Senaste kommentarerna i forumet

Lyssnade igår och ska nog tusan lyssna på mer.

Det tar nog lika lång tid att bygga upp sim det tog att rasera förtroendet tror jag.
Men hallå Spinoza ?en helg. Galet

De olika faserna: först ånger och tårar som efterhand övergår till ilska och "inget att bry sig om och göra stor sak av, du vet väl hur jag är när jag är full"! Hemskt är det! Lider med dig! När det gäller 12-stegsprogrammet tror jag din man har gjort sin egen tolkning. Det är nog mer menat som att det finns en människa bakom missbruket. Att man som anhörig skall lära sig hålla isär dom olika "personligheterna" låter konstigt och orimligt Men det finns många hör som kan mycket om det och som kan svara bättre på det. Han säger att du måste förstå att han är beroendesjuk. Snarare är det ju så att HAN måste förstå det och också ta ansvar för sin sjukdom. Vänd fokus till dig själv och fundera mycket över vad DU behöver och hur DU vill ha det. Stämmer det överens med hur du har det ihop med din man? Tänk inte att saker ska bli bättre eller annorlunda utan jämför med hur du har det här och nu. För det är det du har att förhålla dig till! Hans missbruk har du typ noll makt över och det är heller inte ditt ansvar. Kram

Ja, att det ska vara så svårt att vara snäll med sig själv. Förstår ju att detta inte är bra för min egen del. Som du säger.. Nä jag skulle aldrig kalla min vän för fegis ?. Jag ska verkligen ta till mig av ditt peppande. Kramar ?

???

Jag är rädd för berg och dalbanor. Det vet han. Han vet att jag är oerhört anpassningsbar och flexibel, men att jag inte gillar några åkattraktioner på tivolin. Men nu är jag på tivoli hela tiden. Åker på en spindeltråd fast jag är en elefant. Tråden svajar olika fort varje dag. Det går inte att förutse eller förutsäga hur fort, när den ska vända eller om den ska stå stilla ett litet tag så jag hinner andas.
Han är min man, den jag älskar. Jag kommer inte att sluta älska honom. Jag vet det. Jag är 51 år. Jag visste redan när vi möttes för 3 år sedan att han är missbrukare. Och nu betalar jag priset för min kärlek. Det kostar mycket....Oftast får jag mycket tillbaka också. Mer njutning och kärlek, mer uppskattning och erkännande än någonsin i livet tidigare. Han är en god människa. Med intellekt och hjärta.
Men han älskar också alkohol. Förmodligen mer än livet självt.
Handskas med det på mer eller mindre klokt sätt i perioder.
Ljuger ofta om det. Ljuger alltid skitdåligt om det.
Förut ledde det till ånger och sorg mellan varven. Ångest. Samtal. Gråt.
Nu har det övergått till frånvändhet. Oftare till ilska, högljudda utrop och hotfulla tillmälen. Som han givetvis förnekar eller vill förmildra efteråt.
Han säger att jag måste förstå att han är beroendesjuk. Och det måste jag acceptera. Och som sådan säger han ibland saker han inte skulle sagt som nykter - alltså är det inget att hänga upp sig på för mig...
Men jag blir så berörd och sårad. Nu är jag så ledsen och trött.
För mig är det ju självklart samme man som säger det kärleksfulla orden som de hotfulla, arga, otäcka och anklagande!

Han säger att det är 12-stegsrörelsen som lärt honom att en ska skilja på den fulla och den nyktra och dennes beteenden och uttalanden. Han kan som nykter "inte ha ansvar för vad han som full sagt och gjort för han lider av en psykisk, kemisk beroendesjukdom" som han gång på gång upprepar för mig!

Kan någon berätta för mig om erfarenheter av 12-stegsrörelsen?
Är detta med personligt ansvar frånkopplat enligt den metoden?
Eller är det ännu en lögn från min man?
Han har genomgått behandling på 12-stegsbaserat behandlingshem för ca 20 år sedan. Var sedan nykter i 17 år innan han började dricka igen...

Mitt X gav mig en helg för att bestämma mig för om jag litade på honom eller inte.
Vi är skilda nu...

Tack för tips
// Blade Runner

Jag började gråta när jag läste ditt senaste inlägg. Kan inte förstå att människor jag inte känner genuint visar värme och förståelse och hjälper varandra genom oändligt svåra resor. Tack för att du och ni andra finns !!!!!!
Skriv och berätta när du tagit steget ! Jag tror du kommer känna lättnad efteråt.
Jag fick jobba med mig själv imorse när min man var ångerfull igen och sa rätt saker. Skickade fina sms. Smärtan att aldrig sluta tycka om någon hur illa de än behandlar än är hemsk och så får jag direkt dåligt samvete för att jag ignorerar hans försök till kärlek. Jag törstar liksom efter kärlek och greppar halmstråna när de räcks fram. Men jag andades, valde att inte bli rädd för känslorna som kom och accepterade dem, då gick de över, såååå häftigt. Ikväll är han full igen såklart och envisades att äta middag med oss andra fast han inte ens kunde föra gaffeln till munnen.
Du skriver att ingen skulle tro på en. Det är ju en anledning till att man inte berättar. Ingen förstår vidden av skammen och galenskapen och skulle de höra allt skulle de häpna och antagligen döma mig och det vill jag ju i te så jag är tyst och mörkar.
Kram kram kram

Nu när jag fått lägenhet och han en flytt inom kommande månader så märker jag att min kille tagit sig i kragen för tillfället. Han går till öppenvården och ska börja gå på pissprov.

Ena stunden är han lugn och förstående till mitt beslut och att målet är att vi ska kunna leva ett liv med varandra inom kort. jag han sagt att det hänger på dig hur framtiden ska se ut. Tillsammans eller inte. Upp till bevis säger jag. Han tycker inte han har nått att bevisa? Han har ju "slutat" nu. Själv känns det bara som jag väntar på nästa svacka. =/

Från att ena dagen ha en hyfsad insikt till att nästa dag vara arg och irriterad. Och inte förstå ett smack om varför jag lämnar. Idag försökte han ge mig en tidsram på 3 månader att tänka hur jag vill ha det.. 3 månader???? Jag har offrat 3 år i missbruksproblematik med dig och du vill ge mig 3 månader..

Nån här som byggt upp en trasig tilit på 3 månader? Haha helt sjukt i mina öron. Ingen insikt idag undra hur det ser ut imorgon?!

snäll och förlåtande mot dig själv som du är mot honom och andra. Skulle du kalla din bästa väninna fegis om hon var i samma sits? Tror inte det! Börja säg snälla saker till dig själv då börjar man tänka mer på lösningar. Det ÄR svårt att lämna! Du har ju läst berättelser av oss andra här. Man tappar helhetsbild och man tappar bort sig själv och så det där förgrymmade hoppet som aldrig överger en. Försök att ge dig själv råd och pepp. Tänk dig att någon du tycker väldigt mycket om skulle anförtro dig att hen är i samma sits. Vad skulle du föreslå den personen att göra då? Att gå lite utanför sig själv gör att man kan tänka klarare tycker jag! Massa kramar till dig♥️

Jag skaffade mig återigen en lägenhet. Tänkte att då är det bara mitt ställe. Skulle jag bo kvar i huset, så kändes det dom om han kanske kommer o går som han vill. Kan ju inte ta av honom nyckeln, när vi äger huset båda två. Sen tänkte jag på honom, att det var lättare att ta tag i sitt problem utan större förändringar med boendet.

Sommaren har fungerat jättebra. Det gjorde att jag återigen hamnar i en situation som gör att jag inte kan lämna. Fast att jag denna gång var jag så fast besluten att nu fick det räcka. Efter att jag pratat med honom, att jag inte fixar detta har det varit fortsatt bra. Tycker ju om honom när han är nykter.

Tills för 10 dgr sen.... vaknar mitt i natten att han går upp på toaletten. Kommer tillbaka raglandes i sängen ?.
Frågade honom fick bara sludder tillbaka.

Avvaktade tills kvällen efter, med att fråga. Då hade han hittat en slatt han gömt undan. Blir så trött...varför trillar jag tillbaka varje gång allt är lugnt...och släpper allt??

Alla barna är vuxna(vi är 4 st)och har egna barn förutom min bror som förtilfället bor hemma nu men ska strax flytta för att plugga på annan ort. Men han har bott hemma nu ett tag och sett hur pappa bara faller längre och längre ner i flaskan. Jag vet inte hur många gånger vi har pratat med han men som sagt så vill han inte pröva, eller någon gång har han prövat sluta dricka men då har han efter ca en vecka fått nå slags anfall som jag nu inte kommer ihåg vad det heter ? Men han liksom tuppar av och ramlar i golvet och tappar medvetandet och varje gång det hänt har min bror varit hemma och ringt ambulansen och då har han fått stanna på sjukhuset några dagar och ta prover och allt sånt, vet inte om pappa förnekar att det har med alkoholen att göra eller att han bara vill få oss att tro att det inte har med det att göra.. men vi vet det och det är lika jobbigt varje gång han ringer och säger att han ligger på sjukhuset pga något han hittar på men vi vet att det är för att han kropp skriker efter alkohol.. och sen att min bror ska flytta snart gör allt bara ännu jobbigare för då han har ingen där som kan hjälpa han när detta händer igen och det ger mig en sån jävla ångest.. jag bor 60 mil bort och har en egen familj att ta hand om sen har han min syster som bor 10 minuter bort men hon har ju också familj och ett eget liv. Han är som ett barn å kan inte ta hand om sig själv, min syster är där och städar varje söndag för det orkar han inte göra själv.. han gnäller att han inte får någon hjälp men hjälp är det enda han får och han sittter där i sin soffa med flaskan i handen..

Alla barna är vuxna(vi är 4 st)och har egna barn förutom min bror som förtilfället bor hemma nu men ska strax flytta för att plugga på annan ort. Men han har bott hemma nu ett tag och sett hur pappa bara faller längre och längre ner i flaskan. Jag vet inte hur många gånger vi har pratat med han men som sagt så vill han inte pröva, eller någon gång har han prövat sluta dricka men då har han efter ca en vecka fått nå slags anfall som jag nu inte kommer ihåg vad det heter ? Men han liksom tuppar av och ramlar i golvet och tappar medvetandet och varje gång det hänt har min bror varit hemma och ringt ambulansen och då har han fått stanna på sjukhuset några dagar och ta prover och allt sånt, vet inte om pappa förnekar att det har med alkoholen att göra eller att han bara vill få oss att tro att det inte har med det att göra.. men vi vet det och det är lika jobbigt varje gång han ringer och säger att han ligger på sjukhuset pga något han hittar på men vi vet att det är för att han kropp skriker efter alkohol.. och sen att min bror ska flytta snart gör allt bara ännu jobbigare för då han har ingen där som kan hjälpa han när detta händer igen och det ger mig en sån jävla ångest.. jag bor 60 mil bort och har en egen familj att ta hand om sen har han min syster som bor 10 minuter bort men hon har ju också familj och ett eget liv. Han är som ett barn å kan inte ta hand om sig själv, min syster är där och städar varje söndag för det orkar han inte göra själv.. han gnäller att han inte får någon hjälp men hjälp är det enda han får och han sittter där i sin soffa med flaskan i handen..

För det första det du går igenom verkar helt normalt. Så känner nog de flesta i din situation. Rädslan är nog en stor del i att du tvekar och rädslan för ensamheten finns hos de flesta, men också att man är rädd för det okända. Sedan har vi ju förnuft och känsla som inte alltid går hand i hand. Tycker inte det är konstigt att du vil det ska vara bra men frågan är ju om det är realistiskt att det i dagsläget ska bli det. Förmodligen inte. Jag tänker så här att behåll de tankar du har när du känner dig stark och handla utifrån detta. Prata sedan gärna med någon om din rädsla, dina tvivel m.m. Tokig är du definitivt inte. Du vet vad du måste göra. Försök att inte låta rädslan styra ditt liv. Lätt är det inte men har man något val.

Ja jag går hos anhörigstödjare genom kommunen. Så skönt att prata med någon som förstår. Och så skriva här förstås. Sedan ska jag få hjälp genom vårdcentralen.
Men tack ändå för goda råd.

Fy så jobbigt för barnen att inse hur illa det är med deras pappa. Det är ju ingen som kan föreställa sig, varken barn, familj eller andra, hur det är och fungerar i ett betoendehem. Allt blir ju bara kaos och anklagelser och andra konstiga påhitt.
Folk skulle tro man hittade på om man berättade hur det är en vanlig vardag hemma. Helt sjukt att för oss är det ju något som nästan är normalt eftersom vi blivit så vana. " Normala " människor hade nog aldrig accepterat sånt vi gör och har gjort genom åren.
Kanon att du ska träffa advokaten. Min hjälpte mig med en checklista på vad jag skulle ordna och det kändes skönt att bara kunna följa den. Behövde liksom inte själv fundera och oroa mig så mycket när jag gick den att följa.
Ska lova mig själv att nästa vecka ska pappren vara postade på lådan.
Tack söta för allt du peppar mig med?
Kämpa vidare du också , vi fixar detta.
Kramar i massor till dig?

Jag vet, det är sjukt jobbigt att växla mellan skuld, rädsla, oro, ilska, trötthet och nu jä....ja lämnar jag.
Visst är vi manipulerade genom åren men vi måste ta tillbaka känslan över att bestämma över oss själva och ni det att ta ett beslut.
Det är supersvårt men jag försöker tänka och har skrivit ner en del av de stora drama och dåliga perioder som varit för att på så sett hitta kraften att kämpa istället för att ramla tillbaka i mina tidigare förlåtande eller förhoppnings beteende.
Vi måste kämpa för oss själva.
Kram

Kram kram från Blade Runner

Självklart oro man sig för förändringen som måste ske och oftast är det det värsta scenariet man föreställer sig. Så fungerar vi av någon anledning. Det jag har lärt mig är att det blir aldrig som man förväntar sig och det blir oftast mycket bättre än man kunnat tänka sig. Mitt råd låt inte rädslan styra ditt liv. Du fixar det.

Mitt förslag är att du i första hand vänder dig till kommunen/socialförvaltningen och ser vad dom kan erbjuda dig som anhörig. Sedan finns det ju olika grupper, tänker främst på al anon. Leta på nätet efter lämplig grupp. Det finns ofta kuratorer och även ibland psykologer på vårdcentraler. Psykiatrin kan man ju även vända sig till, men dom hänvisar ofta till primärvården. Bra du fokuserar på dig själv. Lycka till!

Er pappa vill inte inse sitt problem, erkänner han det då måste han ju ta tag i det och släppa flaskan som han tröstar sig med.
Det är lika synd om er barn efter er systers och mammas dödsfall och ni kanske måste satsa på er själva nu! Men bor ni ihop blir det ju väldigt jobbigt att han sitter full i soffan hemma. Lite som att han håller er gisslan med sitt drickande för ni påverkas.
Det finns inte en universallösning, men det blir ingen lösning så länge han inte ser sitt problem. Kanske behöver han skakas om?
Jag vet inte hur gamla ni barn är, om ni är myndiga, men kanske kan du göra en Orosanmälan om missbruk till Socialtjänsten, för det är inte bara er pappa som drabbas. Du kan ringa anonymt och tala med dem iaf. Det kan finnas en liten risk att omyndiga barn placeras i familjehem/fosterhem, så du vet Lykkeli. Men jag vet vissa unga som valt det.
Jag tror att en annan vuxen behöver prata med honom och ställa honom mot väggen för vad han gör mot sina barn som bara har honom kvar. Ni har förlorat för mycket redan! Kan ni fråga någon äldre anhörig eller vän han litar på? Men han måste vara nykter, så nykter det går för att det ska finnas en chans att nå fram. Han är inte sig själv nu.
Jag hoppas mina råd inte förvirrar dig ännu mer, men du ska veta att det finns lösningar. Ta hand om det som är bra nu och försök må bra! Mvh Victoria

Din pappa har alkoholproblem som han själv inte vill inse att han har. Du har förståelse för anledningar att alkoholen kommit in i hans liv, han har gått igenom stora förluster- så även du. Efter din syster dog har han druckit och din mor insjuknade i cancer. Det har verkligen varit tufft för er alla en längre tid.

Du märker att alkoholen har ett hårt grepp om honom. Du och dina syskon har försökt nå fram till honom för att påverka hans drickande men inte lyckats efter många försök.

Han verkar inte vilja göra en förändring just nu, det finns hjälp att få när han är redo för den. Han skulle kunna skriva här, gå till en beroendemottagning, vårdcentral eller ringa Alkohollinjen (020-84 44 48). Men ingen hjälp i världen kan hjälpa den som inte är redo att ta emot. (alla dessa alternativ kan även ni som anhöriga vända er till för stöd).

Hur ser stödet ut runtomkring dig, professionellt, vänner, bekanta?
Att leva nära någon som inte tar emot hjälp när den behöver är mycket tungt men ibland kan det bästa vara att släppa ett tag och försöka hjälpa sig själv för att kanske kunna se klarare på situationen.

Modigt och klokt att du tog steget att berätta för oss här på forumet. Fortsätt gärna skriva och läsa här, vi försöker finnas som ett stöd så gott vi kan!

Varma hälsningar,

Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du berättar om din sambo och att han röker cannabis. Detta är något han gjort hela sitt vuxna liv och tills för en tid sedan har du inte vetat om det. Tufft att få reda på det så långt in i en relation, samtidigt låter det som du nu kunnat koppla ihop saker som tidigare varit lite mer oförklarliga. Till och från har det gått bättre vad det verkar som med hans rökande, du ställde krav och han valde att ta till sig av ditt budskap. Det låter som du är och har varit väldigt tydlig med att detta inte är ok för dig. Han försöker att sluta och nu senast vill han inte erkänna att han rökt.

Du undrar nu vad du ska göra. Utifrån det du beskriver låter det som du gör vad du kan, du pratar med honom och är tydlig med vad som känns ok och inte för dig.

Vad vill han själv just nu? Vad är ett krav från din sida?

Att en förändring går lite upp och ner är vanligt, även att tilliten i relationen påverkas- det blir ju ett svek att lova något som man sen inte står för, tilliten måste byggas upp igen och det tar ofta tid. Samtidigt hur vill du ha det, vart går gränsen och kan ni bestämma något tillsammans kring detta? Inte alltid så enkelt såklart.
Hur ser stödet ut runtomkring er, dig? Honom? Har han tagit någon professionell hjälp kring sitt rökande?

Jag vet inte alls om det passar dig eller honom med stöd, det var en tanke hoppas det var okej att jag delade med mig. Att ta hjälp och stöd utifrån kan ibland vara ett bra steg, men du känner du honom och vet vad du själv vill.

Jättebra att du tagit steget att berätta här på forumet!

Om du vill kan du läsa lite på Cannabishjalpen: http://cannabishjalpen.se/ det finns också en sida som heter Droghjälpen, dit kan du skriva en fråga eller ringa då de har öppet- om du vill: https://droghjalpen.se/

Hoppas något av detta blir hjälpsamt för dig, fortsätt såklart gärna skriva och läsa här, ibland tar det lite tid innan man får svar och man kan behöva skriva flera gånger.

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Det ska jag verkligen lyssna på.