Senaste kommentarerna i forumet

Tack för fina ord. Nu är huset sålt. Nu är det dax att börja flytta och packa saker. Det tar ju tid än innan allt är klart. Men snart så.

Ja det går att lämna. Jag gjorde det. Jag är inte färdig, jag vet. Men jag klarade de värsta veckorna, månaderna. Det kändes som att någon dött. Jag vaknade på morgonen och visste inte hur jag skulle klara dagen. Men det gick. Jag stod upp för mig.
Jag tror också du klarar det Troja. Men det måste vara du som bestämmer dig.

Jag förstår faktiskt inte. Du har skrivit här inne länge nu, ett år eller två? om hur dåligt du mår av att vara med den här mannen. Ni har inga barn ihop, du har inget som binder dig vid honom. Var det inte han som nästan fick dig vräkt från din lägenhet? Du tycker dessutom att han luktar illa. Och varför är du så orolig för att nån annan ska få honom? Fundera istället på om DU skulle kunna få nån annan - det skulle du, men inte så länge du hänger upp en så stor del av din tillvaro på en alkis. Varför tror du att tjejerna står på kö för den här mannen, som du själv knappt står ut med?

Eller okej, jag förstår visst. Jag lämnade min man för drygt fyra år sen. Han träffade en ny tjej inom några veckor. Då kände jag också att "Vad fan, ska nån annan få honom nu, ska det funka nu, är det nu han blir nykter? Fy fan vad orättvist, efter all tid jag lagt på honom!". Men han blev inte nykter. Den nya tjejen (och hennes dotter, fy fan) hamnade i samma träsk som jag och mina barn lämnat. Hon flyttade så småningom till England för att komma loss.

Jag tror såhär: Det går inte att lämna missbrukare (eller en relation över huvud taget, kanske) utan att man själv blir ledsen. Och det är inte farligt. Om du sätter ner foten nu, säger "Nej, nu vill inte jag mer. Det spelar ingen roll vad du säger, jag vill inte vara med dig mer!" så kommer det att vara jättejobbigt för dig ett tag. Det måste man bara ta sig igenom. DÅ kommer du att kunna få stöd av vännerna, som just nu troligen är skittrötta på hur du håller på och aldrig kommer till skott. De kommer att bli så glada! Det gör ont att rycka bort ett plåster, men sen går det över. Jag har aldrig hört en enda person i efterhand uttrycka ånger över att man lämnade sin alkoholist. Ge det ett försök! Det vore så fint att få läsa här att du mår bra. Det går fortare än du anar, jag är säker på det.

Stor kram.
/Clara

Hej
Jo jag har haft samtal men inget går att göra mer för det slutar med samma sak
Mitt beslut, och när.
Jag behöver mogna i det. Jag vill inte ge han till andra det är det som är just nu.

Jag vet att jag inte mår bra i detta, och jag skäms över situationen. Att prata om det via terapi blir bara ett ekorrhjul.

Jag trivs,att skriva här, det är istället för att prata med mina vänner om hur det är. De hörde om mitt klagande förut men eftersom jag ännu umgås med honom så kan jag inte klaga hos dem längre

en härlig kväll med dina vänner. Ja visst är det svårt ibland (ofta) och veta vad man vill! "Lyssna på din magkänsla" är något man fått höra många gånger under livet. Jaha men den säger ju två saker..minst? Dock har jag märkt att om man ger sig själv tid och känna/tänka innan man agerar så är det lättare att veta vad man vill. Och att prata med sig själv på samma sätt som man pratar med andra man anförtror sig till. Tidigare kastade jag mig på telefonen och ventilerade med någon kompis om det var något. Gör jag faktiskt aldrig längre. Visst kan man prata och anförtro sig men på ett helt annat sätt nu. Jag pratar mer om vad jag HAR kommit fram till än vad jag SKA komma fram till. Skönt för dig med din alldeles egna bostad. Kram till dig Skrållan, du är så modig ♥️

Du kan vända dig tiil kommunen eller socialförvaltningen. Dom har ofta olika former av behandling och där ansöker man även om att få åka till ett behandlingshem om man har behov av det. Kostar en hel del så de flesta kan inte betala själv. Givervis kan hon även gå på AA möten. Dom brukar ha öppna möten någon gång i månaden alla få komma dit då även du om du vill veta vad som händer på AAs möten. Annars finns alanon för anhöriga. Hoppas det blir en förändring.

Du beskriver allt väldigt bra. Man förstår verkligen AAs syn på alkoholism att det är en familjesjukdom. Jag hade nog försökt hitta någon alanongrupp där du kan få bekräftat hur sjuk man blir som anhörig. Du har insikt men behöver ju också göra en förändring. Att leva med en aktiv missbrukare är varken bra för den fysiska eller psykiska hälsan. Var rädd om dig.

?????

Du verkar så klarsynt och fast i din beslutsamhet, imponerad !!! Är själv på vägrat skiljas men sååå emotionellt trassligt. Det du beskriver känner jag så väl igen mig i men ”min man” är inte så tillmötesgående och vill inte flytta ut vilket gör allt så mycket svårare. Jag är dock fast övertygad om att jag tar steget fullt ut för att rädda mig och barnen från ett liv som präglas av ständig oro, ångest, hopp blandat med förtvivlan och besvikelse där alla dansar efter hans pipa. Lycka till med ditt nya värdefulla liv !
Blade Runner

Han bor i egen lägenhet och det gör även jag, det händer att vi träffas, han vill fortfarande gärna komma till mig och att jag skall planera saker för oss båda.
Men på detta halvår har jag skilt mig, skaffat andra intressen, träffat nya vänner (de gamla gemensamma har jag gett upp hoppet om, de tycker att jag borde hjälpa honom ännu mer än vad jag gjort, som om jag vore livegen).
Jag tänker att livet är för kort för att levas insnort i en missbrukares garn, bättre att klara sig själv och att kunna planera för sin egen tid!
Ibland känns livet ensamt, men oftast fungerar det ganska bra. Ett halvår är ur ett livsperspektiv en ganska kort stund, så jag hoppas att det fungerar ännu bättre om ett år!

Ta hand om er därute! :)

Frågade dom om just d för att sa nämligen att han kommer att motsätta sig det här direkt...vilket nog alla ändå tycker är fel att han gör då det ändå handlar om sonen och inte om honom i sig. Men de sa bara att då kunde de bjuda in honom o prata möjligheter...jo tjena som att d är enklare då eller?
Jag vet inte, allt är så känsligt nuförtiden...vi kan liksom inte prata knappt förrän det blir bråk på nåt håll......ohållbart jag vet, men tror bådas bägare har tippat

Tänk att det ibland är så svårt att veta vad man vill. Ibland är det så svårt när man bara får bestämma själv. Vill jag träffa mannen eller vill jag inte? Jag har nog kommit fram till att jag kommer må bättre om jag inte träffar honom. Det kommer bli lättare när jag har min lägenhet och jag kan låsa om mig. Mitt alldeles egna.
Känner mig lite starkare i dag, och har varit och pratat med anhörigstödjare. Bollat med henne fram och tillbaka. Det känns bra.
I kväll ska jag träffa vänner. Ska bli kul.

Hej igen Troja. Det är jobbigt och känslomässigt när man ska ta beslutet att lämna någon man har känslor för. Jag kämpar ju också. Men jag vet att jag inte blir frisk förrän jag lämnat och släppt mannen. Och jag är ju på väg åt rätt håll tror jag.
Vet inte om jag frågar det, men har du gått och pratat med någon om din situation? Det kan lätta. Man kan få många goda råd.
Har just nu varit och pratat och det känns så skönt.

Kanske du kunde fråga centret hur dom brukar göra i sådana fall, vart man kan vända sig för att sonen ska få sina rättigheter tillgodosedda när pappan inte vill kännas vid problemet? Du kan inte vara den första som kommer till dem och ställer frågan. Men ja tyvärr generellt ska bägge godkänna om vårdnaden är delad, hur fel det än blir många gånger i just dessa fall.

Skriver av mig

Jag vet att jag inte kan släppa honom.
Det som känns mest är att om jag gör det kommer han söka en ny. Jag är absolut inte redo för att få veta om och när han vart med någon ny... inget han gör på en kort tid men eftersom han lever som han gör, är ute o dricker, träffar likasinnade eller tjae... de är ute den dagen han är så är det lättare att gå hem med någon på fyllan för han.

Jag måste vara beredd på det om jag sätter gränser för hur vi ska ses. Ses vi utan fysisk kontakt så kommer han söka det på annat håll, och det är just där skon klämmer... jag klarar inte det!!!!

Men jag är trött på hur han är o lever.
Jag vill ha ett rent liv och han vill ha ett ohälsosamt. Jag har vänner som dricker som han men det påverkar inte mig på samma sätt eftersom det inte är känslor och fysiskt mellan oss. Att ha det så med han, det skulle jag vilja ha men då måste jag acceptera att han är med nån ny...

Som det är nu är det bara han och jag som har fysiskt, och det finns inga andra och det har vi sagt att ingen vill ha det med någon annan och det skulle vara som att vara otrogen då. Vi har lovat varandra att hålla oss till varandra även fast vi inte är ett par utåt

Förstår du drar dig längre o längre bort
Tycker de borde förstå men de gör de kanske aldrig ?

Senast igår så sa mannen att han blivit bättre, och ja bättre tänkte jag men långt ifrån bra. Jag sa det för mitt inre

Ullabulla - jomenvisst. Jag vet ju också bäst. Ofta(st). Men kan kanalisera andra vägar eller låta smälta inom mig.
Så klok du är. Allt gott, joppas det svåra går en bra väg! / mt

Behöver ert råd och funderingar kring detta. Jag har varit i kontakt med ett anhörigcenter som tar hand om och ger stöd även till barn med föräldrar som har olika missbruk. Just för sonens skull så vore det bra att ”fånga upp” honom innan hans medberoende blir för starkt. Va där och pratade med dom och allt verkade superbra och de har en minigrupp som han kan få vara med i och som som tror skulle va perfekt hans del. Problemet? Pappans godkännande...det här kommer aldrig gå, han kommer vägra och säga tvärnej till detta. Vad ska jag göra? Hur ska jag göra? Jag känner redan min egna frustration komma över mig pga detta....F-N att han ska sätta käppar i hjulet jämt!

Är impulserna här att få styra upp allt och alla.
Jag vet bäst,fattar ni inte.
Har ni inte bättre förstånd osv.
Viljan att bygga en koja ute i skogen och slippa alla människor och bara behöva ta hand om mig själv och lite djur.
Slippa se allas oförmågor och felaktiga handlingar och slippa känna så mycket som jag känner.
Ilskan när någon gör vansinniga saker.

TYröttheten när jag känner att jag inte räcker till på samma sätt som förut.
Varken för mig själv eller för min omgivning.

Just nu händer saker i min absoluta närhet som är riktigt tungt att vara med om.
Kanske det går vägen,kanske inte.
Men i detta vakuum som uppstår innan man vet är inte rolig.

Och jag går igång på alla cylindrar.
står liksom och brummar redo på startlinjen.
Men stannar där och slösar en massa bensin i onödan på ingenting.

Och i detta,när jag avstår kontroll och medberoende så mår jag ännu sämre.
Går då igång på att försöka kontrollera mig själv och agerar nästan tvångsmässigt ibland.

Och ser också det och ska avstå det.
Katten på råttan,råttan på repet...

Så nu är jag då i ett vakuum av ett vakuum.
Dvs göra ingenting åt allt som jag vill och kan göra för att underlätta eller styra upp saker.

Svårt,tungt och nödvändigt.
Men friskare än mitt tidigare beteende,även om det inte alls känns så friskt på insidan just nu.

Nu har jag skrivit till henne och sagt som jag känner. Det gick jättebra och hon var väldigt förstående över detta. Vi kommer ha en fortsatt bra relation men utan pappaaspekten. Fattar inte att jag inte gjort detta tidigare, det var ju så enkelt. Man ska alltid se till sig själv och göra det man själv kommer må bra av. Tack för ert stöd, det hjälpte mig att bara göra det!

Tack för era råd. Ska nu tänka på hur jag känner. Så skönt att kunna få råd här..

Det finns absolut inget rätt och fel i hur du än handlar i detta läge och det är något du själv måste ta ställning till.

Men... Man ska ha rätt många saker i åtanke och någonstans måste man ha i bakhuvudet att saker och ting kan gå snett.

Att för en missbrukare fly över hela landet kan givetvis vara bra i ett syfte. Man bryter ett mönster och tvingas till en nystart. Det kan låta jättebra och det är en förändring men om jag ska utgå från mig själv så innebar dom flyttar jag gjorde att jag fick bort mitt fokus. Jag slapp ta tag i mitt problem och det gick ofta rätt fort innan man hade samma kontaktnät och var igång lika hårt igen. Det var bara staden som hade bytts ut. Ansiktena också. Jag var densamma och körde lika hårt. Oftast ännu hårdare. Jag hade ju trots allt varit nykter kanske ett par veckor i samband med flytten.

En missbrukare är som dom här ovan säger expert på att manipulera och även se till att fokus riktas åt annat håll. Man skyller ofta på andra och egentligen vadsomhelst för att slippa prata om det egentliga problemet.

Jag hoppas verkligen att det löser sig på allra bästa sätt för er bägge och att oavsett vad ni väljer att göra väljer det rätta.

Den stanken är sjukt jobbig. I vårt fall är det inte bara han utan även sovrummet som stinker under suparperioderna.
Jag har alltid flyttat till ett annat rum men nu känns det som både han och rummet är infekterat trots att han inte dricker just nu.
Jag har tappat alla känslor och påminns på nåt sätt alltid och kan inte glömma hur det var.
Jag drar mig längre och längre bort och han förstår inte varför.

Det är nog bäst att begränsa träffarna till det nödvändiga angående huset.
De spinner gärna sin spindeltråd runt en och plötsligt kan man vara intresserad igen.
Nordäng67 har rätt i att han trivs ju fint med att kunna få allt men samtidigt få umgås med alkoholen i lugn och ro .
Gör det som din magkänsla säger dig och lita på dig själv, ingen annan bestämmer över dina beslut.
Kram från Azalea?

Min erfarenhet är att det bara ställer till det att ha kontakt. Ni har ju inte barn ihop så du kan ju egentligen göra precis som du vill/känner. Det är ju det där att dom vill låtsas som det regnar.. medans dom fortfarande dricker. Blir ju lite som att din man får det bästa av allt: han får dricka nu när han bor själv, han har dig och äta ihop med även om ni inte bor ihop OCH han behöver inte ta konflikter runt sitt drickande längre. Perfekt liksom. Så hade vi det också en period. Den stora förloraren var jag. Jag hade lämnat på grund av hans drickande men fortsatte träffa honom trots att ingen förändring skett. För mig blev det fel och smärtsamt. Känn efter vad som blir bra för dig själv i första hand, inte hur det blir för honom. Och tänk långsiktigt. Man känner sig ju lite ensam emellanåt, lätt att ta till nödlösning som dövar ensamheten för stunden men bara ökar den på sikt eftersom man får svårt att ta sig vidare. Kram till dig