Senaste kommentarerna i forumet

Har en sambo med spel och alkoholmissbruk. Han dricker inte varje dag, men tappar all kontroll När han dricker och beter sig som en skit.
Han spelar även bort alla sina pengar.

Lämnar mig själv med vår bebis på 6 månder och tar alltid sina vänner före oss.

Vet inte vad jag ska göra länge.
Idag gjorde han slut. Igen. För jag sa att han inte kunde dra iväg pga jag ligger sjuk och vår bebis måste han ha.

När jag påtalade vid hämtningen att han luktade av alkohol fick jag till svar att det blivit lite sent igår kväll. Kan tilläggas att han festat med sin 18-årige son (från en tidigare realation) som även han har drog- och alkohol poblem. Nu sitter jag med hjärtat i halsgropen och har svårt att både formulera mig här samt tänka klart tills att jag vet att hon är hemma igen.
Kan jag hålla henne kvar med anledning av att han luktar? Hur ska jag kunna avgöra om han fortfarande är berusad eller ej. Själv känns det väldigt främmande att hämta ett barn när man stinker alkohol. När finns det någon som hjälper oss? soc verkar tycka att det är ok att han har henne så länge han inte är full och att det är jag som ska kunna avgöra det. Kan tilläggas att de under ett av mötena i samband med orosanmälan själva påtalat för honom att han luktat men att de inte agerade trots att han var där själv med vår då 1 åringa dottter (han var pappaledig) så nej mitt förtroende för soc är helt bortblåst det ända de gjort är att svika en mamma som ber om hjälp för sitt barn.

Jag vet inte längre vem som ska hjälpa oss. Idag har jag fått skicka iväg min 2 1/2 åriga dotter med hennes pappa som kom 1 1/2 timme för sent om som var indräkt i alkoholånger. Vi har varit hos socialen orosanmälningar finns och ändå så lämnas vi gång på gång utan insats med hänvisning till att för närvarande har han inget pågående missbruk då han lyckats hålla upp under utredningsperioderna men alltid börjat igen när de avslutas. Jag ger inte mycket för soc kompletens inom alkohol och drogmissbruk då de blev alldeles förundrade efter att jag ringde dem i samband med att de i vårdnads, boende och umgängesuredningen föreslagit att hon sås måningom skall kunna komma att börja sova över hos sin pappa. Jag informerade dem om att det tar över 1 år innan kroppen slutar reagera på absitensen från alkohol och droger något de var helt novisa om. Så nu tvingas jag skicka iväg en liten gång på gång trots att hennes pappa både skakar, svettas och inte vare sig kan hålla det han lovat eller tider. Skickar jag inte iväg henne kommer de säga att jag förhindrar umgäget mellan far och dotter. Vem räddar våra barn? Jag känner mig helt maktlös och vet inte längre vem som hjälper mig att skydda min dotter. /Hjälp

Så klokt och det blir ju så mycket bättre när man tänker så. För då har jag ju själv makten över hur jag vill ha det och vilken typ av vänner jag vill ha.

Det finns bara energigivare. Läste det någonstans, minns inte var, men tycker det var så bra. Min tolkning är att man har ett val när någon vill ha ens energi. Får dom den är dom ingen energi tjuv utan det var jag som frivilligt gav. Fick ett sms igår kväll från en kompis som jag känt sedan jag var liten. Alltid känt att jag inte får något endaste lilla utrymme, tänkt j-vla energitjuv om henne, blir helt matt och nedstämd när jag har pratat med henne..eller snarare lyssnat på henne eftersom man knappt får en syl i vädret. Hon skrev igår kväll "känner att du undviker mig, stämmer det?". Kände att jag behövde sova på saken så det gjorde jag. Kom fram till att jag faktiskt inte undviker henne aktivt utan helt enkelt väljer andra vänner nu. Vänner som vill ge och ta, lyssna på varandra mm. Tyckte det var lite intressant att det kändes så för henne. Och lite intressant att jag själv hade "undvikit" henne utan att tänka på det egentligen. Senaste gången jag pratade med henne var på min födelsedag i somras. Hon visste att jag var på mobilfritt spa den dagen ändå hade jag fyra missade samtal från henne. Ringde upp när jag var klar och hon sa snabbt grattis och började genast spy sin galla över allt och alla. Hennes mamma var dum i huvudet, hennes man troligtvis psykopat mm mm bla bla me me! Och nu detta sms från henne som också egentligen bara handlar om henne och hur hon känner. Ännu en människa man har försökt förklara sina behov för tusentals gånger utan att få gehör. Så vad svarar man? Skrev helt enkelt "Nej" som svar. Orkade inte ännu en gång förklara, gjort det redan. "Nej" för att det är sant, jag undviker henne inte, vi går bara inte på samma väg längre.

Du behöver professionell hjälp. Den situation du befinner dig är farlig och självklart ska ingen behöva leva som du har det. Han ska bort från ditt liv så snart som möjligt. Kanske dumt, men finns möjlighet att du bor hos någon annan tills vidare. Han kanske förstör ert hem då, men det gör han ju ändå. Var rädd om dig du förtjänar något mycket bättre och ta emot all hjälp du kan få.

Känner verkligen igen mig i att behöva sova med ett öga öppet pga att idioten pissar överallt. Vet inte hur många gånger han pissat ned sängen. En gång pissa han ned allt i hela min garderob. Du kan inte hjälpa, tyvärr är det den enkla bistra sanningen...

Jag lever tillsammans med en man som varit nykter i ca 5 månader. Enligt honom själv. Dock så vet jag att han dricker i smyg på helgerna. Jag har hittat ett flertal spritflaskor som är fulla på fredagen och tomma på söndagen.
Jag märker direkt på honom när han druckit och då tar jag varje chans jag får att leta efter flaskor som han gömt.
Min fråga är, vad gör jag? Ska jag konfrontera honom?
Han går i 12 stegs program samt behandling och enligt honom själv är han nykter.
Tack!

Jag kommer aldrig komma härifrån.. Jag känner det ända in i själen...
Du är hjärndöd, du är utvecklingsstörd, sök hjälp, du är lika störd som hela din familj, bla bla bla bla. Nej, det är du som är det, du din egoistiska, självupptagna jävla alkoholist. Jag är så jäkla trött mentalt så jag kräks.
Jag vet inte hur jag ska få utlopp för allt jag bär inom mig.
Jag är en fånge i mitt eget hem, en fånge i mitt eget liv.
Jag är onormal, för jag nästan aldrig dricker alkohol, jag har inget behov av det och det gör mig till en idiot. En tråkig jävla inkompetent, bitter människa. Nej, du pratar om din själv din jävla dåre. Fy faaaan vad jag är frustrerad just nu.
Jag fixade en lägenhet i maj.. jag hyr ut den en månad i taget till en vän.. Ja jag måste va hjärndöd som stannar i detta helvete.

Tack så mkt för stödet och för informationen om allt detta. När man är i skiten så är det så svårt att tänka klart. Då gör det mkt att få höra det från någon annan. Betraktar detta med som psykisk misshandel. Jag litar inte riktigt på att polisen gör ett så bra jobb. Och även om dom tar med han så släpps han nog väldigt fort. Och DÅ kommer han vara vansinnig. Han har aldrig slått mig och sagt att han aldrig skulle göra. Istället går ilskan ut på vårat hem. Inte kul det heller när man lagt ner mkt pengar på saker som en person som inte kan hantera sin ilska går och slår sönder. Längtqr iaf tills jag flyttar själv i november. Hoppas bara inte han fortsätter terrorisera mig då.. ?

Rädslan, smärtan och sorgen hur hanterar man som förälder detta när ens älskade barn väljer att rasera sitt liv, inte tar vara på de resurser och talanger som finns. Min son har tagit återfall efter 5 månaders nykterhet och drogfrihet. Han är nu försvunnen och hans missbruk har inga gränser när det gäller destruktivitet. Hamnar i stort sätt alltid på sjukhus p.g.a. överdoser., befinner sig ensam i mycket riskfyllda miljöer. Senast var han borta 16 dagar och levde på gatan i Köpenhamn, utan pengar, mat, kläderna var t.o.m. stulna och han sov utomhus. Själv blev jag inlagd på sjukhus pga olika psykiska symtom. Bl.a. en yrsel som gjorde att jag inte kunde röra mig och inte heller lägga mig. Flera undersökningar gjordes och inga fel hittades utan man gjorde bedömningen att det var oron för min son som var orsaken. Jag vill ha ett liv, jobba, göra roliga saker, umgås med människor, men oron och smärtan jag upplever blir ett hinder. Har sökt all tänkbar hjälp och vet hur jag ska hantera min situation rent praktiskt, men det har ingen inverkan på vad jag känslomässigt upplever och känslorna styr mitt liv inte förnuftet. Lever med rädslan för att han inte lever, dels pga att han psykiskt ibland mår mycket dåligt men även pga överdoser eller att han blir ihjälslagen i de miljöer han befinner sig. Då han senast var försvunnen hörde han inte av sig och när 16 dagar gått var jag tvungen att göra något kunde inte uthärda att bara vänta. Varje minut är en plåga. Jag bestämde mig själv för att åka till Köpenhamn och leta. Kunde se det orimliga i att hitta honom i en så stor stad men bestämde mig ändå att åka ner varje helg och leta medveten om att jag kanske aldrig skulle få se honom mer. Genom ett under hittade jag honom efter par ett par timmar i Köpenhamn och han följde då med hem. Missing people var även inblandade, men man letade bara i Sverige. Nu är allt likadant så känns det, oron, rädslan, skräcken, sorgen vanmakten alla förfärliga känslor man kan tänka sig och jag kan inte göra någonting. Att leva så här är omänskligt och outhärdligt och jag vet inte om det är möjligt att ta avstånd från min son det är ju mitt barn.

Ditt inlägg träffar som ett slag i magen och det är svårt att sätta sig in i hur du har haft det och har det nu. Vilket mod du visar som sätter ord på din situation och delar med dig här. Jag hoppas att du får stöd av andra användare som kanske känner igen sig eller som har varit i en liknande situation.

Utifrån det du berättar så behöver din partner antagligen akut vård och jag vill rekommendera dig att föröka lämna situationen. Det kan vara svårt att identifiera sig som våldsutsatt fysiskt eller psykiskt samtidig är just det du beskriver att bli verbalt hotade, att få ansvar för någons annans liv på det sätt du beskriver just psykiskt våld. Vad tänker du om det. Du behöver inte ta några långsikta beslut. Det är inte min menig att skrämmas och du känner dig själv bäst, ändå vill jag berätta att sömnbrist och psykiskt illamående samt eskalerande hot och aggressivitet bör tas på stort allvar. Hur skulle det vara att ringa polis nu och rådfråga dem?

Vem mer kan du prata med i verkligheten om detta? Om du inte har någon just nu finns det professionella kontakter så som Kvinnofridslinjen.

Psykiskt och fysiskt våld, oavsett eventuell alkoholproblematik, skapar ofta processer som kan vara svåra att förstå och svåra att ta sig ur. Att få en professionell kontakt är för många bra.

Alkohol förändrar personer. Alkohol ökar riskerna för att våld, hot och kränkningar förekommer. Personer som nyktra aldrig skulle använda våld kan i berusning bli direkt farliga. Berusning är inte en ursäkt och det våld, de hot och kränkningar som förekommer under eventuell berusning kommer att påverka den nyktra relationen.

Ett steg i taget, det första, sätt dig i säkerhet.

kvinnofridslinjen.se/
unizon.se/hitta-jour

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Han har tappat det helt. 3 dagar var han vaken konstant. Äter ingenting och mår psykiskt dåligt. Han har kastat skit på min alla timmar jag vart hemma. Jag har vart lugn men han är kaos. Han började slå sönder saker/dörrar/garderober. Och skyller allt på mig. Allt är mitt fel och så klart min pappa fel som finns där som stöd för mig. Vi har tryckt ner honom, mobbat honom och attackerat honom. Han tog en kniv mot sin hals och drog den så det började blöda lite och gav ett rött märke. Han sa att han ville ta sitt liv och på hans gravsten ska det stå att det var mitt fel. Han ringde mig när jag jobbade och bokstavligen tvingade mig att komma hem annars skulle han komma dit och göra kaos. Jag gick hem tidigare. Det här är helt sjukt hur jag lever just nu. Han sitter o pratar i telefon till 1 på natten och skriker o beskyller folk. Jag ligger vaken och ska gå upp kl 5 för att gå och jobba. Efter den här veckan är jag helt slut körd. Jag försöker hålla lugnet och bara låta det rinna ut i sanden. Men han fortsätter även idag nu har han vart vaken 2 nätter. Blir väll kaos igen om han är vaken en till. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har tappat alla mina känslor nu för den här mannen. 15 år åt skogen pga av dogmissbruk. Han inser inte att det är han som är orsaken till att vi sitter där vi sittter idag. Utan "han mådde ju bara dåligt" och hur kan jag "lämna han i sticket" nu när han mår som sämst. Hur kan jag gå till jobbet när han hotar med självmord? Hur kan jag vara så ond.? Hur hamna detta helt plötsligt på mig? Hur blev det mitt fel. Det är inte jag som överdoserat, blivit skuldsatt på 400 000:- det är inte jag som krockat bilar, fått bilar bestulna, häktats, sårat, krossat drömmar och förstört vårt liv.. Det är ju han!!!

Flyttar till min lägenget i nov. Men fan vad långt det känns kvar..

Och ofta lägger man 99% av energin i att tänka på hur kan de vara så korkade och göra så dumma val.

Frågan som kan vara bra att ställa är ju.
Vad kan du göra åt det?

Och börja nysta där i den svåra frågan.
Ofta kommer man fram till att inga hot eller ultimatum hjälper.
Istället måste man hitta strategier för att skydda sig själv.

Hitta alternativ för att skydda sig själv och ev barn.
Det som är bra med det är att den som då dricker själv får ta konsekvenserna av sitt drickande om du inte är där och reagerar på hans drickande.
Utan agerar vilket ger en annan handlingskraft i den egna personen och konsekvenserna blir också tydligare för er båda.

Men det är tufft att vara i detta.
Läs och skriv och ta till dig det som passar.

Och att ta makten över sig själv är möjligt.
Du är inte för evigt fast även om det kanske känns så just nu.

Han skulle på systemet idag, ”skulle bara” hade en ganska hetsk diskussion om förra helgen och att han inte klarar av det - skulle bara dricka lite vin framför datorn ikväll.

Jag la mig vid 23 då jag var dödstrött och då hade han dragit i sig två flaskor 11%-igt vin, hade inget mer köpt och var i relativt gott skick. Tänkte jag kunde slappna av då han satt och spelade!

Vaknade nu kl 03:30 av okänd anledning, inser tillslut att det är ljud utanför fönster, hinner tänka tanken att han somnat på soffan men så hör jag spottandet, han ligger ute på gården med cykeln över sig! Jaha. Då var vi här igen, äntligen fredag.

Vad gör man om ens mamma lever ihop med en arg alkoholiserad man(min styvfar). Min styvfar har sedan länge vart alkoholiserad och har förlorat sin familj, vänner och jobb pga spriten. Det gör mig så oerhört ledsen och stressad att inte kunna hjälpa min mamma ur denna situationen. Jag har erbjudit att ordna ny lägenhet eller att hon kan bo hos oss tills det blir bättre men istället väljer hon att vara kvar med honom och arbetar dygnet runt för att hålla sig hemifrån då hon vet att hon kommer hem till en som är arg, full och svär. I sommar bröt jag min kontakt med honom efter att han som vanligt anklagade mig för saker jag inte gjort och skrek och sa elaka saker till mig inför min 4 åriga son. Det gör mig så oerhört ledsen att se min mamma leva i detta och att folk i hennes närhet har valt att ta avstånd ifrån båda. Behöver verkligen råd om hur jag kan stötta henne och få henne glad igen

Ja jag förstår att något förlåt får jag aldrig.
Ibland, men bara ibland letar sig en tanke in och jag undrar, kunde jag gjort något annat, var det så farligt? Men bara ibland, sedan tar förnuftet plats igen och jag vet. Vet att jag gjort rätt som lämnat. Jag kan inte göra någon annan nykter, som dessutom inte vill.
Mannen skyller på allt annat än alkoholen. Tänk vad han förtränger allt.
Jag kommer leva mitt liv. Jag kommer leva själv. Jag ska ta hand om mig och jag ska bli lycklig.
Jag ska göra allt som jag drömt om. Nu är min tid.
Dax att gå vidare och inte tänka på mannen.

Ja så frustrerande att man aldrig får prata ut och prata färdigt, Azalea. Att man inte helt kan lägga det bakom sig. Men det blir väl så att man får tänka att det är deras sjukdom. Att man aldrig får förståelse för allt som sårat. Allt som gjort ont i stjälen.
Känns igen att man inte får dra upp det som hänt utan bara glömma och förlåta, och se glad ut.
Det är inte lätt.

Det här hade lika gärna kunnat vara jag som skrivit känns det som. Alltid skuldbeläggande på mig om han mot förmodan någon gång skulle stanna hemma eller egentligen bara av att jag nämner nånting så var jag kontrollerande. Evigt testande inför sina vänner. Ringa medan han är med dom och fråga om det är okej att han följer med ut, jag säger ja trots att vi inte träffats på länge eftersom jag anar att hans vänner får veta mitt svar och jag är livrädd för att verka ”psyko”, sedan få svaret ” ja vad bra för du är på högtalare. Vi slog vad om att du skulle säga nej”. Så förnedrad och besviken. Men ändå har jag stannat trots att jag sagt hot om att lämna, mycket för att han inte alltid var full och dessa nyktra stunder gav mig nånting att hålla fast vid. Han har alltid druckit minst torsdag, fredag och lördag. Inte alltid mycket men åtminstone minst en öl. Ibland tagit sig återställare dagen efter fest för att orka festa igen. Måndag- torsdag jobbar han borta så jag antar att han druckit då också eftersom hans ekonomi är dålig trots relativt bra lön. En gång drack han så mycket att han fick minnesluckor och påstod att han blivit drogad. Alltid trott att han ska ändra på sig, men det har aldrig skett. Kanske en kort period men inte mer. Det enda jag ångrar i nuläget är att jag inte lämnade honom, nu fick han istället nöjet att dumpa mig och säga hur hemsk jag varit istället för att behöva erkänna sina problem för någon.

Vissa kanske läst min förra tråd, andra inte. Hursomhelst så tog min sambo beslutet att lämna mig eftersom han tycker att det är mitt fel att han dricker eftersom jag får honom att må så dåligt. Han har aldrig förbättrats, endast blivit sämre och denna semestern har varit hemsk. Första veckan efter vi separerade söp han tre dagar i rad, som jag vet om. Jag vet att det är bra att det är slut men ändå så kan jag inte gå vidare, det sjuka är att jag fortfarande tänker på om han dricker och hur mycket. Även så frustrerande att inte kunna prata med någon för jag vet att han har sagt hur hemsk och kontrollerande jag varit och hur dåligt han mått. Det irriterar mig att inte kunna berätta sanningen om hur förhållandet har varit. Dagen han gjorde slut så var han först som vanligt på morgonen, frågade om jag ville följa, sedan åkte han iväg och kom hem ett par timmar senare och då svarade han inte på tilltal. När han sedan kom hem på kvällen så gjorde han bara slut utan förklaring förutom att han tyckte att det inte fungerade. Jag skrev ett långt mejl om det helvete jag haft men det tog han inte åt sig av så nu tänker jag gå vidare och låta honom supa ihjäl sig. Men hur ska jag sluta oroa mig och sluta vara så medberoende? Någon som har tips?

Starkt jobbat med dina 50 nyktra dagar! Du märker att suget efter alkohol har sjunkit undan gradvis, men att humöret går upp och ner. Kanske börjar en sorg dyka upp, över att alkoholen inte kommer att finnas i ditt liv framöver. För några dagar såg du bara det härliga med nykterheten. Utåt så märker ingen av vad du går igenom inombords, hur du kämpar emot alkoholen. Nu gruvar du dig inför en fest, där du överväger att tacka nej för att slippa se på när andra dricker. Jag tycker inte att du verkar egoistisk som överväger hur du ska göra med festinbjudan, du tar ansvar för dig själv och vad som blir bra för dig. Du känner vad du egentligen mår bäst av just nu. Det kommer säkert flera inbjudningar framöver, när du kanske är mer säker på din förmåga att välja din egen väg?
Starta gärna en egen tråd i forumet, kanske under forumdelen "Förändra sitt drickande" eller "Det vidare livet", när det gäller ditt eget drickande, så finns det större chanser att få svar, pepp och tips från andra användare!
Allt gott!
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Första gången jag skriver här,
Är hemma med små ångest, ingen dag är sig lik... Nu är det alltså 50 dagar nykter.. Suget är ju inte alls de samma som i början. Men humöret går upp o ner, kan inte sära på vad som är vad.
Håller jag på bli små sjuk är det därför jag är så slö o nere el är det pga att man inser mer o mer att alkoholen aldrig mer kommer finnas i våra o mitt liv!? Bara ett par dagar sedan mådde jag så bra, spänd över nyktra livet.. Och idag helt nere... Jag känner en otrolig press för jag är inte den som någon skulle peka ut som alkis, varken på jobb, vännskaran el mina barns skolor. Jag är tjejen med kontroll och skarp som en kniv, klok, rolig alltid glad och positiv... Men här ligger jag på soffan o försöker komma på hur jag ska kunna tacka nej till en inbjudan... Och jag vet att många kommer bli besvikna om jag inte dyker upp.. Men är det rimligt att sitta på en fest/tillställning för alla andras skull o titta på när alla dricker ( rätt mkt för den delen) när jag då kämpat i snart 2 månader? Är det egoistiskt att tacka nej för att inte riskera att suget blir för stort o jag faller dit igen

Precis så tänker jag också Azalea. För det är oftast så att man mår sämre själv av alla bråken. Frustrationen är enorm när det inte går att prata då locket lagts på. Känslor och tankar samlas på hög. Själv har jag insett att det kostar mer att försöka få den andra att förstå. De är helt enkelt inte medvetna om hur deras val påverkar oss eller vill inte kännas vid det. Hans missbruk är hans eget ansvar så stå på dig som flera säger här. Har följt din tråd ett tag och känner igen så mycket av det du beskriver.

Det är lika bra att glömma att bi kommer att få ett uppriktigt erkännande eller förlåt förren den dag de har kommit till insikt och kommit långt i sitt tillfrisknande från alkoholen.
Det tar säkert väldigt lång tid av behandling innan de är där.
Vi får försöka förlåta oss själva istället och ge oss en fin framtid och lägga vår energi på det istället för att vänta ut en ursäkt som kanske aldrig någonsin kommer.
Må väl och ta hand om er tjejer?

Ja, Spinoza det är helt klart hans ansvar och de 3-4 Första tabletterna var han noga med att visa upp att han tog men sen har jag inte sett nåt. Så jag har ingen aning om ifall han tar det. Släpper det helt.
Tyvärr är det de enda "hjälp" han tar för sitt beroende. Söker inte någon sorts terapi eller annan behandlingsform utan verkat tro även denna gång att han kan lösa det själv.
Ikväll efter en lugn början så plötsligt drog han igång värsta bråket om pengar igen.
Jag ändrade ju i början av sommaren så min lön kommer på mitt konto och skickar sen över till gemensamma för kostnader för hus mm
Han är vansinnig över det och anser att pengarna ska tillbaka. Jag vill inte det, det är ju min lön tycker jag och efter allt det han spenderat på sprit böter hotell taxi you name it så vill jag inte vara med och betala längre.!!!!
Såklart fick jag en massa slängt i ansiktet och det mesta gick ut på hur dum i huvudet jag är.
Jag tog upp att det beror på dessa stora händelser som hänt och han vill absolut inte prata om det. Tycker inte det finns nån anledning att dra upp det. Men för tusan nån gång måste man ju prata om det som hänt och inte alltid bara lägga locket på. Han förstår inte mina känslor alls eller att hur jag mår .
Fast jag tänker hålla mig lugn när det stormar här hemma. Ja tänker inte nappa på betet och skrika tillbaka utan låta det rinna förbi mig. Det blir bäst för mig så.
Annars mår jag bara sämre utav bråken och jag tänker inte lägga mer energi på det.
Usch så vimsig jag var men behövde skriva av mig lite