Senaste kommentarerna i forumet

Jag vill bara skicka dig en riktig bamsekram ?
Du kommer att klara av dessa sista små vägbulorna. Tänk att du snart är i mål och gläds åt all tid du kan lägga på dina barn och barnbarn sen utan att ha ett litet moln av oro eller frustration.
Kram igen?

Man har ju nästan ett heltidsjobb om man inte passar sig. Får verkligen knyta händerna bakom ryggen ibland för att inte hålla på och fixa.
Idag så jag i varje fall till honom att jag har sagt upp mig....
Är du hungrig? Gå o fixa en macka själv.
Bilen sönder? Ring o boka en tid själv.
Det är inte så lätt längre att bara tro att någon annan fixar fram räkmacka.
Känns skönt att ha det sagt och jag ska banne mej hålla det.
Sov sött?

Hej
Din man verkar ha ett alkoholberoende och det är en sjukdom. Det spelar ingen roll hur mycket du försöker göra för att hjälpa honom för det måste komma från honom. Du är medberoende och du behöver också hjälp. Det är hans ansvar vad han gör och han måste ta konsekvenserna av detta. Jag har nyligen själv gått igenom ett anhörigprogram då min man varit iväg på behandling. Jag som medberoende fick stor hjälp o insikt om hur det är att vara medberoende till en alkoholist.
Jag förstår att du våndas varje dag o jag vet att det tar tid att komma vidare i detta om han inte själv inser problematiken.
Jag önskar dig styrka och att du ska hitta en väg framåt.

Ikaika betyder "stark" på hawaiianska. Jag, som du, känner mig inte stark. Jag är inte längre i en relation med en suicid alkohol- och drogmissbrukare, men jag är fast med honom ändå. Kanske känner du igen dig. Hur jag vaknar flera gånger per natt och kollar mobilen med ett ryck för att se om han har hört av sig och behöver hjälp, för det händer några gånger i månaden. I början var jag beredd på helgen, nu är jag ständigt i standby.
Kanske har du också mjukt frågat om han har ätit något idag, om han har några pengar kvar och om han har jobbat. Till slut blev det inte om, utan ett faktum.
Mina detaljer: Jag är ex till en 25 år gammal kille som jag plockade upp skärvorna av för 5 år sedan. Då var han tidigare missbrukare av alkohol och ectasy, men festade "bara" hårt när jag träffade honom. Min medberoendepersonlighet kickade in direkt och jag limmade ihop honom med all min kraft tills han hade ett jobb, var skuldfri, slutade röka och drack mer måttligt osv osv. Ja, du vet hur det kan vara. Här har vi en person vars största svaghet är ansvarstagande och han kände att jag tog alldeles för mycket kontroll sista året. Nu var han piggare och han skulle stå på egna ben. Han träffade en ny som sade till honom att jag hade manipulerat och kontrollerat honom i alla år, och att han nu skulle göra allt det där som han gjorde innan vi träffades. Pang, och nu är han mer illa därann än han var för 5 år sedan. Han lider av depression och ångest och tar alkoholen, röker grönt och tar lsd som snabbaste utvägen. Vilket leder till att han får panikångest och till slut sväljer tabletter tills någon ringer ambulans. Denna någon brukar vara jag, i natt var det hans vän och min bästa vän. Det som gör så in i helvete ont är att han aldrig har haft någon familj så att min har blivit hans, och att han ber på sina knän om hjälp av psykvården precis innan det tippar över till suicidförsök. I natt ringde han boendestödets journummer och de sa att de skulle komma. Det gjorde dem aldrig. Det var bara en jäkla tur att min kompis var där för att bett henne.

Situationen jag sitter i är ett medberoende av det slag att jag torkar hans blod efter självskadande, städar upp hans lägenhet när han är inlagd, kollar honom dagligen via sms för att känna av om han är påväg ner i skiten just den dagen, hämtar honom och låter honom sova hos mig när han varit iväg och druckit och... listan är lång. Jag skulle ta en kula för honom. Det skrämmer mig så otroligt mycket. Senaste gången jag hämtade honom låste han in sig i mitt badrum, allt gick otroligt snabbt, han skulle bara duscha men jag fick tankar om att han skulle skada sig efter bara kanske... fem minuter. Jag ska inte beskriva alltsammans här men jag hade rätt och i en panikattack hostade han fram "Lämna mig inte".
Det skär inom mig på en nivå jag inte trodde var möjligt.
Så här har det varit sedan februari och nu slutligen så har jag puschats till att söka psykolog. 9/9 ska jag dit och jag vet vad de kommer säga - Du måste sluta ha kontakt med honom. Men när jag inte står där när han ingen annan har, vem ska hålla honom vid liv?

Nej, det blir ju jobbigare om de får ta konsekvenserna av sina handlingar.
Men jag förstår att det inte var möjligt den här gången.
Jag känner mig bara så trött på att vi som har (eller har haft) missbrukare som partner alltid får städa upp efter dem!
Kram!

Det är bra du vänder på det. Jag tror alldeles säkert att han hade överlevt även det. Tror ibland nöstan att han vill att vi ska hitta och rädda honom. Sjukt va?
Fast denna gången var hans pappa o syster med och de vill ju ta honom hem. Jag är nästan säker på om jag varit själv så hade han fått ligga där. Visst, det hade blivit fuktigt och lite ruggigt på natten plus en helv..es mass mygg. Men det hade han inte dött av. Lovar att aldrig rädda igen.
Kram ?

Det är nog väldigt svårt att få dem till det. Tyvärr så är det nog så att de själva måste komma dit.

För patienter med skrumplever finns det en grupp patienter i Facebook "Cirrhosis is reversible". Idag kan cirrhos botas och vändas, du kan ta reda på allt i denna grupp

Jag vet ju att jag ska tänka på mig och vad jag vill. Men så svårt när vi måste tillbringa tid tillsammans av praktiska skäl. Jag är en människa som gärna vill prata och reda ut saker när det blir sånt man inte är överens om. Men det har varit svårt med mannen från dag ett. Allt eftersom han druckit mer så har det ju inte blivit bättre.
Jag skulle gärna få ett avslut med mannen. Men det går inte. Där ligger min frustration. Så jag skulle gärna få tips Amanda, hur jag ska tänka där.
Jag tycker mycket om att umgås med mina barn och barnbarn. Och mina vänner. Musiken ger mig jättemycket. Så där har jag också aktiverat mig.
Så jag har ju saker som intresserar mig. Bara så svårt att lägga fokus på det nu.

Jag går på semester idag....
Och min särbo gick på semester i måndags... I tisdags så var han jättefull och nu har han blockerat mig. Bra början på semestern

När jag läser ditt inlägg tycker jag mig ana en stor frustration och besvikelse över hur din relation har varit under den senaste tiden och över den brist på förståelse från mannen som du fortfarande upplever. Samtidigt står du stark i din önskan om att ta hand om dig i det här. Du vet var dina gränser går och gör ett utmärkt jobb med att vända fokus från det du har befunnit dig i till det du vill ha framöver.

När jag går tillbaka till det första inlägget du skrev i denna tråd ser jag följande rader:

”Jag har ju börjat lära mig att ta hand om mig själv. Jag kämpar inte längre för oss utan för mig. Jag tänker att det få gå som det vill. Jag kan inte styra honom, bara bestämma över mig själv. Gör sådant jag tycker om.”

Kloka insikter då och nu!

Vad tycker du om att göra? Vad är viktigt för dig i livet? Dela gärna med dig om du vill. Vi finns här.

Varma hälsningar,
Amanda, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Vad hade hänt om du hade låtit honom ligga kvar i diket?
Kram!

Jag tror att man får släppa tanken på att få upprättelse för hur de har behandlat oss i sitt missbruk. I alla fall genom en genuin och uppriktig ursäkt från dem, där de visar att de verkligen förstår vad de gjort. Det kanske är för smärtsamt för dem att inse det.
Så jag tror för min egen del att jag behöver ge mig själv upprättelse genom att steg för steg inse vad jag blivit utsatt för och vad jag tillåtit mig själv att genomlida.
I stället för att skämmas för det ska jag bli arg samtidigt som jag på ett kärleksfullt sätt förlåter mig själv och kanske i förlängningen även mitt X.
Ja herregud, det här är verkligen en process!

Ja verkligen Spinoza. Jag läste min egen tråd efter att jag skrivit. Kommer ihåg varje känsla i varje inslag jag skrivit. Men jag blir så ledsen att han är så oförstående hur jag känner och har känt. Vilken sjukdom det är, missbruket till alkohol. Han har en kidnappad hjärna.

Tack fina Harmonidtömmar?
Jag försöker varje dag att andas och glömma oron som gnager hela tiden.
Imorse tog jag till yoga och fin musik och det hjälper lite.
Kram?

Det är säkert så att han tycker att du är den bästa för honom i hans egotrippade värld, men det är ju inte det samma som att han är den bästa för dig.

När jag och mitt numera X var mitt inne i skilsmässoprocessen så försökte han övertyga mig om att vi skulle fortsätta och sa "Vi kommer aldrig att få en bättre partner än varandra" . På det svarade jag att "Men jag har inte mått bra i vårt förhållande de senaste åren". Då började han gråta och rusade ut.
Det blev ju så tydligt att vi hade totalt olika bild av vårt förhållande och att han säkert tyckte att jag var den bästa partnern, men att han inte alls hade koll på hur jag mådde, trots att jag talat om det många gånger.

Det gäller att stå emot manipulationerna/övertalningsförsöken och komma ihåg varför man vill lämna förhållandet. Så ta ett kliv ut ur känslan och försök distansera dig för att tydligare se vad han gör. Då är det förhoppningsvis lättare för dig att inte påverkas lika mycket.
Kram!

sända dig styrka, Azalea. Du verkar vara en helt underbar person, sådant tålamod och sån omtanke! Utplåna inte dig själv bara på vägen!

Som jag berättat tidigare så har jag och mannen tillbringat en del tid tillsammans eftersom vi fixar till huset. Vi skulle till olika ställen på kvällen. Han undrade om jag träffade en annan, (hur jag nu skulle orka det efter allt som varit). Jag sa nej det ska jag inte. Bollade tillbaka frågan till honom, och du då? Nej sa han, jag vill inte ha någon annan än dig. Du är den bästa.
Alltså jag förstår ingenting. Innan vi bröt upp så var han full och dum. Och var han inte full, så var han sur och tvär. Jag kunde inte prata ett vettigt samtal med honom, då blev han sur. Jag har bönat och bett att vi ska gå och prata med någon, för att reda upp vår äktenskap. Nej han har inte velat göra det. Han flirtade med andra, och vakade över sin telefon. Blev sur om jag ville se vem han messade med. Tyckte jag var svartsjuk och dum. Det var inte attraktivt.
Och så var det så det med alkoholen. Han vill ju inte sluta, han vill dricka, han vill kunna gå ut och ta en pizza och dricka öl.
Så säger han alltså i dag, du är den bästa, jag vill inte ha någon annan. Det känns som ett slag i ansiktet, som ett hån. Vad tror han att jag ska svara på det?
Efter allt jag har genomlevt de här månaderna, alla tårar, alla krossade drömmar om att kunna leva med en man som ville bli nykter för att rädda vårat äktenskap. Nu när vi har var sin lägenhet, skilsmässopappren är inskickade, huset ska snart ut till försäljning. Jag blir så ledsen. Är det så att han är trögfattad? Har han inte varit med den sista månaderna? Fattar han inte vad som är på gång? Eller är det ett sista försök att hålla mig kvar?
Jag kan hålla kvar saker länge i mitt liv, verkligen kämpa, men när jag har gett upp och när jag har bestämt mig, då är det så. Då finns det ingen återvändo.
Då är det slut.
Tyckte faktiskt att det han sa faktiskt var mer manipulerande än kärleksfullt. Vet inte hur han tänker.

Helt sjukt hur allt verkligen ballat ur. Känns som jag lagt hela min semester på att oroa mig och köra omkring med packade väskor och besöt honom och andra instanser var och varannan dag.
Han skulle ju komma hem efter att förvaltningsrätten ansett att han kan få behandling via vårdcentral hemma. Okej, vad händer då??
Jo då tar han tåg som får problem på halva vägen och ska inte komma förrens dagen efter. Allt lugnt så långt.....
På morgonen hitrar jag hans resväskor bakom soptunnan (1 km hemifrån)
På eftermiddagen hittar jag honom 70 cl gin och aspackad i ett dike.
Kör hem honom och väskorna och packar in honom i gäststugan. Säger till honom att han får inte gå nära eller in i huset. Han får bo där istället. Det är min tur att få bo i huset.
Nu har jag ordnat en massa försäkringsåtgärder ifall han försöker komma in i natt.
Viljen jäkla stressig semester, kommer vara helt slut när jag börjar jobba.
Sov sött allihop?

det är för mkt?
Han dricker nästan varje helg, men nu på sommaren blir det oftare, nästan varje dag. Oftast är han ju inte odrägligt full, utan går och lägger sig och vaknar i tid för att hjälpa med barnen på morgonen.

Han går ut på krogen kanske 1-3 ggr per år, senaste gången kom han hem med poliseskort då han somnat på bussen och inte gått att väcka. Polisen sa att han hade varit jättesnäll men oerhört svår att väcka. Det är samma hemma, även om han är nykter.

Jag pratade med honom igår igen om min oro, han sa förlåt för att han ljög, men det hjälper ju inte när jag vet att det strax kommer upprepas.

Jag har inte funderat så mycket på att lämna men ser att det är det tips som man får i nästan alla trådar här.
Jag undrar om han skulle fixa en separation, om han inte skulle djupdyka ner i depression och självmedicinering med mer alkohol, utan någon som satte gränser.
Hur ska man våga lämna barnen hos honom isåfall?

Och vi har fortfarande så roligt ihop! Vi är lekfulla och mår ibland väldigt bra med varandra. Men jag orkar inte ringa från jobbet på kvällen och inte få svar och inte veta om det är för att han druckit. Orkar inte få löftet att inte köpa alkohol och sen komma hem och hitta halv flaska whiskey bredvid hans säng där han sover bredvid barnen.

Vill verkligen verkligen verkligen inte lämna honom.

Har följt dig eftersom jag känt igen frustrationen du uttryckt. Men inspirerades i början av året av kraften det gav dig att renovera lägenheten! Hur har det gått med den, har du valt bort det alternativet? Har också två underbara barn som jag inte vill ska ta skada mer av hennes missbruk och otrevliga beteende mest mot mig men även mot barnen. Det har blivit orosanmält vilket förbättrat situationen på ett sätt men nu är det dags att ta nästa steg. Men det är så deppigt att hålla på med detta (testade kort Al-anoon vilket är bra). Har du några steg att ta till? Din partner verkar också svår att komma åt så att de tar tag i sitt missbruk själva. Dilemmat är ju att man inte vill ha än mer konflikter hemma om man tex ställer ultimatum. Särskilt när de inte längre ger något tillbaka mer än hushållsinkomst eller hushållssysslor alltså att kärleken och tilliten försvunnit. Är din partner en ok förälder ändå?

Ja det är inte lätt att veta vad man ska göra. Bra att du hittat hit och fortsätt skriva här så kommer du få många goda råd och tröst. Det är ju så att ingen kan tvinga någon annan att sluta dricka, om inte personen själv vill. Jag har levt med en man som dricker och där det eskalerat de senaste åren. Han kan inte sluta, så han väljer bort vårt liv tillsammans som vi levt ihop i 20 år.
Du sa att din mamma skäller och ör otrevlig mot honom. Lite kan jag förstå det. Man blir sur och irriterad när man hela tiden ska ta hand om någon som dricker. Man blir känslokall till slut.
Det finns anhörigstödjare genom kommunen. Där kan du få prata av dig så du slipper bära på detta själv.

Jag har precis fyllt 27 år och min pappa har druckit så länge jag kan minnas. När mina föräldrar var tillsammans hade mamma koll på honom så han kanske enbart drack på helgerna men efter de skiljde sig när jag var runt 6-7 år så har min pappa druckit var och varannan dag. Om det har varit något speciellt en dag där han behöver köra bil eller liknande som kräver att han är nykter har han klarat det galant. Han har även klarat av att arbeta utan anmärkningar hela sitt liv och blir mest lugn av att vara full (därav "lugn-alkoholist"). Det jag minns som varit jobbigt som liten är att jag skämts och inte velat ta hem vem som helst och att han inte kommer ihåg saker som vi pratat om dagen efter. Och så klart är det ju läskigt som barn att se sin egen pappa förändras utan att förstå varför. Under de senaste åren har han gått upp mycket i vikt och fått mer arbetsskador så han har börjat dricka mer. Från starköl till ren sprit. Han har perioder då han varvar och nu är han pensionär och det känns som att han givit upp hoppet om att det kommer bli bättre för honom (om han ens någonsin hade ett hopp om det, hans pappa drack mycket under hans barndom). Han och jag har aldrig pratat om hans drickande fram tills förra året då en obehaglig incident hände där jag trodde att han ramlat och slagit sig så illa att han mist livet. Då uttryckte jag dagen efter att jag tyckte det var fruktansvärt obehagligt att han drack så mycket, speciellt när jag vid det här tillfället var ensam med honom så om han hade skadat sig hade jag behövt ta hand om honom ensam. Det jag minns av hans svar är att han tyckte det var väldigt tråkigt och jobbigt att höra att jag tyckte det var jobbigt. Att han inte brukar dricka fullt så där mycket. Att han är ju alkoholist (vilket var första gången han uttryckte det för mig). Han har även vid flera tillfällen tidigare slängt ut sig att han ändå inte kommer leva så många år till pga sin hälsosituation. Han tar medicin för både levern och blodtrycket. Mamma har ett aggressivt bemötande mot honom, skäller på honom vid alla tillfällen hon kan ta. Min bror är som min far och pratar inte känslor och jag känner mig låst då jag inte vet vilken väg jag ska ta utan försöker mest finnas där. Men nu när det är så tydligt att hans plan för sin pensionärstid kommer vara att äta och dricka gott tills han stupar känner jag att jag behöver råd om hur jag ska tackla det. Jag känner ett otroligt ansvar då jag älskar min pappa och vill ju såklart att han ska leva så länge som han kan.

Jag är så glad för din skull att du tagit ytterligare ett steg mot ett nytt liv.
Du är stark och modig och framför allt så här du bestämt dig och har ett mål i sikte: Dig?
Kram

Å så skönt att lösa det du skriver. Är ju på väg mot ett eget liv. Ska också läsa din text när jag vacklar.
Tack Jill?