Senaste kommentarerna i forumet

Begränsa kontakten tycker jag, när du nu ber om råd.
Jag tror man behöver en lång period med så lite kontakt som möjligt för att släppa medberoendet.
Men jag vet att det inte är lätt. Jag och mitt X har nästan ingen kontakt, men jag kan inte låta blir att fråga min dotter när hon har träffat honom.
Jag ska snart sluta med det :-)...

Vill ha råd från er. I dag bjöd mitt ex mig till sin lägenhet på mat. Ja sa ja, fast jag var osäker på det. Ibland vet inte jag om jag vill, eller inte. Och ibland känns det som att jag inte vet vad andra, släkt och vänner, ska säga om dom vet att jag träffat honom.
Men när vi nu ses, så är det som bara vänner. Vi tar inte i varandra eller så. I dag var han trevlig och pratade på om sig själv och vad han varit med om.
Han frågar inget om mig.
Han dricker ju fortfarande, men hör aldrig av sig till mig när han är full. Men jag vill inte ha honom om han dricker. Är jag otydlig mot honom?
Är det dumt att ses? Det är ju fortfarande inte klart med huset, så kontakt måste vi ju ha ibland .
Eller behöver jag inte oroa mig? Kommer det rinna ut i sanden så småningom? Jag har ju inte min lägenhet än, så jag kan ju inte stänga om mitt privata.
När jag kom till huset så kändes det ändå skönt att vara ensam här.
Hoppas jag kan få lite åsikter.

Visserligen kan man behöva göra förändringar i sitt liv för att uppnå och behålla sin nykterhet. Bli av med tänkbara fallgropar, undvika tillfällen och umgänge som triggar ett återfall osv. För mig som typisk ensamdrickare blev t.ex beslutet att flytta ihop med min man en bestående väg ut ur beroendet. Men. Jag hade förstås ägnat många år åt att "förbereda" mig på ett nyktert liv innan dess. Samtal med alkoholterapeut, nyktra perioder med mera. Min man tog dessvärre med sig sitt smygdrickande in i vårt förhållande.

Jag skulle inte rekommendera att flytta ihop med någon som aktivt missbrukar, som flyttar långt - och indirekt riskerar att göra dig ansvarig för nykterheten, men lycka till med vad du än väljer. Se bara till att vara tydligt med vad du inte accepterar i ert gemensamma liv!

En geografisk flytt/flykt btukar inte förändra något på längre sikt. Det handlar ju om inre förändring och jag ser det som mycket riskabelt i nuvarande situation att låta honom flytta in hos dig. Det låter som att du är orsaken till att han upphör med sitt missbruk, men det finns något som säger att då blir du även orsaken till att börja dricka igen. Valet är ditt, men var medveten pm riskerna.

Du ska självklart inte behöva ha den rollen att behöva bära hennes ångest. Du är ju anhörig och mår därmed mycket dåligt av detta. Mitt förslag är att du föreslår henne att ta kontakt med alanon och använda denna grupp som ett stöd. Socialförvaltningen brukar även ha någon form av stöd för anhöriga. Föreslå henne detta. Där finns rätt kompetens, men samtidigt skulle nog du behöva någon form av hjälp för du har ju som jag förstår levt med en missbrukande pappa. Ring alanon och få råd därifrån vad ni båda kan göra det är mitt förslag. Du ska absolut inte behöva ra emot denna plågsamma information och ska jag vara ärlig så borde din pappas sambo förstå detta. Berätta hur dåligt du mår av att få veta om din pappas missbruk och leta upp tel.nr till alanon. Det är bara att ringa så hör dom av sig. Lycka till för er båda. Det kan bara bli bättre och kanske kan det leda till att även din pappa tar emot hjälp.

Det blir allt svårare för dig att alls motivera varför du ska ge honom ytterligare en chans. För ja vi ”kossor” tänker till slut bara på barnen och oss själva, då de minsann inte slösar en tanke på oss när de står där och gapar. Vet inte och förstår inte hur de tror de ska få nån kärlek tillbaka när de beter sig såhär? Vem tror de att glåpord, påhopp och elakheter motiverar att visa kärlek? Hur tror dom familjen ska kunna känna trygghet eller samhörighet när elakheterna åker ur munnen på dem så fort flaskan är korkad?

Hur tror du att du kunde vända din ilska och bitterhet till handling istället som skulle leda dig ens ett litet steg i en bättre riktning? Som du redan märkt så är det mest du själv som mår dåligt av att vara arg, han tar ändå inte åt sig. Vänta inte på en ursäkt och ett förlåt som aldrig kommer från hjärtat. Åk bort med barnen om du bara kan och låt honom gorma åt tomma rum istället! Du förtjänar ingen skit och han är en idiot om han inte ser vad han gör med er och förtjänar inte att ha en familj så länge han vill vara tyrann och inte pappa och make.

Stor styrkekram till dig från en som vet exakt hur det känns..

Skriver av mig

Något som funnits länge egentligen har kommit upp till ytan ( tror det har med långvarig tålamod från min sida ) det är lukten, STANKEN, av att han luktar alkohol!!!! Det har ju funnits där hela tiden men jag har varit allt för upptagen med de större problemen kring hans alkoholproblem. Men Nu NUUU har jag börjar reagera mer o mer på att han faktiskt ständigt stinker alkohol.

Kan skriva en av situationen som hände här om kvällen. Han pussade mig helt plötsligt, så som många gånger av alla gånger.. skillnaden denna gång var min reaktion och tanke kring stanken. Jag vart äcklad!!! Jag reagerade starkt av min reaktion kring det. Varför!!?? Varför nu o inte förut, tidigare, nu.är det försent troja du kan inte komma nu o säga någe osv osv.. allt det han snurra i huvudet.
Det kan ja visst sa jag till mig sj pga att jag vart upptagen med allt för mycket kring hans problem så dök detta upp nu....

Samma sak hände en kväll efter den kvällen och förs då skruvade jag på mig och nästan vände kinden åt han..
Han märkte nåt var annorlunda och frågade varför...
Jag svarade du STINKER!!!
Ok svarade han.. jag sa att det är inge trevligt att pussa dig eftersom du dricker nåt med alkohol varje dag.
Han påstod han förstod...

Han ville försvara folköl som han tycker är som vatten... jag svarade.. det är alkohol i det med och det är inte normalt att dricka alkohol varje dag.

Det här har fått mig en stark funderare.
Att det här kommer göra så att jag kommer dra mig från honom fysiskt, vilket innebär att det kan hjälpa mig att klarna ännu mer.

Väldigt bra råd. Det kanske kan vara en bra idé att skriva till henne istället. Vi brukar chatta med varandra så det vore inte konstigt. Då kanske jag kan skriva att jag inte vill att hon hör av sig när det är sånna där akuta tillflällen och jag kan tipsa om jourhavande medmänniska istället. Och verkligen förklara för henne att jag mår så dåligt av allting och jag tycker jag är värd bättre.

Inatt spårade allt ur igen. Pappas och hennes plan var att åka till staden där jag bor (de bor i en annan stad men pappa har ett hus här), så de åkte hit igår. Deras plan var att de skulle bjuda mig på middag idag. Jag hade redan sagt till henne tidigare i veckan att jag inte räknade med att de skulle bli någon middag eftersom det inte går att planera någonting med pappa. Men det är klart att man har hoppet i bakhuvudet. Håller dörrar öppna osv. Vilket ju också är dumt eftersom jag hade kunnat planera in någonting annan där. Iaf så vaknade jag av flera meddelanden på telefonen inatt från henne, där stod det att pppa hade spårat ur totalt och hotat henne. hon hade ring till polisen och grannen för att hon var så rädd och sen hade hon åkt hem till sin stad. Det stod att jag skulle ringa så fort jag vaknade. Jag orkade inte göra det eftersom jag själv har det jobbigt med mitt egna privatliv just nu (min kille gjorde slut för en månad sen). Så det jag gjorde var att jag skrev till henne "Jag är inte alls förvånad, hade inte räknat med att de skulle funka" "Bra att du åkte därifrån". Nu sitter jag här och har ångest över att jag inte har ringt upp henne och pratat om det. Och också för att jag känner mig taskig mot min pappa som inte undrar hur det gick inatt med polisen och allt. Men jag orkar inte, det är inte mitt ansvar. Även om jag får vet hur allt ligger till så kan jag ändå inte göra någonting åt situationen.

Jag förstår att du kan känna ett ansvar för att stötta henne. Samtidigt kan du ju inte vara den som tar emot all hennes ångest så att du själv mår dåligt.
Det finns ju jourhavande medmänniska att ringa och hon kanske kan ringa dit när det är akut och så kan ni prata när det har lugnat sig lite.
Om det känns jobbigt att säga, kanske det skulle kännas enklare att skriva ett mail och sen prata om det när hon läst ditt mail.

Starkt gjort InteMera!!!
Så bra att du tar hand om dig själv och låter honom ta konsekvenserna av sina handlingar!

verkligen ta hand om dig själv när han är på behandlingshem. Gör saker du njuter av och tycker är kul. Och fundera på hur du vill att resten av ditt liv ska vara. Försök att koppla bort din man under tiden han är borta. Kram

Mitt i allt detta nu när han står därnere och skriker för full hals efter en utekväll igen så ångrar jag att jag inte gått tidigare att jag inte öppnat ögonen för allt som är och varit i 13 år. Jag har kämpat för en man som inte vill bli kämpad för, som nu står därnere och gång på gång på gång skriker över hur synd d är om honom att han bara vill ha kärlek men att den stora fula kossan däruppe bara tänker på barnen och aldrig på honom längre. Konstigt då, känns ju sådär att ha ett kärleksfullt liv med en man vars bästa vän och älskarinna är en flaska....den kärleken och åtrån glöder då inte här längre!

Hej

Vilken jobbig sits du har hamnat i. Jag tror ändå hur jobbigt det än är ,så kommer hon uppsakatta din ärlighet. Förklara som du känner att det är trots allt din pappa och att du blir orolig och ångestfylld. Hoppas verkligen det ordnar sig för dig.
Styrkekramar ❤️

Du är stark.. glöm inte bara bort dig själv i din värld där allt kretsar kring honom. Du är oxå viktig. Ta nu en riktig tänkare när han är borta och du kan tänka och känna klart.. Lyssna till magkänslan så kommer säker vägen du ska ta att lysas upp i mörkret.. lycka till ? kram

Min pappa är alkoholist och är ihop med en kvinna sedan 8 år tillbaka. Jag och hon har en väldigt stark relation och vi känner båda två att vi kan prata om allt med varandra, hon har blivit som en extramamma för mig, en kvinnlig förebild i mitt liv. Problemet är att hon alltid ringer mig när det är som värst med min pappas drickande, när han har ballat ur totalt och hon inte vet vad hon ska göra och mår jättedåligt. Då ringer hon mig och får ösa ur sig allting. Under och efter de samtalen med henne mår jag jättedåligt och kan sitta och gråta för det är sån ångest. Jag vet att jag borde säga till henne att jag inte kan ha de där samtalen med henne längre, att hon måste vända sig någon annanstans istället. Men jag känner mig så elak och hon har sagt att jag är den enda som hon vågar anförtro sig så mycket till. Jag vet inte vad jag ska göra. Har ni några tips?

Efter senaste tidens galna helvete, där han varit full, elak, misskött vår gemensamma firma, betett sig illa bland våra kunder, varit full på tjänsteresa, försökt styra mitt liv i brist på egen ordning så här han - till sist - Skrivit in sig på behandlingshem.
Han åker på måndag. Nu ringer han runt å berättar för ungarna, släkten vännerna. Har skaffat ersättare till jobbet. Ordnat på kontoret. Städat verkstaden. Kämpar med allt praktiskt.
Men vi kan inte vistas i samma rum. Det blir krig direkt.
Är jag tyst är det fel. Säger jag Hej är det fel - på tonläget om inte annat.... Jag är helt slut.
Förstår att han är pressad. Nervös säkert. Ångestfylld.
Jag jobbar, gråter och sover.

Jag har kommit så långt att jag bara är så arg pch förbannad nästintill jämt när jag ser honom, hör honom eller ens tänker på honom. Kan knappt titta på honom o än mer prata med honom eller om honom. Jag litar inte ett uns på ett enda ord han säger till mig och jag räknar timmar tills han öppnar en nästa öl så jag kan bli än mer säker på att det enda jag vill är att försvinna ifrån honom. Jag får ont i magen av att öppna ytterdörren och veta att han finns innanför, eller när jag ser honom komma gåendes uppför uppfarten och vet att han snart kommer in i huset.
Ändå så är jag förbannad på att jag älskat honom, men troligtvis och innerst inne mest för att han faktiskt är mina barns pappa. Mest och troligast är jag också arg för att han gör såhär mot sina barn! Usch för denna kraftiga hatkärlek jag har inom mig som helst av allt skulle vilja banka skiten ur honom

Tack alla för bekräftelsen att jag tänker rätt som nu allt mer prioriterar mig själv och låter honom reda upp sitt själv.

Igår kväll slutade lugnt då jag struntar i hans drickande, fick lite verbala påhopp senare på kvällen men valde att inte svara och ta betet för att starta ett bråk. Hur kvällen gick för honom har jag inte ens frågat men det är en skamsen och tystlåten man som stryker runt hemma idag och han försöker låssas allt är som vanligt igen som om gårdagen inte hänt. Allt är på sitt vridna sätt alltså som vanligt i ett hem med en alkoholist ?

Vad tråkigt att höra det fortfarande är motigt men hit till forumet är man alltid välkommen tillbaka ? Det tar tid att bearbeta sig själv och hitta orken och modet att göra saker annorlunda, var snäll med dig själv och låt saker ha sin gång! Tids nog hittar du kraften att bryta dig allt mer ur det destruktiva och ta dig vidare.

Jag har själv jobbat hårt med mig själv i flera år för att äntligen börja få rätsida på mig själv. Jag har eget boende men bor också med mannen när han är nykter, så jag har inte lämnat helt men hittat ett sätt som fungerar för mig och barnen genom att ha ett eget ställe att växla mellan. Jag har en egen tråd Nu ör det dags om du vill läsa om min resa senaste dryga året. Allt är inte svart eller vitt och några standard lösningar finns inte så fundera vad som funkar för dig och hur du vill ha det ett år, fem år från nu. Och under tiden kan du lassa av dig frustrationen här på forumet ?

Oj oj oj och oj va länge sen d va jag va härinne! Mkt har hänt, både positivt och negativt. På nåt sätt skäms jag att jag själv inte kommit längre, fast ändå har jag kommit jättelångt i min insikt och nåt jag ändå är stolt över.

Nu förtiden är det ju inte bara jag och min son det handlar om utan jag, min son och dotter. Mina älskade barn som jag bara vill det bästa för.

Ska ge er och mig själv en update om läget. För ett år sen va dottern nästintill nyfödd och graviditeten hade varit allt mat än lätt. Kroppsligt va d helt okej trots foglossning och grejer men sambon hade sen vi fick reda på graviditeten gått totalt crazy på alkoholen och med den blivit väldigt aggressiv, mot mig! Han knuffades, slogs o va allmänt grov i munnen och kör detta framför sonen också. Detta fortsatte dock utan d fysiska våldet när dottern anlänt och i vintras gjorde han sig osams med allt o alla i sin omgivning, han lovade där o då att nu va d nog med alkohol. Familjen först o den ville han inte förlora. Hela våren och hela sommaren gick han omkring och smygsöp var o varannan dag för att var dagen efter ”va ångerköpt” o be om min förlåtelse, vilket gick en stund. Vi åkte iväg på semester och han lovade att inte supa till d med två små barn i närheten plus hans bästa vän med familj som också va med. Tror han hade en spritfri kväll under hela 2 veckor....
När vi kom hem fortsatte d ungefär varannan till var tredje dag som han dricker sig apfull.
Så nu är d nog oavsett vad, jag har ringt et hyresföretag som ska hålla koll på lägenhet till mig o barnen, jag har även pratat med eTt anhörigcenter som då även har samtalsgrupper för barn dit jag ska ta med sonen...mitt värsta scenario är att sonen kommer få lida mer än han gjort! Så dessa steg har verkligen stärkt mig och nu får han dricka hur han vill och jag har t.om slutat kontrollera hans drickaställen efter flaskor. Bara d känns som ett stort steg för mig då kontrollerandet va en stor grej för mig innan...
Men jag har sjukt långt kvar och medberoendet sliter tag i mig från ingenstans ibland och skriker ångest och självömkan för denna individ till sambo jag har. Att allt är mitt fel och att jag borde kunnat göra mer o allt d där...ja ni vet! Men ofta när d händer så försöker jag lyssna på poddar (alkispodden bla, grym podd) eller läsa här på forumet för att komma tillbaka till min tankegång och hitta motivationen igen....

Han är på väg och ska flytta hit, och när jag frågat om han är villig att söka hjälp så säger han att han kan tänka sig att göra det när han bor här hos mig, kan ha att göra med att jag inte dricker och att det då även är ett helt nytt "liv" en nystart ny ort 140mil bort från det gamla osv. Jag har i bakhuvudet att jag ska tänka på mig själv vad som är bra för mig. Det som är med honom att vissa gånger så är han ju ärlig mot mig (man hör när han druckit 1öl) vad brukar man säga hoppet är det sista som överger en. Och att han säger att han vill göra en förändring och jag kan ju tänka mig att om ma bryter helt med det livet han har nu så kanske det kan funka och då vill jag ju att han ska få en ärlig chans. Jag kanske är korkad men jag vill att han ska få den chansen visar det sig bara vara ord och ingen handling så att det blir så så kommer jag ju inte vilja mer.

Det svajar friskt hemma. Kan vara lite lugnt och sen kommer utfall då han är sååå arg över att jag har lönen på mitt konto.
Jag velar och har skuldkänslor över att lämna honom så jag skjuter på det hela tiden.
Är just nu på en mysig helg med fina tjejkompisar och laddar upp energi??
Tack fina du för att du tänkte på mig?

Förens du lämnar. Missbrukare är bra på att manipulera och han gör det säker med dig även om du ej är medveten. Får dig att känna hopp vissa stunder och säger det du vill höra. Orden som kommer ut från munnen är oftast för att behaga mottagarens öron. Eftersom att dom ljuger så fruktansvärt mkt så finns det aldrig nån sanning. Skapa dig din egen sanning. Berätta för nån du har nära familj/vän som kan se det från ett perspektiv utifrån utan känslor inblandade och som kan se vad som är bra för dig och inte.. Garanterar nästan att dom säger att du borde lämna.kämpa på och lycka till. Sätt dig själv i första rummet ?

Helt rätt gjort!!
Inte ett dugg elakt utan vänligt mot dig själv.
Hoppas ni fick en go myskväll i lägenheten?