Senaste kommentarerna i forumet

Bra tänkt. Du behöver lämna denna man. Förstår att du oroat dig för ekonomin, men det ordnar sig, det får ordna sig, för du kan inte leva så här. Bra tänkt av dig.
Hoppas du har någon att prata med som kan stötta dig. Du kan också ta kontakt med kommunen och få prata med en anhörigstödjare. Det gjorde jag. Så skönt att få prata av sig till någon som förstår. Och fortsätt skriv här.

Tack, mitt liv är rena oron från morgon till kvällen. I 6 år har jag försökt allt. Gett alla ultimatum i världen utan resultat. Nu väntas behandling. Men jag har gett upp. Jag tror inte på det längre, jag har förstått att det aldrig blir någon förändring,, jag oroar mig för min ekonomi och har många gånger valt att stanna för jag vet inte riktigt hur jag ska få det att gå runt. Men nu orkar jag inte bry mig längre. Detta skitet tar livet av oss alla...
Och alla mina i min familj har jag utsatt detta för med. Nu får det va bra,. Nu ska jag och alla andra i min närhet inte få vara med om mer skit

Det är en jobbig period när man delar upp ett hem som man byggt upp under lång tid tillsammans.
Men snart är den över och du kan börja bygga upp ditt nya liv så att det blir bra för dig.

Visst är det svårt att förstå deras val, men jag försöker släppa det och tänker att jag behöver acceptera att jag inte kan förstå.

Stor kram till dig Skrållan!

Å vilket liv du har. Tycker så synd om dig, att du får kämpa så.. Jag har just lämnat en man som jag levt med i 20 år. I hans fall har det eskalerat med åren. Känns igen det där när dom är fulla och gör sig rolig för barnen. Och barnen förstår ju inte vad det handlar om. Fy vad svårt. Men helt klart behöver du komma från denna man. Det är inte meningen att man ska gå omkring och vara rädd för den man lever med. Det tar på krafterna.
Kan du prata med honom när han är nykter? Kan du hälsa på och bo hos någon ett tag? Bara för att komma bort och få distans.
Fortsätt att skriva här, då du kan få fler råd.
Lycka till

Tack Nordäng67 ?

Hade (har fortfarande ibland) samma typ av känslor jag med. Får en att känna sig utan värde på något sätt. Fast man vet med hjärnan att det inte är så. Som du säger hjärtat säger något annat. Snart har du din egna lägenhet och kan börja DITT liv på riktigt. ?

Semestern va bokad sen många månader tillbaka.. mina två barn på 6 och 13 hans på 5 och 10.. min oro för hur detta skulle gå har gått i vågor. Just nu när jag skriver detta undrar jag vilken idiot jag va som utsatte oss alla för denna idiotiska man som bara skapar oro genom sitt smyg supande överallt. Iaf dagen innan resan tar han med mitt ena barn till affären. Köper alkohol sätter sig i bilen med henne, häller i sig tre burkar och hittar på en historia för henne att det är busigt och en stor hemlighet att dom kastat ut tre burkar ”läsk” i en buske. Sen kör dom hem. Tar motorcykeln med mitt barn och åker till den plats där jag befinner mig. Allt detta berättar hon för mig (6) år gammal.
Om man fick döda hade jag dödat honom på plats!!!! Den händelsen skar rakt genom mitt hjärta och den dagen insåg jag att det är nu jag måste tanig ur detta!
I dag är det vår sista dag på semestern, den har inte gått så bra. Smygdricker varje dag, otrevlig, störig, aggressiv mm
Obehag är min inre stress. Han skrämmer mig. När han blir arg är han en riktig idiot som inte har några spärrar. Gör sig ovän med allt och alla. Barnen tycker han är rolig och dom tycker jag är tråkig och tycker jag tillrättavisar honom mycket i hans beteende.
Jag får skulden och han går i gång på när vem som helst håller med honom att jag är på honom. Det är som man vattnar hans mörka sida. När jag ser Jan så ryser jag av obehag... jag måste ha ut honom ur mitt liv...
Han kommer hålla på och bråka och bete sig illa. Hur gör jag för att ta mig ut på lättast sätt utan bråk:-(

Känns som ett litet bakslag i kväll. Kanske för att vi håller på konstant med huset. Är trött. Och ledsen. Allt kommer ikapp ibland. Hur kan han välja att dricka framför ett liv ihop? Allt slit och all gråt för alkoholen. Ibland känns det helt ofattbart.
Mannen hämtar mer och mer saker. Snart bara mina saker kvar. Han har fått lägenhet före mig.
Ja visst är jag maktlös inför beroendet. Och jag kan inget göra. Men hjärtat fattar inte det ibland.

Blev bråk med min alkoholist igår.
Hon känner att jag har svikit henne när jag har berätta för andra att hon är alkoholist.

Situationen är som följer.

Vi har skrivit på pappren om skilsmässa.
Efter 1år så känner bägge att det är så det blir.
För 1år sen kom hon med att hon ville gå isär, senare kom erkännandet som alkoholist.
Hon får och tar emot behandling via sin arbetsgivare. Hon vill leva nykter och har gjort det i 10 månader nu.

Bägge trodde att vi skulle hitta oss igen i hennes nykterhet.

Men som sagt så gör vi inte det.
Båda söker och hittar någon annan.

Jag berättar för den jag hittade om min alkoholist.

Alkoholisten håller ett förhör av mig och får reda på detta. Alkoholisten känner nu att jag har svikit henne och vill säga upp kontakten.

Med att säga upp kontakten så känner jag att våra 3 barn bara kommer bli drabbade ännu mer av sjukdomen än vad de redan är.

Innan detta så hjälptes vi åt med barnen. Jag hjälpte henne å hämta/lämna på hennes veckor när hon har behandling och AA möten.

Hon hjälpte mig med barnen när jag har mina Al-anon möten.

Jag känner att detta bara kommer bli skit.

Jag hoppas att hon kan förlåta mig för det sveket hon känner att jag utsatte henne för.

Mitt mående är upp och ner just nu.

Tack ❤

Vad modigt av dig att ta steget att skriva här om din hemlighet. Du har kommit till insikt att du har alkoholproblem och du har tagit flera väldigt stora och kloka steg i rätt riktning nu, genom att du har erkänt det för dig själv och genom att du har hittat hit och skriver här. Ett tips om du vill få respons på det som du skriver är att starta en egen tråd (klicka på Starta en ny forumtråd högst upp på forum-startsidan), då blir det också lättare för dig själv att hitta tillbaka och skriva mer. Många använder forumet som en slags dagbok för sig själva, där man kan dokumentera både upp- och nergångar, vilket kan vara väldigt bra för att se mönster t.ex. Du har också chans att få stöd och pepp från andra som håller på att förändra sina alkoholvanor. Hoppas att forumet och sidorna här kan vara till nytta för dig.
Återigen, varmt välkommen!
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jobbigt Azalea. Du blir naturligtvis lättad när han är nykter, men för det glömmer du ju inte allt jobbigt som varit. Och sedan oroar man sig samtidigt för om han ska hålla sig nykter nu, om du kan lita på honom. Det är inte lätt.
Såren sitter ju där över allt som hänt.
Det blir bra att du får gå och prata med någon. Jag tycker det är jätte skönt.
Styrka till dig?

Tack för pepp. Jaa det kommer bli så för er också. Ett steg i taget. Vi är värda ett bra liv utan oro för en man som inte kan hålla sig nykter. Heja er också ??

Känner mig förvirrad just nu.
Nu har han varit nykter i 10 dagar och tar antabus. Det ansvaret gav han mig att kolla när vi var hos sjukvården.
Det är inget jag vill och jag så att jag inte var bekväm med det. Men nu tar han det och jag bryr mig inte om att kolla eller påminna och sätter inte frsm ett glas med tablett..... Nä, han får sköta det helt själv.
Är våra så sjukt irriterad på att i hans värld då ska allt vara som vanligt nu, precis dom om inget har hänt.
Fasen, det har varit megastora drama under hela sommaren ju.
Men idag har jag fått en tid för samtal så det känns skönt.
Jag behöver någon som hjälper mig att sortera lite i min hjärna

Blir pepp av att läsa att du lyckas få energi och har något att se framme emot. Ränker att så kanske det kan bli för mig med ❤️
Heja dig !

Nu har han hållit på i 2 veckor sover o dricker om vart annat ligger på golvet o sover eller sitter på en stol eller varsomhelst. Han kan knappt gå men vinglar runt ute på gården. Jag måste passa honom dygnet runt så han inte skadar sig.
Han gråter och är arg om vartannat. Om jag somnar kan han skrika o bete sig tända alla lampor eller hälla vatten på mig. Han bara svamlar en massa strunt och får för sig saker.
Våra barn är vuxna så de har skickat en orosanmälam så han har varit på möte på socialen i fredags det blev bestämt att han ska läggas in på beroendecentret men väntetiden är över en vecka . Jag är rädd att han hinner supa ihjäl sig innan det.

Har en anhörig äldre,blivit värre,rädd för den personen kommer få alkoholdemens,vad gör jag som anhörig.Personen dricker både vin och starkare varor,som personen gett upp.

Så underbart det låter.??
Fixa och dona i din lägenhet
Mysa med goda vänner
Det är livet?

Dagarna går och vi kämpar vidare med huset. Snart visning. Känns som känslorna står på paus. Vi har snart bott isär i 4 månader.
Det är ju lättare att umgås när jag slipper se honom full. Men jag ser i hans ansikte att han dricker. Han blir röd och svullen. Kommer synas ännu mer när han inte är brun längre.
Men nog om honom. Jag och vänner har tillbringat tid att umgås i en sommarstuga i helgen. God mat och fina, roliga samtal. Så skönt att ha goda vänner att umgås med. Fyller på med energi.
Börjar så smått att planera min lägenhet. Så roligt med inredning. Blir ännu roligare när det är dax, och huset sålt. Jaa kampen fortsätter mot ett friskare och roligare liv. Och det ska gå. Nu är det min tid.

Barnen är 3 och 4... Han dricker på helgerna, men alltid för mkt enligt mina mått mätta.
Det är som att det är det som han tycker är viktigt...
Vi har en överenskommelse att ALDRIG dricka när barnen är vakna. Ett glas vin till maten som högst om vi är bortbjudna isf. Det är vi sällan.
Men jag vet faktiskt inte om det han säger är sant, att de aldrig sett honom full. Inatt när jag kom hem var han inte talbar, jag försökte väcka honom för han låg med huvudet i fotändan med yngsta bredvid sig och stora höll på att ramla ut, men gick inte att få liv i honom. Var några cl kvar i glaset som jag hällde ut.
Farmor och farfar är inte med i bilden, vi har egentligen bara min mamma.
Och hon kan inte ta dem på natten av olika anledningar. Och bor en bra bit bort.

Har pratat med honom, (vi bor tyvärr 140 mil ifrån varandra och han har sagt att han ska flytta till mig) han säger att han har fruktansvärd ångest över det som hänt att han har satt sig själv i skiten. Han hade inte kunnat sova något i fyllecellen sa han. Jag berättade hur jag kände över allt detta och sa att nu måste det bli en förändring att antingen så får han välja den vägen som fick honom att hamna i fyllecell eller så får han välja att göra en förändring och vara med mig och väljer han att göra en förändring så kommer jag finnas vid hans sida och stötta honom. Sista vändan vi pratade så berättade han att han hade sån ångest och mådde fruktansvärt dåligt och många tankar som snurrade han sa att då han vet hur länge han blir av med körkortet så skulle han lägga in en ansökan om att få alkolås i bilen, jag frågade om det nu var så om han blir erbjuden hjälp för att kunna bli av med beroendet av alkoholen om han skulle ta emot den, så svarade han ja, han var på väg hem sen bröts samtalet pga att batteriet dog nu har jag inte hört något på 3h från honom jag hoppas att han ligger hemma och sover och att han ringer mig när han vaknar. Jag hoppas även att han menar det han säger om alkolås och så. Känner. Mig så frustrerad ?

Jag kände och känner exakt samma sak. Jag skäms för att jag inte är mer handlingskraftig. De få vänner som känner till delar av historien och nuet känner mig som en handlingskraftig person med moralisk kompass. Jag skäms för att jag inte agerar på samma sätt här och jag är rädd att de ska tro att jag är ”dum i huvet” för att jag inte gör något. Det för att jag också undviker samvaro och tycker det blir jobbigt när vi blir bjudna på parmiddagar och jag ska oroa mig för att han antingen inte följer med och då blir det pinsamt att hitta på en förklaring eller att han är skitfull när vi kommer dit eller gäster kommer hit. Jag får fysiska symptom som hjärtklappning varje gång. Samtidigt har denna känsla nu fått mig att känna att jag ska ta steget fullt ut och sluta vela, ha siktet i ställt på horisonten och inte förvilla mig i resonemang och charmoffensiver. Det är som att vi är fångade i en psykologisk fälla.

Skämdes jättemycket gjorde jag. Först hade jag steget att lämna och sen förpassa mig själv till kulisserna på nåt konstigt sätt. Dessutom märkte man att vänner och familj var sjukt trött på denna soppa och mitt velande hit och dit. Det gjorde att jag inte ville prata med någon vilket i sin tur gjorde att jag helt enkelt undvek folk. Och då blev jag ju ännu mer utlämnad till mitt ex. Mitt ex roffade åt sig och tog så mycket han kunde av mig eller hur man nu skall uttrycka det. Till slut på första advent det året hände en riktigt dålig sak, eller rättare sagt det var en hel helg som var så katastrof som det bara kan bli. Då vaknade jag upp på något sätt och insåg att detta inte var kärlek. Slösa inte bort tid. Det är din man som ska jobba sig tillbaka om det nu är möjligt efter allt dåligt som händer i ett sånt här förhållande som vi har varit i. Kram

Stackars dig! Hur gamla är barnen? Hade han druckit hela flaskan själv när han var ensam med barnen?

Jag tänker såhär, jag hade själv sagt till honom att du går inte att lita på ensam med barnen längre. Om du ska dricka så får du fixa så att barnen sover hos farmor ex om jag jobbar. Det är ditt ansvar att ta hand om barnen och om du inte klarar det får du förklara för någon varför och be om hjälp. Förklara för honom hur allvarligt och farligt det är att han dricker tills han däckar med barnen hemma ensamma.

Lägg över ansvaret och skulden där den hör hemma. Vilket inte är på dig utan på honom.

Hoppas du och barnen mår bra.
Många kramar

Nordäng

Skämdes du då?
Jag funderar på om det är därför jag inte vill träffa mina vänner, att jag skäms, jag och han ljuger för dem...

Det du beskriver var min anledning att vänta i 20 år på att skiljas. Jag ör på väg att skiljas nu och ör livrädd för jag känner inte till något annat liv än detta. När barnen var små och jag reste bort hade jag dödsångest hela tiden. Jag tänkte däremot att om jag skiljer mig kommer han ha barnen 50% av tiden och då blir det ännu värre. Så jag stannade och försökte skydda dem så bra jag kunde och mörkade för omgivningen för hur ska de kunna förstå att man stannar kvar och jag ville inte att de skulle tycka illa om mannen för jag förstod samtidigt hans kval och kamp. Men det är just det där: tänk om något händer barnen som nog ändå gör att det är bra att agera. Förstår att du inte har kraften, för all kraft går till att hålla ihop vardagen. Finns det några släktingar , vänner som kan hjälpa dig? Du kan också ansöka om egen vårdnad. Kram Blade Runner