Senaste kommentarerna i forumet

@Fjäriltillpuppa fina medmänniska, jag förstår dina tankar så väl, detta med att inte våga lämna i tid, man kommer fram med ursäkter till varför det inte går att lämna för att man faktisk är rädd att lämna den comfort zone som inte ens är någon comfort egentligen. Men det din familj säger till dig blir jag vansinnig på!! Jag har turen att ha stöd från familj och vänner men man måste också se till att ge sig själv det stödet. Du ska göra det som är bäst för dig och dina barn och han du har gift dig med är inte det, han har till och med slagit dig! Det är inte din familj som är gift med honom, inte de som måste leva i en sådan situation. Det är lätt att hamna i det sinnestillståndet att man undrar vad fasen man har gjort för ont för att man ska straffas på det här sättet med en man som dricker och annat skit. Tro mig, jag har själv varit där. Men när jag började ändra på mig själv, jobba med mitt egenvärde och självkärlek så ändrades även min inställning till livet och andra människor. Det är inget fel på dig, du är medberoende. Vi är många som blir det i sådana här förhållanden, där man försöker hålla ihop sin familj kosta vad det kosta vill. Men det kostar dig din hälsa och livslust, både den mentala och den fysiska, och dina barns. Fina du, finns det någon i din närhet du kan söka stöd hos, som inte ser på det som du beskriver ovan, att är du gift så är du gift? Du behöver ta dig ur detta, för din egen skull och för dina barns skull. Det är INTE ditt ansvar att "forma" mannen, aldrig hört något så urbota dumt! Varje vuxen är enskilt ansvarig för sig själv och sitt beteende. Har barnen börjat visa tecken på ångest också så är det något som bara kommer bli värre om ni stannar i detta, det vet jag av egen erfarenhet. En stark fru (stryk det - en stark KVINNA och MAMMA) i det här fallet är en som tar hand om sig själv och sina barn, riktig BS din svärmor sa till dig, ursäkta men vilket skitsnack! Gå på den lägenhetsvisningen du blivit erbjuden, planera ditt utträde ur detta så att säga. Du är stark. Och du har enbart ansvar för dig själv och dina barn. Inte för en annan vuxen. Ber om ursäkt om detta kom fram lite hårt kanske men jag blir bedrövad av att höra hur du har det, vi är så många här inne som har det så tufft och jag har själv fått förnyad tro på mig själv genom att läsa andras råd och tips här inne. Och det stöd du kan få här är ovärderligt. Det finns fantastiska medmänniskor här inne på detta forum. Kram till dig❤️

En enkel fråga bara - varför skulle du inte få vara arg?

En gång var jag en lycklig tjej, visst hade jag bekymmer från barndomen och ja jag blev mamma tidigt men jag gav aldrig upp hoppet eller tron. Jag lärde mig tidigt att ingen kan såra dig om du inte själv tillåter det,,
Idag känner jag att jag måste få hjälp, jag klarar det inte längre, jag är på väg att bara ge upp, jag vet varken ut eller in snart. Har fått erbjudande om lägenhets visning, men min man är på väg till behandlingshem,,, eller är han ? Ursäkterna har börjat komma, avgiftning är det som gäller först men han måste först få igenom sin sjukpenning, jag har fixat det så nu är de check. Drar du nu då ? Nej mina räkningar, mina barn jag måste jag måste,,, ursäkter byggs på..
Jag själv har förlorat så jäklar mycket på att va med denna man som jag sen idiotiskt gifte mig med. En svärmor som säger nu är jag hans fru och han är mitt ansvar de är mitt ansvar att forma honom och hjälpa honom,, en stark fru ger inte upp utan en bra stark fru kämpar.
Men mina 3 barn mår skit (vårt ena gemensamma barn med funktionvariationer påvisar nu ångest att mamma jobbar) hur fan kan jag stanna hos honom ?
Varför ?
Idag va droppen nåd eller va de ?
Jag sitter på akuten med sonen och får en känsla kollar mobilen (kameran i hemmet är på) jag ser och jag hör hur maken snackar med en kompis om en brud han fått swisch av då han lät hennes barn åka med honom på hans vattenskoter. Han säger : mannen jag hade knullat henne alla dagar ja ring henne vänta jag fotar hennes swisch för jag kan ej dolt nummer och rader (han är skit full) sen säger han ja ring ring men mannen ring mig efter skynda . 5 sekunder efter ringer han någon annan som ej svarar sen ringer han mig för att verka rädd o bekymrad som sonen.
Jag vill spy jag vill slå ihjäl honom, måste va lugn för sonens skull. Mycket har hänt under våra 7,5 år och han har slagit mig, jag va rå sminkad vid förlossningen pga blåklockan jag fick dagarna innan, jag har gått höggravid 2,5 mil hem för han tvingat ur mig från bilen så han ska köra o den feta kossan ska gå, jag har fått min dotter att flytta till sin pappa då Socialen ansåg att det va det bästa trots att mig va det inget fel på men mannen jag lever med är inte bra. Redan då skulle jag flyttat men varför kan jag inte dra ? Va fan är de för fel på mig ? Så många gånger jag kör bilen i min ensamhet o bara tänker om jag kör av vägen nu,, nä jag kan ej lämna sonen med han,, kör bilen med maken o tänker krocka nu så han dör,, varför kan jag inte lämna. Varför har jag blivit så käcka svag !? Jag har aldrig lämnat en relation, jag har alltid varit den som blivit lämnad pga de hittat en bättre tjej,, va är de för fel på mig ? I min familj skiljer sig man inte man kämpar men ingen i min familj kom på mitt bröllop trots jag va den första av 3 som gifte sig,, men min man är inte accepterad . Min pappas ord ekar : gifta dig med han okej du bestämmer men du vet att om du gifter dig så är du gift.
Aldrig sagt sanningen o orkar ej psykolog eller ja har ej tid jag låste ta hand om min minsta son och min man. Jag hoppas han tar behandlingshemmet så jag o barnen kan få en ro o vi kan få städa. Jag drömmer om att städa o bara sjuka mig från jobb för jag måste städa han bara stökar o sölar ner denna maken man valt. Har jag gjort gud så mycket ont att jag ska straffas med denna man..
förlåt för långt första inlägg men nu våga jag skriva öppet

@bella70
Ja jag ser hur han ljuger för sig själv.
Menar inte att det är skönt att lösa att andra beroende valt samma spår att döva sitt mående med uppmärksamhet och sex, när man valt lämna spriten. Men de ger mig ändå mig klapp på axeln att jag lärt mig saker av en beroende, till en viss del vill säga. Det försvarar absolut inte hans handling, för den är oförlåtlig. Men de ger mig lite styrka att det inte ”bara” är jag som är felet. För kärlek vet han att jag har till honom och jag har inget annat än velat finnas för honom som stöd.

Men han har något hat mot mig där han tror jag är hela skulden till hans problem, och han har dövat med sprit.

Jag vet att jag inte gjort något fel. Och det är jag tacksam för att jag känner och allt jag lärt mig genom samtal, och medberoende grupp m.m under ett år. Jag har blivit starkare och kan se mig själv från sidan hur jag varit under många år som absolut inte varit bra för honom eller mig. Ilskan lämnade jag bakom mig under detta år. Det hjälper inte. Det skadar bara alla ännu mer, om inte mig själv.

Men när man älskar en människa så mycket är det så hemskt att inte ens få ett förlåt.

Tack för det du skriver. De ger mig styrka att kämpa på. En dag, kommer jag må bättre igen. Det vet jag.

Bra med stödet ❤️

Ja min berättade ett flertal sådana historier om sina bekanta med problem.. sprit byttes till sex eller spelberoende mm..

Jag tror ändå att du behöver distansera dig känslomässigt.. svårt jag vet.
Hans handlingar är du inte ansvarig för..
Tänker t ex på när mitt ex skrev meddelande på fyllan till bekanta.
Bestämde mig för att inte skämmas och engagera mig, men det krävde en del.
Snokade rätt på en del jag också men ärligt talat skadade det bara mig själv..
Du är iaf på rätt väg o har kommit långt! Starkt jobbat verkligen!!

@bella70 jag har haft det under 1 år, och det har stärkt mig enormt. Men nu känns det som en spark ner i gropen igen. Jag är stark för barnen. Tryggar dem i allt, haft dem själv i ett år.

Han säger inte ett ord till oss efter jag konfronterade honom eftersom han kan inte ljuga för mig, jag löser honom som en bok. Det oroar mig att fler skadad av hans mående. Kvinnan visade sig vara dotterns bästa kompis mamma. 😭

Jag är inte ens arg, bara så ledsen och ångest av allt.

Han ersatte alkoholen med socker, äter enormt mycket socker. Inte ovanligt att man byter mot socker, kaffe, sex. Fick mycket kunskap från medberoende programmet.

Men du - tänker att det är hög tid att du satsar på dig och barnen. Lägg energin på dem och släpp fokuset på din man.

Låt honom träffa en annan kvinna om han vill det eller något annat.
Satsa på dig o framförallt en trygg uppväxt för barnen och släpp fokuset på honom.
Har ni levt med detta i så många år är det verkligen hög tid.

Har du och barnen samtalsstöd?

Jag träffade min man för 20 år sedan, gift sedan 8 år.
Min man har i ca 14år druckit och dövat sin ångest. Många tappra försök till hjälpa honom. Han fick ADHD diagnos men fortsatte dricka. Till slut skrek jag om hjälp från hans familj. Jag blev helt och hållet kastad under bussen. ”du måste ge han space, han behöver sin tid nu”. Jag blev helt bortkopplad under hela behandlingen och efteråt. Aldrig fått någon empati för alla år jag stått kvar och kämpat, och accepterat alla ”förlåt”. Jag valde flytta ut, trodde att detta skulle ha han utrymme och tid att förstå vad han hade.
Men så fel. Han har varit nykter nu i 2år. Fortsatt dåligt mående. Tar inte tag i något, sover / vilar när han är hemma. Äter hellre godis än mat till kvällsmat. Ser inte oss i familjen.
Han har en bakgrund där jag tror är att han fått lite för lite kärlek. Jag har inte alltid varit en bra människa. Skällt och skrikit när jag känt mig trängd eller inte fått kärlek. Skäms för de, tagit tag i mig själv under året som separerad. Ser mig från sidan och alla brister jag har och som säkerligen bidiragit till hans mående. Dricker eller har aldrig varit någon som dricker ngt speciellt, kör hellre än att krångla med taxi för att några glas vin till maten.
Han drack i smyg, mycket. Ren sprit.
Nu 2 år efter som nykter. Så har han fortsatt dåligt mående. Han ökar i vikt och allt där jag skriv ovan.
Världens finaste, snällaste människa utåt. Ingen kan tro att han mår som han gör. Driver eget bolag, grym på de han gör. Stolt är jag.

Som pappa är han frånvarande, han finns och tycker själv han ger kärlek. Men orken finns inte. Barnen saknar honom, osäker om han är glad eller sur. Aldrig varit fysik på något sätt, utan fin och lugn. Men tyst, säger inte ett ord.

Nu har det visat sig att han inlett en relation med en kvinna som han nekat att han träffat. Han har haft så många bra tillfällen att erkänna men gör de ej ändå. Jag kunde inte släppa detta, utan grävde fram och såg det svart på vitt.

Han säger inget om de, han erkänner och säger att ”ja, det finns något” men det syns inte. Han har träffat kvinnan på arbetstid. 3 gånger. Han har hjälpt henne ur sitt dåliga mående när hennes man var otrogen för 6 månader sedan. Nu blev han uppmärksammad, fick endorfiner som alkoholen gav honom när han mådde dåligt.

Är det så att han ersätter uppmärksamhet och sex sol alkoholen gjorde, för de dövar hans mående.
Han flyr inte här ifrån, han tar inte tag i något som gör att vi ska skiljas. Fast att han velat de dem senare månaderna.

Vad ska jag tro?

Min pappa är drygt 80 och så länge jag kan minnas har han haft svårt att hantera sitt drickande. Min mamma var nog den som till stor del höll det i någotsånär schack.
Hon gick tyvärr bort för ett tag sedan och sedan dess har hans alkoholintag undan för undan ökat. Först var det en snaps till maten för att, som han uttryckte det ”lugna nerverna”. Nu är han vad jag förstår uppe i en halv flaska vodka per dag.
Jag och mina syskon har försökt prata med honom om detta, att vi är oroliga för hans hälsa, både pga spriten men också det faktum att han tar ganska mycket mediciner som förstås inte går ihop med alkoholen.
Han säger att han känner sig ensam, och det förstår vi, men när vi ses är det alltid samma visa: vodkaflaskan kommer fram och efter ett litet tag blir han berusad och det går inte att föra ett vettigt samtal. Det gör så ont att han inte tar vara på stunderna med oss och sina barnbarn.
Vi har även försökt komma med förslag på aktiviteter för att bryta ensamheten, men till syvende och sist verkar han mer intresserad av flaskan.
Vi har försökt berätta hur vi känner, men det har uppenbarligen inte hjälpt. Jag börjar känna mig uppgiven. Jag har nyss förlorat min mamma, ska jag behöva begrava pappa också inom kort?

Oavsett om du överdriver eller inte är det inget något du kan göra i detta.
Det låter inte som en bra miljö för dig o därtill att du är orolig över att få bo kvar eller ej.
Nu vet vi ju inte varför du bor där eller din ålder? Försök släppa oron..

Du har rätt till alla dina känslor!

Var precis då jävla arg du behöver! Att komma på dessa lögner gör något med en... jag har tack och lov inte barn med min då hade jag varit vansinnig!
Lyssna inte på hans grejer kram ❤️

Håller på att separera efter att det kommit fram att pappan till min 2-åring dricker och har gjort det i hemlighet i ungefär tre år. Han har vid flera tillfällen var påverkad när han varit själv med barnet. Han förminskar och avfärdar såklart, precis enligt symtombilden. Och han anklagar mig för att ha orsakat hans drickande. Att jag blir arg istället för tapetblomma är en drivkraft jag jobbat hårt för men nu börjar han säga att han är rädd att jag inte heller kan ta hand om barnet för att jag är så arg. Är så sjukt trött och ledsen och besviken. Det känns helt orimligt att inte vara arg, eller vad säger ni?

@Cissi_81 om vi bortser från vad du vill hjälpa honom med - vad behöver du själv? En relation där man fungerar som barnvakt för en vuxen person är djupt osund och den sätter spår i dig som person. Vad får du ut av att vara i denna relation om inget förändras? Vill du ha det så här om ett år, tre år, fem år, tio år? Jag tror du måste se dig själv i spegeln också. Han är inte den viktigaste personen i er relation. Du är också viktig.

Vad vill han själv? Om han inte tycker drickandet är ett problem blir det svårt att motivera till en förändring.

Mitt ex kunde dricka 9 glas vin på en kväll men problem med alkoholen,det hade han förstås inte och någon hjälp behövde han givetvis inte heller. Det gick som man kan förvänta sig.

Jag tror det är viktigt att du har en realistisk syn på hans missbruk. Han kommer inte trappa ner eller söka hjälp förrän han får sjukdomsinsikt. Alkohol är så omhuldat som socialt smörjmedel att han lär försvara drickandet med näbbar och klor. Det är ju så kul! Och är det inte så att du är lite tråkig som bara klagar på hans drickande jämt och letar fel på allt han gör? Osv osv.

Det som kan fungera, utöver sjukdomsinsikt, är konsekvenser. Ni är båda unga och att ha grova problem i den åldern leder sällan till ett friskare beteende längre fram om det inte kommer konsekvenser som känns.

I mitt fall så pratade jag med exets chef. Mitt ex har supit i åtminstone 25 år. Han blev av med sitt chefsjobb, omplacerades, blev inlagd på sjukhus. Hans chef tog tag i det direkt. Det är ett tips till dig som kan fungera. Annars skulle jag rekommendera parterapi.

Hej
Du är ung och har hela livet framför dig- kanske vill du bilda familj längre fram och du kan inte skaffa barn med en alkoholist.
Du kan inte förändra honom. Tänker även att det är inslag av manipulation och psykisk misshandelsfall.

Välj ett annat liv och bryt denna relationen direkt.
Det blir inte bättre och inte lättare att lämna.

@Cissi_81
Samtal brev och space hjälper tyvärr inte.
Tyvärr tar inte ett missbruk hänsyn till din oro heller…

Varför vill du fortsätta?
Du måste förstå att detta är destruktivt o du kan inte förändra - bara ta ditt ansvar för dig och lämna

Stor risk att du sitter i samma läge än mer förtvivlad i framtiden annars..

Tack snälla för era svar.
Skönt att höra att man inte är ensam, även om det är ledsamt att detta inte verkar vara helt ovanligt.

Jag har skrivit brev och pratat oändligt många timmar.
Känns som han förstår min oro och han försöker bättra sig.
Känner fortfarande att jag "vaktar" och har koll och är orolig för bakslag.
Han tycker nog att jag är jobbig och obekväm. Ska jag backa och ge space och se hur det utvecklar sig eller fortsätta att ta upp det när jag känner oron komma?
Tycker det är jättesvårt det här..

Det var kanske inte den bästa rubriken, men jag försökte få fram en mening som summerar situationen. Behöver skriva av mig lite, så håll till godo.

Jag har varit ihop med min pojkvän i drygt ett halvår, och han är fantastisk. Vi är båda i 25-årsåldern och en stor del av det sociala kretsar kring alkohol. På ytan har han ett välfungerande liv. Plugg och deltidsjobb klarar han av utan större problem. Jag dricker måttligt och har inga problem med att avstå helt eller att säga stopp efter en öl. För honom blir det ofta fem till sju stycken, och ofta lite sprit därtill. Han dricker flera gånger i veckan, ibland till den grad att han får minnesluckor. Ofta tar han med sig alkohol ut, oavsett om vi ska träffas hemma hos någon eller om vi ska till något evenemang.

För det mesta är han lika gladlynt och sprudlande som vanligt, om inte mer, när han är full. Men han kan också bli känslomässigt labil och otrevlig. Ibland säger han saker som sårar mig. Och sen ber han direkt om ursäkt, blir ledsen, sedan ömsint, och sedan otrevlig igen. Det är svårt att hänga med i svängarna och väldigt utmattande. Där och då gör jag vad jag kan för att försöka deskalera situationen med något slags lågaffektivt bemötande, eller göra vad jag kan för att blidka honom. Jag brukar säga till honom att det nog är bättre att prata när han (eller vi båda) är helt nyktra, men det kan slå fel och istället bli till en trigger.

Det som nog är allra värst är dagen efter, i samband med att vi pratar om det som inträffat. Det brukar bli så att han ber om ursäkt, men när han märker att jag fortfarande är ledsen gör han en double down och blir defensiv, upprörd och säger saker som sårar mig. Han tar upp gamla konflikter för att försöka plocka poäng trots att vi båda går med förlust genom att konflikterna blir så pass infekterade.

Konflikterna löser sig till slut och han ber om ursäkt ordentligt. Jag har poängterat att alkoholen är en gemensam faktor i konflikterna och han har själv sagt att han vet det. Misstänker att den defensiva reaktion han får efter att han nyktrat till härstammar ur ilska och skam inför det som hänt kvällen innan. Hans föräldrar har anmärkt på hans alkoholvanor och en släkting till honom var alkoholist ("högfungerande"). Jag vet inte hur jag ska göra för att få honom att släppa skammen/sluta förneka och söka hjälp. Jag vill inte ställa några ultimatum eller skambelägga honom, utan stötta honom till att trappa ner på drickandet och motivera honom till att gå och prata med någon (inte nödvändigtvis för alkoholen).

Ber om ursäkt för den spretiga texten, men det var himla skönt att få skriva av sig!!

Gränser är bra, och att lära sig hålla dem är bättre. Många kramar!

Okej, jag förstår. Men ville du ha genomslagskraft eller inte? Vad är det du vill uppnå? Om du vill att han blir ålagd en paus i drickandet kan det behövas att du tar i lite.
Jag pratade till slut med mitt ex chef när han söp som värst, det ledde till att han blev sjukskriven, tvingad till rehab och omplacerad, blev av med sitt chefsjobb. Tre år senare bad han mig om ursäkt men det var lite för sent för det. Det verkar som om att det bröt det värsta supandet men jag tvivlar starkt på att han slutat dricka.

Livet i ett nötskal.... kram ❤️

Upp och ner.

Och nu är jag på en platå.
Där bara jag och min lilla hund finns.
Där mår jag bra och bygger nya cirklar.
Rutar in min dag och sätter in lämpligt antal ingredienser.
Några dagar har gått sen vår sista kontakt och värsta abstinensen har lagt sig till ro.
Jag antar att kontakt och vänskapligt möte kommer att ske idag.
Om jag är upp och nödvändigt i morgon måste jag försöka sätta gränser.
Mina egna,för att hålla mig kvar på platån och inte glida av.

Han syster samt halvbrors svägerska är två av de tre personer som säger att han har alkoholproblem. Hans exfru före mig är den tredje. Trots deras utsago till socialen vid flera olika tillfällen händer det ingenting. Hans pappa är antingen dum eller stoppar huvudet i sanden för att han inte vill se problemet alternativt inte vet hur han ska göra (trots att han själv hade alkoholproblem under barnens uppväxt så pass att de hamnade i fosterhem).

På exets tidigare jobb har det varit en del problem, om det varit p.g.a. alkoholen eller annat kan jag inte svara på då jag inte har konkreta bevis. Skulle dock inte förvåna mig om det var så till viss del.

Skulle jag ringa till t.ex. chefer eller läkare skulle exet slå bakut och helvetet braka loss. Detta efter kontakt med social och familj och en del andra. Som tidigare nämnt är han väldigt manipulativ och narcissistisk. Kan motanmäla för hämnd och dylikt. Finns inga gränser i huvudet på honom.