Senaste kommentarerna i forumet

Du har hittat hit till forumet för anhöriga och delar med dig om din situation på ett ärligt och öppet sätt. Det krävs mod och kraft för att göra det och det ger oss här möjligheten att ge dig stöd, bra gjort!

Du funderar på din kille och hans alkohol och drogbekymmer- kommer han bli frisk eller ej och ska du vänta eller ej. Om jag förstår dig rätt. Svårt att fundera på sådana frågor, då kan det vara hjälpsamt precis som du gör nu att reflektera högt, liksom sortera sina tankar och kanske bolla med andra.

I slutändan kan bara du bestämma hur du vill göra. Men generellt att leva nära någon som har eller haft ett missbruk kan innebära mycket smärta och det låter som du är medveten om att du behöver ta hand om dig oavsett om ni kommer vara tillsammans eller inte.

Hoppas du kommer fram till något och hittar en del här som blir hjälpsamt för dig, kanske får något tips från någon som varit i en liknande situation hur den personen gjort. Kanske hittar du mer som kan vara ett stöd för dig längs vägen?

Varma hälsningar,

Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

igen allt med verbala hot, drastiska konsekvenser, vältra över skuld, diskussioner på natten som man blir helt hjärndöd av och så ska man upp och jobba? mm mm. Oerhört tungt för dig med tanke på barn som är inblandade. Bra ändå att dom är i ålder att det går att förklara saker med ord. Du undrar vad vi tycker och här har du mina tankar: lämna! Fundera inte en sekund mer utan gå tillsammans med dina barn. Stackars son som ska börja ny skola men har du kanske möjlighet att bo med dom hos mormor och morfar eller liknande så sonen kan fokusera på sitt? Lider med dig♥️ Ta inte mer skit rent ut sagt! Låt honom hålla krampaktigt runt flaskan, för det är det som det handlar om tror jag. Försöker man ta deras "bästa vän" ifrån dom skapar det orimlig ilska. Kramar

Det du skriver skulle kunna vara jag. Skriver så sällan i forumet, följer och reflekterar. Jag tänker att det också kan vara en bra övning att blocka honom eftersom du då jobbar med känslan av att släppa kontrollen. Inget av det du investerar i honom genom att läsa hans sms gör väl att situationen blir bättre? Antar att det bara leder om tankarna till honom istället för att fokusera på dig och ditt välmående och förmåga att leva utan honom trots många fina minnen. Jag blockade min man idag ( kan läsa inlägg jag precis gjorde som heter kulmen). Jag tycker det är jättesvårt att släppa kontroll men mörker också hur mitt sinne blir lättare och hur jag kan fokusera på nuet när sms i te hela tiden stör och skickar giftpilar eller genererar tankar och känslor. Kram kram kram Blade Runner

att förändra sig själv och hur man behandlar sig själv. Och bäst går det när man slutar lägga energi på att förändra andra. Hoppas ni har fångat dagen och gjort något snällt mot er själva ♥️ Själv tog jag en liten powernap efter lunchen....för att jag behövde det?

Hej vänner. Efter snart ett år av att följa er kallar jag er vänner, vi delar så mycket tunga erfarenheter och bär ett bagage som gör att vi lätt välter. Av någon anledning klarar vi oftast av att ställa oss upp igen men fortsätter i samma hjulspår. Själv har jag analyserat mig själv utan och innan en miljard gånger för att försöka förstå varför jag blev fast in 20 år. Stor empati, svårt med gränssättning och en oförmåga att bry mig om mig själv och bli rädd för starka känslor är väl en kortfattad gissning.
I februari ansökte jag om skilsmässa tack vare era historier och ett fantastiskt samtalsstöd här på sajten. Det följdes av en enormt ångerfull man som för 1.000000000 gången lovade att tagna sina problem, gå i terapi osv om han bara fick en chans till. När man har barn är det sex
månaders betänketid så jag sa ja. Någonstans förstod jag att det inte skulle fungera men jag kände att jag måste pröva för min egen skull, för hans skull, för barnens skull. Efter ett par månader började anklagelserna igen, att detta var en utpressningssituation, att jag gjort honom sjuk och att jag vänder barnen mot honom och är sjuk i huvudet precis som min syster, mina föräldrar, mina närmaste vänner. Efter tre månader kom återfallet och de är ganska rejält tunga och genomvidriga, nedbrytande. När ja sa ja till att pröva i februari bokade vi semester ihop och nu hade vi gemensamma biljetter till semester. Jag pratade därför med honom i juni månad om hur vi skulle göra och kom överens om att inte riva upp den för barnens skull och dessutom vara kör förbetalt och barnen längtade till semestern. Många dagar under semestern blev väldigt skakiga med ovisshet, fylla, krav på att jag skulle dra tillbaka ansökan och hot om att jag inte kommer klara av en skilsmäsa. Andra dagar var han nykter och jag var tacksam för det. Idag har det gått sex månader. Igår kväll var han berusad och så där obehaglig som de blir med stirrig blick. Han krävde svar från mig och jag sa att vi kunde prata imorgon när han var nykter inte kl 23 på kvällen. Han vägrade och krävde svar. Jag gick in till dottern för att komma undan och satt och pratade med henne och han kom efter full och sa till henne att din mamma vill skiljas. Då var jag tvungen att berätta för henne trots omständigheterna : klockan var nästan midnatt och mannen var full. Hon och jag bad honom gå , att vi skulle prata imorgon men han vägrade. Jag sa till henne att allt blir bra och att vi pratar imorgon och att jag var ledsen för att hon fick höra det så här. Sedan gick mannen på mig verbalt fram till kl 3.30 fast jag bad honom om att jag ville sova ( skulle upp och jobba och han har inget jobb) och väckte mig så fort jag slumrade till . Idag är han borta hemifrån, tog min bil och åkte iväg. Jag tog ledigt från jobbet och har pratat ut med dottern (13 år) som är så klok och sansad och som säger att det blir bra mamma , det känns sorgligt men också skönt, nu behöver vi inte oroa oss. Jag ringde min man och sa att vi berättar för honom ikväll men mannen vägrar och säger också att jag ska säga till dottern att vi inte ska skiljas. Nu har jag inget annat val än att berätta själv :-(. Vad tänker ni kloka individer om detta ? Kram Blade Runner

Du har startat en tråd här med titeln "Hur får man en missbrukare att komma till insikt". Du har redan fått ett klokt svar av Azalea, det är personen själv som måste komma till insikt. Ibland kan det hjälpa att prata med personen, men ofta är det redan gjort många gånger. Gissningsvis har du redan gjort det eftersom du skriver här nu.

Berätta gärna lite mer kring situationen om du vill så kan vi försöka ge dig mer stöd eller diskutera kring det.

Hoppas du hittar något här i forumet som blir hjälpsamt för dig!

Varma hälsningar,

Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Det var ett tag sedan du skrev ditt meddelande hit. Beklagar att du fick svar lite sent. Ibland behöver man skriva flera gånger så att ens meddelande hamnar längst upp i flödet igen om det är flera som gör nya trådar samtidigt exempelvis.

Du skriver här för du är anhörig till din man som har alkoholproblem. Du oroar dig lite över era gemensamma barn, hur de kan ha påverkats av detta och nu har de börjat prata lite om det.

Det är säkert flera här inne med liknande erfarenheter som kan känna igen sig i den dubbla känslan av oro och samtidigt kanske en lättnad av att de pratar om det. Generellt brukar vi prata om att det är bra att prata om det, även med barn istället för att de ska bära det inom sig, som du själv också nämner att det känns positivt.

Fint att du tog steget att skriva här, fortsätt gärna läsa och skriva och hoppas du tittar in snart så du ser detta!

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

med Adde!

Va intressant och positivt att fokus ändrats på det som varit bra/
du gjort bra ifrån något prestationsbaserat till "snäll mot dig själv saker".

Inser att mitt "bra" tyvärr handlat mycket om prestation,
men nu - i och med ditt inlägg - har jag fått upp ögonen
för att en god gärning även kan vara att prioritera sig själv.

God fortsättning att fånga dagen! ?

för ditt inlägg Nordäng67 som påminner mig om att ta vara på dagen idag !

med att tänka på vad som var bra/vad jag gjorde bra igår och skriva ner det jag spontant och först kommer att tänka på (utan att korrigera eller analysera)! Mitt "bra igår" var att jag åkte till ett favorit ställe utanför stan och gick en härlig kvällspromenad och avrundade med ett dopp i sjön, så härligt att bada i kvällssolen. Och också nöjd med att jag satt på farstukvisten och beundrade fullmånen en bra stund. När jag tittar tillbaka på mitt "bra igår" så var det nästan bara prestationsbaserat för ett år sedan. Jobbsaker, städat förråd, fixat dåliga samveten och liknande. Det senaste halvåret har det, i princip bara varit "snäll mot mig själv saker". Pratade med en klok kompis om att fånga dagen och stunden. Hon sa "Du älskar ju att bada, varje gång du badar så tänk att det kanske är sommarens sista dopp. Då njuter du ordentligt och fångar stunden, man ska inte ta något för givet". Kloka ord! Min tid är dyrbar. Bäst att använda den på bästa sätt och lägga den på rätt personer.

Här ligger jag vaken. Under en längre period har jag varit på väg att erkänna inför mig själv att jag har problem. Att jag är alkoholist... har druckit igår, mindre än vanligt. På något sätt smakade inte vinet längre, men jag drack för att känna inre ro .... inre ro i min hemlighet. Känner mig så maktlös inför erkännandet, inför steget ur missbruket. Men jag måste göra detta - för mina barn, min man, för mig själv! Jag skulle vilja berätta för någon, för min man - men skammen är större än någonting annat i hela världen. Måste jag erkänna detta inför alla, eller räcker det steget jag tog nu i natt?

Ja jag känner ett visst lugn InteMera. Tror att det är för att jag slipper se och höra en full man. Det tog mer på mig än jag kunde tro. Så många kvällar och nätter jag låg med hjärtklappning. Så många gånger jag grät i tysthet. Så många dagar med ångest över hur jag skulle göra.
Jag ser på mannen jag var gift med och han klagar över hur ont han har överallt. Hur dåligt han mår. Men inte en enda gång funderar han över om det kanske är allt drickande som är orsaken. Undrar om han någonsin kommer inse det.

Så jobbigt när huset står tomt, kommer säkert upp massor med minnesbilder och jobbiga tankar. Jag tror i alla fall du Skrållan har kommit oändligt mycket längre än han i processen, om det är nån allting kommer ikapp senare så är det nog snarare honom som inte verklighetens orsaker alls ännu verkar ha slagit på. Du har under vägen och besluten tänkt igenom allt, kunnat behandla känslor under vägen - jag tror du kommer klara det bra framöver! Klart det kommer finnas låga dagar men livsgnistan du får tillbaka när all oro bleknar med tiden kommer mer än nog kompensera för de dåliga dagarna. Önskar dig en fin fortsättning på veckan!

Ja visst det är ju bara saker. Vi har delat upp en del i dag. Det gick bra. Mannen blev ledsen en gång. Jag sa inget. Han får gå igenom sorgen själv.
Jag är lite rädd att allt ska komma ikapp mig och att det blir jobbigt senare. Men jag får ta en dag i taget.

Du skrev ditt inlägg för en tid sedan och vi beklagar att det har dröjt med respons. Du har separerat med mannen som är far till din dotter för över 10 år sedan. Han har problem med alkoholen och du ser hur din dotter påverkas av detta. Det hörs att du finns där för henne, att du försöker påverka honom och nu tog du steget att skriva här. Du frågar flera saker här i ditt inlägg som säkert många här inne har erfarenhet av och kan stötta dig i och svara på. Gissningsvis har du redan tagit beslut kring en del saker, så som skulle du svara på hans meddelande eller inte. Däremot kanske du fortfarande funderar på om du ska kontakta hans nuvarande partner exempelvis?

Du har ingen skyldighet att göra det, troligt vet partnern om detta. Bästa är ju alltid om han själv kan ta det samtalet samtidigt är det ju ibland svårt och oron tar över så man behöver prata med människor runtomkring i syfte att försöka hjälpa. Du vet mer hur eran situation ser ut, finns inte direkt några rätt och fel.

När det kommer till om han kan ta sig ur ett missbruk utan att konfronteras med vad man åsamkat andra, svårt att svara på. Jag kan bara gissa även där att det beror på men att många gånger vet de flesta om innerst inne vad de gjort och vad de skäms för- går igenom det på sitt sätt.

Om du vill fortsätt skriv och läs här, ibland behöver man skriva flera gånger för att inlägget ska synas innan man får flera svar. En del använder sin tråd lite som en "dagbok" och fortsätter berätta kring hur det går och kan vart efter få stöd från andra. Gör det som passar dig såklart!

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du är uppväxt med en far som drack för mycket på helgerna, trots tips från din mor om att inte träffa en karl som dricker har du hamnat i samma sits. Du funderar över hur det kunde bli såhär.

Det du beskriver kan nog flera känner igen sig i, det du just efterfrågar. Vad de beror på är svårt att säga, många människor dricker på ett sätt de inte är nöjda med men det är ju inte därför man valt dem i en relation osv. Antagligen visste du inte detta då ni träffades eller kanske inte tänkte på det då.

Hur är det för dig nu? Har du pratat med din kille om det här och hur du känner?

Fortsätt gärna skriva och läsa här, ibland tar det lite tid innan man får svar och man kan behöva skriva flera gånger.

Igen varmt välkommen!

Vänliga hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Det är trots allt bara ett hus eller bara saker som vi inte har kvar när vi har lämnat. Jag tvingar mig själv att tänka så eftersom jag älskar mitt hus.
Men vad är viktigast egentligen? Egendom och prylar, när man inte är lycklig? ?
Jag tänker att jag ska minnas de fina stunderna när vi var lyckliga i huset och renoverade och grejade. För det fanns en fin tid.
Viktigast är ju till sist att du och vi mår bra i själen.
Kram till dig?

Så rätt Nordäng67 och Spinoza. Man sörjer ju naturligtvis, men finns inte kärleken och lyckan i ett hus så kvittar det ju.
Men jag kommer över detta också. Jag fortsätter framåt i kampen. Tack ?

Jag förstår att det känns tufft!
Mitt X behöll ju vårt gemensamma fritidshus som jag älskade. Men jag tänker att det inte hjälper med ett fantastiskt hus när jag stor del av tiden mådde så dåligt i relationen till X:et.

Skicka dig kramar och styrka! Hoppas du får en bra dag! Förstår precis hur du känner! Gör så ont när man måste inse fakta och ge upp en kamp som inte är ens egen men som påverkar en så mycket!

Lite vemodigt i kväll. Huset ska ut på marknaden. Nu är det klart. Nu ger vi upp vårt gemensamma hem. Det som vi kämpat så för.
Fy vad alkoholen ställer till det. Men jag vet. Jag har inget val. Jag är maktlös inför drogen. Men nog känns det att någon annan ska ha vårt hus nu.

Välkommen hit. Hoppas du kan få tröst och råd. Och många gånger hjälper det ju att bara få sätta ord på sina känslor . Svårt när nära och kära har dessa problem. Men som Ullabulla säger, så kan han bara göra resan själv, att bli nykter.

Tack för era svar.

Jag pratar en del med min mamma om det men skäms för mycket för att berättade det för vänner. Vi bor inte i någon jättestor stad och vet någon vet alla. sen vet jag att det egentligen inte är jag som ska skämmas men gör ju det ändå.

Ja jag vet att han tycker mycket om oss och även om han är otrevlig till andra när han dricker är han aldrig någonsin det till mig, han vet hur jobbigt jag tycker det är även om jag inte säger det.

Han är inte öppen för någon hjälp just nu.

Det hjälpte mig mycket att bara få skriva av mig lite till människor som inte känner mig då det bara blev för mycket igår och all ork bara försvann.

Nya tag i dag.

På info möte. Sen jag sagt att jag ska flytta själv så har min kille anstängts sig lite extra mkt. Mkt känslor, både positiva och negativa. Jag fick lägenheten och jag kommer stå på förstahandskontraktet. Känns som en ro i själen men endå inte så glad som jag skulle vart vid en lyckligare flytt. Nu flyttar jag ju ifrån, inte med. Sjukvården slussade min kille vidare till öppenvården efter 5 överdoser under 3 år. Det tog tid men äntligen togs det på allvar. Jag var med där och vi fick info om hur det funkade. Min kille satt och var öppen om att han har problem med missbruk men det satt långt inne. Ibland kändes det som han försökte skylla på sin sjukdom men insåg nog själv att ingen i rummet trodde på den storyn så han sa att han behövde hjälp och var villig för att ta hjälp. Känns nu lite konstig att bara dra och lämna han även om jag sagt att det ej är slut utan jag behöver bara space och tid för mig själv att läka. Och för att det någonsin ska hålla mellan oss så måste han nu bevisa att han vill vara drogfri. Men hur länge? Hur länge ska jag hålla han på avstånd? Hur länge borde vi bo särbos?

Återfall är ju ALLTID en risk. Och flyttar vi ihop så måste han säga upp sin lägenhet som han har förstahandskontrakt på. Flyttar han då in hos mig och får ett återfall då vill jag ju inte ha honom där. Och då kommer han inte ha en chans att få ett hyreskontrakt igen för han hamnat hos kronofogden. Hur gör jag? Vad gör jag? Hur länge? Hummm.. kram på er alla kämpare där ute.

Vilken svår situation du beskriver. Du känner en stark oro för ditt ex och har en önskan om att hjälpa honom i den mån du kan. Samtidigt har du stått bredvid under en längre tid och vet att det i slutändan är ditt ex som behöver fatta beslut om att ta steg mot en förändring. Jag gissar att du känner dig trött, ledsen och frustrerad över det som händer just nu. Det är vanligt att slitas mellan känslor av att vilja hjälpa till och behovet av att hämta kraft och energi för egen del. Berätta gärna mer om hur du mår i allt detta, om du vill. Finns det någon i din närhet du kan prata med om du skulle behöva?

Ibland kan det kännas skönt att bolla med någon utomstående. Om du vill är du varmt välkommen att ringa till Droghjälpen, som ger råd och stöd till personer som oroar sig över en närståendes droganvändning. De har öppet mellan 9 och 16 på måndagar och torsdagar och det går bra att ringa anonymt. De finns på telefonnummer 020-91 91 91.

Fortsätt gärna att berätta om hur du har det. Vi finns här.

Varma hälsningar,
Amanda, Alkoholhjälpen