Senaste kommentarerna i forumet

Hej Softjessi!
Jiiises vad jag känner för dig när jag läser din tråd. Tack för att du delar med dig av ditt liv och dina tankar. Det är så mycket igenkänning i mönstren hos din beroendeperson och de upplevelser som följer med sjukdomen. Det är sån oerhörd smärta, bara blotta tanken att lämna sin livs stora kärlek. Sänder verkligen alla mina tankar och all styrka till dig i din situation. Det som slutligen fick mig att våga ta steget var bl.a. möten med medberoende personer vars barn konfronterat dem i vuxen ålder. I jämförelse med mina barns eventuella framtida känslor och upplevelser kring vår livssituation, kändes mina känslor för denna man lite mindre värdefulla (men bara lite bör understrykas). För mig var den insikten en hjälp att ta ett första steg. Min man har alltid varit mitt allt och det är så många drömmar som krossats. Det här var ju inte alls vad jag planerat och i andras ögon var vi oskiljaktiga, ett begrepp, en helhet, Yin och Yang, you name it. Det fina är ju att även om man lämnar så kan ingen sia om framtiden. Så många storys som jag också tagit del av längs min process där jag fått berättat för mig om tunga narkotikamissbrukare som hittat tillbaka till livet och återförenats med sin familj. Den tanken ger mig hopp om att även om jag definitivt lämnar nu så behöver det inte betyda det definitiva slutet på kärlekssagan.
All styrka, hopp och mod till dig ?

Ja vad ska man säga.
Det är ju så många drömmar som krossas. Jag hade oxå drömmar att få barn med denna killen. Men skulle aldrig sätta ett barn till värden i det hör kaoset.
Även om han ville och sa att ska jag få ett barn så kommer jag ädra mig helt. Jo visst! Ännu bara ett sätt att försöka binda mig mer till honom. Tror har oxå spelade upp en jävla massa pengar på casinot.

All styrka till dig med. Hoppas du finner din väg! Kram

Känner igen mig så mycket i det du skriver, även spelberoende fanns med i bilden. Under dessa månader som aktiv spelade han bort 15-20 tusen i veckan. Pengar han tog från sitt företag tackolov. Ett företag som var starten på vårt nya liv, han skulle ta businessen och jag skulle rodda barnen och heltidsjobb. Jag trodde på vår dröm och nu i efterhand med facit i hand så kan jag ju undra hur jag kunde vara så godtrogen. Tacksam över att ha kommit till insikt ändå. All styrka till dig. Håller tummarna för lägenheten. Kram

Du är en krigare. Har typ samma problem. Eller hela allt började med kokain. Kokain är ju inte bara farligt utan även den dyraste drogen. Min kille drog på sig över 300 000 hos kronofogden. Och lyckades även få mig som medberoende att ta ett lån på 150 000 för att folk var efter han för en skuld. Kommer aldrig få veta om det är sant eller om pengarna försvann upp i näsan på han.

Missbrukare är så lömska och så manipulerande. Dom utnytjar att man har känslor för dom till max. Jag är fortfarande kvar. Kokainet är borta (som jag vet) men ersattes snabbt med läkemedelsmissbruk istället. Jag är på väg ut. Håller tummarna på en lägenhet jag kanske får i nästa vecka. Det är så svårt så jag vet vad du går/ gått igenom. Dock har vi inga barn. Borde vara lättare men efter 15 år sitter medberoendet som sten. Kramar ?

Hej!

Har aldrig skrivit här tidigare men har läst många trådar och det har varit ett stort stöd för mig. Tack för det.

För ca 6 månader sedan fick jag reda på att min man tagit kokain dagligen under ett halvårs tid. Informationen kom som en fullkomlig chock för mig. Detta trots att jag mot slutet av hans aktiva period började inse att något var helt åt helvete. Vi har levt ihop i mer än 20 år och han har alltid haft en väldigt bestämd åsikt att droger är Big no no.

Jag fick rådet att, för min egen och barnens skull, bryta kontakten direkt och se om mina egna och barnens behov. Trots att jag inte haft vetskap om drogerna så insåg jag ganska snart att jag utvecklat ett stark medberoende till hans beteende. Inte bara under hans aktiva period som kokainberoende utan även många år innan dess till följd av hans psykiska ohälsa och problem. Problem som jag försökt intala mig själv i grund och botten beror på trauman i hans barndom, ADHD osv. och att de går att lösa om jag bara kämpar lite hårdare, älskar lite mer, ja ni fattar.

Min husläkare upplyste mig om att 99 av 100 inte mäktar med att lämna utan går tillbaka till sin beroendeperson, men sa också att ”du ska veta att du är värd att bli älskad”. De orden (bland många andra peppande ord som jag fått under våren som gått) har blivit som ett fundament för mig genom den här processen. Oavsett hur dåligt en annan person mår så har jag rätt att få må bra och känna mig älskad. Jag gav mig fan på att orka och jag hyser full respekt för de som inte kan eller orkar. Det här har varit extremt tufft på så många plan. Tack vare massor med stöd från min omgivning så orkar jag en stund till. En dag i taget.

Jag har bestämt mig för att lämna och en del jag möter höjer på ögonbrynen. Ska du lämna din man när han är sjuk och behöver dig som mest? Till saken hör att det här är ju en relationssjukdom som skadar hela familjen och de anhöriga. Mot slutet av hans aktiva period var jag så söndertrasad av hans beteende att jag började tänka att jag inte ville leva längre. Det kommer ta tid för mig att läka. Han utvecklade drag som mer liknar en psykopats drag, totalt utan samvete, empati, respekt, ärlighet, närhet, omsorg osv. Vad som också bör nämnas är att de senaste 10-15 åren till och från kantats av perioder då hans beteende gått ut väldigt mycket över familjen och vårt mående. Det har sträckt sig så långt att barnen börjat reagera. Han har alltid hävdat att han inser sina brister och att han ”nu med detta mail eller sms” som jag skickat, inser att han måste ta tag i sitt liv. Saker har blivit bättre ett tag men så småningom har han fallit tillbaka i gamla mönster.

Jag tror honom inte längre när han säger att han ska ta tag i sitt liv. Jag känner att jag behöver konkreta ”bevis” på tillfrisknande innan vi ens kan ses tillsammans med barnen eller ha något med varandra att göra som innefattar annat än att kommunicera kring praktiska saker om våra barn. All kontakt sker via sms och mail. Han har, i skrivande stund, inte förstått att han har stora problem. Det är alla andra som stökar till hans liv som är problemet, enligt honom. Han förstår inte problematiken med substanser och återfall utan lovar dyrt och heligt att det aldrig ska hända igen i framtiden.

Det är plågsamt att se någon som betytt så mycket för en, sakta gå ner sig så fullständigt. Så vad gör man? Jag har varit i kontakt med några fd drogberoende och deras budskap är solklart: Lämna! Det enda du kan göra tills han börjar tillfriskna. Och med det menar de inte bara fysiskt utan även psykiskt/själsligt via tex. 12-stegsprogram. Det är upp till var och en att lösa sin situation men det här är det som har känts mest rätt för mig. Måste orka hålla mig på fötter för att barnen inte ska drabbas mer än de redan gjort.

Jag hade inte klarat mig utan min anhöriggrupp och min sponsor som varit och är mitt dagliga stöd i allt som jag behöver hantera (särskilt känslor). Många praktiska delar är kvar att lösa men jag känner samtidigt hopp om ett bättre och värdigare liv. Och framför allt, att våra barn får bo i ett hem som vilar i tillit, trygghet, respekt och äkthet snarare än otrygghet, lögner, nedsättande kommentarer, hot, psykiskt våld och förolämpningar. Till min man har jag låtit veta att jag alltid kommer försöka vara ett stöd för honom längs hans väg mot tillfrisknande, den dagen han väljer det, men just nu är han inte där.

Vill avsluta med att skicka all kärlek och styrkekramar till alla er där ute som kämpar❤️

Tack för dina tankar. Det är ju det, jag vet vad som är rätt. Jag tror jag mest är rädd för att han kommer att överdosera och ingen är närvarande som kan hjälpa han. Då kommer han dö. Hur kommer jag känna då? Jag vet att det låter helt sjukt för det är ej mitt ansvar. Men vi har gått igenom så mkt genom åren och han är ju en del av mig. Känns som jag kapar av en stor del av mig om jag lämnar han. Vi har lixom vuxit ihop sen vi var 16. Format varandra. Dock inte den personen han är idag. Man vill ju så gärna ha den personen tillbaka. Det är sjukt. Ö skar det va så mkt lättare men vet att jag måste vidare för jag mår själv piss! ?

Ta lägenheten är min spontana reaktion. Du kan inte göra honom frisk. Vill du offra ditt liv i många år till? Han kan ju faktisk ta tag i sitt liv om han vill, och då kan ju ni träffas igen. Men du kan inte göra något mer, kanske rädda honom genom att gå.

Go girl ?

Ush hemskt för dig att behöva stå brevid i detta. Jag är i samma situation och önskar inte ens min värsta fiende detta. Det är tufft jag förstår dig! Min kille har dock ett missbruk till läkemedel men det är dock lila tufft att stå brevid hjälplös. Och dessa orden om att du sviker eller du gör inte rätt eller liknande är ju bara ett försök att trycka ner dig för att du ska blunda för hans dåliga sidor och börja tvivla på dina egna känslor. För guds skull gör inte det. Du går först! Jag får förhoppningsvis en egen lägenhet snart och kommer att flytta dit själv. Jag orkar inte heller mer men det tog mig 3 år. 3 års slit för nada? Hur fan kan man då säga att det är den personen som försökt hjälpa och stå ut detta som är den som sviker. Vad är det för kärlek? Man kan ju hoppas på att din kille löser sitt liv som han säger men han har ju en hel del att bevisa framöver. Om du ens vill ha tillbaka honom. Läs gärna mitt inlägg som är ovanför ditt. Styrke kramar till dig. Girl power ♡

Jag är en tjej/kvinna som har levt i 31 vårar. Mitt liv känns idag som om det alltid har varit upp och ner. Höga toppar och djupa dalar. Säg vilket liv är inte så?

För ca. 5 år sen började jag inse att min mamma hade ett starkt drag till alkohol. Då hon blev arbetslös och hennes liv blev inte som hon tänkt sig så tog hon till alkoholen. Den blev hennes bästa vän. Familjens värsta fiende! Min mamma är en go människa som nykter och jag älskar henne hög. Men som onykter är hon en helt annan människa. Då hatar jag henne! Måste nämna att vi bor 40 mil ifrån varandra så den mesta kontakten sker genom telefonen i form av sms och samtal. Jag tog avstånd efter 2 år av hennes desperata, bittra, negativa påverkan på mitt liv men valde att återuppta kontakten efter att hon bett om ursäkt. När hon är berusad är ingen någonting värd. Hon uppvaktas inte med tillräckligt dyra eller fina prenter av mig. Mormor och morfar gjorde aldrig nått bra i hennes barndom ( dom reste för lite med henne tex ) JA jag vet, många tänker nu att det är ju inga stora saker precis som jag täker. Men hon har ältat detta i 5 år nu. Och ENDAST på fyllan!

Senaste gången hon ringde och var full blev jag vansinnig. Hon hade nyligen vart på besök och fått en smartphone av mig då jag själv skulle byta och hon aldrig haft en. Allt var bra under besöket (nyktert tillstånd begärt av mig). En vecka efter att hon kommit hem så ringer hon och klagar ut mig på löpande band. Jag gör för lite för henne. Grannens barn köper minnsan resor och guldsmycken till sin mamma. Varför gör inte jag det? Kan påpeka här att även om jag vet att det inte är min plikt att köpa guld och gröna skogar till min mamma så har jag redan en belastad ekonomi med en sambo som är 50% sjukskriven. Endå har hon mage att kasta ur sig den här skiten + att hon nyligen fått en mobil som jag lätt kunde sålt för 3000kr. Ingenting duger. Jag brusade upp och skrek till henne att hon inte behöver kontakta mig mer. Andra gången jag tar avstånd. Skrev sen på sms att när hon valt att ändra på sig och ta tag i sitt liv så står dörren öppen. Detta mest för att lägga bollen hos henne och slippa ångesten själv som har "stängt dörren".
Fick väll till svar att : " då ses vi väll på mormors begravning när den än blir".

Detta var alltså min problem person nummer 1.

Ja det tar inte slut där! Sorgligt nog.

Min problem person nummer 2 ligger nu avslagen, trött och sover på soffan efter att ha vart vaken i 2 dygn. Jag träffade min kille när vi var 16 år. Snart 15 år sen. Han har vart mitt livs största kärlek. När jag var vuxen nog tog jag mitt pick och pack o flyttade ifrån min hemstad ca 40 mil till honom som nyligen förlorat sin mor till cancer. Vi tog tillsammans hand om hans fördtåndshandikappade syster som var 10 år och då det inte fanns någon far eller annan vuxen för att ta det ansvaret. Jag kom överens med min kille att vi tar hand om henne tills hon tar studenten för att sen börja leva våra egna liv. Vi klarade det själva bara 19 år gamla. När det var dags för utflytt efter studenten så blir min kille allvarligt sjuk och har en kronisk sjukdom som är väldigt sällsynt. Detta gjorde att han var sjukskriven 100% i typ 2 år. Fick allt från cellgifter till starka mediciner så som morfinbaserade läkenedel, oxycontin, oxynorm mm.

Min kille blev beroende av morfinet. Med ett trasslig liv sen tidigare i bagaget så dämpade nog morfinet all hans smärta. Även psykiskt. Döden på recept insåg jag 5 överdoser senare. Överdoser mellan liv och död. Respirator, inlagt på mava. 112 samtal och ambulanser. Skulle jag ej vart där skulle han vart död idag. Åter igen, jag älskar mig nyktra kille. Men jag hatar den påverkade. Är det hans fel? Kan han rå för det? Kommer endå till slutsatsen att jag aldrig kan rädda någon annan. Nu har det gått 3 år av detta livet tillsammans med en narkoman. Vissa stunder mår han bra. Vissa dövar han sin smärta och flyr iväg. Lämnar mig ensam där med tårar på kinden och sömnlösa nätter.

Nu kanske det är så att jag har fått tag på en lägenhet. Jag är nummer 1 i kön och hoppas så mkt på denna lägenheten. Min kille har vart stabil nu i en vecka efter mkt prat mm. Och han har insett att han behöver hjälp och ska till beroendemotagbingen bilken dag som helst. Jag tänkte så klart att nu äntligen fattar han och ska ta tag i det här. Då involverade jag honom i att jag kanske får en lägenhet och att vi kan få en ny start. Dum som man är och hoppet som alltid lämnar en sist. I förrgår var han vaken hela natten och igår hitta jag tabletter (narkotikaklassade) han var helt virrig och inte alls den han var för 2 dar sen. Jag inser igen jag blivit bedragen och besviken.

Jag säger till honom att jag vill nog flytta själv efter mkt prat med min pappa som tycker jag ska lämna han efter allt han har ställt till med obs* nämner inte ens hälften här. För att göra storyn kortare som redan är lång.

Då iaf blir jag kallad för det ena och det andra. Jag sviker han, jag har planerat detta. Han tycker jag är svag. Mm.

Vad ska jag göra? Jag borde ju ta lägenheten själv säger min hjärna. Mitt hjärta säger nått annat.

Denna ständiga kamp emot mitt medberoende tar lite död på mig för varje dag som går.

HJÄLP??!

Hej, jag har levt med min kille i 5 år. Första året var han nykter men sen började han som smått. Till saken hör att han för 10 år sen var onykter och i desperation tog tog i sin dotter på ett hårdhänt o oacceptabelt sätt. Mamman anmälde honom o det vart en stor grej som gjorde att han sluta dricka.

I vårt liv så har han i perioder typ var 3:e månad gått ner sig o druckit mer o mer. Ibland även i smyg.

När jag frågar vad det är så är det dottern.

Dessa perioder får jag djupa sms gällande att han ska flytta till annan del av landet.
Han kritiserar mig som person. Allt jag gör är fel.

När han haft sin rotfylla så kommer det ett snällt sms med ett hjärta...

Denna gången vart det en total tystnad i huset. En tystnad man kunde ta på.
Han drack men inte hela flaska och var tyst.

Jag kan inget göra med dottern, hon vill ju inte träffas. Jag känner mer att det är ngt han skyller på.

Han kan inte prata utan skickar sms.

Jag tog mitt pick o pack o åkte... jag orkade inte. Från 1/4-31/7 har han druckit nästan dagligen.

I och med att jag åkte så svek jag. Kom jag förbi satt han bara tyst. Sms:en jag fick var elaka.

Men vips vänder det o han älskar mig o ska ändra sitt liv... med eller utan mig förtäljer inte sms:en.

Jag har hela tiden svarat hans sms snällt och att jag älskar men jag mår dåligt av ngt jag inte kan påverka.

Ni i detta forum... är det såhär en beroende är? Har ni samma erfarenhet?

När han sen är nykter och kan dricka måttligt fungerar han helt annorlunda..
Men då det svartnar för honom kommer en empatilös kille fram.

alla tre - och ni är fler! / mt

Så härligt att du vågar prova vingarna lite igen. Det kommer att finnas lite luftgropar ibland men det fixar du.
Kram

Det är en väldigt jobbig sits vi har som är medberoende. Vi är också väldigt många och det är fantastiskt skönt att använda sig av detta forumet. Så välkommen hit.
Som Skrållan skrev så är det också väldigt bra att kunna prata med en person också.
Jag fick möjlighet till det via mitt jobb och även via fackförbundet som jag tillhör( jobbet betalade) Kanske också kan vara något.

Välkommen hit. Här kan du skriva av dig och få hjälp och stöd. Men sedan kan det också vara skönt att prata med någon fysisk person. Jag rekommenderar dig att ta kontakt med kommunen. Dom är skyldiga att hjälpa anhöriga till beroende. Jag går och pratar med en anhörigstödjare och det är guld vört.

Tack snälla InteMera. Ja nu ska jag njuta?

Önskar dig Skrållan en skön helg med många skratt och lugna kvällar, det är du värd!

Jag vet inte vart jag ska vända mig, så nu efter ett år av velande och letande så vänder jag mig hit. Det finns inga Al-anon eller liknande mötesgrupper där jag bor och jag har väl kommit till insikt att jag behöver stöd och hjälp.

Min man är ju nykter och har varit det i 5 månader. Men hur kommer man tillbaka till livet som medberoende? Jag är ständigt stressad, orolig och har ångest. När han missbrukade var jag ständigt på vakt, klev upp på nätterna och rotade igenom hans fickor medicinskåp. Jag snokade i hans telefon osv. Jag var som besatt av att rädda honom. Tillslut sökte han hjälp, nu går han på möten och är nykter. Men hur kommer man tillbaka till livet som medberoende? Jag är så utmattad och vår relation är på en skör tråd, min energi är låg och självförtroendet på botten. Hur överlever relationer en sån här kamp? Hade det inte varit för att vi har tre barn så hade jag nog aldrig utsatt mig för detta. Någon med liknande erfarenhet? Eller kanske någon annan som också behöver stöd av en med liknande erfarenhet?

Men kanske det är nåt sorts skydd av sig själv hjärnan gör för att man ska palla med.
Verkligheten är för tuff och då förnekar man så hårt att man till och med tror på det själv.
Fast sjukt jobbigt när man är nära anhörig och man bara hade velat ruska om dem och få dem att inse fakta.
Tack för att jag fick ditt minne av hur du kände?

Hej Lättlurad. Ditt inlägg är fullt av frustration och funderingar. Din mans alkoholberoende går ut över dig och din hälsa på ett påtagligt sätt, det är inte okej. Det låter som att du är frustrerad både på honom som agerat som han gjort, med fysisk och psykisk misshandel under många år, och att du också känner en frustration gentemot dig själv - "varför tar man all skit", förstår jag dig rätt? Processerna kring våld och hot i nära relationer är komplexa. Ofta börjar ju relationen med mycket kärlek, passion och fina sidor och så gradvis smyger det in allt mer av kontroll, styrning, hot och kränkningar. Som växlas med ånger, löften om bättring och fina stunder tillsammans. Det är oftast inte helt svart eller vitt och det kanske inte heller känns helt enkelt att se alternativ till att "ta all skit" heller. Att lämna relationen eller att värna sina gränser mer i relationen kan ju många gånger kännas väldigt skrämmande, om det är förknippat med ökat hot/våld t.ex.

Jag önskar dig att du ska få må mycket bättre än så här och att du ska få förutsättningar för en bättre hälsa, så jag hoppas att du vill ta hjälp att må bättre. Att skriva här är ett bra steg som du har tagit. Har du någon i din närhet som vet om hur du har det? Finns det någon som skulle kunna stötta? Du kan också ringa Kvinnofridslinjen på 020-50 50 50. Dit ringer man gratis och numret kommer inte upp på telefonräkningen.

Fortsätt gärna skriv om hur du har det och hur du vill ha det i livet. Ibland får man skriva flera gånger innan en ny tråd tar fart.
Varma hälsningar, med hopp om bättring för dig,
Sofia, alkoholhjälpen & anhörigstödet

händelse som jag av nån anledning kommer ihåg från min aktiva tid är när dåvarande hustrun frågar om jag druckit.
Jag står och svajar och måste ta stöd av väggen, det är totalt omöjligt att fokusera blicken och talet är väl inte helt rent......

Men att jag skulle ha druckit ??? Jag ??? Nänänä......

Hon vänder på klacken och jag dövar samvetet med en klunk till.... Och jag kommer ihåg att jag skäms och det är väl därför jag kommer ihåg just den händelsen.

Men jag kan inte förklara varför jag ens gjorde ett försök att förneka .

Tack Azalea. Det ska jag göra. Bara njuta i helgen?.

Bra gjort!!!!!
Vi måste vara tuffa nu och låta dem ta hand om sina egna problem.
Det är ju vuxna människor.
Kämpa på ? Jag ska göra detsamma

Japp, min åkte ju också fast för grov rattfylla. Stackarn så taskigt behandlad han blev. Det var ju polisens fel och en himla otur bara att han åkte dit.
Det är sjukt hur hjärnan fungerar, eller inte, på dem.
Just nu är jag riktigt irriterad över att nu när han varit sprifri i 2 dagar så här INGET av all den drama dom hänt i vår o sommar.
Sonen ringde ikväll och frågade honom hur det ör: - De är väl bra, vadå då!! Precis som om det var en konstig fråga att ställa efter allt som hänt.
För tusan, efter att ha supit sönder sig så är det total förnekelse att det ens har inträffat.
Jag blir lika förbannad och paff varje gång.

Det känns nästan skönt att börja jobba nu. Semestern har bara varit ett gatlopp av drama och elände och det har faktiskt sugit musten ur mig.
Jag har ju sagt upp mig som uppassare till honom men det är riktigt svårt att ändra gammalt beteende. Men jag försöker hela tiden.
Försöker också släppa kontroll, har ju sagt till honom att jag inte bryr mig längre utan han får stå för sina val han gör.
Kram till er fina där ute ??