägenheter.
Vill inte gå på honom om detta nu när vi måste vara så nära och fixa allt. Men han verkar ha glömt mitt krav. Och jag har inte glömt. Inte glömt hur det var.

2004 förlorade han sin dotter och jag min lillasyster 2017 förlorade hans sin fru och jag min mamma och för en vecka sedan förlorade han sin hund efter 11 år.. han har druckit sedan 2004 när min syster dog och när mamma insjuknade i cancer 2015 så blev allt bara värre... och nu är allt kaos.

Han sitter hemma i soffan hela dagarna och dricker sig full redan innan kl 12 på dagen och vägrar göra något, jag och mina syskon har försökt prata med han och bett han om att söka hjälp men han vägrar inse att han är alkolist.. han påstår att han aldrig dricker sig full men det är bara en jävla lögn! Mitt psyke tål snart inge mer och jag har en grov ångest pga honom, han ringer till mig och gnäller att han är ensam och inte har något att göra men tar själv aldrig initiativet att göra något.. idag var dagen då droppen fick bägaren att rinna över.. vi vill hjälpa han men han vill inte ha hjälp

Det var nyttigt att gå och prata med terapeut som kunde se hur sneda mina tankar är.
Hon ville att jag skulle ta fokus från honom och se till mig själv.
Vad är det som gör att du stannar?
Hur mår dina barn om du stannar?
Såna frågor ställde hon massor.
Hennes analys av mig var att jag tappat bort mig själv och lever endast för någon annan. Mmm, det vet jag ju men är liksom svårt att ändra på.
Men hon tryckte hårt på en punkt och det var:
Min man är sjuk i alkoholism
Jag är sjuk i medberoende för honom
Våra barn är sjuka i medberoende för mig.
Så vad är viktigast att göra ? Mina barn kommer ju till slut inte orka med mig heller om jag inte gör något åt stationen. Och då mister jag kanske vår nära kontakt.
Så, ja jag måste vara egoist nu. Ska verkligen försöka denna gången.
Kram och tack fina Skrållan

Detta känner jag allt för väl igen.
Min man håller på likadant fast det kan pågå i 7 veckor i sträck. Hänt vid 2 tillfällen nu så länge annars under minst 3 veckor.
Du behöver nog inte oroa dig tror jag.
Min man äter inget alls under dessa perioder och sover och ramlar överallt och han klarar du alltid.
Jag har nu tvingat mig själv att släppa allt. Det är ett var han gör och jag kan inte påverka det över huvud taget.
Försök släpp kontrollen på honom och ägna tiden åt dig själv istället så att du mår bra.
Kram

Du känner en oro för en äldre anhörig, som dricker mycket. Vad klokt av dig att söka dig hit! Här finns mycket stöd, igenkänning och kloka erfarenheter från andra anhöriga. För att skapa en så god chans som möjligt att få respons på det du skriver och för att själv ha lättare att hitta tillbaka till din tråd, så kan jag rekommendera att starta en egen tråd med din fråga. Om du vill, såklart! Har du berättat för din närstående om din oro och det du ser? Vad har du fått för respons i så fall? Finns det andra som står den här personen nära, som ser samma saker och kan ni i såna fall ta stöd av varandra? Det kan ju sannerligen vara kämpigt att känna sig ensam i en sån här situation. Många anhöriga vittnar om en väldig maktlöshet och trötthet. Du kan ta upp din oro med personen och berätta att du gärna hjälper till om personen vill ha stöd att göra en förändring (om du vill hjälpa till), men den enda som kan förändra situationen är i grund och botten din anhörige.
Allt gott,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Din fru (snart ex-fru) har gjort en väldig förändring av sina alkoholvanor och har tagit emot behandling, som har hjälpt henne att bli nykter i 10 månader. Trots nykterheten märkte ni båda att det inte gick att hitta tillbaka till varandra riktigt och nu har ni gått vidare och träffat nya personer som står er nära. Du har berättat för din nya att ditt ex har haft alkoholproblem och ditt ex känner sig sviken för att du har berättat för andra och vill nu bryta kontakten. Det skulle kunna få negativa effekter för era tre barn, så du hoppas kunna bli förlåten. Har ni någon kontakt nu? Har du hittat någon chans att be om förlåtelse? Att hålla fokus på er (förhoppningsvis) gemensamma strävan, att barnen ska ha det så bra som möjligt, kanske kan vara en fruktsam utgångspunkt för samtalet? Om du kan trygga henne med att du vill göra livet för barnen så bra som möjligt och stötta henne att kunna fortsätta sin behandling.
Det låter förståeligt att måendet är upp och ner just nu. Vad behöver du just nu för att landa lite?
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Ja snart Spinoza, får jag mitt eget. Hoppas altt känns lättare undan för undan då. Tack?