Senaste kommentarerna i forumet

Du beskriver ett tufft dilemma, som många med dig funderar över, och där vägarna framåt kan se lite olika ut. Du och din sambo har tydligt satt gränser för din svärmor sedan ni väntade ert barn, där reglerna för umgänget är att hon ska sluta dricka för att få träffa sitt barnbarn. Ni testade att låta henne träffa er bebis, för att se om det kunde hjälpa till att motivera henne att bli nykter, men det verkar inte ha haft effekt ännu. Just nu är det två månader sedan din sambo sa ifrån ordentligt och förbjöd henne att komma till er, men situationen är jobbig för er då båda föräldrarna nu är arga på din sambo.
Du funderar på hur ni ska gå vidare, om ni ska fortsätta stå fast vid långvarig nykterhet som krav eller om ni ska ha kontakt med henne när hon är tillfälligt nykter. Du skriver att det kan gå att strunta i telefonsamtalen när hon ringer på fyllan, men att det är svårare att ignorera elaka sms som kommer. Har ni vid något tillfälle tagit upp med henne, hur hennes beteende gör det svårt för er att hålla kontakten? Alltså att själva sms:en gör att ni vill dra er undan, utöver det faktum att hon är berusad?
Ett sätt att hjälpa henne att göra det mer lockande att vara nykter är att ni fortsätter att träffa henne och låta henne vara med barnbarnet, men bara vid de tillfällen som hon faktiskt är nykter. Om hon är berusad när ni ses, så förklara läget för henne och sätt en tydlig gräns - "vi skulle gärna vilja träffa dig mer och att du ska få träffa bebisen, men nu är du berusad och då funkar det inte för oss. Vi kan väl höras om att träffas en annan dag, när du är nykter?". Men det här förutsätter förstås att ni vill behålla kontakten och att ni orkar med. Hur låter det när du och din sambo diskuterar det här tillsammans? Vill ni ungefär samma saker?
Det var bara lite tankar från min sida, du avgör såklart själv om något av det här blir hjälpsamt för dig.
Med hopp om en lugn och skön helg,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte om min sambo har problem och jag vet inte om jag har någon att prata med om det.
De gångerna som jag har försökt att prata med någon kompis om det så låter det så fånigt och som att jag överdramatiserar och då försöker jag släta över allt istället.
Men att dricka öl varje dag är inte normalt enligt mig, även om det bara är en starköl under veckodagarna. Fredag/lördag/söndag så är det flera öl samt whiskey.
Det är inte heller normalt att smussla med det under veckodagarna, att gömma undan öl som han då ersätter de kalla med i kylen som han dricker för att jag inte ska märka. Vanligtvis så dricker han när jag är ute med hunden men på senare tid så han börjat åka hem tidigare från jobbet och när jag kommer hem i vanlig tid så känner jag på lukten att han redan har druckit och då är klockan bara 16:30.
Hans humör är inte heller roligt; irriterad och kan få utbrott för minsta lilla och det är alltid jag som är problemet; det är jag som verkar irriterad på honom och det är jag som inte är glad och det är jag som gnäller på honom och det är jag som inte bryr mig om honom….men senare när han har fått i sig en öl i smyg så kommer han krypandes tillbaka och säger: jag vill inte bråka, kan vi inte bara vara vänner, kan vi inte ha en mysig hemmakväll ikväll och så är allt glömt från hans sida.
Jag är så jäkla feg också, jag orkar/vågar inte konfrontera och jag vet faktiskt inte varför jag inte vågar. Ett tag trodde jag att det berodde på att jag inte orkade ta striden, att jag inte orkade bråka men jag vet inte om det är det. Kanske beror det på att jag känner mig illojal, kanske beror det på att jag skäms, skäms för att jag inte har gjort något tidigare, skäms för att separera, skämmas inför familj och vänner. För jag vet vad som kommer att hända om jag tar upp det, han kommer att välja alkoholen framför mig och istället säga att vi ska separera. Det är vad han brukar säga när vi bråkar bara för att jag kanske kommenterat att lördagens whiskey kanske var lite väl stor eller dyl.
Men just nu känns det som om jag är en tickande bomb, jag orkar inte gå runt i huset och räkna ölen i gömmorna varje morgon för att hålla koll. Och jag orkar inte med att lukten av alkohol varje j-vla dag. Och jag orkar inte att han inte vill göra något på kvällarna, på vardagarna har han ju smugit med ölen och då kan han ju inte köra så hans vanliga ursäkt är att han inte orkar utan att han hellre vill vara hemma. Och på helgerna så inkräktar ju ev. kvällsaktivitet på hans tid att dricka, fredag/lördag/söndag så dricker han från ca. halv fem och fram till dess att vi går och lägger oss.
Han träffar aldrig vänner, han tränar inte, han gör verkligen ingenting. Det enda som han vill göra är att sitta i soffan och antingen kolla på tv eller spela tv-spel och då ska man tillägga att vi har ett hus med en rätt stor tomt. Men alla sådana sysslor är tråkiga och när han är ledig så ska han bara göra roliga saker. Det är som att bo med en 5-åring.

Låter som din man genomgår behandling i öppenvård. Ibland är detta inte tillräckligt utan han kanske har behov av att komma till ett behandlingshem istället. Om ni inte har väldigt gott om pengar ansöker man hos socialförvaltningen om pengar till detta. Sedan väljer man ett hem utifrån din mans behov, men motivationen är ju självklart det viktigaste och frågan är kanske om han är motiverad att göra en förändring. Att fortsätta en behandling och samtidigt dricka är ju meningslöst. Grunden i tolvstegsprogrammet är ju, som jag ser det, ärlighet.

Du behöver inga bevis. Det du känner räcker. Smygdrickande finns inte. Det funkade inte att smyga i tonåren - och funkar inte bättre som vuxen. Din man har tagit återfall. Tyvärr har du rätt i Din känsla. Jag tycker du ska fråga honom om det , säga att Du vet. Att du sett flaskorna tömmas under helgerna, mörkt av hans förändring, hans lögner.
Det blir bara mer. Alla gränser suddas ut, en efter en. Och så är allt igång igen. Han kan inte sluta själv. Suget har blivit för stort. Be honom söka hjälp - Det är ju ingen skam i det.
Men vi anhöriga kan inte sluta dricka i deras ställe!
Jag lider med dig...
Hoppas du står på dig.
Men valet är hans till slut.

Jag har en närstående familjemedlem som har haft beroende av narkotikaklassad medicin pga kronisk värk, som med åren eskalerat till ett korsberoende med alkohol.
Tyvärr sätts jag endast på väntlista för gruppsamtal för anhöriga där jag bor, så söker nu vidare efter kontakt här i väntan på att något ska gå framåt i listan...
Jag söker helt enkelt efter andra som har erfarenhet kring korsberoende, antingen om du är anhörig eller själv har ett sådant beroende. Hade verkligen behövt en dialog med någon för att få en förståelse till min familjemedlem, samt få tips och råd dels på vad man kan försöka göra för att förändra situationen för den beroende och även på hur man själv kan gå vidare när man har "försökt allt".

Stort tack på förhand.

Det var ett tag sedan du skrev här och ibland liksom "försvinner" en ny tråd och får inte fart. Jag hoppas att du får mer svar och att du vill stanna hos oss iallafall. Det låter som en oerhört påfrestande situation din mamma befinner sig i . Och du! Att vilja finnas till hands och hjälpa till utan att få gensvar skapar ofta ledsenhet och kanske frustration. Vad klok du är som skyddar dig själv och din son från den person som skapar oro och rädsla.

Det är lite vanskligt att ge råd så här direkt men jag skulle vilja föreslå att du ringer alkohollinjen (020 844 448) där de har tips på hur du kan uppmuntra din mamma till att ta steg som kan få henne att må bättre. Kanske kan det även vara skönt för sig som anhörig till en anhörig så att säga att få prata om din situation?

Välkommen igen
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du lever med någon som arbetar för att förändra sina alkoholvanor vilket kan vara tufft då det är svårt att både visa omsorg och uppmuntran och samtidigt ta sina egna behov på allvar. Ofta finns det besvikelse med från många år av oro. Jag undrar hur det är med dig och vad du valde att göra. Ibland tar det lite tid innan en tråd får fart, trots detta hoppas jag att du vill stanna hos oss. Det är svårt när tilliten vacklar och när de ena intuitionen ifrågasätts. Ett vanligt råd är att lita på sin egen upplevelse och agera utifrån den. Hur är det för dig?

Välkommen igen
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Precis, man är ofta väldigt hård mot sig själv. Vänder fokus till sig själv på fel sätt eller vad man skall säga. Man tror man måste förändra sig men det är mer förhållningssättet till saker och ting man måste förändra. Kram tillbaka

Det ska jag tänka på och inte vara så hård mot mig själv !
Kram
Blade Runner

Under några års tid har jag jobbat mycket med mig själv. Den senaste tiden har jag kommit till insikt om... att jobba med sig själv inte nödvändigtvis innebär att man skall typ "justera" sig själv. Det innebär mer att man skall lära känna sig själv och vad man själv behöver och mår bra av. I förlängningen också vilka människor man ska omge sig med. Dessutom en person kan vara bra...men inte bra för mig. För att jag är jag och hen är hen. Inte mer komplicerat än så. Bara man känner sig själv väl.

Ja jag tror att det kommer bli så. Upp och nergångar. Och sedan blir uppgångarna fler. Vi kämpar vidare, Spinoza. Och vi finns här för varandra. När jag känner att nu vet jag inte vad jag känner eller tycker. Då skriver jag här. Så skönt att få åsikter från dom som förstår hur det är.
Du kämpar på bra Spinoza. En dag i taget?

Clara jag förstår vad du menar
Jag skulle lika gärna sagt det åt mig själv. Dina ord finns i mina tankar och funnits där länge. Men som skrållan menar
Jag måste bestämma mig, och jag har inte det än.. jag tror som tidigare jag nämt att relationen till honom tagits bort stegvis. Det gjorde ont att rent av få han flytta, det gjorde ont att ta av sig ringen, ställa in bröllopet. Nu är jag här nu bor jag ensam, ingen ring och ogift. Jag är inte ledsen över det längre och känner att det var rätt beslut. Men vi ses ff. En blandning av vänskap och mer intimt. Jag har inte kommit fram till nästa steg än.

Tack för era svar ?

Kort fakta:
Min svärmor har druckit under hela sambons uppväxt. Pappan har funnits med i bilden men har arbetat borta väldigt mycket och dessutom var de särbos. Svärmor får stöd på Alkohol- och narkotikagruppen sedan många år tillbaka, där hon pratat med samma person hela tiden.

När jag väntade sambons första barn så sa han till sin mamma att hon måste sluta dricka, annars kommer hon inte få träffa bebisen. Hon fortsatte dricka, men vi tänkte att om hon får umgås lite med nytillskottet så kanske hon tar tag i det ordentligt. Så fel vi hade!

Nu är det ca två månader sedan sambon sa ifrån ordentligt och förbjöd henne att komma hit och speciellt inte träffa hennes enda barnbarn. Hon skriver ständigt till min sambo att han är en elak människa som bara vill henne ont. Att det är han som förstör hennes relation med hennes barnbarn. Att han ska söka hjälp hos en psykolog för sitt förakt mot sin mamma.

Idag ringer svärfar och halvt skäller ut min sambo för att han fortfarande envisas med att vara sur på sin mamma. Han sa att sambon måste sluta fred och låta svärmor träffa bebisen, att hon aldrig blir bättre om vi straffar henne. Han tycker att vi bara ska gilla läget, ignorera hennes samtal och sms, blockera henne när hon är onykter. Han sa även att en person som druckit hela livet inte slutar bara så där.

Jag kokar! Jag tycker så otroligt synd om min sambo så jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag blir så arg som jag aldrig trodde att jag kunde bli. Men jag har hållt mig från att kontakta svärmor själv, för då kommer bara jag få skulden för att sambon har sagt upp kontakten med henne.

Sambon har ALLTID sagt och skrivit att den dagen hon slutar dricka så kommer hon få oss i hennes liv och att det är allt vi vill. Men ändå är det sambons fel. Men nu när svärfar ringde så vet jag inte vad jag ska göra, värre för sambon. Han är förtvivlad. Vad ska han göra när både mamma och pappa är sur på honom när det egentligen inte är hans fel?

Ska vi stå fast vid att hon inte får ha kontakt med oss så länge hon dricker eller ska vi vika oss som sambon fått göra hela sin uppväxt, genom att endast ha kontakt med henne när hon är nykter? Visst, man kan låta bli att svara på hennes samtal. Men smsen som hon skriver har man redan hunnit läsa och det är inga roliga sms hon skriver.

Du berättar om din mamma som har alkoholproblem, hon vill själv göra en förändring och det går bra en tid men faller sedan tillbaka beskriver du. Hon har nu ringt dig, du lyssnar och försöker komma på något som kan bli hjälpsamt för henne.

Du har fått en hel del bra tips här bland annat, kommunen, socialen, AA-möten mm. Hon skulle även som ett steg kunna skriva här eller ringa till Alkohollinjen 020 -84 44 48. Frågan är vad vill hon själv, i slutändan är det vad hon vill som oftast blir bäst. Hon har tidigare klarat av perioder av förändring, vad hjälpte henne då?

Det är tufft att ha en nära person som har problem med alkoholen och många gånger behöver man fylla på sin egen energi och kanske söka stöd på egen hand, hur ser det ut för dig? Bra att du tagit steget att skriva här!

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

För det mesta går det rätt bra, men sen kommer det en svacka när jag känner mig rätt eländigt ensam som idag. Så tack för att du frågade, det känns skönt att det finns medsystrar där ute!
Men det får väl vara så ibland tänker jag och så kommer det bättre dagar igen.
Kram!

Vad fint att du har hittat hit trots att du bor i Finland. Du berättar på ett tydligt sätt hur det har varit för dig. Du är medveten om att du inte har ansvar i din pappas val och du kan se hur du tidigt fick ta mycket ansvar på grund av att du växt upp med hans drickande.
Nu ser du framåt och funderar på vad du vill ge dina barn i framtiden, när det kommer till värderingar, hur du vill prata med dem om alkohol och hur du ska berätta om din pappas alkoholproblem.

Du är en omtänksam person och det hörs att detta är något viktigt för dig. Att du formulerar här hur det är för dig ger oss chansen att ge dig stöd. När det kommer till barn är det generellt bra att prata ärligt och öppet även om det kanske handlar om ett alkoholberoende. Exakt hur man säger är ju lite upp till var och en, och om man pratar om det också såklart.

Hur mår du själv nu? Och vad behöver du för att få ta hand om dig själv nu i första hand?

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du har hittat hit, kanske läst runt en del och även startat en egen tråd. Bra gjort! Du beskriver en tuff situation du varit i länge, det är tungt att leva bredvid någon som dricker på det sätt du beskriver och dessutom blir elak och ändrar sin personlighet då han dricker mycket.

Det hörs att du är medveten om att du inte vill ha det som det är nu om det fortsätter som det gör, att du inte vill fastna i en relation som är destruktiv.

Du har försökt prata med honom och funderat på andra sätt hur du kan försöka få honom att ändra sig.

Utifrån det du beskriver låter det som du gjort det du kan för att försöka påverka honom. Det är sedan upp till honom om han vill göra en förändring eller ej. Oavsett vad han väljer, hur vill du ha det? Hur ser det ut med stöd och hjälp för dig?

Fortsätt gärna skriva och läsa här, ibland behöver man skriva flera gånger innan man får svar.

Hoppas du hittar något här på forumet som blir hjälpsamt och modigt och klokt att du berättar hur det är för dig!

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Fint att du är här och skriver och läser, kanske som ett steg i att börja ta mer hand om dig oavsett hur han väljer att göra en förändring eller ej. Jag ser att du startat flera trådar och har fått mer respons i dina andra. Det låter som detta är något hjälpsamt för dig.

Vet inte hur det är för dig, för många anhöriga är det vanligt att fokusera ibland kanske lite för mycket på hur det går för den andra personen, att ens mående är är helt avhängit av det. Många är då hjälpta av att försöka jobba med att hitta sätt att oavsett hur det går för den andra börja stärka sig själv, tillåta sig själv att må så bra man kan på olika vis. Hur tänker du kring det?

Bra att du är här, modigt och starkt att du tar steg att berätta hur det är utåt.

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Ja ett steg i taget. Bra strategi Spinoza. Försöker också tänka så.
Hur går det för dig Spinoza?

Då är ett till stort steg taget.

När jag var i det läge du är i nu, så tog jag en dag i taget och en sak i taget.
Det blev liksom för stort att ta in hela förändringen, så jag tog det steg för steg och då blev det mer hanterbart.
Kram!

Sen några veckor sen är det äntligen bestämt att vi ska separera. Det var så blandade känslor i början men efter flera tunga svek bestämde jag mig inne i hjärtat.
Den här mannen ska ut ur mitt liv.
Om en vecka flyttar han och jag lämgtR ihjäl mig. Jag längtar efter att bli fri. Fri från besvikelser och denna stress med några mindre barn inblandade. Inga gemensamma som tur är?
Nu har han börjat kvälls behandling.
I dag va jag hemma med alla tre barnen och när han kommer från behandlingen märker jag att han druckit. Tvingar honom blåsa, visar så klart 0,9...
Han fick 5 min på sig sen va han ute.
Över min döda kropp han är här onykter.
Gör mig så arg att Jan fått så många chanser att bli nykter men tar det aldrig på allvar... Fy fasiken vad jag längtar till nästa vecka när han lämnar nycklarna till mig och jag behöver inte oroa mig mer?

Tack för fina ord. Nu är huset sålt. Nu är det dax att börja flytta och packa saker. Det tar ju tid än innan allt är klart. Men snart så.

Ja det går att lämna. Jag gjorde det. Jag är inte färdig, jag vet. Men jag klarade de värsta veckorna, månaderna. Det kändes som att någon dött. Jag vaknade på morgonen och visste inte hur jag skulle klara dagen. Men det gick. Jag stod upp för mig.
Jag tror också du klarar det Troja. Men det måste vara du som bestämmer dig.

Jag förstår faktiskt inte. Du har skrivit här inne länge nu, ett år eller två? om hur dåligt du mår av att vara med den här mannen. Ni har inga barn ihop, du har inget som binder dig vid honom. Var det inte han som nästan fick dig vräkt från din lägenhet? Du tycker dessutom att han luktar illa. Och varför är du så orolig för att nån annan ska få honom? Fundera istället på om DU skulle kunna få nån annan - det skulle du, men inte så länge du hänger upp en så stor del av din tillvaro på en alkis. Varför tror du att tjejerna står på kö för den här mannen, som du själv knappt står ut med?

Eller okej, jag förstår visst. Jag lämnade min man för drygt fyra år sen. Han träffade en ny tjej inom några veckor. Då kände jag också att "Vad fan, ska nån annan få honom nu, ska det funka nu, är det nu han blir nykter? Fy fan vad orättvist, efter all tid jag lagt på honom!". Men han blev inte nykter. Den nya tjejen (och hennes dotter, fy fan) hamnade i samma träsk som jag och mina barn lämnat. Hon flyttade så småningom till England för att komma loss.

Jag tror såhär: Det går inte att lämna missbrukare (eller en relation över huvud taget, kanske) utan att man själv blir ledsen. Och det är inte farligt. Om du sätter ner foten nu, säger "Nej, nu vill inte jag mer. Det spelar ingen roll vad du säger, jag vill inte vara med dig mer!" så kommer det att vara jättejobbigt för dig ett tag. Det måste man bara ta sig igenom. DÅ kommer du att kunna få stöd av vännerna, som just nu troligen är skittrötta på hur du håller på och aldrig kommer till skott. De kommer att bli så glada! Det gör ont att rycka bort ett plåster, men sen går det över. Jag har aldrig hört en enda person i efterhand uttrycka ånger över att man lämnade sin alkoholist. Ge det ett försök! Det vore så fint att få läsa här att du mår bra. Det går fortare än du anar, jag är säker på det.

Stor kram.
/Clara

Hej
Jo jag har haft samtal men inget går att göra mer för det slutar med samma sak
Mitt beslut, och när.
Jag behöver mogna i det. Jag vill inte ge han till andra det är det som är just nu.

Jag vet att jag inte mår bra i detta, och jag skäms över situationen. Att prata om det via terapi blir bara ett ekorrhjul.

Jag trivs,att skriva här, det är istället för att prata med mina vänner om hur det är. De hörde om mitt klagande förut men eftersom jag ännu umgås med honom så kan jag inte klaga hos dem längre