Senaste kommentarerna i forumet

Så gott med lång semester.
Du kommer att få det så härligt när du själv styr dina dagar och då framförallt kan veta hur dina helger kommer att bli.
Är sjukt stolt över dig som har fixat detta?

Lögnerna är det som är tuffast. Att drickat är viktigare än vi. Vi har liksom tillräckliga problem, hans helg- och semestersupande spär på de befintliga. När jag tänker efter undrar jag om alkoholproblemen kanske är bidragande till hans ständiga irritation, negativitet och ointresse för oss... Han har fina stunder, såklart, när mannen jag älskade glimtar förbi, men oftast är han "dendär". Blev nästan förbannad när jag konfronterat igår. Jag så att hans smygdrickande inte gått mig förbi, att jag haft stenkoll senaste veckan, att hans svek fått mig att inte känna kärlek mer. Han försökte förminska, körde " det här inte blivit några mängder". När jag då lugnt svarade: Jo, det har varit sjuka mängder. Jag vet t.ex hur många öl det fanns igår jämfört med idag, då blev han tyst. Efter att ha funderat en bra stund sa han att han inte ville förlora oss. Och sen sa han det som fick mig inse att han inte förstår att han har problem: Om vi säger att jag håller mig borta helt från drickat UTOM VID FEST OCH SÅNT. Ni förstår vad jag menar va? Jag avslutade vår pratstund rätt fort, ville inte lyssna på det mer så vi får se ikväll. Jag tror han är bortom räddning utan hjälp utifrån. Kram allihopa. Har läst ett tag härinne, men trodde inte att jag själv skulle behöva skriva om min historia såhär tidigt..

Hemsk att han ljuger, bedrar dig och sårar dig sådär. En missbrukare tar alltid sin drog före. Alla lögner och löften som sviks gör det omöjligt att älska denna människa. Tillit är ju nummer 1 i ett förhållande. Iaf för mig. Jag är i typ samma situation som alla här. Vart med min kille 15 år men väljer nu att bli särbo. Ett första steg på vägen. För han drar inte bara ner sig själv i botten utan jag sugs oxå med i detta. Precis som du gör med din problem person. Kramar och styrka skickar jag dig ?

Nu har jag konfronterat honom. Igen. Han svor att inte dricka varje helg svor att inte dricka hela semestrarna. Sist för bara nån månad sen sa han det. Sa att han vet att han riskerar att förlora oss , sin familj. Sista semesterveckan drack han mer än nånsin, både öl o h sprit. Sprang i garaget och smög med burkar, slängde i soptunnan för att jag inte skulle se. Ljög mig i ansiktet om det. Han har varit iväg större delen av semestern, på landstället, så vem vet hur mycket det blev där. Nu känner jag mig bara tom. Det finns liksom ingenting kvar att älska.

Finns olika anhörigprogram man kan delta i t.ex. på Nämndemansgården. Då bor man där under en vecka. Antingen betalar du själv men möjlighet finns också att ansöka om detta på socialförvaltningen, som även brukar ha olika former av stöd för anhöriga. Själv åker jag 8 mil till alanon. Vid behov varje vecka men under lugna perioder inte så ofta. Är värt att åka en bit om du har möjlighet. Finns litteratur för anhöriga också. Ring alanon och fråga om dom har några förslag på vad du kan göra eller läsa. Allt att vinna. Ett anhörigprogram var räddningen för mig. Finns säkert något för dig också och du har själv förstått att du behöver hjälp.

Det stämmer Skrållan. Nu i sommar när han var nykter har han agerat som när han är berusad. Det har bara gått utför. Jag inser att det inte finns något annat alternativ än att lämna. Jag vill känna glädje och slippa oro. Måste hitta mig själv igen.

Tror det är svårt att förstå varför man inte kan släppa helt. Förhållandet har ju inte bara varit svart. Det är ju många nyanser däremellan.
Och just det där att man innerst inne gärna vill ha ett förlåt. Eller i alla fall någon slags förståelse .
Det är så svårt att förstå att alkoholen går före allt

Känner igen det. Just att man längtar efter mannen som inte längre finns. Det som blev avgörande för mig var att mannen som var nykter blev lik mannen som var full.
När jag hade lämnat satt jag vid tvn en kväll och var ledsen och längtade. Men så kom jag på att även när mannen fanns hos mig så var han ute i garaget och drack. Jag var lika själv då. Skillnaden var att jag slapp hantera en full man.
Börja tänka på dig nu. Det finns ingen annan väg. Jag tror man blir sjuk själv annars. Och jag har tänkt att om något kan rädda mitt X nu, vi är nu skilda, är om jag lämnar och han får bestämma själv vad han vill göra med sitt liv.

Tack för omtanken ? det värmer.
Ja viktigast i mitt liv är ju jag själv. Konstigt att man inte tänker mer så utan alltid ska vara så jävla snäll o tänka på andra först! Jag hoppas verkligen allt löser sig men just nu är det tufft.. kämpa på du med !

Det var ett tag sedan jag skrev. Sommaren har varit en balans på slak lina fyllda med hopp och förtvivlan. Nu har det gått så långt att mannen i mitt liv bara ägnar sig åt att supa. Han är sängliggande tills han tar sig till systemet. Igår fick jag nog och sa att han får tillbringa sin tid i sommarstugan. Nu har jag en känsla av hopp och saknad. Men vad är det jag saknar? Vad är det jag vill och önskar? Jag vill har tillbaka min nyktra, kärleksfulla man. Fast den man som jag älskar och är gift med finns inte längre, han är utbytt mot en person som är sjuk och gör vad han kan för att förgöra sig. Ge mg stöd, och glädje att orka fortsätta....

för mig... faktiskt mycket kärlek. Han var ju långtifrån bara en alkoholist med dåligt spritsinne. Han och vi var mycket mer än så. Eller snarare så fanns det andra stunder än dom dåliga. Stämmer så bra det du skriver att det börjar med kärlek och slutar med vanmakt. Jag var långt ifrån stöttande den sista tiden, gjorde alla fel man kan göra både mot honom och mig själv. Jag skuldbelade honom och gjorde våld på mig själv. Man kan tänka på skulden hur mycket som helst och på olika sätt men handlar väl i sista änden att ta ansvar för sitt eget liv och mående. Tack kloka Ullabulla ♥️

Så var det mycket skuld och en hel del kärlek och omsorg.
Om jag inte visar ibland att navelsträngen sitter där så dör han(eller jag..)

Dvs hans överlevnad hängde på mig inbillade jag mig.
Och någonstans var det ju vi som lämnade en människa i nöd.
Som var sjuk och behövde vårt stöd.

Men det stödet blir ju på slutet krampaktigt och ilsket och förmodligen inte alls så värst stöttande.

Dvs man påbörjar livet tillsammans i kärlek och slutar när vanmakten blir för stor och den som dricker för sjuk om man ska se det från ett håll.

Men varje dag som den beroende sätter flaskan till munnen så gör ju också de ett val.

Så skulden är ju delad och svår att bära för både den som dricker och den som står bredvid.
Om man istället väljer att hälla den gemensamma skulden i en bägare och kalla det för alkoholen så tror jag att det kan vara lättare att bära.

Vad det är som hindrar den sista procenten. HAN vet däremot tror jag. HAN förstår mig precis och vet hur han skall göra för att jag skall vara kvar där och läsa, känna, tänka. Läser det han har skrivit. Dramatiska och definitiva formuleringar gör mig osäker och rädd märker jag. Typ "jag inser att du inte vill ha kvar mig i ditt liv, jag skall respektera ditt val och försvinna helt ur ditt liv". En sån formulering lägger ju samtidigt över valet och beslutet/skulden på mig. Vilket skapar frustration för valet var ju hans, han valde spriten. Om jag tänker mer att valet ju faktiskt VAR mitt och självmant "tar på mig skulden" så kanske det inte blir lika skrämmande och frustrerande. Ja jag erkänner jag valde bort det livet och honom!
Sen är det skrämmande (får jag lov att erkänna) att han skall "försvinna helt ur mitt liv." Fast jag vet att det är det bästa. Begriper mig inte på mig själv. Varför har jag svårt att släppa någon som inte visar mig ens grundläggande respekt, behandlar mig oseriöst och har burit sig åt som ett svin rent ut sagt?? Så himla konstigt är det! Har ju gått över två år sedan lämnaprocessen började på allvar och fortfarande är jag där och kletar mig fast, mindre och mindre men ändå inte helt fri. Väntar på upprättelse? Väntar på förlåt på riktigt? Eller vad är det som håller mig tillbaka den där sista procenten? Önskar man kunde göra en "programmuppdatering" och sen vara klar och fri! Tack för eran feedback, så värdefullt ♥️

Jag har blockat mitt ex för drygt en vecka sen. Kände redan efter ett par dar hur mycket lugnare och friare jag blev! Det krävdes dock att en vän föreslog det "på skarpen" för att jag jag verkligen klarade av det. Hoppas även du kommer att klara av det framöver ??

Jag kunde inte heller släppa trots att relationen var över.
Men samtidigt var den ju inte det.
Ungefär som att nosa på flaskan men inte dricka.
Och att hoppas på det som (troligen) inte sker.
Men du har ju kommit 99%på vägen med att släppa.
Frågan är väl kanske.
Vad hindrar den där sista procenten?
Vad stoppar den upp på din väg?

Läs mitt inlägg om min missbrukade kille. Jag är i samma skit dom du. Dock har det ej pågått i 8 år. Snarare 3.. senast igår va han påverkad. Jag förstår dig det är jälvligt tuff KÄMPA för dig själv och bara han kan ändra sig.

Spinoza! I mitt huvud blockerar jag honom inte för att jag vill träna på att tänka och agera rätt. Men har också funderat på det du skriver. Hade blockerat hans gamla nummer men sen fick han sparken från sitt jobb och började skicka från ett annat nummer som jag inte har blockerat. Inte lagt till det som kontakt i alla fall. Har kommit på mig själv med tankar runt hur det ska gå för honom med jobb mm. Jag vill nog ha lite koll (kontroll) innerst inne. Så du har nog rätt, borde blockera honom. Tack för hjälp med tankar ♥️

Jag tog en lååång semester - hela 7 veckor blev det.
Det var så välbehövligt efter den jobbiga våren och försommaren med dramatik och skilsmässa och jag har haft det bra.
Jag har tagit det lugnt, ägnat mig åt att göra om i lägenheten så som jag vill ha det och varit iväg på ett par resor med vänner.

I torsdags började jag jobba igen och det var jobbigare än jag trott.
Jag gillar verkligen mitt jobb och har många kollegor som jag såg fram emot att få träffa igen.
Men nu slog liksom vardagen till igen och alla de där småsakerna som jag och X:et brukade göra poppar upp i huvudet. Jag känner en saknad samtidigt som jag tycker att det är så skönt att slippa hantera hans dåliga humör och helgsupande. Jag förstår att det är ett steg på vägen i processen, men jag vill vara klar nu!

Klokt och bra att du kan hålla i sär det på ett så bra sätt.
Frågan är om du påverkas av hans SMS alls? Om du gör det kanske det är dags att blocka honom?

Jag tycker att det du skriver om att släppa andra fria är så bra, något jag verkligen ska ta till mig!

Mitt ex missbrukar tabletter. Igår var jag hemma hos honom efter att bara varit isär ett dygn, och hans lgh såg ut som kaos och där låg så många tomma pillerkartor, det är tramadol främst (Han hade tagit minst 30 st 100 mg under ett dygn) Rivotril och Xanax. Hans telefon var urladdad eller spärrad pga för många inloggningsförsök då han glömt koden. Han var kontaktbar men virrig. Jag tog med mig alla piller jag kunde hitta. Nu är det allt jag kan tänka på. Jag kan inte ansvara för honom längre, jag har försökt i 8 år. Men jag oroar mig ändå. Ska jag låta honom nyktra till själv? Hur ska jag tänka? Har någon egna erfarenheter av tablettmissbruk de kunnat avsluta eller anhörig till någon med missbruk? Vad fan rent ut sagt ska jag ta mig till? Hjälp...

om odödlig kärlek mm. För att inte återigen tappa bort mig själv och mina behov:
Vad gör han?
Dricker fortfarande.
Vad behöver jag?
Seriöst agerande genom att han söker hjälp för sitt missbruk och visar i handling att han vill annorlunda.

Vad gör han?
Tycker synd om sig själv, skriver om sig själv och bryr sig bara om sig själv.
Vad behöver jag?
Att han visar att han bryr sig om mig. Ställer frågor om mig, mina barn och mitt liv.

Vad gör han?
Ordbajsar via sms om kärlek och längtan.
Vad behöver jag?
Uppvaktning som visar på kärlek och seriositet i handling typ skicka blommor, skriva brev eller liknande. Handlingar som kräver lite engagemang.

Vad gör han?
Uppför sig precis som vanligt faktiskt, inget är annorlunda.
Vad behöver jag?
Krävs mycket MER av honom nu än vad det skulle gjort i normala fall. Detta för att vända allt dåligt han har gjort till något bra. Men det skall komma från honom på eget initiativ. Inget jag skall behöva påpeka eller be om.

Vad skall jag komma ihåg?
Att släppa andra fria att va som dom vill och göra mina egna val utefter det. Slutsats:
Han yller inte mina behov på NÅGOT plan när jag löser det jag har skrivit. Han är inte för mig!
Jag är jag och jag har rätt till mina behov. Mina behov är ingen överdrift för dom är jag.
Jag överdriver inte utan tar helt enkelt hänsyn till mig själv. Jag behandlar mig själv med samma respekt som jag behandlar andra människor.
Klart slut!

Jag har fått göra saker själv. Det har inte blivit så mycket. I lördags så skulle vi ha åkt på bio. Men han prioterade systembolaget i stället.
Nu ligger jag hemma med magsjuka. Ringde honom i torsdags för och fråga om han kunde ställa blåbärs soppa utanför min dörr. Han ringde inte upp....

Tog en vecka semester gemensamt... Den har han supit bort

Önskar dig att du tar lägenheten.
Du kan inte rädda en som inte vill själv och det kommer bara att göra så du mår ännu sämre för varje år som går.
Det är ett jättestort beslut men den viktigaste personen i ditt liv är DU
Kram ?

Jag har också läst i din tråd och förstår hur kämpigt du har haft det.
Det är tufft att leva med en beroende under dricka-perioden men jag tycker ibland nästan att det är svårare när det plötsligt är nyktert och allt ska vara glömt.
Där står msn kvar o alla minnen från det senaste och det är inte alltid enkelt att växla om och låtsas som inget har hänt.
Jag har gjort som du tänkte den sista tiden.
Genom att bara tänka på att jag mår bra och göra det jag trivs med har faktiskt känts bättre. Jag släppte all kontroll och så till honom att dina beslut=dina bekymmer, blanda inte in mig i det.
Jag mår så mycket bättre av det men kämpar just nu med skuldkänslor och ångest över att jag ska lämna honom.
Tufft beslut men det är både för min skull men mest för mina barn som trots de är vuxna så ska de inte behöva bära all oro för din mor.
All styrka till dig ?och ta hand om dig