Senaste kommentarerna i forumet

Jag har sedan jag insett vad jag gjort börjat gå min egen väg. Detta efter att han inte vill tala om alkoholen med mig eller någon annan eller gå i någon form av terapi. 3 gånger har jag frågat om gemensam terapi och han slår ifrån sig. Det gör att jag känner att han har gjort sitt val och då gör jag mitt. Precis som Adde uppmanat mig till har jag nyligen avslutat 4 veckors semester där jag merparten av tiden rest bort och umgåtts med mina nära och kära för att ladda med energi. Mannen har varit hemma under den tiden och jobbat. Det som kändes tungt igår var att jag kom hem till ett hem som inte städats eller röjts upp under mina 2 veckor borta och det väcker ilska och stress. Stress som jag just nu har svårt att hantera eftersom det utlöser ångest över den situation jag försatt mig i. Jag håller fullständigt med dig Nordäng67, jag missar målet och kan uppenbarligen inte välja rätt man. Båda mina män har utåt sett varit starka män, vältaliga och högutbildade precis som jag. I det första fallet så fanns det ingen alkoholism från början utan den svåra händelse som han och jag gemensamt drabbades av utlöste ångest som gjorde att han började dricka och så småningom utvecklade grav alkoholism efter att vi separerat. Denna händelse som blev startskottet för min dåvarande mans alkoholism blev också startskottet för min fars nykterhet. Min mor skiljde sig från min far då han började tappa greppet kring sitt drickande. Visst finns det grova händelser som jag kommer ihåg från det att jag var 7-11 år innan de skiljdes men jag skulle inte säga att jag växte upp i någon form av misär då min pappa jobbade på den tiden. Hans missbruk och misär som jag senare fick se startade efter att vi flyttat till annan ort med min mor. Jag var i tonåren då han spårade ur rejält så jag känner inte igen mig i beskrivningen av ett alkis hem som Clara skriver.
Som du skriver Nordäng67 man känner sig som en främling i sitt eget liv när man inser att man spårade ur. Jag har redan sagt till min man att jag inte är ansvarig för hur han lever sitt liv eller hans relation till alkoholen. Det jag vet när jag insett vad jag gjort är att jag skulle gå under om jag fortsätter denna relation. Sen är det ju otroligt svårt att bryta upp från någon man älskar, man vill ju så gärna hoppas. Jag inser dock att jag har gjort fel och han har gjort fel men det finns ingen anledning att göra saken värre. Jag bråkar inte om stöket längre för jag har ju självt valt det under många år utan att klaga. Nu handlar allt om att komma ur detta, renovera klart huset så det kan säljas men det är tufft att veta att jag måste vara här 1 år till. Har dock försökt hitta lösningar så jag kan åka bort och andas lite då och då. Det tär på mig att se hur han helg efter helg väljer bort mig och tar till alkoholen. Nu den sista tiden har jag t.o.m svårt att prata med honom då jag helt enkelt mår för dåligt. Igår bestämde jag mig för att avboka det som skulle varit en gemensam höstsemester till varmare breddgrader. Jag vet att jag inte kommer klara av att vara i samma rum som honom då han kommer dricka hårt. Det är bara dumt och onödigt att utsätta sig för den stressen i ett annat land där man inte kommer undan.
Min man tog inte bara mig med storm när vi träffades utan även min familj. T.o.m min far med alla sina erfarenheter och som ägnat senare delen av sitt liv att jobba med missbrukare öppnade famnen och förstod inte problemet. Som jag sa in förra inlägget så är min man ytterst manipulativ och väldigt duktig på att avväpna andra. Det positiva är min egna fina familj som stöttar mig till 100 %. Jag ska ut ur detta och jag har en plan och en liten dröm som jag hoppas kunna förverkliga nästa år. Men vägen dit känns just nu lång men jag är på väg ifrån det jag själv gick in i. Massa kramar till dig med Nordäng67 som jag kände förstod hur jag känner mig när sanningen slog mig i ansiktet. Insikten och ångesten som kommer när man tittar i backspegeln är svår att hantera men det går en dag i taget.

hur du hamnade där? (Eller så är svaret enkelt; för att du känner dig hemma i ett alkishem.) Det intressanta är ju vad du du ska göra för att du ska ta dig därifrån. Det hörs ju på långa vägar att du inte ska vara där, allt med det där förhållandet låter vidrigt. Antingen får han flytta, eller så gör du det själv.

För att du är trygg med att vara otrygg och att vara i skymundan! Du är som jag! Har också växt upp med destruktiva inslag i barndomen. Har alltid tänkt att jag behöver en EXTRA trygg och stabil man men VÄLJER alltid motsatsen. Lägg märke till väljer för det är så det är. Man hamnar inte där man väljer det. Vänd fokus till dig själv och kom till insikt på djupet om att du faktiskt är där du är av egen och fri vilja. Du kan göra andra val! Jag har börjat gå en annan väg nu. Går stappligt och kör i diket emellanåt men har fokus på målet. Har gett mig den på att leva resten av mitt liv på ett annat sätt. Det handlar inte om alkoholiserad ex mm utan om mig och dig. Vi måste ta makten över våra liv och göra aktiva val. Förstår hur du känner. Man känner sig som en främling i sitt eget liv. Är JAG i det HÄR liksom men man gick dit alldeles för egen maskin. Som tur är kan man också gå därifrån. Massa kramar till dig

en nystart och åk iväg på en Familjevecka !! Unna dig själv något riktigt bra och utvecklande !

känner igen mig i det ni skriver. "Problemet" erkänns inte utan läggs över på annat och andra. Vet jag fick ångest liknande känslor av det, frustration plus plus. Kan fortfarande känna frustration över att jag inte fick något förlåt och erkännande för allt dåligt han sa och gjorde under fylla. Som du skriver Spinoza, acceptans i sig själv. Det tröstar och ger inte frid. Men jag har fortfarande mina stunder! Kram till er!

Jag vill också ha ett förlåt och ett erkännande från mitt X, men tror inte att jag kommer att få det, så jag kan förstå din frustration.
Jag försöker flytta fokus från honom till mig själv och jobbar hårt på att förlåta mig själv för vad jag tillåtit honom att utsätta mig för.
Jag träffade min coach igår och fick hjälp med att hitta acceptans i mig själv och det känns klart bättre efter det.

Det är den återkommande frågan för mig och också den frågan min egen mor ställde mig för ca 6 månader sen när hon fick veta sanningen. Hon blev nog lite chockad mamma för som hon sa: du borde ju veta. Ja jag borde veta, den saken är klar, och ändå så var jag så fullständigt blind, valde att inte se, att tysta varningsklockorna i huvudet och tro att det var på det sätt som förklarades för mig i början av vårt förhållande. Det förhållande som blev ett äktenskap som nu håller på att ramla sönder sedan mina ögon successivt öppnats för att till sist bli helt uppspärrade och förfärade över vad jag såg och insåg. Jag blev helt enkelt medberoende till en mycket manipulativ alkoholist. Insikten har gjort ont, fruktansvärt ont. Hur jag nästan tappat all kontakt med mina nära och kära, hur mina idag vuxna barn hamnat totalt i skuggan och hur tiden inte räckt till för mitt barnbarn p.g.a. att jag prioriterade en alkoholist.
Jag lade all min tid på honom, för att få honom att må bättre då katastrof efter katastrof med familj och arbetsliv tycktes drabba honom. Att min egen familj gick igenom svåra dödsfall och sjukdomar kom hela tiden att stå åt sidan för hans behov. Mina egna behov av omtanke och empati under en jobbig period fick jag sköta hos psykolog då han inte ville prata om mitt jobbiga. I 7 år ställde jag mig själv i skuggan och lät honom stå i rampljuset och vårdade och ömmade för alla hans behov. Valde att se mellan fingrarna när han var tvungen att lugna nerverna med whisky och vin efter händelser som gjorde honom orolig. Var stöttande, lugnande, förstående, dolde inför andra och slätade över med kommentarer som ”han har det lite jobbigt nu”. Så lätt det är när alkoholisten alltid har en anledning, alltid en ursäkt för sitt beteende. En gång sa han till mig att han var en mästare på att hitta ursäkter och det är nog det ärligaste han sagt mig någon gång, för precis så är det.
Det senaste 3 åren har varit rejält jobbiga av flera anledningar. Han valde att ”jobba” hemma med eget finansierat projekt under 2,5 år. Ett projekt som det gick mindre bra med. En alkoholist som jobbar hemma utan ögon på sig och inga tider att passa blir en fullständig katastrof. Allt förfaller, dygnet vänts upp och ner på, han lägger sig när jag går till jobbet, han sover när jag är ledig och hemma. Samlivet försvinner eftersom dygnsrytmen är helt ur led och till slut valde jag att sova i annat rum. Det så kallade kontoret fylls med tomma boxar, flaskor och ölburkar så det till slut bara är en gång fram till skrivbordet. I början kunde jag alltid prata med honom om alkoholen vilket jag tyckte var positivt när jag tog upp samtalsämnet med min far. Min idag nyktre far som tidigare var stämplad som farlig alkoholist då han nyttjade både alkohol och droger under min uppväxt. Som jag sa: jag borde ha vetat bättre..

Då tidigare när jag pratade med min alkoholist sa han alltid att: näää, han skulle inte fortsätta och dricka så här, han måste ju tänka på hälsan och åldern, han skulle dricka mer som mig, till maten när vi hade myshelg. Det kan jag säga på en gång, att myshelg med EN flaska vin till maten har aldrig hänt. Varför ska man bara dricka ett glas? Det har jag aldrig förstått förklarar alkoholisten då han är ute efter berusningen säger han uppriktigt. Nu idag vill han inte längre prata om alkoholen efter att jag sagt att det är nog nu. Jag tittar ju bara på mängden enligt honom och ja det gör jag men också beteendet som stadigt förändras och det är det som fått mina ögon att öppnas successivt. Idag har han ett fast jobb som han kan sköta delvis hemifrån men han åker oftast till kontoret om han är tillräckligt nykter på morgonen. Det ger mig lite andrum vilket jag inte hade tidigare. När han kommer hem så öppnas kranen på vinboxen direkt och han hinner vanligtvis få i sig upp till 2 liter innan läggdags. Helgerna går det fortare och mycket, mycket mer. Då är han helt utslagen och apatisk i kontorsstolen där han sitter med hörlurar på och lyssnar på musik. Han har inget annat intresse på helgerna än att få i sig alkohol, allt som stör detta förhandlas bort på ett eller annat sätt. Han säger att han kan sluta när som helst men de 2 sista gångerna när han försökt har han fått ge vika för abstinensen och ändå förnekar han. Totalt på 8 år har han varit helt nykter 11 månader med den längsta perioden om 4 månader.
När ångesten river i mig så kommer tankarna. Jag som har en far som missbrukat det mesta, en tidigare lång relation med en man som blev mina barns far och som kom att bli alkoholist och dö ung. Hur hamnade jag här? Igen?

Jag fortsätter framåt, men ibland blir det bakslag. Så fort jag är borta och gör något själv, så skriver mannen. I kväll var jag borta och då skriver han att han tycker vi kunde gjort något åt våra problem för flera år sedan, bytt bostad o.s.v. Han varken ser eller erkänner sitt problem med alkoholen. Det är allt annat än det.
Det är så frustrerande men jag inser ju att jag aldrig kommer få ett erkännande eller ett förlåt från honom.

Varför är dom så arg? Det är ju dom som gör fel, men till slut så blir man osäker

Jag visste om en rattfylla med dom, och som han förklarade. Och då lät det logiskt.
Men här blev det som över en natt, vi hade varit tillsammans i nästan 2 år, hoppat rejält och köpt stort hus med allt vad det innebär. Och då började det, jag blev både rädd och ledsen att han ångrat sig osv. Vi kämpade på, gifte oss 7mån senare, för jag älskar ju honom. Tufft, turbulent och helt galet, lagt skulden på mig själv och även blivit så förbannad. Två svängar försvann han, var i vår sommarstuga och jag väntade på dödsbesked efter att han drog iväg packad på motorcykel. Kände efter det att det där får inte hända igen. Han har varit och fått medicin plus sömntabletter, kämpar och jag vet att han gick in i en depression pga av flytt, nytt jobb som han inte trivdes på, men det har kostat så jävla mycket. Det har varit lugnt i 2månader nu. Nu kommer jag hem, han sover, han är full, vi hade en diskussion om pengar och han är deprimerad igen... Men det tar inte lika hårt, det är skönt. Och det blir som en urladdning när han dricker, jag har ju som väntat på det och när det händer märker jag på mig att jag blir mjukare och lenare, helt sjukt. Lite hoppigt, men jag måste bara få ur mig... Jag sa sist det hade hänt att jag ville skilja mig, och då kändes det verkligen så, men jag skulle skämma ögonen ur mig för det är i min by vi bor i. Men för er då, hur hanterar du det?

Klart att han ska ta ansvar för att ta antabus, det är INTE du som ska hålla koll på det.
Superbra att du står på dig Azalea!!!

Vill bara säga vad symtomen känns igen på mannen som ska försöka vara nykter. Helt otroligt att det kan vara så lika.
Kämpa på Azalea. Du är inte taskig. Låt honom ta ansvar för sitt drickande.
Ha en bra dag?

Jadå, Nordäng jag ger mig inte med sömnen. Ligger i eget rum och han får tycka vad han vill om det. Jag jobbar och jag behöver sova, punkt.
Så skönt att våga vara lite bestämd även om det är en liten grej bara. Jag har alltid bara givit med mig och accepterat innan men nu vågar jag stå på mig i mina åsikter, om allt möjligt.
Kanske har jag lyckats släppa en bit av honom och gå lite mer efter mitt eget.
Det är nu 3 veckor nykter och jag känner igen alla tecken från tidigare:
Speedad, ska göra massvis
Sur,
förbannad över onödiga saker
Kaxig, alla andra är tröga idioter
Locket på, vill inte nämna det som hänt
Tyck synd om mig syndrom
Deprimerad
Precis som alla andra gånger efter en lång fylleperiod och nu pågår bara väntan på hur länge det ska hålla innan han ramlar dit igen.
Vet inte om han tar sin antabus som jag skulle ha koll på, enligt honom. Jag har släppt det helt och bryr mig inte, han ville att jag skulle göra det och nekade att gå till sjuksyster och få det gjort.
Är jag taskig tycker ni? Jag blev bara så syr att han lägger den bollen och ansvaret på mig. Han får banne mej ta ansvar själv.
Sov sött ftån Azalea

Så bra att du vågar på att prova vingarna.
Lita på dig själv och dina instinkter så kommer du få en spännande höst.
Du vet och du kan?

Ja ACA, har provat det men upplevde att alla andra hade gått igenom så mycket värre saker än mig... har inte vågat gå tillbaka för att det kan sådan ångest. Kan al anon vara bättre tro?

Det är enklaste och bästa rådet. Gör massor av sunda saker som du tycker om. Det ger effekt på även den andra. Båda har samma strävan.

Heja dig.

Sakta sakta under sommaren. Fortfarande utmattning kvar. Klart det oroar mig. Tillbaka till arbete under hösten. Men orkar inte må fysiskt dåligt. Så det blir myrsteg.

Jag har börjat dejta igen ?. Med medvetenhet om mitt medberoende i bakhuvudet. Valde aktivt bort det välbekanta och trygga. För att ge mig ut i nya okända marker. Med människor som vet mörker. Men har det under kontroll.

Heja mig. Så jävla stark just nu. Inte rädd för jag vet. Jag har klarat botten förr. Kommer den igen. Jag har det. Jag KLARAR DET.

Kram till er alla kämpar ❤

Det finns stödgrupper på olika ställen för personer som vuxit upp i dysfunktionella familjer. Där får man möjlighet att bearbeta sitt förflutna och att förlåta och gå vidare i livet. Vuxna barn grupper kallas det och det bygger på AA s program. Leta på nätet. Du kan även söka dig till Al-anon som är en anhöriggrupp för personer som har anhöriga med missbruksproblematik. Detta kan nog hjälpa dig mycket. Det är mycket motstridiga känslor att hantera . Har själv deltagit i sorgebearbetning för att få möjlighet att inte påverkas så mycket av det förflutna. I en sådan grupp bearbetar man sorgen över, som i ditt fall, en barndom som inte motsvarade det man kan förvänta sig som barn. Hoppas något passar dig för du har säkert mycket att bearbeta.

Å så jobbigt du haft det. Jag som är mamma till 3, skulle vilja ge dig en kram, och säga att allt kan bli bättre. Men jag förstår att du bär med dig dina minnen. Men har du någon du kan prata med? Någon som verkligen förstår? Du skulle behöva prata av dig och börja bli hel igen. Inte bära detta ensam.
Du har ju ingen skuld i detta. Det är bara din mamma som kan ta ansvar för sitt drickande. Du kunde inte göra något alls åt hennes missbruk.

Ända sen jag börjat förstå och knyta ihop trådarna har jag varit arg. Arg för att mamma lever en traumatisk barndom med alkoholiserade föräldrar och sedan gör samma sak mot oss. Anmälan till Socialtjänsten, "vem var det som ljög?". Hysch, vi pratar inte om det här. Mamma är inte alkoholist. Mamma är trött. Jag är 12 år och vaknar av min mammas skratt i köket, smyger upp och ser henne sittandes själv med vinflaskan vid matbordet. "Mamma, vad är det som är roligt?". Inget svar, hon ser mig inte, hör mig inte. En känsla av obehag som sprider sig i kroppen när jag försöker smyga så tyst jag kan tillbaka till sängen. Jag är 14 år. Min äldsta syster och mamma bråkar. Några minuter tidigare har min syster stått och hällt ut flaskor med vin i slasken. Mamma tar bilnyckeln och åker. När hon kommer hem har hon nya flaskor. Jag är 17 år. "Gillar du inte rött vin eller?". Frågan är enkel, ångesten är stor när killen för glaset under näsan på mig. Doften sprider sig i kroppen lika fort som gråten tjocknar i halsen. Vänner som inte förstår. Vänner som säger att dem förstår. Jag är 25 år. Studerar på annan ort och sover hos min mamma när jag hälsar på hemma. Klockan är 02:30 när lampan tänds och jag sätter mig käpprakt i sängen. "Jag dör!! Ring ambulans!". Pulsen i 180, vart är min telefon? Vad har hon tagit? "Mamma vad har du gjort?". Svaret lamslår mig. Lugnande tabletter och sprit. Min kropp blir iskall, där jag sitter på knä framför min döende mamma, på hennes badrumsgolv. Jag hasplar ur mig vad som hänt för den som svarar på 112, min mamma börjar frenetiskt be mig lägga på. "Det behövs inte, jag behöver ingen ambulans". Förvirring. Kvinnan i telefonen ber att få prata med min mamma, hon börjar lugna ner sig. Vi avslutar samtalet och jag hjälper henne i säng, hon ligger mitt emot mig ihopkurad och gråter, som ett barn. Vill inte leva. Jag känner mig som 12 år igen och försöker vara stor. 6 månader senare går vi en promenad. Hon har börjat gå på AA, hon säger "jag är alkoholist". Jag förstår inte. Får vi säga det nu? Efter 28 års tystnad står helt plötsligt elefanten mitt i rummet. Vi ser den allihopa. Min mamma mår bättre och jag drar mig undan. Lever med ångesten och skulden. Är arg och besviken. Men skulden är värst, den äter upp en inifrån. Hur förlåter man och går vidare?

Hej! Jag är tjej på snart 18år, jag bor till skillnad från många av er i Finland men bor i ett tvåspråkigt samhälle. Min pappa är alkoholist.
Känns kontit att skriva de orden eller att ens överhuvudtaget reflekera över de orden. För de orden har varit förbjudna så länge jag minns. Det är inget man pratar om har jag fått lära mig trots att det är en av de vanligaste folksjukdomarna så ska man tysta de hela. Jag har levt ett bra liv hittils och alltid blivit översköljd av dyra prylar och kläder och elektronik jag lagt fingret på. Jag har levt ett bortskämt liv om man skulle fråga vänner och halvsyskon. Samtidigt vet jag att pappas sjukdom lagt sina spår.
Min pappa fyller 60år 2020, och jag vet att han aldrig kommer få uppleva mina barn eller deras uppväxt eftersom att jag vet att alkoholen i det stora hela redan vunnit den här matchen. Jag har accepterat pappas situation det var ja tvungen att göra allt för tidigt. Jag har aldrigt släppt en tår över pappas sjukdom jag har heller aldrig tyckt synd om honom och jag är trots allt en rätt så känslofylld person i det stora hela.
Det jag går runt och grubblar mycket över är hur jag med all säkerhet ska låta mina framtida barn leva ett alkoholfritt liv hur det aldrig kommer vistas alkohol runt dom. Vad ska jag berätta om honom? Att jag älskar honom och han var den roligaste och bästa människan någånsin. Men han va sjuk och det gjorde honom till en agressiv och högljud person.
Hur gjorde ni med era nära och kära när ni kände att de var dags att berätta om hur saker ligger till? Alla korten på bordet?

Första gången jag söker hjälp för mitt problem
Skilde mig efter 30 år då mitt ex var helgalkis... Samt så pågick psykisk misshandel
Jag tog mig ur detta o var med i en kvinno grupp för utsatta kvinnor
Ville inte trilla dit igen
Träffade en underbar man som påstod haft samma problem som mig
Men efter drygt ett år började han ta en whisky då o då o sedan kunde han helt plötsligt nästan tömma en stor flaska på 3 timmar o blev en helt annan person
Så elak o anklagade mig för allt möjligt hela nätterna
Det hände oftast i sommarstugan på somrarna men nu även hemma
Senast natten till söndag
Han ville göra mig svartsjuk
Tyckte jag var så tråkig som bara drack ett halvt glas vin... Kan du aldrig slappna av o bli full o rolig?
Han kan spy galla över mina barn o hur jag bestämmer hur det ska se ut hemma
Sen vill han ha sex o när jag inte vill så blir han sur o ger mig dåligt samvete att det är då man söker andra kvinnor som ger det man vill ha
Jag la mig på soffan o när han vaknade så ifrågasatte han mig varför jag sov på soffan?
När jag svarade sa han att han är rädd för mig
Jag har hällt ut alkoholen o sedan skyller jag på honom!.
Att jag är en psykopat som smusslar själv o talar osanning... Hur kan jag göra så mot honom?
Att vi måste gå isär... Att det är jag som dricker vin o går på tabletter för jag somnar sittande varje kväll
Jag har en medfödd smörtsjukdom som jag tar medicin för, kliver upp 6 varje morgon för att jag har ont i kroppen
Går o tränar varje morgon
Jag blir trött på kvällen
Han sover till 11 minst när han är ledig o tycker om att sitta uppe o kolla tv o ta whisky som spårar ut allt oftare
Vet han vad han gör eller har han totala minnesluckor o då tror att jag ljuger?
Hur ska jag hantera detta?
Det går inte att prata med honom
Han äter 8 citodon om dagen,, varan pga hjärtop samt epilepsi medicin mot reumatism
Alla säger att jag måste gå
Men jag älskar honom som den han är nykter men livrädd o ledsen när han dricker o sedan gör mig till boven
Jag ska inte dricka något alls mer så han inte vänder det mot mig o ska jag filma honom i smyg för att ge bevis?
Jag gjorde det en gång men han kom på mig o har inte vågat det igen
Vad ska jag göra?

Ta det varsamt men gå inte på tå för det. Försök undvika krogliv och fester till en början det kan trigga igång suget! Min sambo tog bort all alkohol hemma medans jag var på avgiftning, och det hjälpte faktiskt! Mitt sug försvann ganska fort fast jag tänkte på sprit dygnet om. Antabus är nu en kär vän klarar mig utan men "spritdjävulen" plågar mig så fort han kan,men så fort jag tar antabus försvinner allt sug och tankar efter alkohol pga att då vet jag att det är inte lönt att ens tänka tanken!

Det låter som att du fortsatt har det kämpigt och att ditt fokus ofta hamnar på den person som dricker och drogar. Något som många kan känna igen sig i. Jag ser också att du startat en ny tråd med samma innehåll som den du startade för ett par veckor sedan. Du har fått fina svar i den andra tråden och det kan bli förvirrande för andra då det finns fler parallella trådar. Hur skulle det vara att endast ha en tråd?

Du har skrivit här under en längre tid och jag får en tanke som jag vill dela med mig av. Kanske blir den hjälpsam för dig eller andra.

För en del människor fungerar ett forum som en strategi för att dämpa ångest. Att sätta ord på vad som händer och få stöd och uppmuntran fungerar i stunden. Ibland är det dessvärre så att just den uppmuntran innebär att personen står ut lite till med det som faktiskt sker och det kan få konsekvensen att det inte blir en förändring. Det får alltså motsatt effekt på sikt. Vad jag vill förmedla är att forum inte är tillräckligt eller rätt för alla.
Vad tänker du om det?

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Vad fint att du hittat hit och sätter ord på hur det faktiskt är för dig. Det låter som att du inte längre ser på hans drickande och beteende som enskilda händelser utan som ett mönster, en smärtsam insikt. När jag läste ditt meddelande stannade jag upp vid "Han blir alltid väldigt aggressiva när han dricker." Jag vet ju inte hur det är för dig samtidigt vill jag gärna ge dig ett råd. Det är att kontakta kvinnofridslinjen, kanske har du redan gjort det? Aggressivitet har en tendens att eskalera och du nämner att det redan har förändrats under tid till det sämre.

Du har fått fina svar här och jag hoppas att vårt forum kan vara ett stöd för dig nu. Du är modig som berättar det är ett steg mot förändring.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Kvinnofridslinjen: 020-50 50 50
kvinnofridslinjen.se