Senaste kommentarerna i forumet

Hej
Jag förstår precis hur du känner. Hoppet är det sista som överger en. Jag tror verkligen att viljan finns där att sluta dricka, det är därför de lovar. Jag fick ett fint sms på jobbet av min man i tisdags att NU ska han ta hjälp och börja sitt nyktra liv. Jag blev alldeles varm av lycka. I fredags var det dags igen. Kom hem kl 23 stupfull. Jag gråter och gråter och hittar inte heller någon väg ut. Jag har mina vuxna barn och vi pratar och ventilerar mycket med varandra. Jag ska också nu kontakta psykolog för att kunna prata.
Styrke kramar du är inte ensam ?

Tack jo jag ska försöka sova lite nu, man hoppas ju också att han lär sig något av det.

Han LOVADE att inte dricka om vi inte kom överens om det eftersom det blivit så mkt under semestern.
Inatt jobbade jag och kom hem nyss, där ligger han utslagen i sängen med en tom whiskeyflaska på nattduksbordet.
Fan vad ont det gör.
Det är klart att det är svårt för honom med, det är ju en sjukdom och handlar egentligen inte så mkt om mig utan om honom, men blir ändå så besviken att han inte känner sig motiverad nog.
Barnen låg bredvid honom där i sängen, tänk om ngt hänt dem, hur skulle det gått då?

Ibland känner jag bara att jag inte orkar försöka mer, att jag bara vill dra. Men jag har verkligen inte energin för det, med flytt och sälja hus och jag som inte har släkt här. Och hur barnen skulle ha det när han är själv med dem varannan vecka. Han kommer ju inte ens upp på morgonen om jag inte väcker honom. Barnen kommer på riktigt inte till förskolan och han inte till jobbet de veckor jag är borta.

Tycker så synd om barnen som har en fantastisk pappa, snäll och rolig, varit hemma oerhört mkt med dem.
Åh vad det här är svårt.

En sak är säker iallafall. Ingen olycka kommer ske ikväll iallafall så inget ont kommer hända honom eller någon annan så du får nog snart prata med honom igen. :)

Du behöver inte vara orolig på så sätt iallafall :)

Hej måste skriva av mig, pratade med min pojkvän i telefon nu inatt då han helt plötsligt säger vänta till mig, hör då röster som frågar om han druckit och vart han varit och vart han är på väg. Hör hur han svarar ja på frågan om han druckit och hör även när han blåser och dom konstaterar att han kört rattfull. Hör hur han får hoppa in i en annan bil sen avslutas samtalet. Hans mobil är nu avstängd och det gör inte att nå honom på vare sig samtal eller messenger. Är det polisen som väljer att stänga av mobilen? Jag är glad att dom tog han då det inte alls är okej att köra rattfull. Men samtidigt så är jag orolig för det enda jag vill är ju att få prata med honom.

Men vi växer med varje steg och ny erfarenhet. Skriv och berätta hur det går. Styrkekramar till dig ❤️.

Åh, så svårt allt är. Jä...la elände att man ska vara en sån mesig räddhare.
Ja du har helt rätt, det kommer inte att vara forever det inser jag. Den längsta nyktra perioden var 8 månader på 10 år.
Fattar inte hur man kan vara så rädd för att posta ett brev??!! Du skickade väl bara in ditt själv, eller?
Min plan har varit att försöka en gång till med att han skriver på och annars skickar jag det själv. Men fy vad nervös jag är nu.
Han dricker ju inte nu men växelvis sur,arg och anklagar som jag vet kommer att accelerera.
Men både du och jag kommer att få fina liv igen. Försöker tänka att 1 års jobbigheter kan ju inte vara värre än att stanna i 30 år till som vi har det.
Skickar dig ett helt fång av kramar.
Du har ju redan kommit långt och kan njuta tillsammans med dina fina och kloka barn.
Sov sött och kram?

Min sambo och jag har varit tillsammans till och från i 10 år. I perioder har det varit slut och allmänt struligt. Han har betett sig ganska udda emot mig emellanåt, men eftersom vi inte bott ihop har det varit svårt att sätta fingret på det. I oktober 2017 flyttade vi ihop. Det var nog det bästa vi gjort för vårt förhållande. Men så i Februari 2019 kom jag på honom med att röka, eller rättare sagt hittade jag resterna av en joint i hans ficka när jag skulle tvätta. Jag konfronterade honom och flyttade hem till mina föräldrar en vecka. När jag konfronterade honom kom det fram att han har rökt i princip hela sitt vuxna liv. Jag kände mig som en jävla idiot, men samtidigt förklarade det en hel del av hans udda beteende. Efter en vecka flyttade jag tillbaka och vi hade en ganska livlig diskussion ang detta. Det hela slutade med att han lovade mig att sluta. Sen har det varit lugnt (vad jag vet), men han har säkert bara smusslat med det. Sedan gick hans mamma bort och han har såklart inte mått så bra pga detta. För ett par veckor sedan så hittade jag återigen resterna av en joint i hans ficka när jag skulle tvätta. Jag blev ganska arg osv men tyckte ändå att vi löste det ganska bra. Så i tisdags var vi hos grannen och min sambo kom hem 1,5 h efter mig. Han är allmänt onykter och verkar smussla med ngt, blir jättestressad när jag kommer ner osv. På morgonen hittar jag massa tobak på ett papper på bordet. Letar igenom hans fickor och hittar återigen resterna av en joint. Jag lägger fram allt på bordet och han blir superstressad när han ser detta. Blir jätteledsen och säger att han var så full att han inte minns att han rökt. Han säger att han är besviken på sig själv och vad han gjort osv. Dagen efter frågar jag ut honom och då blir han mest irriterad igen. Så igår så mår jag så jävla dåligt och bryter ihop helt. Åker hem till mina föräldrar. Han ringer mig på em och låtsas som ingenting. Jag förklarar läget för honom och att han kan ringa mig när han bestämt sig hur han ska ha det. Han ringer senare på kvällen och är jätteledsen. Jag säger att jag ska komma hem dagen efter (idag) så får vi prata om det. Åker hem och börjar noja igen. Kollar fickorna på hans mysbyxor och hittar återigen resterna av en joint. För övrigt kollade jag de byxorna i torsdags och då var där inget. Jag går ner och konfronterar honom med en gång. Han hävdar att det var den han rökt i tisdags natt och att han lagt den i fickan. Men jag förklarar vilka byxor han hade på sig i onsdags morse och att den inte låg i de byxorna i torsdags. Han hävdar att han inte rökt, men försöker inte heller övertyga mig. Jag vet att han ljuger, igen... Han blir skitsur på mig och går upp. Jag går efter och pratar lugnt med honom men han låtsas mest bara inte höra. Han säger att han bara vill vara ifred. Det slutar med att jag säger att då åker jag då så kan du ringa mig när du vill prata. Detta blev jättelångt men jag mår så jävla dåligt! Vad ska jag göra?

Hade också något slags smyg förhållande/låtsasförhållande med mitt ex maj-december det året jag lämnade honom. Oj vad det tog kraft. Totalt bortslösad tid fast det visste man ju inte när man var mitt i det. Tänkte precis som du, tänk om någon annan får honom. Usch din stackare, lider med dig. Vet precis vad jag vill ge dig för råd (lämna) men vet också att man måste komma till den insikten själv innan man klarar att göra det. Nu i efterhand inser jag att jag rent ut sagt förnedrade mig själv. Massa kramar till dig♥️

Azalea. Passa dig för beteendet han visar nu. Min man har gjort samma sak minst 500 gånger och bara man får till två veckor av normalitet eller ett vänligt leende faller man tillbaka. Min man satte in en riktig charmstöt när jag trots att han bönade och bad skickade in skilsmässopapprena i februari. Han blev så där som han var när vi träffades för 20 år sedan fast utan alkohol. Det höll i tre månader sedan kom alla anklagelser igen och jag anklagades för utpressning osv. Nu är det dags att bekräfta dokumenten efter sex månader och därav kaoset här hemma. Flytta och se vad som händer. Om det blir bra kan ni ju fortsätta vara tillsammans och kanske tom flytta ihop igen men ta det där steget för sin egen skull.
Själv är jag livrädd för det nya livet som finns bakom hörnet och som kanske blir ännu värre än detta då jag vet att mannen inte kommer släppa och även smutskasta mig. Men jag har inte heller något val. Kramar kramar kramar till dig Azalea

Usch ja som man kastad runt hela tiden.
Min man har druckit som en galning i sommar. Totalt kaos i 7 veckor och då finns det ju ingen plats för ett eget normalt liv utan allt kretsar kring detta.
Så jag bestämde mig för att detta ska vara sista gången. Packade ihop tillhörigheter och fixade lägenhet som blir ledig 1 september. Visade honom skilsmässopapper som han inte ville skriva under.
Så nu är det snart dags och vad gör han då? Slutar dricka och låtsas som om inget har hänt,!!!
Så nu mår jag kass när tiden för definitiv flytt närmar sig. Börjar tänka att det kanske inte varit då farligt, det är ju "normalt nu. Men vet ju att det kommer inte att vara då i längden.
Det är så sjukt jobbigt att kastas mellan hopp och förtvivlan hela tiden.

Skrållan ❤

Jaa det är inte lätt Troja. Tror man faller ibland. Hoppas du kan hitta tillbaka. Styrkekramar till dig?

Jag är fast, ja sitter fast, vet inte va jag vill....
Känner mig apatisk.
Ville inte ens ta mina promenader den här veckan. Jag ÄLSKAR mina långpromenader....

Jag kommer ingen vart.

Träffar han gör jag... inge bråk på snart ett halvår. Vi är inte ihop men ses som vi är det i alla fall.... vet inte om det är det jag mår dåligt över. Känns som om jag slutar träffa han så så ger jag honom till nån annan. Jag älskar ff honom, o ge bort han då till nån annan är jag inte beredd på.... men ändå tänker jag på hur länge ska jag gå runt med sån vissen själ... känner mig tom, ser ledsen ut, har ingen lust att träffa nån vän knappt, men att han kommer till mig det har gått.....

Jag ställt in flera bjudningar. Känner ingen vilja, glädje till sociala sammanhang längre

Har också barn i samma ålder som dina barn och det bubblar ur mina också när det gäller deras far. Inte på grund av alkoholism utan när det gäller egoism, orättvisor och frånvaro. Kände också skam och dåligt samvete när det började bubbla. Sen insåg jag att det inte var deras syfte att jag skulle känna så och inte heller har dom någon nytta av att jag känner det. Tror dina barn, liksom mina, helt enkelt behöver prata med någon dom litar på och som delar deras upplevelser. Och också bekräftar att deras känslor och uppfattning från barndomen stämmer. När dom var små och växte upp bubblade det inte utan snarare idealiserade dom då sin pappa. Vilket ofta skapade frustration (i smyg) hos mig. Nu har jag förstått att det var barns sätt att hantera samma sak som dom nu hanterar genom att på ett vuxet sätt "bubbla". Låt dina barn prata och prata med dom tillbaka. Ett bra sätt att bearbeta för er alla. Och ta inte på dig någon annans skam. Två av mina tre barn har valt bort sin pappa. Inget jag bett dom göra eller uppmuntrat dom till men heller inte motarbetat, dom får göra sina egna val. Uppmuntrar dom att lyssna på sig själva och ta hänsyn till sina känslor. Vilket jag själv har varit riktigt dålig på att göra. Jobbar mycket med det nu och hoppas innerligt att mina barn är och blir bra på det mycket tidigare i livet. Jag och pappan till mina barn separerade när barnen var små och jag har därefter haft ett förhållande med en man som har alkoholproblem. Så jag förstår ditt (och dina barns) dilemma. Välkommen hit och bra att du har börjat skriva här. Man får så mycket stöd och pepp. När man själv skriver bearbetar man och allt blir så tydligt när man läser sina egna ord. Varm kram till dig

Tack för svar. Vi fortsätter prata med varandra och jag märker nu att de mår bra av det. De har ju burit på en oro och skam i många år och jag som mamma har verkligen stoppat huvudet i sanden. Jag behöver nu sluta piska mig själv och har bett mina barn om förlåtelse för det de fick uppleva. Deras pappa har aldrig varit våldsam men däremot väldigt full i perioder då han skämt ut sig ordentligt.

Triste

Du ska inte behöva ha det som du har det. Gå tillbaka och titta på dina inlägg och se att inget har förändrats trots din kärlek.
Jag är på väg i skrivande stund, vet förstås fortfarande inte hur sjutton det ska gå men det tog mig 20 år att komma dit jag är idag. Lycka till och du är värd lugn och ro och kärlek

Jag blir så rörd och berörd av era svar och att du/ni tar er tid trots att vi inte känner varandra. Det är nästan lite kusligt att beteendena är så lika, för mig tyder det på att alkoholen verkligen förvrider en människas psyke. Det läskigaste är som du skriver att de hittar på. De första åren blev jag helt ställd och totalt förtvivlad, men nu vet jag att det bara är så. Att leva med två personer i en kropp är nästintill omöjligt och väldigt oförutsägbart vilket gör att man aldrig känner sig trygg och alltid är på sin vakt.
Sedan jag skrev inlägget har jag berättat för sonen som tog det med ro och tyckte det var ett bra beslut :-))))). Tänk vad kloka barnen är. Nu känns det som att jag är på väg och just nu känner jag mig stark ( vet att jag antagligen kommer känna panik nästa dag) , det går verkligen upp och ner.
Tack för att du finns här och delar med dig och stöttar. Kram Blade Runner

Ja, jobbigt är det och jag ligger hemma och försöker vila så gott det går inför förlossningen.

Min partner vet ingenting och han är en duktig helnykterist och har alltid varit det så det är inte lätt att ta upp det med honom heller, men det är något som jag kommer att behöva göra ända.

Jag förstår att du är orolig för att din mamma har börjat dricka igen. Om det varit så tidigare i livet, så måste ju oron ständigt finnas där. Jag skulle pratat med henne, och klargöra att om hon i framtiden ska ta hand om dina barn så är det nykter. Kanske hon får sig en tankeställare och blir nykter igen. Barnbarn är bland det finaste man kan få. Jag har många i mitt liv.
Men njut nu och ställ in dig på din förlossning som är en stor händelse. Och ta snacket med din mamma senare. Hon kanske också kommer till insikt sen när hon ser det lilla knyter.
Lycka till?

Jag kom på min mamma med att smygdricka när jag sist sov över hos mina föräldrar.

Hon luktade massa alkohol och låtsades att hon drack vatten framför TVn.

För över tio år sen så hade hon en period bär hon drack för mycket alkohol. Och nu verkar detta beteendet fått fäste igen.

Jag väntar mitt första barn och hon har varit hjälpsam med att planera och boa inför bebisen.

Nu när jag upptäckte att hon dricker igen så har jag ingen lust att bjuda in henne i mitt liv längre.

Jag har själv inte pratat med henne. Jag kan föda vilken dag som helst och min ork är verkligen begränsad. Min pappa har pratat med henne, och hon visar att hon skäms.

Ska hon agera som alkis-mormor som är beroende av att ha en bag-in-box i närheten och bli skjutsad hem till mig och bebisen av min pappa? Känns inte så stabilt eller bra.

Ska jag ställa ultimatum? Nykter eller så har du inte tillgång till att träffa mig och bebisen.

Det är första barnbarnet.

Ja, fy va jobbigt.

Någon som har några tankar och råd?

Det är så himla jobbigt känslomässigt att sitta i denna berg och dalbana. Riktigt svårt att hänga med i svängarna där man ena stunden höjs till skyarna och allt är fint och kommer bli jättebra. Sen plötsligt är man inte värd ett dugg och får höra allt taskigt som går att hitta på.
Och det är just det: De hitrar på!!!
Allt för att rädda sitt eget skinn och få dig/ oss att må dåligt.
Jag håller med Nordäng67, lämna fortast möjligt.
Dina barn är så stora och barn brukar förstå mer än man anar. De och du kommer att må så mycket bättre av ett hem som ni kan må väl i utan en massa drama som ska dras igång mitt i natten.
Känner igen detta som du går igenom och det är vansinnigt tröttande.
Du klarar det ?

Jag blir helt snurrig av hans resonemang där ena meningen är: jag dör utan dig, jag har vigt mitt liv till fig och offrat allt ( ingen aning om vad han refererar till), du är mitt allt, jag tar livet av mig om du lämnar och sedan nästa sekund: du är ond, beräknande, manipulativ, Ditt intellekt är klent, du vänder barnen emot mig, du är en matrona , bla bla bla.
Jag har försörjt honom i flera år, tar hand om barnen och huset och trädgården själv, anlitat städhjälp i land, lagar mat , tvättat, gör läxor men ingenting får honom att sluta dricka eller fixa en inkomst. Så orättvist att få höra att jag är känslokall och i te gjort något för honom när jag anpassat hela mitt vuxna liv till honom :-((((. MEN , jag försöker verkligen blicka framåt, tänka att det är jätteläskigt att lämna ( som att åka en bergochdalbana man är rädd för och tror man ska dö) men att det är den enda vägen och att vänner, barn och familj runto kring blir min support och stöd.
Tack för att du delar med dig, det betyder allt !! BB // Blade Runner

Nej, varför ska det vara så svårt. Tror vi behöver inse att en människa man inte kan leva med fortfarande har bra egenskaper men att det inte betyder att man kan leva tillsammans. Acceptera att så här är det och det är inte alltid så kul men det enda rätta. Jag argumenterar med mig själv dagarna i ändå, argument framgick tillbaka och det där sablans hoppet gör sig alltid påmind: ”hallå, här är jag, glöm inte mig”
Du är så cooool och stark och bra bara i dig själv !!!!! // Blade Runner

Du har så rätt, jag borde verkligen blockera honom. Nu har det varit tyst i någon dag och då undrar man varför. I sitt senaste sms skrev han att han nu ska söka hjälp (för vilken gång i ordningen vet jag inte) Då sitter man här, fast jag avskyr att jag gör det, och undrar om det är det han är upptagen med. Det bästa vore att klippa helt. Ett ämne för min "bra igår" dagbok....Helt klart! Det som hindrar mig är det där lilla frö av hopp som verkar tåla vad som helst, dör aldrig. Vilket motsäger mig själv eftersom jag avskyr hans sätt att alltid ta den lätta och oseriösa vägen via sms när han tar kontakt. Helt galet att man har lagt tonvis med arbete med sig själv och så klarar jag inte att göra mig själv den pyttelilla tjänsten att blockera fast jag vet att det skulle vara så bra för mig! Kram